Dröm dikt myt. Stina Hammar

Under begreppet ”den sinnliga tankekällan” sammanför jag barnens lek, våra drömmar om natten, konstnärligt, mytiskt och psykotiskt tänkande. Den gemensamma kartan för alla områdena är människans gestalt. Huvudet och kroppen är kontinenter som skall leva i fred med varandra liksom orden skall stämma med handlingen. Ansiktet är ”himlen” där ögonens och munnens stjärnor lyser oss från vår första dag i ljuset. Händerna står för skaparkraften. Störningar i systemet visar sig i psykisk sjukdom.

Detta har jag lärt dels av mina och andras drömmar, dels av konstnärer som jag närläst bok för bok och sedan skrivit om ur den sinnliga tankekällans perspektiv: Birger Sjöberg, (Drömfyllt rum 1982), Göran Tunström (Duets torg 1999), Elsa Beskow (Solägget 2002). Av många andra diktare har jag närläst enstaka verk, till exempel Ahlins De sotarna de sotarna eller hur Eurydike sjöng fram Orfeus ur Hades, Gorkijs Min barndom och Dostojevskijs Idioten.  De ryska författarna öppnade den ryskortodoxa ikonografin för mig. (Eurydikes visa 1997)

Vad kommer jag att lära mig av muslimen Johannes Anyuru i romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”? Jag stiger in i en ny värld, där jag inte behärskar språket. Arabiska ord kryddar texten. Vad betyder ”yani”? Är det ett svärord? ”Balagan” anges vara ”modern, israelisk slang” för kris eller kaos. Dhikr heter en muslimsk bönestund och i en ”halaqua” sitter man i en ring. Man ber med kupade händer, inte med knäppta som vi.

Vid ett tillfälle sitter Anyuru i en sådan ring med lilla dottern i knät. Han har nästan beslutat sig för att lämna Sverige.

”Gör mig sann, viskade jag och tittade ner i mina egna handflator. När jag höll dem kupade liknade linjerna och hudvecken facetterna i en kristall.

Gör min kropp till en fråga.

Förlåt oss.”

Han håller på att skriva en roman om ett terrordåd som utförts i Allahs namn. Hans skaparhänder är bägare av kristall som bjuder oss en dryck som kan ge oss sagans kraft att se människan i oss själva som i andra. Hans händer bjuder oss till communion på muslimska. Det finns gränsöverskridande mönster för ont och gott, men de är svåra att finna – förlåt oss när vi inte vet vad vi gör!

När vi ser i skräck på andra skall vi inte vara för självgoda. Fången från Guantanamo beskriver kroppens och själens svåra erfarenhet av långvarig maktlöshet. Han pekar ut Guantanamo fängelse – är det mänskligt eller monstruöst? Dokumentationens språk står sida vid sida med ett citat ur Harry Martinsons Aniara. Är vi säkra på kursen för vårt rymdskepp eller rusar vi blint som Aniara mot Lyrans stjärnbild i ett hav av galaxer? Katastrofen går så fort att vi inte hinner märka det. Var är vår stjärna, vårt Ansikte?

Särskilt gestaltas den frågan genom den kvinnliga terroristen som inte ens minns vad hon heter eller var hon kommer ifrån. Hon är rollen som söker sin författare. Anyuru tänker att hon med sitt terrordåd stulit hans ansikte. Men han ger oss hennes berättelse och låter den löpa så nära hans egna reflektioner att vi läser långa stycken i osäkerhet om vem som talar och tänker.

I sina kupade händer samlar Johannes Anyuru den sinnliga tankekällans motståndskraft mot våldet. Allt får plats i den här romanen: barnens lek, drömmar om natten, konstnärligt tänkande, mytiskt tänkande och psykisk sjukdom.

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är titeln på Johannes Anyurus senaste roman. Vita bokstäver lyser mot mig från den mörka pärmen. De påminner mig om silvertejpen som terroristerna i romanen klistrar över de otrognas munnar, ja, över munnen på den konstnär som med sina satirer särskilt vanhedrat Profeten. Men titeln på romanen handlar om hjärtats kval, och pärmen som omsluter Anyurus berättelse är inte svart-vit. Långa smala blad, blå med en klargrön nerv i mitten, mjukar upp det svarta djupet. Är det möjligen blad från Livets träd i paradiset?

De islamistiska självmördarna i romanen räknar sig som martyrer och hoppas se paradisträdet i samma ögonblick som de dör. De lever med mytens sinnliga poesi men kan egentligen inte symbolisera utan tänker i den abstraherande tankekällans sanningsbegrepp. Träd är träd, om än som idé. Resultatet blir monstruös grymhet. I mina öron ringer som en motsats ord ur en dikt av Birger Sjöberg: ”I himlens klara sal, / där goda tankar blomma…” Han talar om en helt annan värdeskala:

Där på vår önskans äng

som sänks mot mörkblå dalen

står i en vind, ej salt och sträng,

de bästa pekoralen.

På jorden trampade i mull

av många store, lärde,

de vaja för vår längtans skull

och äga även värde.

Anyuru har troligen aldrig läst Birger Sjöbergs Minnen från jorden. Det är läsarnas möjlighet att vidga ett verk som gör konstens räckvidd stor. Med romanens titel riktar författaren vår uppmärksamhet på människornas tårar som strömmar när de träffas rakt i hjärtat. Mödrarna gråter, muslimer eller kristna spelar ingen roll. Fäderna gråter också som Johannes Anyuru själv gör efter terrordådet på Drottninggatan. Han berättar i DN den 10 april 2017 om en stund med sin späda dotter: ”Jag vilar min panna mot hennes. Jag gråter tyst, för att inte fylla också henne med rädslan”. Rädslan gäller islamofobin som ökar som en konsekvens av monstertron.

Birger Sjöberg tar in det värkande hjärtat i paradiset ”där nådens grenar blomma”. Anyurus roman har förtexter som tycks mig vara andra portar, genom vilka författaren sakta släpper in oss i en värld med för oss ovana dimensioner. Vad är tid och rum? En fånge från Guantanamo Bay vittnar om tretton kalenderår i fängelset utan upplevelsen av normala tidsbegrepp, eftersom ”det inte finns någon gräns för vad som kan hända”. När vi är i moraliskt gränslöst land kan vi ingenting förutse eller påverka.

Så är det tyvärr på flera ställen på jorden i dag, trots FN-deklarationer och nobelpris. I dag fylls DN av rapporter från ett år av Erdogans godtyckliga tyranni i Turkiet. Tusentals journalister och domare sitter godtyckligt fängslade.  

En annan förtext i Anyurus roman vätter också mot det gränslösa. Vi läser den sextiosjunde sången i Harry Martinsons rymdepos Aniara. Jorden har blivit strålningsförgiftad och människorna emigrerar till Mars. Men rymdskeppet, goldondern Aniara, förlorar kursen genom en nödgir för asteroiden Hondo och styr nu mot Lyrans stjärnbild. Den strof Johannes Anyuru använder beskriver tidlösheten i en kosmisk katastrof. Klockan med sekundvisare på människans nattduksbord överrumplas själv av att den smälter, ”kokar upp och virvlar bort som gas / allt på en milliondel av sekunden”. Själva tingen förvandlas till lidande varelser.

Företeelser i Harry Martinsons Aniara ekar i Anyurus text. Nödgiren för asteroiden Hondo motsvaras av seriebokhandeln Hondos, där terrordådet äger rum en eftermiddag när den satiriske konstnären skall underhålla. Dörrarna stängs obönhörligt. En värld som innesluter många hjärtan bringas ”ur kurs”.

Romanen påminner mig också om Dantes helvetesvandring i Divina Commedia. Vi befinner oss liksom i olika namngivna helveteskretsar: Kaningården, al-Mima, Hondos. Jag skall berätta om dem i kommande bloggar. Men här vill jag till slut nämna att det också finns en paradisport i Anyurus onda saga, en motsats mot den port Dante gick igenom: ”I som här inträden, låten hoppet fara!” stod det över den. Allra först i Anyurus berättelse om tårarna står följande ord på en egen sida: ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”.

Anyurus roman är en tårarnas farkost, styr mot en stjärna av nåd. Kanske bildar romanens gestalter på ett eller annat sätt den stjärnan? Låt oss se vilka komponenter som är närvarande. Vem är drömmaren? Det är förstås författaren själv. Romanens titel är ord hans hustru Isra sagt. Skall de låta dottern växa upp i det farliga Sverige? Hon är hjärtats insats.

Men författaren har drömhjälp. En kvinna med oklar identitet har bett honom skriva hennes historia. Det är hon som tillsammans med Amin och Hamad begår det avskyvärda terrordådet. Hon är gift med Amin som beundrar Hamad, så att han blir deras andlige ledare.

”Sök och du skall finna” heter ett TV program av Erik Schüldt. Jag såg det i fredagskväll. Erik Schüldt söker livets glans och förtrollning, den måste ju finnas! Det handlar ju om själva livskänslan. Får den inte plats i vår vetenskapsinriktade kultur? Han ger oss ett ankare i Descartes berömda ord: ”Cogito ergo sum” --   ”Jag tänker alltså är jag”. Men han frågar hur mycket fantasin väger i tankens kultur. Hur kan vi leva utan den?

Det är just i fantasin Erik Schüldt själv har erfarit en paradoxal verklighetskänsla. I Sagan om ringen skapade Tolkien en värld, där han som barn kunde gå in och möta diktade personer som för honom blev lika verkliga som människor av kött och blod.  Är inte fantasin i själva verket den enda verkligheten? undrar han.

Han talar den här gången i rutan med en förstående man som heter Per Johansson, men samtidigt talar han till oss TV-tittare i många skilda världar, osynliga för honom. Vi är inte underkastade hans fantasi. Till skillnad mot Frodo och Gandalf i Ringens värld hör vi vad han säger. Utan att Erik Schüldt anar det tränger han sig på i mina tankar, fast jag nu egentligen har som mål att skriva om Johannes Anyurus svåra och rika roman ”De skall drunkna i sina mödrars tårar”.

Johannes Anyuru skapar också världar, där jag som läsare konfronteras med diktade människor som blir verkliga för mig som om de hade funnits på riktigt. ”Som om” är dock viktiga ord. Ringens värld har sin egen logik – den sinnliga tankekällans logik som är drömmens, diktens och lekens logik. Och den psykiska sjukdomens! Sinnena kan tänka så håren reser sig, tårarna rinner och diktaren själv blir skrämd. Kanske borde han med hustru och dotter flytta från Sverige där sådana fantasitankar som hans kan slå rot? Tänk om de blir verklighet? Nej, Anyuru lämnar inte Sverige.

Jag är glad att han motstår drömtankarna nu. Hans sinnen har varit utlånade länge och i denna roman tänkt fram variationer av Människan åt oss på konstnärers sinnliga vis. ”Ergo sum” ropar bokstäverna på varje rad.

Man skall lyssna till bägge tankekällorna och överväga sitt handlingssätt. ”Där fantasin och sakligheten möts”, sa Salman Rushdie i Skavlan, ”där skapas en väldig energi”. Men där de bryts isär från varandra skapas monster. Enkelt och viktigt i desinformationens och de snabba knapptryckningarnas tidevarv!

Termen ”tankekällorna” är min term både för dröm och för det vi vanligen kallar verklighet. Jag ville ge både bildtankar och ordtankar samma värde, och jag ville lyfta fram att dröm, myt och dikt lyder samma logiska system. De tänker på olika dialekter i relationer. Freud och Jung använde uttrycken ”det medvetna” och ”det omedvetna”, men jag vill betona vikten av att vi odlar medvetandet också genom drömmar. Erik Schüldt och Per Johansson försöker med ”det inre” och ”det yttre”, och i sitt samtal kommer de fram till att kalla den sökta energin för ”skaparkraften”. Där tror jag att de är på rätt spår. Skaparkraften ropar på oss: ”Sök! Ge dig inte förrän du finner hemligheten!”

Har den bibliska klangen i rubriken på TV-samtalet något att ge? Jag letar i min bibliska ordbok och finner många förslag på verbet ”söka”. Orden ”Sök och du skall finna” är hämtade ur slutet på Jesu bergspredikan, Matteus 7:7. Var låg berget? Med dagens värld i mitt sinne läser jag: ”Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien och man förde till honom alla sjuka --- alla som var besatta och månadsrasande...”

På TV i dag ser jag de söndersmulade husen i Syrien, de sårade människorna, barn och vuxna. Jag tänker på Anyurus världsaktuella roman om rasismen och terrorismen som gror också i Sverige: ”De skall drunkna i sina mödrars tårar”. Med vilken tankekälla blir vi mindre monstruösa?

Barfotapredikanten Jesus använde båda: liknelsen och levnadsregeln. Som en andedräkt. Det är kanske det vi skall lära oss av honom.

Schüldts talade tankar blir mig ett trappsteg till Anyurus skrivna text.

Ännu en ängel vill jag tänka över: Lucifer, Ljusbäraren (jfr Lucia), han som störtades ut från himlen. I Alf Henrikssons Hexikon får jag veta att Lucifer var det latinska namnet på Morgonstjärnan, grekiskans Fosforos. Morgonstjärnan bebådar dagen, och i min symbolvärld är det något gott och hoppfullt när det dagas. Men Lucifer är också ett extranamn på djävulen. I Hexikon bekräftas att Lucifer kallas Satan på vissa ställen i bibeln. Vad förklarar denna dubbelhet? På vilket sätt var Lucifer oförlåtlig?

P. O. Enquist hade skrivit en roman med titeln Nedstörtad ängel. För mig är det en central text, vars betydelser jag diskuterat i många kurser men märkvärdigt nog aldrig med sikte på dess mytiska namn.Om jag nu jämför vad som står i bibeln med Enquists gestaltning av temat kan det kanske hjälpa mig förstå den här ängelns roll.  

Hos Jesaja kan jag läsa om hur höga ambitioner Ljusbäraren hade: ”Jag vill stiga upp ovanför molnens höjder, göra mig lik den Högste.” Här är det varken Ordet eller Sinnena som gäller som kompass utan makten och äran. Dialogen huvud – kropp är inte ens påtänkt. En så hierarkisk önskan är inte inkluderande och artvänlig, vilket kan vara orsak till att den ”ängeln” själv stöttes ut. Jesaja skräder inte orden: ”Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare!” utropar han.

I Enquists roman vägleder en vittflygande albatross cirkusdirektör Shideler till en gruva, där ett monster förvaras. Kanske har albatrossen flugit in i Enquists roman ända från Coleridges kända dikt ”The Rime of the ancient Mariner” (1798), där den är en starkt inkluderande symbol. Den som gör albatrossen illa stöts ut av hela naturen: vinden slutar blåsa, vattnet går inte att dricka, förrän förbrytaren lärt sig vördnad för minsta varelse. Är det den läxan vi fortfarande håller på att lära oss?

Teaterdirektör Shideler är troligen en inkluderande människa. Han är angelägen att få tag på det här monstret för att visa oss det på sin monstercirkus. En mänsklig vägvisare leder honom ned i gruvans djup till ett rum med en stökig säng, där en ”varelse” sätter sig upp:

”Det är ett Satans barn, sa vägvisaren. Ingen människa. Vi fångade honom när han föll.”

Varelsen är alltså den fallna ängeln som här kallas ”Satans barn” och har ett smutsigt tygstycke lindat runt huvudet. ”Den skäms, sa vägvisaren”. När tygstycket lossnar, hörs ett gutturalt stönande ”som från ett djur i dödsångest”.

Äran har vänts i skam. Skammen är vårt första samvete, alltså ett människotecken, en ”morgonstjärna”. Vissa domesticerade djur kan kanske också bete sig som om de skämdes, och gränsen till det djuriska betonas här i det gutturala stönandet, när vägvisaren tar bort skammens trasa från varelsens huvud: ”som ett rosslande från en döende tjur”.  Skammen skall krympa till endast en signal och människans energi skall vändas till inlevelseförmåga med andra människor. Annars blir kraven bottenlösa och destruktiva. Stoltheten blir till eget beröm som alla vet luktar illa – ja, här i det diktade rummet stinker det! Stanken gör det nästan omöjligt att andas. Människovärdet kan här mätas i andetag.

Men Enquists cirkusdirektör badar monstret, som visar sig vara ett ”dubbelhuvud”. Ovanpå ett manshuvud som benämndes Pasqual Pinon (påsk och pina?), satt ett kvinnohuvud som hette Maria. Man kunde se hennes läppar röra sig, men endast Pasqual Pinon kunde höra hennes sång, endast han kunde berätta för andra vad hon sjöng. Ibland sjöng hon ont, så att han ville skära av henne. Men det gick inte: ”Hon infångad i hans huvud, han infångad i hennes”. Shideler höll fram monstret för sin publik ”som ett emblem”.

Jag ser Mariahuvudet som ett rotskott från paradiset, det vill säga det icke beräknande intelligenta eko som sitter i hela nervsystemets buske i vår kropp, det som skyddar oss genom drömmarnas bilder och dramer och genom visan-i-örat som är Mariahuvudets särskilda specialitet. Makten och äran är inte Marias drivkrafter. Drömmarna och visorna lyder sädeskornets lag, då all konst och dikt som såtts i oss kan återanvändas och ge oss besked om vad vi lyckas inkludera och hur.

Pasqual Pinon står för de tolkande orden. Och nu när cirkusdirektören framkallat paret genom många bad, utvecklas deras förhållande. Känslostormar av skam och avsky vänds i ömsesidig uppskattning och ömhet. Pinons hand kan nå upp och smeka Marias kind. Hans skam utvecklas till vänlig kritik.  Pasqual Pinon och Maria är känslolivets knut av skam och skuld som måste upplösas och utvecklas för kärlekens skull. Pinon liknar till slut Mariahuvudet vid en hjälm eller en gruvlampa.

I förhållandet mellan romanens övriga personer speglas den svåra processen.  Berättaren antecknar hur han känner samvetet läka:

”I drömmen vänder sig Pinon mot mig, vänder sitt huvud med den väldiga gruvlampan mot mig, jag kan se Marias läppar röra sig men hör ännu intet.

Förstår dock: jag är förlåten.

Barmhärtighet. Så enkelt kan det vara.”

Vi är själva gruvan och vi är själva cirkusdirektören som måste ”bada” det illaluktande monstret på vår mänskliga cirkus, så att vi kan andas:

”Man ska inte försöka förklara kärlek. Men om vi inte försökte, var stode vi väl då?”

Jag har inte bloggat färdigt om änglar. Tidigare bloggar om Gamla Testamentets änglar är Skaparkraften 4 mars, Hagar 8 mars och Han skrattar 11 mars.

Jag fick den språkliga idén att fenomenet ”ängel” i bibeln skulle kunna vara en bildlig konjunktion mellan tankekällorna, Ordets och Sinnenas. Kan det vara så? Det skulle fordra åratals studier för att fastslå det. Men i det personliga symbolspråk jag ständigt skapar tillsammans med min sinnliga tankekälla, kan jag pröva teorien.

Änglar är ibland gränsbevakare, som när människorna enligt den bibliska myten valde att äta av kunskapens frukt och bli medvetna om ont och gott. Herren Gud blev chockad av att Adam och Eva kunde vara olydiga. Ingen varelse är olydig mot instinkten. Men här var det fråga om en mutation av hittills okänt slag i naturen – det artikulerade språkets. ”Måtte de nu inte också äta av Livets träd och leva evinnerligen!” suckade den bestående ordningens Herren Gud.

Fördrivningen ut ur paradiset har i alla tider framställts som ett straff men den går också att likna vid en födelse. På kvinnans initiativ föddes Människan som egen art ut ur lustgården, liksom barnet med värkar krystas ut ur moderlivet. Gränsen till paradiset med det underbara Livets träd bevakades av keruber med ljungande svärd, så det fanns ingen återvändo. Är man född, så är man! Nu måste människan själv med sitt nyfödda förstånd skapa paradiset på sitt lilla gruskorn i de oändliga galaxer, som hon ännu inte visste något om. Och det måste ske inom naturlagarnas ram. Ja, människan måste själv upptäcka naturlagarna! Det var förståndets uppgift. Som det ännu är.

Sinnenas kompass hade människan också med sig till det nya tillståndet, ögon, öron, tunga, näsa, hud. Man har funnit att redan för 50 000 år sedan kunde människan göra bilder. Hon kunde alltså använda den sinnliga tankekällan. Jag tänker på den som på ”Livets träd” i lustgården. Ett rotskott hade letat sig ut genom den ljungande elden, gömt i människans hjärta. Det visade sig för Moses som en brinnande buske. Nu gällde det att samordna sinnenas kompass med förståndets röst. På Sinai undfick Moses lagen.

Detta var så längesen att vi kan tänka det bara som saga, långt före Newton och Darwin och Jesus och Buddha och mobiltelefonen. Tyvärr satt även det ljungande svärdet i människans nervsystem. Så fort människan hade skapat något av ett paradis, kände hon det hotat och försvarade det med allt farligare eldvapen, och så var paradiset borta igen.

När människan däremot upptäckte en ny resurs som kunde föra henne närmare fred på jorden, då visade den sinnliga tankekällan sin glädje genom visioner, och en eller flera änglar blev synliga. Men få människor förstod att änglarna inte hörde till yttervärlden utan speglade möjligheter. Heliga Birgitta påpekar på 1300-talet att änglar och djävlar som hon såg i sina uppenbarelser egentligen inte hade sådana lemmar som vanligt folk. Det hon såg var hjälpföreställningar. Var gestalterna således inte riktigt verkliga? Jo, men det blev viktigt för Birgitta att hon visade sig vara vaken, när hon fick uppenbarelserna, så att de hörde till förståndets väg och inte till drömmens så kallade galenskaper.

Kunskapens ljus bländade människan, så hon såg till slut varken änglar eller djävlar. En dunkel genomskinlighet måste skapas för att möjliggöra vägvisande visioner. Johannes Döparens far Sakarias skötte tur nog rökelsen i templet, så att han var lagom omtöcknad av den, när hans sinnliga tankekälla passade på att skapa en ängel för att framföra budet att hans åldriga hustru Elisabet skulle föda en son. När han tvivlade tog ängeln ifrån honom de förståndiga orden, så att han inte kunde tala förrän barnet Johannes var fött.

Men när ängeln Gabriel sedan bebådade att Jesus skulle födas, vände han sig inte till mannen, snickaren Josef, utan direkt till kvinnan Maria. Såväl de förståndiga orden som mannen och det konventionella paret valdes bort. Maria personifierar det ”oskyldiga” tillstånd, där människan ännu inte ätit av Kunskapens frukt, dvs det icke beräknande andliga upplevelsefält vi befinner oss i när vi diktar och drömmer.

Elisabet var syster till Maria, så hennes son Johannes Döparen var nära släkt med Jesus. Johannes skulle döpa sin kusin Jesus -- en ny chans som rymde allt. Jesus var dubbeltungad som ormen i lustgården. Hans språk var byggt både på den visionära bilden och på de utredande orden. Bild – ord, bild – ord. Språket blev som en andedräkt.  Men till slut gjorde han sig själv till det mest förbjudna -- en bild av en förlorare. Törnekrans kring huvudet.

Han förlorade valet. Folket röstade på att Barabbas skulle få leva och Jesus korsfästas. Ingen änglahand hindrade Pontius Pilatus, och han brydde sig inte om det angelägna bud hans  hustru  sände: ”Befatta dig inte med denne rättfärdige man, ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull”. (Matt. 27:19)

Det står där som ett misstag av evangelisten -- en pratsjuk korrespondent som kramar fallet på alla tänkbara upplysningar. Man hör inte på! Hur många har hört talas om Pilatus hustrus dröm? Rotskottet från Livets träd nästlar sig in i den till synes dokumentära texten – så som Jesus talade från båda nivåerna i sig själv: först den genuint konstnärliga bilden och sedan det dokumentära ordet. Skaparkraften bodde i det mönstret.

.   

Johannes Anyuru skrev i DN igår på ”Idé & Kritik” att Stockholm drömmer: ”Alla städer jag älskar drömmer och har så något av en republik över sig”.

Vad menar Johannes Anyuru  med ordet ”drömmer”? Det kan ju betyda två saker, dels en utopisk önskefantasi, dels de bilder och visor som glimmar i vårt nervsystem som fåglar i en buske om våren. De bilderna och visorna får de flesta av oss tillgång till bara när vi sover. Konstnärer har en tunnare vägg mellan tankekällorna. Anyuru använder drömordet på ett glidande konstnärligt sätt. Han har sin lilla flicka sovande bredvid sig i en spjälsäng: ”Jag rör vid hennes kind och undrar om hon märker det, inne i drömmen”.

Som en liknelse? Stockholm sover som ett litet barn, omedveten om sig själv. I dag har stockholmarna tagit fram sina bästa sidor, kramat varandra, gråtit tillsammans, enats i stora skaror för att försäkra sig själva och varandra att de aldrig, aldrig kommer att ge upp det land de byggt ur fattigdom, ja, ur ”fördom och vantro och tvång”, som det hette i en gammal folkrörelsesång, för då skulle ju terrorismen segra.  

Johannes Anyuru har växt upp i ett Sverige, ”där det tycktes alltmer möjligt även för en svart muslim att skapa ett hem”. Han vet att människans ansikte måste rymma både skugga och sol. Och med konstnärens känslighet har han i sin senaste roman gett en dystopisk bild av ett Sverige, där islamofobin och hatet tagit över efter ett terrordåd. Romanen heter: ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Ja, Grymhetens och Nådeslöshetens ansikte har speglats i ord som länge twittrats över världen. ”Står vi pall för vårt eget hat?” frågar Ola Larsmo i dag. Han berättar hur han känt sig drabbad av vitglödgade hatkänslor inför Behring Breiviks massmord i Norge. Sådant kan drabba både honom och andra nu också.

Men om sådana känslor får styra oss, då har terrorn vunnit, säger Ola Larsmo och säger att vi har ett val: ”Vi bestämmer just nu vilka vi själva är. Vi bestämmer nu tillsammans vilket land vi lever i”.

Är vi så starka? Kanske vi redan i morgon känner oss drunkna i föräldrarnas tårar och vårt enda värn däremot är hatet? Då behöver vi älska, ty kärleken är starkare. Vi behöver älska det lilla barnet som sover och vi behöver älska den värld hon skall leva i. Och vi behöver medvetandegöra vår egen dubbelhet av både hat och kärlek. Den är till för att vidga vårt hjärta med språkets oblat ”Jag också”, vilket Göran Tunström för längesedan lärt oss i deckaren Hallonfallet. Våra vänner är tidlösa. Deras stödjande röster behövs, Johannes Anyurus och Ola Larsmos och Göran Tunströms, men vi kan be våra egna drömmar belysa våra val, så att vi personligen får omedelbar belöning av en bild i drömmen eller en visa, när vi väljer det mänskliga.

”Stockholm drömmer att det är en ändlös stad, en plats som rymmer hela världen”, skriver Anyuru.

Operationen

Så skulle den gå av stapeln, operationen av livmoderframfallet som jag lidit av de sista två åren. Den gynekolog jag gick hos hade fördröjt det hela. När jag frågade efter operation, svarade hon bara: ”Du är för gammal. Blodådrorna är så gamla – du kan förblöda.” Men det blev värre och värre att leva med framfallet. Det lydde Newtons lag och ville bara falla ned och ut genom vilket hål som helst. Kroppsöppningarna i underlivet var olyckliga, när de inte längre stod under min kontroll utan blev tilltäppta för sina riktiga ändamål.

Tomas såg hur jag hade det och klagade för sin husläkare, som just också hade blivit min. Hon hade undersökt mig, och hon tyckte kroppen var i förhållandevis gott skick. Hon tog Tomas klagan på allvar och skrev en remiss till en annan specialist för att få en ”sekond opinion”. Nu är jag alltså opererad denna tisdag. De två läkare som gjorde det sa att vävnaden i min kropp var trettio år yngre än man kunde förvänta sig. Tack och lov! Så kan det alltså vara. Så var det också när jag bytte hjärtklaff för sju år sedan. Kroppen godkändes.

Men det jag nu vill berätta om är upplevelsen av ryggmärgsbedövningen. Den tog verkligen bort all smärta, men också själva kroppsmedvetandet. Jag hörde vad läkarna sa till varandra, men jag hörde det från fel håll. De opererade mitt underliv, men jag hörde dem som om de satt vid mitt huvud och samtalade. Förbindelseleden mellan huvud och kropp sov djupt. Jag hörde omgivningens röster men jag hade ingen brinnande buske av nerver att tänka med. Operationen var i min upplevelse alldeles teknisk och oblodig, fast läkarna var med sina händer inne i mig och sorterade organen och sydde fast dem i lämpligare läge. Jag kände till slut deras lätta och varliga händer, men jag upplevde att de sysslade med insidan av högra låret, och där befann de sig aldrig.

Kanske har vi sövt ned förbindelsen mellan huvud och kropp på en hel mänsklighet och felbedömer omgivningens belägenhet? Vi vill slippa viktiga instrument vi är utrustade med. Jag läste häromdagen i tidningen att visan-i-örat kallades ”masken” och vetenskapen erbjöd en metod så att man äntligen kunde bli fri från den.

Natten efter operationen kunde jag inte sova. Jag hade inte ont, men jag hittade inte ställningen, och sjukhuset bestod en alldeles för hård kudde. Då kom min ”brinnande buske” till hjälp med sång som den eld som inte förtär. Alla livets sånger stod på rad, ja, hela livet strök förbi, och där fanns alla mina älskade under alla mina livsskeden. O, så många visor det finns i den kärleksbusken!

Jag tänkte på Christa Wolf som i sin självbiografiska bok, ”Stadt der Engel oder the overcoat of Dr.Freud”, berättar hur hon i en livskris i USA fann sin tyska identitet tillbaka, när hon lät sig genomströmmas av hemlandets sånger. Hon föreställer sig att flyktingen Freuds överrock svävar skyddande över hennes huvud – men då byter hon plötsligt ut det engelska ordet för överrock ”coat” mot det tyska ”Mantel”.

Jag tycker nog att de sexton drömmarna i hennes bok jämte visornas natt gör gamle Freuds överrock till en god och ärlig trollkarls mantel. Det lyser som en regnbåge om den. Och visst får hon på morgonen efter visornas natt besök av en blå fågel på fönsterblecket, en fågel som hon aldrig förr hade sett, med skimrande fjädrar. Den la sitt huvud på sned och hon mötte dess blick. Ett sändebud bortom alla ord, tycktes det henne. Ett sändebud från kroppens sång.

Torgny Lindgren är död. För att hedra honom tar jag fram en blogg som jag skrev för tre år sedan. Jag bryter på det viset serien om Gamla Testamentet, och jag tycker att han passar där ihop med berättelserna om Abraham, Isak och Jakob.

I augusti 2013 skrev jag:

Tomas och jag går åter våra fina promenader utmed Årstaviken. Vissa gamla knäckepilar har brutits eller fällts från roten av vinden. Parkvårdarna sågar ibland av det brutna trädet, så det blir en stubbe. Ibland får knäckepilen däremot ligga kvar i sin rotvälta och utvecklar då en eller annan gren till en ny rot rakt ned i sjöbotten. Nya skott skjuter upp ur den gamla stammen. Då uppstår de mest överraskande formationer.

Torgny Lindgren gör just så med sitt diktarspråk, tänker jag, när vi sitter och vilar oss vid en särskilt sprucken gammal pil som gapar stort mot oss men trots skadan grönskar vackert. Så snart en tankegång tenderar att hamna i ett vanespår, bryter han av den och rör om i berättelsens tid och rum, så att vi får besvär med att orientera oss.

I Pölsan, den andra romanen i trilogin Nåden har ingen lag, avbröt en oförstående chefredaktör brutalt notisskrivare Manfred Marklunds inspirerade skriverier om människor som inte alls fanns. Jag berättade om det i min förra blogg.

Det avbrottet blev ett uppehåll på över femtio år. Invånarna i Marklunds påhittade samhälle dog emellertid inte utan fortsatte trots fördröjningen att rumstera i hans minne. Vi som läser berättelsen Pölsan glömmer att vi befinner oss i ett avbrott, där upplevelsens nu skedde för flera decennier sedan. Vi påminns om att tiden gått, när dillköttet eller fiskpinnarna plötsligt serveras till Marklund på äldreboendet i Avabäck, där han 105-år gammal åter står vid sin skrivpulpet och befolkar den ödemark han själv skapar omkring oss och smyckar den med namn i långa poetiska slingor: Lillåberg, Avabäck, Inreliden, Gammbrinken, Kullmyrliden….

Marklund säger till Linda, älsklingssköterskan på äldreboendet, att det han skriver hämtar han ur minnets ”hålrum”: ”Där blandas det förflutna med det ickeförflutna och det gångna med det kommande, där lever sida vid sida bekanta och obekanta bekymmerslöst…. där har visarna stannat trots att urverket går”, säger han. ”Och längst ner, i botten av det outtömliga minnet, finns den gudomliga nåden som gör att allt har kunnat hända och finnas, allt det förflutna och allt det som inte har hänt …. allt som bärs upp av nådens grova näve.”

Linda lyssnar och läser och letar till och med guld i hans landskap, dvs hon försöker utan hans vetskap få hans diktning utgiven av något förlag eller kanske understödd av kommunen. Att hon skall hitta Avaberget blir Lindas allvarsamma lek med Marklund. Han ritar en karta åt henne, så att hon lättare skall finna vägen. Hon prisar honom. ”Att du kunde minnas allt detta!—Fantasien är mitt minne, sade han anspråkslöst.”

Men Marklunds fantasier uppskattas inte nu heller. Just när kommunalrådet i Avaträsk skrivit brev till gamlingen och förbjudit honom att fortsätta sina integritetsbrott på kommunens papper – en del av de omtalade människorna finns ju i livet – kom Linda med en näverdosa, som liknade den Marklund brukade ha, innan kommunen tog snuset ifrån honom. Här har hon beviset för att Avaberget är en enda sammanhängande guldåder. Linda är världens rikaste människa, och hon personifierar i den här romanen ”nådens grova näve”. Hon tar Marklund med sig från ålderdomshemmet : ”Jag ska ge dig friheten och livet och skaparglädjen tillbaka”. sade hon. ”Det är jag skyldig dig”.

Att få en god visa i örat har ibland känts som en ljudboj på ett dimmigt vatten.

Sinnenas betydelse understryks av berättelsens fortsättning, där Isak blir gammal och dör, blind och bedragen av sin handlingskraftiga sonhustru Rebecka. Hennes söner med Isak, tvillingarna Jakob och Esau, är motsatser som bråkar med varandra redan i moderlivet. Jakobs namn betyder dels ”bedragaren”, dels ”han som höll i hälen”, vilket syftar på att Esau är den förstfödde och Jakob är följaren med handen på hans häl. Men Jakob är också den som prisar Herren för drömmarna.

Esau har en hårmantel över hela kroppen och växte upp till en skicklig jägare som ”höll sig ute på marken”, medan Jakob sov i tält och lärde sig koka soppa i mammas kök. För en tallrik soppa köpte Jakob den hungrige Esaus förstfödslorätt. Mamma Rebecka gillade det. Hon tyckte att Jakob var smart.

Kanske är detta en tidig saga om utvecklingens nödvändighet? En ny gudsbild skulle ta form ur människans högsta potens. Ordets Gud hade utrustats med sinnen genom Hagar. Men räckte det? Esau hade just skarpa sinnen som en jägare behöver. Men hade han möjlighet till den sinnliga tankekällans abstraktionsnivå? Kanske är dröm, myt och saga det första tänkande som skiljer oss från aporna? Det är kanske det som är vår ”förstfödslorätt”?

Noga beskrivs hur det av åldern avtrubbade Seendet inte hjälper Isak att skilja den beräknande Jakob från den hungriga Esau. Killingskinnet Rebecka klätt Jakob i och killinggrytan hon tillrett för att hennes älsklingsson skulle kunna bjuda fadern den smakliga rätt denne önskat sig, ja, både doften, känseln och smaken vilseledde Isak, så att han välsignade Jakob som vore han den förstfödde sonen. Vårt äldsta sinne lär vara lukten. Jakob hade satt på sig Esaus kläder, så han luktade rätt. Men hörseln höll på att röja bedragaren: ”Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer”.

Jakob måste fly från den bedragne Esaus besvikelse och raseri. Den natten sov han utomhus med en sten till huvudkudde som Esau brukade göra. Det var den natten han hade den berömda drömmen om stegen mellan himmel och jord, där änglarna steg upp och ned. Och Herren framträdde och talade vackra och löftesrika Ord till honom.

Vi har varit med om tankekällornas tvillingfödsel. Sinnena kom först och Ordet sedan – som om Ordet höll Sinnena ”i hälen”. Allt skedde dessutom gratis, utanför all beräkning – Jakob hade verkligen inte förtjänat det! Han sammanfattar: ”Herren var sannerligen på denna plats, och jag visste det icke”.

Kanske är detta en saga om de förenade tankekällornas stora stund som Jakob var hungrig nog att tillvarata.

I dag på Kvinnodagen slår jag mig alltså ned vid lägerelden som ännu glöder på Bibelns tunna sidor. Hur har det gått för utvandrarna Abraham och Sarai och den nya religionen? Kanske hade det varit för mycket kvinnokropp i det bördiga Ur. Abrahams förhållande till Herren formades inte alls av kropp utan av ord, av löften om land och ättlingar. Nu läser jag vidare om Abraham som lyssnade till Herren och hans Ord, som ibland kom ”som en syn”. Hur gick det till?

Hans hustru Sarai hade i alla fall rätt i att tjänstekvinnan Hagar lättare än hon själv skulle bli havande. Men hon hade inte förutsett hur det skulle kännas för dem båda när Hagar bar Abrahams barn. Erbjudandet hade varit lätt att ge, men den känslomässiga verkligheten var svår. Hagar blev överlägsen mot Sara, och på Abrahams uppmaning ”tuktade” Sara då Hagar. Hur det gick till berättas inte, men Hagar flydde ut i öknen och måste känt djup desperation. Hon var inte hemma här utan var från Egypten, och nu hade hon mist jobbet. Vart skulle hon ta vägen?

Lägerelden flammar medan vi lyssnar till en saga, där tankekällorna under en kort stund förenas och växer till en bild. Hagar ser en vattenkälla rinna upp i ökensanden, och där står en ängel (konjunktionen!) som får Hagar att fatta det enda kloka beslutet -- att gå tillbaka till Sarai och försonas. Det är den abstraherande tankekällan som står för anpassningen. Den sinnliga tankekällan som går över givna gränser, låter samtidigt Hagar genom ängeln veta att hon är havande med en son: ”honom skall du giva namnet Ismael, därför att Herren har hört ditt lidande.” Namnet ”Ismael” betyder ”Gud hör”, och Hagar svarar Herrens ängel med de viktiga orden: ”Du är Seendets Gud”.

Den egyptiska kvinnan Hagar har nu gett Ordets Gud i ängelns gestalt två viktiga sinnen: Gud inte bara pratar, han både hör och ser. Hörandet personifieras till och med i en son som dessutom lovas talrika ättlingar. Sonen Ismael ”skall bliva lik en vildåsna” och han skall ligga i strid med alla sina bröder. Anpassning till andras tycken var tydligen inte förenligt med sinnet ”Gud hör”.

När Ismaels halvbror Isak slutligen föddes, blev den nittioåriga Sara åter stingslig, och med Herrens samtycke jagades Hagar åter ut i öknen med den ännu späda Ismael. Abraham sände med henne bröd och vatten. 

Men när vattnet tagit slut kastade den förtvivlade Hagar gossen under en buske. Hon orkade inte se på när han dog. Hon började gråta, och i detta utsatta läge var det dags för ”konjunktionen” mellan tankekällorna att uppträda. Ängeln ropade från himlen till Hagar: ”Gud har hört gossens röst – ta hand om honom”. Guds hörande fungerade! Och Hagars blick blev skarpare, så att hon blev varse en ny källa med vatten och kunde ge lille Ismael att dricka!

Abrahams projekt ser ut att lyckas nu när Herren har både ord och sinnen och en ängel som samordnar dem. Det ser så begripligt ut. Men så kommer prövningen när Gud befaller Abraham att offra sin son, den lille efterlängtade Isak, som ett får. Abraham hör orden han skall lyda. Var är Sara då med sitt moderliga tvivel? Vad är det som skall prövas? Är det faderskärleken? Eller fanatismen? Skall vi begrunda monstret som uppstår när tankekällorna inte möts?

Lille Isak är själv med och bygger altaret och frågar far efter fåret som skall offras. Var är det? Abraham binder honom och lägger honom på altaret att brännas. Som väl är kommer den abstraherande tankekällan med änglaropet som hejdar Abraham, när han redan står med kniven i högsta hugg mot Isak som ligger bunden på altaret. Kärlekens samordnande ängel segrar den här gången: ”Låt inte din hand komma vid gossen och gör honom intet!”

Tyvärr prisar Guds ängel samtidigt Abrahams lydnad. Hur många hedersmord stödjer sig alltjämt på denna berättelse? Man kan inte vara säker på att ängeln hinner fram!

Lägerelden slocknar.

Abraham hade på Herrens bud med sin hustru Sarai utvandrat från tvåflodslandet Mesopotamien där Ishtar var den stora Modergudinnan. En manlig röst bad honom bryta upp. Han kallade rösten ”Herren”. Kanske var det för mycket kvinnokropp i det bördiga Ur. Abrahams förhållande till Herren formades inte alls av kropp utan av ord, av löften om land och ättlingar.

Personifierat uttryckt flyttades auktoriteten från ”Ishtar” till ”Herren”. I boken ”Våra bibliska mödrar” berättar Anita Goldman engagerat och intressant om vad som hände det utvandrande paret ur Sarais synpunkt. Det handlar om ett religionsbyte, där kvinnan inte blev uppmärksammad annat än som föderska av söner, skriver hon. Formen ”Sarai” betyder prinsessa. När hon äntligen vid nittio års ålder skulle föda Isak tilläts hon att bära drottningnamnet ”Sara”.

I boken Kvinnor i Gamla Testamentet hävdar Ingmar Ström att det som står i Bibeln om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob är muntligt traderade stamsagor, berättade vid lägereldar. Han påpekar att berättarna uppehållit sig mycket även vid hemlandets kvinnor. En kvinna från hembyn var det enda som gällde när Abraham utsåg hustru åt sonen Isak. Det fanns tydligen något i den gamla traditionen som både Abraham och Herren tyckte var värt att bevara, kanske kvinnornas självständighet och okonventionella rådighet, som bryter all planering. Den tycks till och med i sin fräckhet belönas av Herren. En skapare behöver ju ett visst mått av kaos.

Jag läser dessa sagor likt Anita Goldman som en berättelse om religionsbyte. Men det som för henne ser ut som en dragkamp mellan manligt och kvinnligt, handlar i min läsning främst om människans svårighet att finna balansen mellan kroppens reflexer och huvudets logiska ordning. I tvåflodslandet hade man dyrkat sådant man kunde se gav liv. Livet växte ur kvinnan som ur jorden. Men det kunde inte vara hela sanningen.

Abraham och Sara kände mycket väl till faderns delaktighet. Det var så viktigt för Abraham att få en son som bekräftelse på sitt val att följa Herrens röst, det var ett löfte. Men några barn med Sarai blev det tydligen inte. Abraham hade under vandringen lånat ut hennes sexuella tjänster som mutor till åtminstone en furste, och Sarai misstänkte att Herren gjort henne ofruktsam och erbjöd Abraham att ligga med tjänsteflickan Hagar, så att han skulle få försöka med någon i mer fertil ålder.

Abraham tvivlade också när Herren förespeglade honom att äntligen få en son med Sara i hundraårsåldern. Hon hade ju inte mer ”det som kvinnor hava”, det vill säga menstruation.

Man visste alltså en hel del, och huvudets logik började ta över. Livmoderns vattenkälla byttes mot det ökentorra ”Ordet”, rösten i Abrahams huvud. Kunde den verkligen skapa liv? Det ser ut som en sinnlig tankebild att första kontakten med Rebecka, sonen Isaks blivande hustru, sker vid en brunn, där hon bjuder den manlige budbäraren vatten ur sin kruka och erbjuder sig att vattna även hans törstiga kameler.

Det som kännetecknar förbindelsen mellan gammalt och nytt är änglarna. De är samordnande konjunktioner i den sinnliga tankekällans ordfattiga språk och de har en uppmuntrande roll. Där de visar sig är tankekällorna genomskinliga mot varandra. Men först måste huvudet omtöcknas, för änglar finns ju inte.

En het dag får Abraham solsting i Mamres lund och den inre verkligheten och den yttre går ihop för honom. Där kommer tre främmande män på vägen och Abraham ser tre änglar som dessutom ibland blir en enda, ”Herren” själv.  Ingemar Leckius skriver:

I Mamres lund har vårt hjärta stämt möte.

Tre tungor av samma eld slår upp.

Vilka är dessa främlingar som vi bugar oss för

Ända till jorden? Bara hjärtat vet.

Äntligen! Inte bara kroppens reflexer, inte bara huvudets logik – äntligen gestaltas hjärtats stund. Anita Goldman tror inte att Sara såg något annat än vanligt folk, men Abraham bjöd främlingarna på kalas. Ikonmålaren Andrej Rubljov har på 1400-talet visat eftervärlden hur de såg ut, de tre som blev en. Andrej Tarkovskij har berättat om dem i filmen Den yttersta domen. I den filmen gjuter en ung pojke en kyrkklocka utan att ha det recept efter den döde fadern han påstod sig ha för att få uppdraget. Hjärtat och kroppen fann bästa leran. Det är samma stämning i Tarkovskijs film som i Gamla Testamentets sökande efter den sinnligt personifierande tankekällan.

Tre främlingar klädda i himmel, jord och hav,

som om de rymde allt, livnärde allt och förenade allt.

”Hans namn är hängivelse”, diktar Ingemar Leckius.

Änglar är skapade av den sinnliga tankekällan som i årtusenden personifierat de religiösa begreppen till folkliga figurer som gick att förhålla sig känslomässigt till. ”Gud”, ”Allah” och ”Jahve” är liksom ”Oden” och ”Freja” den sinnliga tankekällans personifikationer av fruktbarhet och skaparkraft eller av någon form av auktoritet, allmakt eller kärlek. Det är värt att tänka efter, vad man håller heligt, medan vi ännu har yttrandefrihet! Det är inte överallt i vår moderna värld som man har rätt att tänka själv i religiösa frågor.

.

I mitt öra sjunger sen många år Birger Sjöbergs melodier. Fridas vän sjunger för Frida om världsrymden (1922):

Frågar Frida mig om stjärnor klara,

vill jag svara:

jordar äro de, ej silverbloss.

Frida blir skakad av att förlora det religiösa perspektivet för det naturvetenskapliga: ”Ja, men himlens boning…” Vännen vill inte ”röva hennes barnatro”, men han har svårt att hålla sig för skratt: ”Ej så lätt man fattar / Universum, som man strax vill tro!”

Har vi vant oss? Kan vi tänka på två sätt? I världsrymden finns vi människor, ett spännande experiment i naturen, så långt vi känner den. Vi är en art som kan både älska och hata och har ord för det. Kan vi också överleva? Har naturen ett inbyggt program för just människan? Är det den starkares rätt som gäller? Eller kan vi överleva tack vare samarbete och inbördes hjälp?

Vi människor utstrålar tillsammans en atmosfär som är mer eller mindre gynnsam för artvänliga krafter. Den atmosfären är ordfattig som naturen men sinnligt förnimbar. Kan man andas? Det är en fråga som inte handlar bara om syret i luften.

Också inom oss har vi en gåtfull världsrymd. Den är osynlig, men vår sinnliga tankekälla fyller den med bilder och toner som ofta överraskar oss: ”alltid nickar det en liten stjärna någonstans!” som Sjöberg uttrycker det. Konsten och drömmen vidgar och förnyar symboler som annars skulle stelna. Vi kan andas igen. Världen bevingas med citat, och begrepp personifieras till mångtydiga poetiska gestalter. Personifikation är den sinnliga tankekällans grundregel.

Älvor, tomtar, djävlar, häxor och annat småknytt hör till befolkningen på min inre planet. Tack Stagnelius, tack Fröding! Visan-i-örat består mig ibland med änglar som ”förkunnar Guds välbehag” (ps 147). När det händer tolkar jag det som ett sus av bekräftelse från nervsystemets vittförgrenade buske i hela min kropp. Varje hårstrå är inräknat! Tillsammans med ”barnen och herdarna” följer mitt inre folk gärna Viktor Rydbergs ”Betlehems stjärna” på Alice Tegnérs melodi från 1893, när Djursholms kapell invigdes, nymålat av Natanael Beskow med hemlig solhälsning i altarbågen till hans hustru Elsa, som hade svårt för det religiösa språket. ”Kristus är solen i hjärtat”, förklarade hon, och det blev ett tecken mellan dem hela livet. Minns du älvan med apelsinhåret i bilderboken Solägget 1932? Hon är släkt med Kristussolen i Djursholms kapell. Men det är en hemlighet!

Visst finns det ”mål och mening med vår färd”, skrev Karin Boye i en välkänd dikt 1927. I Rydbergs psalm ”Betlehems stjärna” anges målet: ”ej bort men hem”. Hem till människans fredliga identitet, antar jag, inte bort från den. Vi har ett val. Lustgården jag ville ha geografiskt bestämd i min barndom heter inte längre Eden – den heter Freden. Vi försäkras om hjälpsamma krafter vid ” lustgårdens stängsel”. För mig är ”lustgården” vänskap, kärlek och meningsfullt samarbete: ”Armar där räckas dem, / läppar där viska, / viska och räckas dem / ljuva och friska”. Motsatsen är Uppenbarelsebokens giftiga ”Stjärnan Malört”, som Ingmar Bergman låter oss bäva för i filmen ”Det sjunde inseglet”. Pest, våld och livsfarlig mobbningav konstens ljusa clown kännetecknar Stjärnan Malört. Lustgården representeras i filmen av ett smultronfat som bjuds omkring.

Vi fotograferar som aldrig förr, det är underbart, både lätt och billigt. Men kanske riskerar vi att bli bildlösa inom oss?  Jag vill hålla fast vid Salman Rushdies ord om de två sätten att tänka, realitetens och fantasins: möts de uppstår en stark positiv kraft, men om de inte möts skapar båda tankemönstren monster. Jag tycker att vi är i riskzonen för monster nu. Språket som ger oss en chans att leva i fred på jorden, har fått en svår skada. Desinformation hotar oss politiskt och hat sprider sig blixtsnabbt på sociala media. För mycket skuld och skam skyfflas omkring och placeras på oliktänkande. Vi som är mycket gamla tänker då: ”Inte nu igen!” Är det gubbväldet nu igen? För käringväldet kan det väl inte vara?

Vi har kämpat länge för att uppnå balans mellan tankekällorna, och vi har sett dess yttringar som manligt och kvinnligt. Att rätta till balansen var kanske redan Abrahams djupt mytiska ärende, när han lämnade sin släkt och sitt land och följde den manliga röst han hörde och som han kallade ”Herren”.

Han kom från Mesopotamiens jordbruksbygd, nutida Irak, där Moder Jord dyrkades. Anita Goldman skriver i sin bok ”Våra bibliska mödrar”:

”Långt innan människorna hade kunskap om fortplantningens mysterium, bevittnade de hur jorden alldeles av sig själv frambringade föda, och hur på samma vis kvinnan plötsligt blev större och födde fram ett människobarn”. Ur denna likhet mellan kvinnan och Moder Jord utvecklades den allra tidigaste religiösa symbolen. I hymner och epos kan man följa hur modergudinnans fruktbarhetsriter utvecklades. Rituella samlag genomfördes: ”Hon har beordrat bädden för hjärtats fröjder1” Möjligen avrättades sedan gudinnans brudgum en gång om året, när han gjort sitt. Då grät gudinnan Inanna eller om det var Ishtar, En protest mot systemet lydde så här:

Äkta inte en sköka, vars man är sextusen

En Ishtarkvinna vigd till en gud.

Detta käringvälde är en sinnlig religionsutövning, men det är inte exempel på den sinnliga tankekällan. Människorna härmar naturen  med sina kroppar – de tänker ännu inte symboliskt och slutet på riten är monstruöst. Så Abraham fick uppdraget att försöka igen.  Artens fruktbarhet är målet och Herren lovade honom många ättlingar. I diktsamlingen ”Vid terebintträdet” skriver Ingemar Leckius om Abrahams tältläger:

Från en omärklig skåra i det grönskande trädet

rinner saven ned i en oändlig bägare.

Bägaren är människan. Det handlar om mänsklighetens överlevnad i fredens lustgård, som är jorden, det grönskande underverket som när oss i galaxernas ödsliga tomhet. Abrahams hustru har i terebintlunden hunnit bli alldeles för gammal för att få barn -- så har han inte tagit fel? På Frälsningsarmén i mitt öra sjunger strängmusikanterna:

Gör såsom Abraham gjorde,

blicka mot himmelen opp!

Medan du stjärnorna räknar

växer din tro, ditt hopp.

Vi får se om Abraham kan lära sig symbolisera!

I förra bloggen skrev jag om Orfeus och Eurydike som ett språkets eget kärlekspar som finns hos alla månniskor. Orfeus lyra styrs av huvudets logik, Eurydikes av sinnenas. Orfeus har fått orden av solens gud, Apollon. Eurydike svarar uppmärksamt och kärleksfullt på hans anrop. Men det är ett sinnligt svar. Ja, Eurydike är själv smaken, lukten, rörelsen, tårarna, stämgaffeln. Hon lyssnar in hela den skatt av musik som vår kultur bestått just oss personligen. Sedan skapar hon det nytt i dunkla, mångtydiga sagor, myter och konst, så att det fastnar i vårt nervsystem som i ett förråd.

Ungefär så är språkets kärlekspar behandlat av Lars Ahlin i novellen De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades. Servitrisen Evy (Eurydike)befriar sotaren Kurre Orrvind (Orfeus), när han fastnat i en felaktigt byggd skorstenspipa och håller på att kvävas. Hon hör hans svaga anrop ur det heta helvetet och ger honom kraft att ta sig fri med en kärlekssång:

Men mer än solen

som ler mot dig

är dina blickar

en sol för mig!

Ja, solen är du!

Du är min sol!

Redan i rubriken på novellen berättar Lars Ahlin alltså vilken myt vi skall tänka på. ”Eurydike” hör ”Orfeus” anrop och svarar med en speglande visa som framhåller människans emblem: ögonen och leendet, den första stjärnbilden som lyser över barnet. Här hör Orfeus hennes sång till skillnad mot hur det är i urmyten.

En av Ahlins mest hängivna efterföljare är Göran Tunström och han har ägnat en stor del av sitt författarskap just åt språkets kärlekspar. Han har själv levt i ett livslångt äktenskap med bildkonstnären Lena Cronqvist. De tycks mig vara ett mönstergillt Orfeus - Eurydikepar på det sättet att hennes uttrycksmedel är den ordlösa bilden och hans instrument är själva orden, ”lyran”. Men det biografiska inslaget är försumbart. Det är dubbelspråkets problem som upptar Göran Tunström. I diktsamlingen Svartsjukans sånger skriver han själv så här:

Då vill jag be en enkel bön för språket

Låt oss vårda det med våra yttersta resurser

Låt oss öppna laboratorier och skolor

och mötas där utan lättja

Låt oss studera föremålet och dess spegelbild

i våra hjärnor

och relationerna mellan dem,

Det kanske finns en klar värld

där de får plats på samma gång

en vajande sekund

Kamrater, förena er

Luta er ut över språket

Det lever

också djupt under sig självt!

Språkets eko sträcker sig här längre tillbaka. ”Föremålet och dess spegelbild” är ett centralt uttryck i Dantes gudomliga komedi. När pilgrimen har utstått skärselden och närmar sig paradiset, möter han ”gripen”, ett fabeldjur med en örns huvud och klor på en lejonkropp. Det symboliserar hos Dante Kristi dubbla natur:

På samma sätt som solen i en spegel

Strålade dubbeldjuret klart därinne

Omväxlande i sina två gestalter.

Föreställ dig, o läsare, min häpnad,

När jag såg föremålet själv stå stilla

Men i sin avbild växla oavbrutet.

(Skärselden XXXI 121-126)

”Ordet” är ett dubbeldjur människan har att hantera. Solen står för medvetandets möjlighet, den klara tanken, förutsättningen för Apollons gåva – den underbara lyran. Men språket lever också ”djupt under sig självt” som Tunström säger i sin dikt. Kroppens svar i mörkret är ”avbilden” vi får genom konsten, drömmen, dikten, visan-i-örat, barnens lekar. Det är spegelskärvorna som växlar oavbrutet. Vi behöver lyssna till deras svar, annars blir vi bländade av stel makt och bedräglig framgång.  Det hotar oss just nu. Vi underskattar språkets betydelse för vår överlevnad och för vårt kärleksliv.

Hälsningar till Donald Trump!

Min undervisning i psykologi på Birkagårdens folkhögskola fördjupades, när jag i 50-årsåldern började förstå mina drömmar. Jag intresserade mina elever för drömmar. Det var några år innan Montague Ullman hade lanserat sin utmärkta ”Om det vore min dröm -  metod” (Använd dina drömmar 1981). Som kursbok använde jag Erich Fromms ”Det glömda språket” (1974) Fromm använde samma läsart för såväl drömmar som skönlitteratur och religiösa myter. Hans bredd passade mig. Mitt andra undervisningsämne var litteratur. Med stöd av Erich Fromms bok fick jag nya ögon också för litterära texter. Jag minskade mitt eget prat och ökade tiden för kursdeltagarnas erfarenheter. Jag gav dem papper och kritor och bad dem rita och måla sina känslor för dikterna vi läste.

Jag är uppväxt i Frälsningsarmén, och de frikyrkliga sångerna rotades djupt i mitt nervsystem. Söndagsskolan var det roligaste jag visste när jag var barn, en stunds dockteater helt enkelt. Jesusdockan flyttades omkring i en låda med sand som öken och spegelbitar till sjöar. Ibland räddade Jesus lammet som trillat ner bakom en stor sten. Söndagsskolfröken bad alla barn som ville vara Jesu lilla lamm räcka upp en hand. Syskonen bevittnade att alla räckte upp sin hand utom jag. Jag ville inte bli ett lamm och äta gräs, sa jag. Jag ville vara ett riktigt barn. Jag längtade så till riktiga barns värld. Den var hotad för mig redan genom familjens levnadssätt. Man fick akta sig, så att det inte blev värre! ”Han kan förvandla allt!” sjöng frälsningssoldaterna om Jesus. Jag trodde dem.

Jag lärde mig som barn att tyda de religiösa bilderna bokstavligt som historia och geografi. ”Var låg Edens lustgård?” frågade jag vetgirigt min far och la fram Sverigekartan. Han visste inte säkert svaret på min fråga, men gissade att det var på en annan karta, där man såg floderna Eufrat och Tigris. Från det landet hade Abraham utvandrat. Jag var gruvligt besviken. Att man inte vsste säkert var denna viktiga plats hade legat! Min respekt för vetenskapen sjönk tillfälligt. När den religiösa världen sedan blev avförtrollad tog det åratal att komma dit där de religiösa begreppen från min barndom fick sin tid – och rumlösa geografi i konstens och skapandets land.

Jag läste i Jones ”Modern drömtolkning” om hur drömmen också under dagen blandar sig in i vårt dagsmedvetande, och plötsligt hörde jag i örat en melodi. Tänk om det var en dröm? Visan-i-örat bar slutligen till mig själv också den religiösa symbolvärlden.

Melodierna från barndomen kom nu tillbaka: ”Fatta mod som Daniel, mod att ensam stå!” Den kom ofta den här tiden, när jag möttes av omgivningens misstro. För visst var det väl farligt att släppa fram drömmar och djupa känslor på en vanlig lektion?

Visorna stod på drömmarnas sida och drömmarna lärde mig sträcka ut mina sinnen till att beröra även osynliga kvaliteter – liksom hästars och hundars väderkorn upptäcker faror på vägen långt innan människan märkt någonting alls. Den norska prinsessan Märta Louise berättade i Skavlan på TV att hon haft det där väderkornet sedan hon var barn och att det var svårt, eftersom ingen annan människa tycktes ha det så. Det var liksom fel att vara så känslig, så ”supersensitiv”. Men är inte de flesta barn det? 

Det är ju en rikedom, men man måste lära sig hantera den. Och det kan inte vuxensamhället ännu, för vi vuxna har själva blivit lärda att det bara finns ett sätt att tala sanning. Jag förstod äntligen i 50-årsåldern att det måste bli en folkrörelse kring våra drömmar likt den som verkat för sexualupplysning och rösträtt.

Från höstterminen 1982 tog jag tjänstledigt från Birkagårdens folkhögskola. Motståndet var för stort. Frälsningssoldaterna i mitt öra sjöng att det var naturligt: ”En nagel i ögat på mången jag blivit / och varför jag är det är alldeles givet…” På Biskops-Arnö fick jag en fristad sommaren 1984 och från vårterminen 1986 fick jag tillfälle att göra terminslånga specialkurser under rubriken ”Människans inre bilder”. På somrarna kompletterades utbudet med en serie kortkurser, som kallades ”Dröm, myt, saga”.  Genom både dröm och eget skapande lyftes på dessa kurser de inre bilderna fram och blev språk.

Mer och mer behövde jag en terminologi som passade till mitt dubbla sätt att läsa. Det som enligt tradition efter Freud och Jung kallades ”det omedvetna” ville jag lyfta fram som ett annat medvetande som försinnligar det osynliga. Sagan om Orfeus och Eurydike är som jag läser den ett drama om själva språket som ett sinnligt kärleksförhållande. Vi lever oss in i hur Orfeus och Eurydike först var lekkamrater och sedan ett förälskat par, såsom barn blandar verkligheten med lek och saga på ett naturligt sätt. Eurydike blev sedan stungen av en orm och dog. Orfeus som fått en lyra av ljusets gud Apollo tog sig ned i dödsriket för att befria sin älskade med sin musik. Mörkrets gudar var medgörliga, men för att frige Eurydike satte de ett listigt villkor. Orfeus skulle gå före henne upp till livet, och han fick inte vända sig om för att se efter att hon följde honom.

På så sätt kontrollerade dödsskuggans gudar om Orfeus och Eurydike hade någon osynlig relation med varandra. Kanske hörde Orfeus en inre visa som gav honom mod att tro att Eurydike var nära? Nej, så var det inte. Apollons lyra hjälpte honom inte i det avseendet. Orfeus observerade inget vägledande eko i sitt nervsystem. Ingen inre orm av visor eller bilder ledsagade honom på hans tysta vandring. Så han måste vända sig om och då var Eurydike förlorad. Och när han själv kom upp till livet igen mötte han Dionysos rusiga följe som slet hans kropp i stycken. Hans huvud kastades i havet, där det alltjämt fortsätter att sjunga.

Är detta våra villkor? Antingen hela kärleksparet, huvudets sång och kroppens eko visan-i-örat, eller det besinningslösa sönderslitandet av kroppen i terror eller krig?

Jag insåg att många författare forskar i skapandets mysterium och personifierar det, så vi tror att det är fråga om ett vanligt kärlekspar. År 1997 gav jag på eget förlag ut Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan. Där fick jag på mytisk grund plats med djupläsning av Lars Ahlin, Fjodor Dostojevskij och Maksim Gorkij. Jag ägnade Tunström en hel bok, Duets torg 1999. Det var ju Tunström som gav mig begreppet.

Det är nu en vecka in i februari och isen har tveksamt lagt sig på Årstaviken, beredd att smälta bort vid första mildväder. Vid vår höghusvägg står redan snödroppar och vintergäck. Så visst blir det vår igen, trots de maktmän som nu isar ned demokratins rötter på ett smärtsamt och skrämmande sätt. De vet som vanligt inte alls vad de gör. Jesus bad på korset att de skulle förlåtas på grund av detta. Det visar hans storsinthet och i evighetens perspektiv är vi alla ”förlåtna” – också av oss själva -- men de fåvitska, de insiktslösa maktmänniskorna – Putin, Erdogan, Trump och deras likar -- kan ju ändå inte få hålla på med att lagstifta sitt tankefel! Lika litet som vi andra!

Nu har jag redan i de åtta raderna ovan använt orden till att beskriva olika sätt att berätta: 1) vanlig verklighet (årstiden), 2) liknelse (demokratins rötter), 3) personifikation (isen har tveksamt lagt sig), 4) symboliserande myt (Jesus på korset) och 5) modern politik (Putin m. fl.). Den abstraherande tankekällan (1 och 5 ovan) använder helst bara verklighetsbeskrivningen. Vi vet i dag hur användbar den koden är även för desinformation. Den sinnliga tankekällan (2,3 och 4) försinnligar språket med liknelser och personifikationer och bygger mäktiga gudasagor kring våra existentiella problem. Det är viktigt att vi lär oss skilja den ena tankekällan från den andra..

Huvud och kropp är som två kontinenter i andens stora hav. Tankefel uppstår om man tyder symboler som vanlig verklighet och likaså om man inskränker kroppens visdom till ryggmärgsreflexerna, som dessutom ofta vilseledande kallas för ”hjärta”. Men hjärtat tjänas främst av de sinnen som drömmen fördjupar så att de speglar också det osynliga. Drömmarna visar att du kan hungra och törsta rent fysiskt efter fred på jorden.

Det grundläggande språket för människan i fråga om tankens utveckling är dialogen. Det visste Sokrates. Men det gäller också inom oss. Drömmen måste utbyta frågor och svar med tankarna i huvudet. Den medvetna tanken måste komma överens med sinnena ända in i drömmen. Det kräver uppmärksamt arbete. Är det värt det?

Drömmen är personlig, men myterna ritar artbevarande mönster för hela släktet. Vi lever i ett skoningslöst universum. Kristendomen kröner gudasonens huvud med en torr törnekrans och spikar hela hans skyddslösa kropp på korsets torra träd, en torka som konsekvent hotar hela mänskligheten. Jag ser Jesus på korset som en varnande bild både av hur det går oss om vi förnekar och hånar människovärdet och om vi förstör miljön. Som i Coleridges dikt om den gamle sjömannen som dödade albatrossen som gästade människornas skepp. Han träffades av naturens hämnd, ingen vind, inget dricksvatten: ”Water, water everywhere – not any drop to drink.” Först när han lärt sig älska livet i varje dess gestalt kom vinden tillbaka. Hans uppgift var nu att berätta, att ge ord åt naturen.

Sådana här bilder lever. De slingrar sig från tid till tid, från myt till myt, från dröm till dikt. Bilden av Jesus på korset visar mytiskt tillbaka till Gamla Testamentet, till den giftfria ormen kring staven som Israels barn fäste blicken på i öknen och som botade dem från de giftiga ormarnas bett. I modern svensk tappning finner vi ormbilden utnyttjad i Göran Tunströms roman Ökenbrevet. Där har ormen blivit en tunga. Jesus möter en blind, vanvårdad kvinna. Han sticker sitt pekfinger i hennes mun och hon lindar sin tunga kring fingret. Kvinnan heter Ester. Försök uttala det namnet med ett pekfinger i munnen! För mig blir Ester då till Ishtar, namnet på den förnämsta gudinnan i den kultur Abraham utvandrade ifrån. Nu är hon intet värd. Göran Tunström låter Jesus på sitt eget ansikte erfara hennes fingertoppskänsla och hans bemötande botar hennes spasmer. Hennes slingrande tunga tyder jag som den sinnliga tankekällans levandegörande liknelseslinga. Jesu pekfinger är det etiska rättesnöre som upprättar människovärdet. I Jesu språk finns båda tänkesätten.

Jag är ohjälpligt dubbeltungad sedan fyrtio år tillbaka. Det började som ett försök att nå djupare skikt för att kunna förstå andra. Ett villkor hade jag ställt från början: om det visade sig vara odemokratiskt där nere i djupet, ville jag inte fortsätta experimentet. Jag skulle då välja civilisationen som den bjöds mig. Det visade sig vara tvärtom: drömmen med sitt fäste i fysiska förnimmelser fick demokratin att lukta och smaka bättre än makten som jag bara blev förtjockad av. Det var bara att välja lukt och smak och frihet att röra sig!

”Madonna” heter en bildrik bok om skulptören Lena Lerviks konstnärskap. Ewa Stackelberg har fotograferat skulpturer ur hennes rika produktion, och Ingela Bendt har skrivit texten som vägleder oss under den långa ”Mariavandring” vi får följa Lervik på. ”Madonna” blir ett begrepp för en uråldrig kvinnlig princip.  Vi bjuds en intressant och välbehövlig mytologisk historik. Redan pärmen är illustrerad med en guldlinje inspirerad av en 24 000 år gammal figurin som kallas Venus av Willendorf och föreställer en kvinna med stora hängbröst, tydligt markerat kön och en guldprick till navel. Den får mig att tänka på den oändliga navelsträng av modergudinnor som Lena Lervik ser som föregångare till kristendomens Maria.

        Länge saknade såväl judendomen som islam och kristendomen en gudomlig komponent som kvinnor kunde identifiera sig med. Alla tre var patriarkala religioner som förkvävde och demoniserade den gudinnevärld som föregått, från urmodern Eva i bibelns skapelsehistoria, hon som orsakade fördrivningen ur Edens lustgård, till den babyloniska skökan i Uppenbarelseboken. I Bibeln finns 1351 män nämnda men bara 85 kvinnor, får vi veta.

Lena Lervik gick ur kyrkan i 20-årsåldern. Hon gifte sig och fick tre barn. Problemet mor-barn speglade sig i hennes konst, vilket var otidsenligt nu när kampen gällde jämställdhet mellan könen. ”Kvinnokonst recenserar jag inte”, sa en känd manlig recensent och lämnade hennes utställning. Under en studieresa till Italien med Konstakademien såg hon många madonnor. På Uffizierna i Florens berördes hon på ett oväntat sätt av da Vincis ”Bebådelsen”. Konsten blev en väg tillbaka till det religiösa arvet. På ett Mariaseminarium på Sigtunastiftelsen 1979 drogs hon in i samtal om etymologi med kunniga människor.

För mig är det naturligt att det är skapandet och konsten som återupprättar den religiösa känslan hos nutidens människor, som med rätta är rädda för fanatiska avarter. Den sinnliga tankekällan -- med betoning på ”tanke”-- ropar på oss, menar jag. I vår religiösa kultur tar den sinnlig gestalt i ”Maria”. Hennes oskuld och renhet handlar inte om sexuell avhållsamhet, även om den har tolkats så. Den handlar om skaparkraftens speciella sanning och frihet från beräkning och manipulation.

Lena vill förändra vårt slentrianmässiga sätt att tänka genom att skapa ”motbilder”. I en nattvardsbild beställd av Hässleholms regemente utgick hon från ett sällan citerat Jesusord: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna”. Ordet användes i en psalm av Lina Sandell, men hennes ”Du ömma kycklingmoder” blev för kvinnligt och ersattes av ”du varma fadershjärta” och blev så småningom psalmen ”Bred dina vida vingar”. Lena Lervik studerade noga Leonardo da Vincis ”Nattvarden” och sedan satte hon en ammande mor på Jesu plats. Vinet ersattes av modersmjölk och lärjungarna gjordes till små barn. De fick lärjungarnas namn men kopplades också till stjärntecknen i zodiaken, som representerade hela världens barn. Den protest och det klotter på de nakna brösten man befarade uteblev.

Ingela Bendt tar oss med rakt in i Lena Lerviks ateljé:

”väggarna dignar av skulpturer, förarbeten, modeller, ansikten av barn och gamla, urformer, en födande kvinna, Venus, detaljer till större skulpturer, små figurer i terrakotta och gips, en del stående på golvet, som den havande madonnan i guld på månskäran, Maria Viridissima eller den blå madonnan med sin konvexa form. Resultat av ett långt skapande liv.”

Arbetet som skulptör är tungt och fysiskt. Kroppen slits av många lyft. Axlar och höfter gör ont, och smärtan placerar hon i olika ”rum” och lyckas jobba bredvid den. Att forma leran hjälper henne också: ”inget jordar mig som leran”.

I slutet på boken finns artiklar av elva samtida röster. Ebba Witt Brattström framhäver heliga Birgitta som i sina uppenbarelser gav bilder av barnsbörd och såg de döda som nyfödda barn.

Iréne Matthis pekar på Lena Lerviks nutidsmadonnor, de tre stadiga modersgestalterna som ligger på Liljeholmskajen. Hon talar om kroppen och själen som två skilda världar: ”De två världarnas samklang och samhörighet går bara att förmedla genom myten, konsten, musiken, litteraturen och poesin”.

Detta får vara prov på vad boken Madonna bjuder på. Alla som sysslar med dröm och symboler har stor glädje av att läsa den.

”Bevare oss för läsarnas sanningskommission” var för ett par dagar sen rubriken på en artikel av Kristofer Ahlström i DN. Han klagade över att människor söker ”sanningar” om författarnas verkliga liv i deras skönlitterära verk. Om det visar sig att texten är byggd på ren fantasi, klagar de över dess brist på ”äkthet”. Den verkar ”konstruerad”. ”Verkligt” skall det vara!

Risken är att begreppet ”verklighet” blir för snävt. Jag har lagt märke till att recensenter berömmer texter där författaren varit återhållsam med symboler. Det mångtydiga skrämmer och vållar besvär i onödan, tycker man. För mig är det precis tvärtom. Symbolerna i ett konstverk är en inbjudan till medskapande läsning. Min fantasi lockas på upptäcktsfärd i ett outtömligt landskap som är allas, människohjärtat.  

Huvudet och hjärtat är i drömmens logik två skilda poler. Inom psykolingvistiken rubriceras det logiska, raka, utåtriktade språket som ”faderns ordning”, medan det rytmiska, poetiska språket med alla dess hemligheter och utsmyckningar har kvar sin jollerbotten från den ”moderliga choran” (behållaren). Kanske är det ett hinder för den jämställdhet mellan könen vi eftersträvar i samhället att ”huvudet” har blivit ett ”överhuvud”, en logisk patriark i vårt tänkesätt? Att ”tänka med hjärtat” är tillåtet någon enstaka gång för kvinnor, medan ”magkänslan” tycks vara mer könsöverskridande accepterad.  

Huvudet kommer med så nyttiga gåvor. Jag är personligen så rädd att mista dem. Många vänner förlorar både minnet och språket. Men jag är också vaksam över vart hela kulturen är på väg. Så många har kämpat för alla människors lika värde och yttrandefrihet. När de är allvarligt hotade är förnuftet ingen garant. Om huvudet är president – är inte kroppen ändå full med nödvändiga informatörer och rådgivare? I drömmen och konsten lär vi oss lyssna på dem.

Huvudet prövar och beräknar. Men det räcker inte för trovärdigheten. Rätt som det är säger någon: ”Det där är ju ord, bara ord!” Och så rusar man i väg som en ren reflex och röstar på Trump, som skändar språket på sitt alldeles vanvördiga sätt. Det uppfattas som ”äkta” just i sin oförutsägbarhet! Vi hamnar på en treårings känslomässiga nivå -- ritar fortfarande huvudfotingar liksom! Men kroppen då och fingrarna – finmotoriken? Hur ”ritar” man allt det? Ta vara på din dröm och gör sedan som Moses, den store mytiska föregångaren, gjorde! Prata med drömmen! Där energierna möts, där gnistrar det.

Moses såg en brinnande buske som inte förtärdes av elden och han talade med den. Moses fick alltså en syn som huvudet inte censurerade bort. Huvudet sa inte: det där du ser är bara inbillning! Utan huvudet frågade vem busken var och fick till svar: ”Jag är”. Synen och orden fyllde Moses med mod att existera som den han var och ta ansvar för sitt folk, inte bara med huvudet utan med hela kroppen. Det står inte i bibeln att han förstod att busken var hans eget brinnande hjärta, ja, jag menar inte det fysiska utan det ”hjärta” som inte kan uttryckas med annat än en symbolbild: kärlekens inspiration.

Det var ett oerhört genombrott för den sinnliga tankekällan. Man kallade rösten i busken ”Herren”, ty den sinnliga tankekällan personifierar allt. Men det var ett världsmytologiskt möte mellan tankekällorna som beskrevs minst tusen år före Kristus. Berättades från mun till mun. Skrevs ned som en helig skrift. Så viktigt för människan är detta möte.

Vårt nervsystem är fullt med hjälpande krafter som uttrycker sig i symbolens form. I drömmarna kan vi få syner och förstå: ”jag är”. Då vet vi åt vilket håll vi kan utveckla bilden av människan.

Igår kom snön på allvar. En av färdtjänsts invandrade chaufförer klagade i julas över barmarken – snön lyste i alla fall upp det nordiska mörkret, tyckte han. Jag själv med min rullator har däremot varit tacksam. Som det är nu kan ingen rullator hjälpa mig ned till den frusna Årstaviken som annars är min dagliga naturupplevelse. Men jag vet ju att dagarna förlängs och Gumman Tö kommer även i år att ta på sig sitt tussilgoförkläde i vårdagjämningen. Då har jag troligen redan fyllt 94 år.

En dröm gav mig ordet ”tidsvaggan”, när jag tyckte att det politiska mörkret tilltagit oroväckande. Det ständigt nyfödda Jesusbarnet ligger i tidsvaggan, ty den idé han representerar väntar på sin vår. Just nu råder rädslans och hatets kalla vindar. Vi behöver se ”Fröken Frimans krig” på TV, med dess lyckliga slut, för att minnas att det trots allt har lönat sig att kämpa både för rättssamhället och för det fria ordet. Det har inte uppstått gratis och ”every generation has to do it again” som det fastslås i en protestsång från 60-talet av Pete Seager. Annars slår vaggan lätt över till andra sidan igen.

”Fröken Frimans krig” förs med den abstraherande tankekällans finaste redskap, upplysningen och gärningen. Skvallrets och förtalets dimma står tät, men sanningen segrar på julafton. För ytterligare uppmuntran kan vi ta in programmet om Carl Jonas Love Almqvists kamp för social överlevnad efter romanen ”Det går an” 1838. Där pläderade han verkligen för båda könens jämställdhet. Båda tankekällorna kämpade han också för enligt Svedjedal, som höll samman det intressanta programmet. Men han använde förstås inte mina termer.

Det tar tid att lära sig tänka vuxet med båda tankekällorna. En stor fara är i dag desinformationen som sprids så kvickt genom modern elektronik. Man kan påstå vad som helst och få det vida spritt som sant. Då tappar den abstraherande tankekällan sin underbara kraft och blir ett förvirrande monster. Vi vaggas tillbaka i utvecklingen. Det är som att vandra i ödemark utan kompass – man låter sig förföras av skogsråt som lockar på villovägar med fagert ansikte men har ett tomt hål till rygg.

Jag brukar kämpa för undervisning om den sinnliga tankekällans grammatik. Vi måste förstå dess personifikationer – Vad betyder ”Maria”, ”snickaren Josef” och Jesusbarnet som på trettondagen uppvaktas av ”vise män”? Enligt mitt sätt att se representerar den rena Maria just den sinnliga tankekällan som inte låter sig manipuleras så lätt och som har djurets väderkorn. Snickaren Josef är teknikern i oss, konstruktören. Och Jesusbarnet är helheten som skall ge oss frid på jorden.

Men nu förstår jag att den abstraherande tankekällan sköts nästan lika dåligt som den sinnliga. I skolpolitiken är betyg och tävlingsresultat lika förledande som skogsråt med den tomma ryggen. Ta i stället fram aktuella tidningar och argumentationsanalys som vi gjorde på 70-talet!

Men släng inte ut barnet med badvattnet! Du kan försöka hejda tidsvaggan, innan den tippar ut Jesusbarnet! Lyssna till visan-i-örat dessutom! Dela dina drömmar med andra! Kanske kan det bli som i Almqvists ”Songe” om Maria och Jesusbarnet:

Lammen de vita

på ängen beta.

och barnet Jesus ibland dem går.

Häpen Maria

stannar och ropar:

Jag ser en strålring omkring barnets hår!

Den ängen ligger i hjärtats landskap. Den strålringen behöver skötas.

Frågor om populismens framfart runt om i den politiska världen är särskilt aktuella just nu. Vi söker efter mönster som kan hjälpa oss förstå den bakvända värld som låtsas vara rättvänd.  I sin bok ”Connecting Analytical Thinking and Intuition” framhåller Anders Omstedt Ibsens drama ”En folkefiende” som något som borde höra till kurslitteraturen i alla ämnen på universitetet. Ibsens hjälte Stockman står upp mot lokala pampar som vill dölja att vattnet i kommunens spaanläggning är förorenat.

Ett drama skapas om varje gång det spelas av en ny ensemble. I en krönika i DN den 30 november berättade Johan Hilton att han härom året såg en föreställning av Ibsens pjäs fyra gånger i rad. Såsom den spelades kom den att handla om demokrati och populism. Det skrämmande var att publiken i salongen blev en del av det drama Hilton såg. Den som spelade Stockman lät hans monolog glida över till mer och mer extrema åsikter utan att publiken märkte det. Förförd av skimret från hans hjältegloria insåg man inte vad han nu stod och verkligen sade. Detsamma inträffade alltså fyra kvällar i rad. Hilton tänkte på sagan om Råttfångaren i Hameln, han som med sitt spel fick stadens råttor att dränka sig i vattnet men som när han inte fick uppgjord betalning gjorde likadant med stadens alla barn.

I dag känns Hiltons tolkning otäckt aktuell. Människor som känner sig svikna av de demokratiska politikernas ofullkomlighet jublar mot Erdogan, Putin och Trump, som lovar att göra sina länder ”starka” som ”folket” vill, medan de hänsynslöst stärker sin egen makt och tystar tusentals journalister, poliser, domare och andra som företräder lagen och friheten. Hilton undrar hur demokratin skall rå på dessa förföriska män. Fakta tycks inte nå fram till de troende.

Har vi inte fler resurser? Det är dags att uppväcka vårt förnekade inre. Där finns försummade krafter. Jag tänker särskilt på den inre trollflöjten, visan-i-örat. Lyssna! Vad tycker du inte om att höra?  Mitt skräckexempel är en jublande Vandringssång: ”Å hej vad sången skallar/ bland granar och bland tallar”. Den har det förbluffande och helt orimliga resultatet att ”alla fåglar tystna och lyssna till vår sång”!

Följ inte den visan! Låt oss rösta för fågelsången! ”Upp Amaryllis, vakna min lilla!”

Lyssna!