Dröm dikt myt. Stina Hammar

Författaren Olle Medelius i Hägersten har sänt mig en print on demand roman, skriven av en helt okänd ”referent”, Finn Journal. Denne redogör för en rad märkliga händelser, som det verkar helt utan att själv förstå deras mening. Boken heter Tennisflickans sista boll. Huvudpersonen är Sannah Tell, prästdotter och flerfaldig världsmästare i tennis. Vid en avgörande match i Paris Open spelar hon först förvånande dåligt, men hon kommer igen i allra sista stund och vinner.  När hennes besegrade motspelare Annie Brown brister i gråt, beslutar Sannah oförklarligt att avbryta sin karriär.

 

− Så kan man väl inte göra! sa också mitt barnbarn, som jag bett läsa boken för att ge mig litet ungdomliga synpunkter. – Inte kan man sluta, när det går som bäst!

 

Men Sannah visste så att säga vad hon inte ville. Hon uteblir från prisutdelningen i Paris Open. Förklädd i tanthatt och med tantväska på armen flyr hon per båt och buss hem till prästgården på Bergö. Journalisterna jagar henne.

 

Bergö är en klippö, där den medeltida kyrkan kröner högsta toppen. 213 knaggliga steg är uthuggna som en trappa i berget, och Finn Journal påpekar att det i alla fall inte kan ha varit särskilt välkomnande för gamla och svaga att ta sig till gudstjänst på den ”Himla-ste-stegen”. I början på 1900-talet ordnades dock efter många klagomål en enkel lift. Också den gamla prästgården – nu tack vare Sannahs tennisguld nyrenoverad med pool – ligger i nivå med kyrkan, medan fiskarbefolkningen naturligt nog bor nere i strandkanten.

 

Kyrkoherde Tell är inte bara en Ordets man utan kroppen får också sitt. Han är mycket intresserad av tennis. Tennisintresserade ungdomar söker sig gärna till hans konfirmandläger, där man erbjuds daglig träning på prästgårdens tennisbana.  Dagen före konfirmationen avslutar man kursen med en tennisturnering. Sannah har alltså kunnat träna och tävla hemma redan som barn.

 

När hon nu kommer hem håller hennes intet ont anande föräldrar på att rusta till fest för sin berömda dotter. Bordet är täckt med finaste duken av damast med olika bibelmotiv av mästarnas Mästare – Jesus under bergspredikan, Jesus i Getsemane, Jesus på korset. Många gäster är bjudna, många är barndomsvänner till Sannah. De har nu blivit präster, läkare och journalister. Sannah suckar när hon kollar in placeringskorten där namnen är skrivna i rött. Herregud en sån massa gäster! Hon hade velat berätta för de sina hur hon kommit fram till sitt beslut att avbryta sin karriär som tennisstjärna, men inför så många människor skyggar hon att utlämna sig.

 

Den hon mest längtat att träffa är dessutom inte med − hennes tvillingbror Micael saknas. Också han är en mästare som tänkt om. Han är docent i etik och var nyligen uppsatt i första förslagsrummet som professor, när han drog sig ur konkurrensen och tog en tjänst som lågstadielärare på Bergö. Vi får vara med om en lektion, där Micael lekfullt lär barnen personifiera abstrakta begrepp. Han leker att han fångar in ”sprattlande Förtal, bitsk Avundsjuka och ilsket Sladder” och kastar ut dem genom fönstret ”låååångt bort i havet”. ”Där kan dom simma omkring och tävla om vem som simmar `bäst`, haha.” Micael lär barnen att det inte alltid är bra att vara bäst. Det räcker att vara bra, för det kan alla vara. Då behöver ingen vara avundsjuk.

 

Hans föräldrar är emellertid både upprörda och oroliga. Jag tänker att det gamla prästfolket ”Tell” kanske trots alla predikningar glömt vad Mästaren Jesus sa till lärjungarna: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte …” Deras son Micael Tell minns och handlar efter orden, som talat till hans hjärta, och det borde egentligen glädja hans föräldrar.

 

En av gästerna på föräldrarnas fest är Paul, präst i grannförsamlingen Sandby på andra sidan viken. Han har alltid varit Sannahs beundrare, och en gång var de konfirmationskamrater. På den tennisturné som de hade då besegrade han henne. Dagen därpå hände något oväntat. När Sannah låg vid altarringen och bjöds vinet av sin far, flammade hela kyrkan upp i ett sken ”lika starkt som tio fotoblixtar”. Hon hörde en stark röst: ”Ställer du upp för mig, Sannah, så ställer jag upp för dig!” Storgråtande rusade hon ut ur kyrkan.

 

− ”Den där rösten”, sa mitt barnbarn. ”Den är spännande. Det är som om den hade med Jesus eller Gud att göra. Eller?”

 

Varifrån kom rösten som Sannah hörde vid altaret? Den tycks underligt nog ha att göra med en medelålders man med gråsprängt skägg, som kom och pratade med Sannah efteråt, när hon satt och grät utanför kyrkans toalett. Den mannen återkommer flera gånger i romanen i olika skepnader. När Sannah höll på att förlora matchen i Paris Open hörde hon åter en stark röst med samma löfte som i kyrkan, och stärkt av de orden vann hon i stället under stormande applåder. Men när hon såg sin besegrade motspelare Annie Brown gråta, kastade hon sin älskade racket och tog Annie i famn i stället. Strax kom en liknande man med skägg, tog upp racketen och bad att få den, sedan Sannah skrivit sitt namn på skaftet. Det var som ett avslutat kontrakt. Med Gud eller Djävulen? Referenten tolkar inte den förklädnaden.

 

Mitt under festen kommer verkligen Micael. Han kommer genom trädgårdens snår, och Finn Journal tror först att det är mannen med skägget igen, men det är Mikael som kommer  i tid för att höra Sannah berätta för gästerna att hon har lämnat sin karriär. Under förvirringen som följer, lyfter Micael upp sin tvillingsyster och bär ut henne. Han bär henne ned till stranden, där han bor i en bod. Efter ett par dagar, då de klarat av en presskonferens – där mannen med skägget åter uppträder − flyr de i Micaels segelbåt ”Stressfri”, fullpackad med mat ur prästgårdens skafferi. Micael jublar över att de äntligen tillsammans lyckats fånga ”fjärilen Frihet”.

 

Men Paul prejar dem med sin motorbåt. Han föreslår dem att gömma sig på ”Ithaka”, en ”stenrik ö” som han äger och där de alla lekte som barn. Ön gav de namn efter Odysseus grekiska hemö. Paul skall vara deras ”livlina”, d v s han kommer dit med mat och tidningar som han alltid tappar i vattnet. Tvillingarna vill helst slippa läsa dem, eftersom Sannahs avhopp från mästarbanan väckt sådan illvilja att man inte tycks kunna kränka henne nog.

Mikael liknar ”appar och mobiler, facebok, twitter” vid erinnyerna, hämndens gudinnor i den grekiska myten. Men det är inte svårt att känna igen det bibliska mönstret även här. Efter hosiannaropen vid intåget i Jerusalem kommer Pilatus populistdom mot Jesus och den skoningslösa förnedringens korsfästelse.  

 

Finn Journals berättelse började med Sannahs tårar efter nederlaget mot Paul i tennis och ljussensationen med rösten i kyrkan. Den slutar med Pauls tårar, när han får veta att Micael och Sannah försvunnit från ön ”för en litet längre resa”. Återigen är det en man med skägg som kommer med budet. Nu heter han Sten Berg och har sydväst och sjöstövlar.

 

”Men sådär kan det inte sluta!” sa mitt barnbarn. ”Man måste få veta vart de tagit vägen!”

 

Jag sätter igång att leta efter dem i berättelsens snår. Jag tänker på att ”referenten” som skrivit boken rentav heter Finn! Den som söker, han finner! Bibeln igen! Jag vänder på klippor och stenar. Evangelisterna är allesammans bara referenter som berättar vad de sett och hört om Jesus. Läsaren får tolka och finna sin sanning. Så skriver också Finn Journal – eller Finn J. som han stundom skriver sig. Man tror ibland att man är ute på ett äventyr med Kalle Blomkvist! Men man tar fel.

 

Jesus valde sina lärjungar bland fiskare. Så är också befolkningen på Bergö fiskare. Bland Jesu liknelser finns rådet att bygga hus på hälleberget och inte ”på lösan sand” – precis som namnet på Sannahs hemö är Bergö, medan Pauls pastorat heter Sandö och representerar en modernare generations sökande efter gemensam mening i olika kulturers texter. Genom namnet på sin ö Ithaka står kanske Paul för det grekisk-platonska inflytandet på kristendomen. ”Ithaka” blir idealens ö utan full förbindelse med vardagsmödans värld och allt dess skvaller och förtal. När Sannah vilat upp sig där, kan hon dock återgå till tennisen, menar Paul. Hon får säkert världens förlåtelse. Men Sannah kan inte gå tillbaka i sin utveckling.

 

Paul har namn efter Paulus, känd för sin omvändelse till kristendomen genom en ljusupplevelse på vägen till Damaskus. Han företog missionsresor vida omkring och grundade församlingar. Hans första brev till församlingen i Korint hör till de bibelställen som mest eftertänksamt citerats: ”om jag talade med änglars tungomål och inte hade kärlek, vore jag lik en klingande malm eller en ljudande cymbal.”

 

Kärlek är alltså människans tecken, inte språket, inte bara ”Tell”.

 

Den medeltida kyrkan på sin fasta klippa leder också tankarna till Jesu ord: ”På denna klippa skall jag bygga min församling”. Jesus fällde orden vid en tidpunkt då ryktet påstod att han kallat sig själv Messias. Jesus frågade lärjungarna vad de trodde, och Petrus försäkrade att han trodde att Jesus var Messias. Men Petrus var faktiskt ingen ”klippa”. När Jesus fängslades förnekade Petrus sin bekantskap med honom tre gånger ”innan tuppen gol”, vilket den klarsynte Jesus hade förutsagt. Petrus brast i gråt, när han hörde tuppen gala och insåg sitt svek.

 

Det är som om Petrus tårar stänker in i Finn J:s referat, Sannahs tårar, Annies tårar och Pauls tårar. Men tårarna blir också stationer i en utvecklingsprocess (som det också var för Petrus). Den Gud som råder i prästgården på Bergö är en handelsman. Han betalar igen vad prästgårdsfolket gett honom. Barnens framgångar kallas ”välsignelse”. ”Det du gör för mig skall jag göra för dig” är ord som får hela kyrkan att lysa, och tron ger kraft och visar framgångens väg. Men när Sannah ser Annie Browns tårar, ”den andres” tårar, rörs hon i hjärtat och förändras inifrån. Tävlingsleken blir inspirationslös och tom för henne. Hon säger upp kontraktet med ”den bruna” gudsbilden, som har med affär, makt och styrka att göra. Annie Brown får stå för ett stadium Sannah lämnar med en vänskapskram.

 

Sannahs käraste har varit racketen. Paul friar ständigt till henne men får nej. Den hon älskar tycks vara tvillingbrodern Mikael. Tvillingarna överöser varandra med kyssar. Sista gången Paul ser dem finner han dem ”nakna och omslingrade i en djup och kärleksfull syskonsömn.”

 

Vad är detta för par? Kan jag finna dem i bibeln?

 

Mikael har namn efter den ängel som sätter foten på Odjuret i Uppenbarelseboken. Vad är då Odjuret? Jo, det är den som ”dag och natt anklagar vår broder inför Gud”. Vi har ju sett hur den här textens Mikael undervisar barnen om anklagelsesidan vi alla har. Vi har sett hur den drabbar Sannah, när hon går vidare i sin mänskliga utveckling.

 

Ganska ofta klagar människor över att kristendomen är så patriarkalisk. Hade inte Jesus någon kvinna? Kanske Maria Magdalena?

 

Kanske det. Men det viktiga är att han hade två tankekällor, en som omfattade nervsystemet och skapade liknelser och en som styrdes av intellektet och skapade levnadsregler. Fru Tell i prästgården på Bergö har en bordduk med bilder ur evangelierna. Hon heter Mia, ett namn som påminner om Maria, och hennes man heter Josef. Men hon tycks inte vara en drömmerska med egna bilder. Josef Tell tror att han ger kroppen värde genom idrotten.

 

Det är i nästa generation tankekällorna kommer till sin rätt. Sannah har synerna och hörselförnimmelserna som visar var hon är i förhållande till sig själv och samhället. Hennes tvillingbror är den kompetente, etiske pedagogen Mikael som oavbrutet likt sin namne i Uppenbarelseboken sätter foten på ”anklagaren”. Båda komponenterna bor i vår kropp, som är vår sanna klippa. Där tvillingarna ligger nakna och sammanslingrade påminner de mig om hjärnhalvorna. Tusentals författare på hela jorden personifierar dem.

 

Jag har läst en oansenlig liten bok, 137 A5-sidor. Men den har ett innehåll, som referenten Finn Journal är alldeles omedveten om. Han redogör för det yttre handlingsförloppet och för de inblandade karaktärerna utan att ana att de gestaltar ett drama med djupare innebörd – som en gudasaga!

 

Vem som skapat det djupa drama som Finn Journal så ytligt refererar framgår inte. Olle Medelius som gett mig boken vet möjligen något. Tills vidare är det en gåta.

 

 

 

 

 

Författaren Olle Medelius i Hägersten har precis som jag fyllt 90 år i vår. Han har sänt mig en print on demand roman, skriven av en helt okänd ”referent”, Finn Journal. Denne redogör för en rad märkliga händelser, som det verkar helt utan att själv förstå deras mening. Boken heter Tennisflickans sista boll. Huvudpersonen är Sannah Tell, prästdotter och flerfaldig världsmästare i tennis. Vid en avgörande match i Paris Open spelar hon först förvånande dåligt, men hon kommer igen i allra sista stund och vinner.  När hennes besegrade motspelare Annie Brown brister i gråt, beslutar Sannah oförklarligt att avbryta sin karriär.

 

− Så kan man väl inte göra! sa också mitt barnbarn, som jag bett läsa boken för att ge mig litet ungdomliga synpunkter. – Inte kan man sluta, när det går som bäst!

 

Men Sannah visste så att säga vad hon inte ville. Hon uteblir från prisutdelningen i Paris Open. Förklädd i tanthatt och med tantväska på armen flyr hon per båt och buss hem till prästgården på Bergö. Journalisterna jagar henne.

 

Bergö är en klippö, där den medeltida kyrkan kröner högsta toppen. 213 knaggliga steg är uthuggna som en trappa i berget, och Finn Journal påpekar att det i alla fall inte kan ha varit särskilt välkomnande för gamla och svaga att ta sig till gudstjänst på den ”Himla-ste-stegen”. I början på 1900-talet ordnades dock efter många klagomål en enkel lift. Också den gamla prästgården – nu tack vare Sannahs tennisguld nyrenoverad med pool – ligger i nivå med kyrkan, medan fiskarbefolkningen naturligt nog bor nere i strandkanten.

 

Kyrkoherde Tell är inte bara en Ordets man utan kroppen får också sitt. Han är mycket intresserad av tennis. Tennisintresserade ungdomar söker sig gärna till hans konfirmandläger, där man erbjuds daglig träning på prästgårdens tennisbana.  Dagen före konfirmationen avslutar man kursen med en tennisturnering. Sannah har alltså kunnat träna och tävla hemma redan som barn.

 

När hon nu kommer hem håller hennes intet ont anande föräldrar på att rusta till fest för sin berömda dotter. Bordet är täckt med finaste duken av damast med olika bibelmotiv av mästarnas Mästare – Jesus under bergspredikan, Jesus i Getsemane, Jesus på korset. Många gäster är bjudna, många är barndomsvänner till Sannah. De har nu blivit präster, läkare och journalister. Sannah suckar när hon kollar in placeringskorten där namnen är skrivna i rött. Herregud en sån massa gäster! Hon hade velat berätta för de sina hur hon kommit fram till sitt beslut att avbryta sin karriär som tennisstjärna, men inför så många människor skyggar hon att utlämna sig.

 

Den hon mest längtat att träffa är dessutom inte med − hennes tvillingbror Micael saknas. Också han är en mästare som tänkt om. Han är docent i etik och var nyligen uppsatt i första förslagsrummet som professor, när han drog sig ur konkurrensen och tog en tjänst som lågstadielärare på Bergö. Vi får vara med om en lektion, där Micael lekfullt lär barnen personifiera abstrakta begrepp. Han leker att han fångar in ”sprattlande Förtal, bitsk Avundsjuka och ilsket Sladder” och kastar ut dem genom fönstret ”låååångt bort i havet”. ”Där kan dom simma omkring och tävla om vem som simmar `bäst`, haha.” Micael lär barnen att det inte alltid är bra att vara bäst. Det räcker att vara bra, för det kan alla vara. Då behöver ingen vara avundsjuk.

 

Hans föräldrar är emellertid både upprörda och oroliga. Jag tänker att det gamla prästfolket ”Tell” kanske trots alla predikningar glömt vad Mästaren Jesus sa till lärjungarna: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte …” Deras son Micael Tell minns och handlar efter orden, som talat till hans hjärta, och det borde egentligen glädja hans föräldrar.

 

En av gästerna på föräldrarnas fest är Paul, präst i grannförsamlingen Sandby på andra sidan viken. Han har alltid varit Sannahs beundrare, och en gång var de konfirmationskamrater. På den tennisturné som de hade då besegrade han henne. Dagen därpå hände något oväntat. När Sannah låg vid altarringen och bjöds vinet av sin far, flammade hela kyrkan upp i ett sken ”lika starkt som tio fotoblixtar”. Hon hörde en stark röst: ”Ställer du upp för mig, Sannah, så ställer jag upp för dig!” Storgråtande rusade hon ut ur kyrkan.

 

− ”Den där rösten”, sa mitt barnbarn. ”Den är spännande. Det är som om den hade med Jesus eller Gud att göra. Eller?”

 

Varifrån kom rösten som Sannah hörde vid altaret? Den tycks underligt nog ha att göra med en medelålders man med gråsprängt skägg, som kom och pratade med Sannah efteråt, när hon satt och grät utanför kyrkans toalett. Den mannen återkommer flera gånger i romanen i olika skepnader. När Sannah höll på att förlora matchen i Paris Open hörde hon åter en stark röst med samma löfte som i kyrkan, och stärkt av de orden vann hon i stället under stormande applåder. Men när hon såg sin besegrade motspelare Annie Brown gråta, kastade hon sin älskade racket och tog Annie i famn i stället. Strax kom en liknande man med skägg, tog upp racketen och bad att få den, sedan Sannah skrivit sitt namn på skaftet. Det var som ett avslutat kontrakt. Med Gud eller Djävulen? Referenten tolkar inte den förklädnaden.

 

Mitt under festen kommer verkligen Micael. Han kommer genom trädgårdens snår, och Finn Journal tror först att det är mannen med skägget igen, men det är Mikael som kommer  i tid för att höra Sannah berätta för gästerna att hon har lämnat sin karriär. Under förvirringen som följer, lyfter Micael upp sin tvillingsyster och bär ut henne. Han bär henne ned till stranden, där han bor i en bod. Efter ett par dagar, då de klarat av en presskonferens – där mannen med skägget åter uppträder − flyr de i Micaels segelbåt ”Stressfri”, fullpackad med mat ur prästgårdens skafferi. Micael jublar över att de äntligen tillsammans lyckats fånga ”fjärilen Frihet”.

 

Men Paul prejar dem med sin motorbåt. Han föreslår dem att gömma sig på ”Ithaka”, en ”stenrik ö” som han äger och där de alla lekte som barn. Ön gav de namn efter Odysseus grekiska hemö. Paul skall vara deras ”livlina”, d v s han kommer dit med mat och tidningar som han alltid tappar i vattnet. Tvillingarna vill helst slippa läsa dem, eftersom Sannahs avhopp från mästarbanan väckt sådan illvilja att man inte tycks kunna kränka henne nog.

Mikael liknar ”appar och mobiler, facebok, twitter” vid erinnyerna, hämndens gudinnor i den grekiska myten. Men det är inte svårt att känna igen det bibliska mönstret även här. Efter hosiannaropen vid intåget i Jerusalem kommer Pilatus populistdom mot Jesus och den skoningslösa förnedringens korsfästelse.  

 

Finn Journals berättelse började med Sannahs tårar efter nederlaget mot Paul i tennis och ljussensationen med rösten i kyrkan. Den slutar med Pauls tårar, när han får veta att Micael och Sannah försvunnit från ön ”för en litet längre resa”. Återigen är det en man med skägg som kommer med budet. Nu heter han Sten Berg och har sydväst och sjöstövlar.

 

”Men sådär kan det inte sluta!” sa mitt barnbarn. ”Man måste få veta vart de tagit vägen!”

 

Jag sätter igång att leta efter dem i berättelsens snår. Jag tänker på att ”referenten” som skrivit boken rentav heter Finn! Den som söker, han finner! Bibeln igen! Jag vänder på klippor och stenar. Evangelisterna är allesammans bara referenter som berättar vad de sett och hört om Jesus. Läsaren får tolka och finna sin sanning. Så skriver också Finn Journal – eller Finn J. som han stundom skriver sig. Man tror ibland att man är ute på ett äventyr med Kalle Blomkvist! Men man tar fel.

 

Jesus valde sina lärjungar bland fiskare. Så är också befolkningen på Bergö fiskare. Bland Jesu liknelser finns rådet att bygga hus på hälleberget och inte ”på lösan sand” – precis som namnet på Sannahs hemö är Bergö, medan Pauls pastorat heter Sandö och representerar en modernare generations sökande efter gemensam mening i olika kulturers texter. Genom namnet på sin ö Ithaka står kanske Paul för det grekisk-platonska inflytandet på kristendomen. ”Ithaka” blir idealens ö utan full förbindelse med vardagsmödans värld och allt dess skvaller och förtal. När Sannah vilat upp sig där, kan hon dock återgå till tennisen, menar Paul. Hon får säkert världens förlåtelse. Men Sannah kan inte gå tillbaka i sin utveckling.

 

Paul har namn efter Paulus, känd för sin omvändelse till kristendomen genom en ljusupplevelse på vägen till Damaskus. Han företog missionsresor vida omkring och grundade församlingar. Hans första brev till församlingen i Korint hör till de bibelställen som mest eftertänksamt citerats: ”om jag talade med änglars tungomål och inte hade kärlek, vore jag lik en klingande malm eller en ljudande cymbal.”

 

Kärlek är alltså människans tecken, inte språket, inte bara ”Tell”.

 

Den medeltida kyrkan på sin fasta klippa leder också tankarna till Jesu ord: ”På denna klippa skall jag bygga min församling”. Jesus fällde orden vid en tidpunkt då ryktet påstod att han kallat sig själv Messias. Jesus frågade lärjungarna vad de trodde, och Petrus försäkrade att han trodde att Jesus var Messias. Men Petrus var faktiskt ingen ”klippa”. När Jesus fängslades förnekade Petrus sin bekantskap med honom tre gånger ”innan tuppen gol”, vilket den klarsynte Jesus hade förutsagt. Petrus brast i gråt, när han hörde tuppen gala och insåg sitt svek.

 

Det är som om Petrus tårar stänker in i Finn J:s referat, Sannahs tårar, Annies tårar och Pauls tårar. Men tårarna blir också stationer i en utvecklingsprocess (som det också var för Petrus). Den Gud som råder i prästgården på Bergö är en handelsman. Han betalar igen vad prästgårdsfolket gett honom. Barnens framgångar kallas ”välsignelse”. ”Det du gör för mig skall jag göra för dig” är ord som får hela kyrkan att lysa, och tron ger kraft och visar framgångens väg. Men när Sannah ser Annie Browns tårar, ”den andres” tårar, rörs hon i hjärtat och förändras inifrån. Tävlingsleken blir inspirationslös och tom för henne. Hon säger upp kontraktet med ”den bruna” gudsbilden, som har med affär, makt och styrka att göra. Annie Brown får stå för ett stadium Sannah lämnar med en vänskapskram.

 

Sannahs käraste har varit racketen. Paul friar ständigt till henne men får nej. Den hon älskar tycks vara tvillingbrodern Mikael. Tvillingarna överöser varandra med kyssar. Sista gången Paul ser dem finner han dem ”nakna och omslingrade i en djup och kärleksfull syskonsömn.”

 

Vad är detta för par? Kan jag finna dem i bibeln?

 

Mikael har namn efter den ängel som sätter foten på Odjuret i Uppenbarelseboken. Vad är då Odjuret? Jo, det är den som ”dag och natt anklagar vår broder inför Gud”. Vi har ju sett hur den här textens Mikael undervisar barnen om anklagelsesidan vi alla har. Vi har sett hur den drabbar Sannah, när hon går vidare i sin mänskliga utveckling.

 

Ganska ofta klagar människor över att kristendomen är så patriarkalisk. Hade inte Jesus någon kvinna? Kanske Maria Magdalena?

 

Kanske det. Men det viktiga är att han hade två tankekällor, en som omfattade nervsystemet och skapade liknelser och en som styrdes av intellektet och skapade levnadsregler. Fru Tell i prästgården på Bergö har en bordduk med bilder ur evangelierna. Hon heter Mia, ett namn som påminner om Maria, och hennes man heter Josef. Men hon tycks inte vara en drömmerska med egna bilder. Josef Tell tror att han ger kroppen värde genom idrotten.

 

Det är i nästa generation tankekällorna kommer till sin rätt. Sannah har synerna och hörselförnimmelserna som visar var hon är i förhållande till sig själv och samhället. Hennes tvillingbror är den kompetente, etiske pedagogen Mikael som oavbrutet likt sin namne i Uppenbarelseboken sätter foten på ”anklagaren”. Båda komponenterna bor i vår kropp, som är vår sanna klippa. Där tvillingarna ligger nakna och sammanslingrade påminner de mig om hjärnhalvorna. Tusentals författare på hela jorden personifierar dem.

 

Jag har läst en oansenlig liten bok, 137 A5-sidor. Men den har ett innehåll, som referenten Finn Journal är alldeles omedveten om. Han redogör för det yttre handlingsförloppet och för de inblandade karaktärerna utan att ana att de gestaltar ett drama med djupare innebörd – som en gudasaga!

 

Vem som skapat det djupa drama som Finn Journal så ytligt refererar framgår inte. Olle Medelius som gett mig boken vet möjligen något. Tills vidare är det en gåta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En gudsbild som företräds av Sten Berg” uppslukas av träd och grönska”.

 

 

 

 

 

Författaren Olle Medelius i Hägersten har precis som jag fyllt 90 år i vår. Han har sänt mig en print on demand roman, skriven av en helt okänd ”referent”, Finn Journal. Denne redogör för en rad märkliga händelser, som det verkar helt utan att själv förstå deras mening. Boken heter Tennisflickans sista boll. Huvudpersonen är Sannah Tell, prästdotter och flerfaldig världsmästare i tennis. Vid en avgörande match i Paris Open spelar hon först förvånande dåligt, men hon kommer igen i allra sista stund och vinner.  När hennes besegrade motspelare Annie Brown brister i gråt, beslutar Sannah oförklarligt att avbryta sin karriär.

 

− Så kan man väl inte göra! sa också mitt barnbarn, som jag bett läsa boken för att ge mig litet ungdomliga synpunkter. – Inte kan man sluta, när det går som bäst!

 

Men Sannah visste så att säga vad hon inte ville. Hon uteblir från prisutdelningen i Paris Open. Förklädd i tanthatt och med tantväska på armen flyr hon per båt och buss hem till prästgården på Bergö. Journalisterna jagar henne.

 

Bergö är en klippö, där den medeltida kyrkan kröner högsta toppen. 213 knaggliga steg är uthuggna som en trappa i berget, och Finn Journal påpekar att det i alla fall inte kan ha varit särskilt välkomnande för gamla och svaga att ta sig till gudstjänst på den ”Himla-ste-stegen”. I början på 1900-talet ordnades dock efter många klagomål en enkel lift. Också den gamla prästgården – nu tack vare Sannahs tennisguld nyrenoverad med pool – ligger i nivå med kyrkan, medan fiskarbefolkningen naturligt nog bor nere i strandkanten.

 

Kyrkoherde Tell är inte bara en Ordets man utan kroppen får också sitt. Han är mycket intresserad av tennis. Tennisintresserade ungdomar söker sig gärna till hans konfirmandläger, där man erbjuds daglig träning på prästgårdens tennisbana.  Dagen före konfirmationen avslutar man kursen med en tennisturnering. Sannah har alltså kunnat träna och tävla hemma redan som barn.

 

När hon nu kommer hem håller hennes intet ont anande föräldrar på att rusta till fest för sin berömda dotter. Bordet är täckt med finaste duken av damast med olika bibelmotiv av mästarnas Mästare – Jesus under bergspredikan, Jesus i Getsemane, Jesus på korset. Många gäster är bjudna, många är barndomsvänner till Sannah. De har nu blivit präster, läkare och journalister. Sannah suckar när hon kollar in placeringskorten där namnen är skrivna i rött. Herregud en sån massa gäster! Hon hade velat berätta för de sina hur hon kommit fram till sitt beslut att avbryta sin karriär som tennisstjärna, men inför så många människor skyggar hon att utlämna sig.

 

Den hon mest längtat att träffa är dessutom inte med − hennes tvillingbror Micael saknas. Också han är en mästare som tänkt om. Han är docent i etik och var nyligen uppsatt i första förslagsrummet som professor, när han drog sig ur konkurrensen och tog en tjänst som lågstadielärare på Bergö. Vi får vara med om en lektion, där Micael lekfullt lär barnen personifiera abstrakta begrepp. Han leker att han fångar in ”sprattlande Förtal, bitsk Avundsjuka och ilsket Sladder” och kastar ut dem genom fönstret ”låååångt bort i havet”. ”Där kan dom simma omkring och tävla om vem som simmar `bäst`, haha.” Micael lär barnen att det inte alltid är bra att vara bäst. Det räcker att vara bra, för det kan alla vara. Då behöver ingen vara avundsjuk.

 

Hans föräldrar är emellertid både upprörda och oroliga. Jag tänker att det gamla prästfolket ”Tell” kanske trots alla predikningar glömt vad Mästaren Jesus sa till lärjungarna: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte …” Deras son Micael Tell minns och handlar efter orden, som talat till hans hjärta, och det borde egentligen glädja hans föräldrar.

 

En av gästerna på föräldrarnas fest är Paul, präst i grannförsamlingen Sandby på andra sidan viken. Han har alltid varit Sannahs beundrare, och en gång var de konfirmationskamrater. På den tennisturné som de hade då besegrade han henne. Dagen därpå hände något oväntat. När Sannah låg vid altarringen och bjöds vinet av sin far, flammade hela kyrkan upp i ett sken ”lika starkt som tio fotoblixtar”. Hon hörde en stark röst: ”Ställer du upp för mig, Sannah, så ställer jag upp för dig!” Storgråtande rusade hon ut ur kyrkan.

 

− ”Den där rösten”, sa mitt barnbarn. ”Den är spännande. Det är som om den hade med Jesus eller Gud att göra. Eller?”

 

Varifrån kom rösten som Sannah hörde vid altaret? Den tycks underligt nog ha att göra med en medelålders man med gråsprängt skägg, som kom och pratade med Sannah efteråt, när hon satt och grät utanför kyrkans toalett. Den mannen återkommer flera gånger i romanen i olika skepnader. När Sannah höll på att förlora matchen i Paris Open hörde hon åter en stark röst med samma löfte som i kyrkan, och stärkt av de orden vann hon i stället under stormande applåder. Men när hon såg sin besegrade motspelare Annie Brown gråta, kastade hon sin älskade racket och tog Annie i famn i stället. Strax kom en liknande man med skägg, tog upp racketen och bad att få den, sedan Sannah skrivit sitt namn på skaftet. Det var som ett avslutat kontrakt. Med Gud eller Djävulen? Referenten tolkar inte den förklädnaden.

 

Mitt under festen kommer verkligen Micael. Han kommer genom trädgårdens snår, och Finn Journal tror först att det är mannen med skägget igen, men det är Mikael som kommer  i tid för att höra Sannah berätta för gästerna att hon har lämnat sin karriär. Under förvirringen som följer, lyfter Micael upp sin tvillingsyster och bär ut henne. Han bär henne ned till stranden, där han bor i en bod. Efter ett par dagar, då de klarat av en presskonferens – där mannen med skägget åter uppträder − flyr de i Micaels segelbåt ”Stressfri”, fullpackad med mat ur prästgårdens skafferi. Micael jublar över att de äntligen tillsammans lyckats fånga ”fjärilen Frihet”.

 

Men Paul prejar dem med sin motorbåt. Han föreslår dem att gömma sig på ”Ithaka”, en ”stenrik ö” som han äger och där de alla lekte som barn. Ön gav de namn efter Odysseus grekiska hemö. Paul skall vara deras ”livlina”, d v s han kommer dit med mat och tidningar som han alltid tappar i vattnet. Tvillingarna vill helst slippa läsa dem, eftersom Sannahs avhopp från mästarbanan väckt sådan illvilja att man inte tycks kunna kränka henne nog.

Mikael liknar ”appar och mobiler, facebok, twitter” vid erinnyerna, hämndens gudinnor i den grekiska myten. Men det är inte svårt att känna igen det bibliska mönstret även här. Efter hosiannaropen vid intåget i Jerusalem kommer Pilatus populistdom mot Jesus och den skoningslösa förnedringens korsfästelse.  

 

Finn Journals berättelse började med Sannahs tårar efter nederlaget mot Paul i tennis och ljussensationen med rösten i kyrkan. Den slutar med Pauls tårar, när han får veta att Micael och Sannah försvunnit från ön ”för en litet längre resa”. Återigen är det en man med skägg som kommer med budet. Nu heter han Sten Berg och har sydväst och sjöstövlar.

 

”Men sådär kan det inte sluta!” sa mitt barnbarn. ”Man måste få veta vart de tagit vägen!”

 

Jag sätter igång att leta efter dem i berättelsens snår. Jag tänker på att ”referenten” som skrivit boken rentav heter Finn! Den som söker, han finner! Bibeln igen! Jag vänder på klippor och stenar. Evangelisterna är allesammans bara referenter som berättar vad de sett och hört om Jesus. Läsaren får tolka och finna sin sanning. Så skriver också Finn Journal – eller Finn J. som han stundom skriver sig. Man tror ibland att man är ute på ett äventyr med Kalle Blomkvist! Men man tar fel.

 

Jesus valde sina lärjungar bland fiskare. Så är också befolkningen på Bergö fiskare. Bland Jesu liknelser finns rådet att bygga hus på hälleberget och inte ”på lösan sand” – precis som namnet på Sannahs hemö är Bergö, medan Pauls pastorat heter Sandö och representerar en modernare generations sökande efter gemensam mening i olika kulturers texter. Genom namnet på sin ö Ithaka står kanske Paul för det grekisk-platonska inflytandet på kristendomen. ”Ithaka” blir idealens ö utan full förbindelse med vardagsmödans värld och allt dess skvaller och förtal. När Sannah vilat upp sig där, kan hon dock återgå till tennisen, menar Paul. Hon får säkert världens förlåtelse. Men Sannah kan inte gå tillbaka i sin utveckling.

 

Paul har namn efter Paulus, känd för sin omvändelse till kristendomen genom en ljusupplevelse på vägen till Damaskus. Han företog missionsresor vida omkring och grundade församlingar. Hans första brev till församlingen i Korint hör till de bibelställen som mest eftertänksamt citerats: ”om jag talade med änglars tungomål och inte hade kärlek, vore jag lik en klingande malm eller en ljudande cymbal.”

 

Kärlek är alltså människans tecken, inte språket, inte bara ”Tell”.

 

Den medeltida kyrkan på sin fasta klippa leder också tankarna till Jesu ord: ”På denna klippa skall jag bygga min församling”. Jesus fällde orden vid en tidpunkt då ryktet påstod att han kallat sig själv Messias. Jesus frågade lärjungarna vad de trodde, och Petrus försäkrade att han trodde att Jesus var Messias. Men Petrus var faktiskt ingen ”klippa”. När Jesus fängslades förnekade Petrus sin bekantskap med honom tre gånger ”innan tuppen gol”, vilket den klarsynte Jesus hade förutsagt. Petrus brast i gråt, när han hörde tuppen gala och insåg sitt svek.

 

Det är som om Petrus tårar stänker in i Finn J:s referat, Sannahs tårar, Annies tårar och Pauls tårar. Men tårarna blir också stationer i en utvecklingsprocess (som det också var för Petrus). Den Gud som råder i prästgården på Bergö är en handelsman. Han betalar igen vad prästgårdsfolket gett honom. Barnens framgångar kallas ”välsignelse”. ”Det du gör för mig skall jag göra för dig” är ord som får hela kyrkan att lysa, och tron ger kraft och visar framgångens väg. Men när Sannah ser Annie Browns tårar, ”den andres” tårar, rörs hon i hjärtat och förändras inifrån. Tävlingsleken blir inspirationslös och tom för henne. Hon säger upp kontraktet med ”den bruna” gudsbilden, som har med affär, makt och styrka att göra. Annie Brown får stå för ett stadium Sannah lämnar med en vänskapskram.

 

Sannahs käraste har varit racketen. Paul friar ständigt till henne men får nej. Den hon älskar tycks vara tvillingbrodern Mikael. Tvillingarna överöser varandra med kyssar. Sista gången Paul ser dem finner han dem ”nakna och omslingrade i en djup och kärleksfull syskonsömn.”

 

Vad är detta för par? Kan jag finna dem i bibeln?

 

Mikael har namn efter den ängel som sätter foten på Odjuret i Uppenbarelseboken. Vad är då Odjuret? Jo, det är den som ”dag och natt anklagar vår broder inför Gud”. Vi har ju sett hur den här textens Mikael undervisar barnen om anklagelsesidan vi alla har. Vi har sett hur den drabbar Sannah, när hon går vidare i sin mänskliga utveckling.

 

Ganska ofta klagar människor över att kristendomen är så patriarkalisk. Hade inte Jesus någon kvinna? Kanske Maria Magdalena?

 

Kanske det. Men det viktiga är att han hade två tankekällor, en som omfattade nervsystemet och skapade liknelser och en som styrdes av intellektet och skapade levnadsregler. Fru Tell i prästgården på Bergö har en bordduk med bilder ur evangelierna. Hon heter Mia, ett namn som påminner om Maria, och hennes man heter Josef. Men hon tycks inte vara en drömmerska med egna bilder. Josef Tell tror att han ger kroppen värde genom idrotten.

 

Det är i nästa generation tankekällorna kommer till sin rätt. Sannah har synerna och hörselförnimmelserna som visar var hon är i förhållande till sig själv och samhället. Hennes tvillingbror är den kompetente, etiske pedagogen Mikael som oavbrutet likt sin namne i Uppenbarelseboken sätter foten på ”anklagaren”. Båda komponenterna bor i vår kropp, som är vår sanna klippa. Där tvillingarna ligger nakna och sammanslingrade påminner de mig om hjärnhalvorna. Tusentals författare på hela jorden personifierar dem.

 

Jag har läst en oansenlig liten bok, 137 A5-sidor. Men den har ett innehåll, som referenten Finn Journal är alldeles omedveten om. Han redogör för det yttre handlingsförloppet och för de inblandade karaktärerna utan att ana att de gestaltar ett drama med djupare innebörd – som en gudasaga!

 

Vem som skapat det djupa drama som Finn Journal så ytligt refererar framgår inte. Olle Medelius som gett mig boken vet möjligen något. Tills vidare är det en gåta.

 

 

 

 

 

Författaren Olle Medelius i Hägersten har precis som jag fyllt 90 år i vår. Han har sänt mig en print on demand roman, skriven av en helt okänd ”referent”, Finn Journal. Denne redogör för en rad märkliga händelser, som det verkar helt utan att själv förstå deras mening. Boken heter Tennisflickans sista boll. Huvudpersonen är Sannah Tell, prästdotter och flerfaldig världsmästare i tennis. Vid en avgörande match i Paris Open spelar hon först förvånande dåligt, men hon kommer igen i allra sista stund och vinner.  När hennes besegrade motspelare Annie Brown brister i gråt, beslutar Sannah oförklarligt att avbryta sin karriär.

 

− Så kan man väl inte göra! sa också mitt barnbarn, som jag bett läsa boken för att ge mig litet ungdomliga synpunkter. – Inte kan man sluta, när det går som bäst!

 

Men Sannah visste så att säga vad hon inte ville. Hon uteblir från prisutdelningen i Paris Open. Förklädd i tanthatt och med tantväska på armen flyr hon per båt och buss hem till prästgården på Bergö. Journalisterna jagar henne.

 

Bergö är en klippö, där den medeltida kyrkan kröner högsta toppen. 213 knaggliga steg är uthuggna som en trappa i berget, och Finn Journal påpekar att det i alla fall inte kan ha varit särskilt välkomnande för gamla och svaga att ta sig till gudstjänst på den ”Himla-ste-stegen”. I början på 1900-talet ordnades dock efter många klagomål en enkel lift. Också den gamla prästgården – nu tack vare Sannahs tennisguld nyrenoverad med pool – ligger i nivå med kyrkan, medan fiskarbefolkningen naturligt nog bor nere i strandkanten.

 

Kyrkoherde Tell är inte bara en Ordets man utan kroppen får också sitt. Han är mycket intresserad av tennis. Tennisintresserade ungdomar söker sig gärna till hans konfirmandläger, där man erbjuds daglig träning på prästgårdens tennisbana.  Dagen före konfirmationen avslutar man kursen med en tennisturnering. Sannah har alltså kunnat träna och tävla hemma redan som barn.

 

När hon nu kommer hem håller hennes intet ont anande föräldrar på att rusta till fest för sin berömda dotter. Bordet är täckt med finaste duken av damast med olika bibelmotiv av mästarnas Mästare – Jesus under bergspredikan, Jesus i Getsemane, Jesus på korset. Många gäster är bjudna, många är barndomsvänner till Sannah. De har nu blivit präster, läkare och journalister. Sannah suckar när hon kollar in placeringskorten där namnen är skrivna i rött. Herregud en sån massa gäster! Hon hade velat berätta för de sina hur hon kommit fram till sitt beslut att avbryta sin karriär som tennisstjärna, men inför så många människor skyggar hon att utlämna sig.

 

Den hon mest längtat att träffa är dessutom inte med − hennes tvillingbror Micael saknas. Också han är en mästare som tänkt om. Han är docent i etik och var nyligen uppsatt i första förslagsrummet som professor, när han drog sig ur konkurrensen och tog en tjänst som lågstadielärare på Bergö. Vi får vara med om en lektion, där Micael lekfullt lär barnen personifiera abstrakta begrepp. Han leker att han fångar in ”sprattlande Förtal, bitsk Avundsjuka och ilsket Sladder” och kastar ut dem genom fönstret ”låååångt bort i havet”. ”Där kan dom simma omkring och tävla om vem som simmar `bäst`, haha.” Micael lär barnen att det inte alltid är bra att vara bäst. Det räcker att vara bra, för det kan alla vara. Då behöver ingen vara avundsjuk.

 

Hans föräldrar är emellertid både upprörda och oroliga. Jag tänker att det gamla prästfolket ”Tell” kanske trots alla predikningar glömt vad Mästaren Jesus sa till lärjungarna: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte …” Deras son Micael Tell minns och handlar efter orden, som talat till hans hjärta, och det borde egentligen glädja hans föräldrar.

 

En av gästerna på föräldrarnas fest är Paul, präst i grannförsamlingen Sandby på andra sidan viken. Han har alltid varit Sannahs beundrare, och en gång var de konfirmationskamrater. På den tennisturné som de hade då besegrade han henne. Dagen därpå hände något oväntat. När Sannah låg vid altarringen och bjöds vinet av sin far, flammade hela kyrkan upp i ett sken ”lika starkt som tio fotoblixtar”. Hon hörde en stark röst: ”Ställer du upp för mig, Sannah, så ställer jag upp för dig!” Storgråtande rusade hon ut ur kyrkan.

 

− ”Den där rösten”, sa mitt barnbarn. ”Den är spännande. Det är som om den hade med Jesus eller Gud att göra. Eller?”

 

Varifrån kom rösten som Sannah hörde vid altaret? Den tycks underligt nog ha att göra med en medelålders man med gråsprängt skägg, som kom och pratade med Sannah efteråt, när hon satt och grät utanför kyrkans toalett. Den mannen återkommer flera gånger i romanen i olika skepnader. När Sannah höll på att förlora matchen i Paris Open hörde hon åter en stark röst med samma löfte som i kyrkan, och stärkt av de orden vann hon i stället under stormande applåder. Men när hon såg sin besegrade motspelare Annie Brown gråta, kastade hon sin älskade racket och tog Annie i famn i stället. Strax kom en liknande man med skägg, tog upp racketen och bad att få den, sedan Sannah skrivit sitt namn på skaftet. Det var som ett avslutat kontrakt. Med Gud eller Djävulen? Referenten tolkar inte den förklädnaden.

 

Mitt under festen kommer verkligen Micael. Han kommer genom trädgårdens snår, och Finn Journal tror först att det är mannen med skägget igen, men det är Mikael som kommer  i tid för att höra Sannah berätta för gästerna att hon har lämnat sin karriär. Under förvirringen som följer, lyfter Micael upp sin tvillingsyster och bär ut henne. Han bär henne ned till stranden, där han bor i en bod. Efter ett par dagar, då de klarat av en presskonferens – där mannen med skägget åter uppträder − flyr de i Micaels segelbåt ”Stressfri”, fullpackad med mat ur prästgårdens skafferi. Micael jublar över att de äntligen tillsammans lyckats fånga ”fjärilen Frihet”.

 

Men Paul prejar dem med sin motorbåt. Han föreslår dem att gömma sig på ”Ithaka”, en ”stenrik ö” som han äger och där de alla lekte som barn. Ön gav de namn efter Odysseus grekiska hemö. Paul skall vara deras ”livlina”, d v s han kommer dit med mat och tidningar som han alltid tappar i vattnet. Tvillingarna vill helst slippa läsa dem, eftersom Sannahs avhopp från mästarbanan väckt sådan illvilja att man inte tycks kunna kränka henne nog.

Mikael liknar ”appar och mobiler, facebok, twitter” vid erinnyerna, hämndens gudinnor i den grekiska myten. Men det är inte svårt att känna igen det bibliska mönstret även här. Efter hosiannaropen vid intåget i Jerusalem kommer Pilatus populistdom mot Jesus och den skoningslösa förnedringens korsfästelse.  

 

Finn Journals berättelse började med Sannahs tårar efter nederlaget mot Paul i tennis och ljussensationen med rösten i kyrkan. Den slutar med Pauls tårar, när han får veta att Micael och Sannah försvunnit från ön ”för en litet längre resa”. Återigen är det en man med skägg som kommer med budet. Nu heter han Sten Berg och har sydväst och sjöstövlar.

 

”Men sådär kan det inte sluta!” sa mitt barnbarn. ”Man måste få veta vart de tagit vägen!”

 

Jag sätter igång att leta efter dem i berättelsens snår. Jag tänker på att ”referenten” som skrivit boken rentav heter Finn! Den som söker, han finner! Bibeln igen! Jag vänder på klippor och stenar. Evangelisterna är allesammans bara referenter som berättar vad de sett och hört om Jesus. Läsaren får tolka och finna sin sanning. Så skriver också Finn Journal – eller Finn J. som han stundom skriver sig. Man tror ibland att man är ute på ett äventyr med Kalle Blomkvist! Men man tar fel.

 

Jesus valde sina lärjungar bland fiskare. Så är också befolkningen på Bergö fiskare. Bland Jesu liknelser finns rådet att bygga hus på hälleberget och inte ”på lösan sand” – precis som namnet på Sannahs hemö är Bergö, medan Pauls pastorat heter Sandö och representerar en modernare generations sökande efter gemensam mening i olika kulturers texter. Genom namnet på sin ö Ithaka står kanske Paul för det grekisk-platonska inflytandet på kristendomen. ”Ithaka” blir idealens ö utan full förbindelse med vardagsmödans värld och allt dess skvaller och förtal. När Sannah vilat upp sig där, kan hon dock återgå till tennisen, menar Paul. Hon får säkert världens förlåtelse. Men Sannah kan inte gå tillbaka i sin utveckling.

 

Paul har namn efter Paulus, känd för sin omvändelse till kristendomen genom en ljusupplevelse på vägen till Damaskus. Han företog missionsresor vida omkring och grundade församlingar. Hans första brev till församlingen i Korint hör till de bibelställen som mest eftertänksamt citerats: ”om jag talade med änglars tungomål och inte hade kärlek, vore jag lik en klingande malm eller en ljudande cymbal.”

 

Kärlek är alltså människans tecken, inte språket, inte bara ”Tell”.

 

Den medeltida kyrkan på sin fasta klippa leder också tankarna till Jesu ord: ”På denna klippa skall jag bygga min församling”. Jesus fällde orden vid en tidpunkt då ryktet påstod att han kallat sig själv Messias. Jesus frågade lärjungarna vad de trodde, och Petrus försäkrade att han trodde att Jesus var Messias. Men Petrus var faktiskt ingen ”klippa”. När Jesus fängslades förnekade Petrus sin bekantskap med honom tre gånger ”innan tuppen gol”, vilket den klarsynte Jesus hade förutsagt. Petrus brast i gråt, när han hörde tuppen gala och insåg sitt svek.

 

Det är som om Petrus tårar stänker in i Finn J:s referat, Sannahs tårar, Annies tårar och Pauls tårar. Men tårarna blir också stationer i en utvecklingsprocess (som det också var för Petrus). Den Gud som råder i prästgården på Bergö är en handelsman. Han betalar igen vad prästgårdsfolket gett honom. Barnens framgångar kallas ”välsignelse”. ”Det du gör för mig skall jag göra för dig” är ord som får hela kyrkan att lysa, och tron ger kraft och visar framgångens väg. Men när Sannah ser Annie Browns tårar, ”den andres” tårar, rörs hon i hjärtat och förändras inifrån. Tävlingsleken blir inspirationslös och tom för henne. Hon säger upp kontraktet med ”den bruna” gudsbilden, som har med affär, makt och styrka att göra. Annie Brown får stå för ett stadium Sannah lämnar med en vänskapskram.

 

Sannahs käraste har varit racketen. Paul friar ständigt till henne men får nej. Den hon älskar tycks vara tvillingbrodern Mikael. Tvillingarna överöser varandra med kyssar. Sista gången Paul ser dem finner han dem ”nakna och omslingrade i en djup och kärleksfull syskonsömn.”

 

Vad är detta för par? Kan jag finna dem i bibeln?

 

Mikael har namn efter den ängel som sätter foten på Odjuret i Uppenbarelseboken. Vad är då Odjuret? Jo, det är den som ”dag och natt anklagar vår broder inför Gud”. Vi har ju sett hur den här textens Mikael undervisar barnen om anklagelsesidan vi alla har. Vi har sett hur den drabbar Sannah, när hon går vidare i sin mänskliga utveckling.

 

Ganska ofta klagar människor över att kristendomen är så patriarkalisk. Hade inte Jesus någon kvinna? Kanske Maria Magdalena?

 

Kanske det. Men det viktiga är att han hade två tankekällor, en som omfattade nervsystemet och skapade liknelser och en som styrdes av intellektet och skapade levnadsregler. Fru Tell i prästgården på Bergö har en bordduk med bilder ur evangelierna. Hon heter Mia, ett namn som påminner om Maria, och hennes man heter Josef. Men hon tycks inte vara en drömmerska med egna bilder. Josef Tell tror att han ger kroppen värde genom idrotten.

 

Det är i nästa generation tankekällorna kommer till sin rätt. Sannah har synerna och hörselförnimmelserna som visar var hon är i förhållande till sig själv och samhället. Hennes tvillingbror är den kompetente, etiske pedagogen Mikael som oavbrutet likt sin namne i Uppenbarelseboken sätter foten på ”anklagaren”. Båda komponenterna bor i vår kropp, som är vår sanna klippa. Där tvillingarna ligger nakna och sammanslingrade påminner de mig om hjärnhalvorna. Tusentals författare på hela jorden personifierar dem.

 

Jag har läst en oansenlig liten bok, 137 A5-sidor. Men den har ett innehåll, som referenten Finn Journal är alldeles omedveten om. Han redogör för det yttre handlingsförloppet och för de inblandade karaktärerna utan att ana att de gestaltar ett drama med djupare innebörd – som en gudasaga!

 

Vem som skapat det djupa drama som Finn Journal så ytligt refererar framgår inte. Olle Medelius som gett mig boken vet möjligen något. Tills vidare är det en gåta.

 

 

 

 

 

 

Författaren Olle Medelius i Hägersten har precis som jag fyllt 90 år i vår. Han har sänt mig en print on demand roman, skriven av en helt okänd ”referent”, Finn Journal. Denne redogör för en rad märkliga händelser, som det verkar helt utan att själv förstå deras mening. Boken heter Tennisflickans sista boll. Huvudpersonen är Sannah Tell, prästdotter och flerfaldig världsmästare i tennis. Vid en avgörande match i Paris Open spelar hon först förvånande dåligt, men hon kommer igen i allra sista stund och vinner.  När hennes besegrade motspelare Annie Brown brister i gråt, beslutar Sannah oförklarligt att avbryta sin karriär.

 

− Så kan man väl inte göra! sa också mitt barnbarn, som jag bett läsa boken för att ge mig litet ungdomliga synpunkter. – Inte kan man sluta, när det går som bäst!

 

Men Sannah visste så att säga vad hon inte ville. Hon uteblir från prisutdelningen i Paris Open. Förklädd i tanthatt och med tantväska på armen flyr hon per båt och buss hem till prästgården på Bergö. Journalisterna jagar henne.

 

Bergö är en klippö, där den medeltida kyrkan kröner högsta toppen. 213 knaggliga steg är uthuggna som en trappa i berget, och Finn Journal påpekar att det i alla fall inte kan ha varit särskilt välkomnande för gamla och svaga att ta sig till gudstjänst på den ”Himla-ste-stegen”. I början på 1900-talet ordnades dock efter många klagomål en enkel lift. Också den gamla prästgården – nu tack vare Sannahs tennisguld nyrenoverad med pool – ligger i nivå med kyrkan, medan fiskarbefolkningen naturligt nog bor nere i strandkanten.

 

Kyrkoherde Tell är inte bara en Ordets man utan kroppen får också sitt. Han är mycket intresserad av tennis. Tennisintresserade ungdomar söker sig gärna till hans konfirmandläger, där man erbjuds daglig träning på prästgårdens tennisbana.  Dagen före konfirmationen avslutar man kursen med en tennisturnering. Sannah har alltså kunnat träna och tävla hemma redan som barn.

 

När hon nu kommer hem håller hennes intet ont anande föräldrar på att rusta till fest för sin berömda dotter. Bordet är täckt med finaste duken av damast med olika bibelmotiv av mästarnas Mästare – Jesus under bergspredikan, Jesus i Getsemane, Jesus på korset. Många gäster är bjudna, många är barndomsvänner till Sannah. De har nu blivit präster, läkare och journalister. Sannah suckar när hon kollar in placeringskorten där namnen är skrivna i rött. Herregud en sån massa gäster! Hon hade velat berätta för de sina hur hon kommit fram till sitt beslut att avbryta sin karriär som tennisstjärna, men inför så många människor skyggar hon att utlämna sig.

 

Den hon mest längtat att träffa är dessutom inte med − hennes tvillingbror Micael saknas. Också han är en mästare som tänkt om. Han är docent i etik och var nyligen uppsatt i första förslagsrummet som professor, när han drog sig ur konkurrensen och tog en tjänst som lågstadielärare på Bergö. Vi får vara med om en lektion, där Micael lekfullt lär barnen personifiera abstrakta begrepp. Han leker att han fångar in ”sprattlande Förtal, bitsk Avundsjuka och ilsket Sladder” och kastar ut dem genom fönstret ”låååångt bort i havet”. ”Där kan dom simma omkring och tävla om vem som simmar `bäst`, haha.” Micael lär barnen att det inte alltid är bra att vara bäst. Det räcker att vara bra, för det kan alla vara. Då behöver ingen vara avundsjuk.

 

Hans föräldrar är emellertid både upprörda och oroliga. Jag tänker att det gamla prästfolket ”Tell” kanske trots alla predikningar glömt vad Mästaren Jesus sa till lärjungarna: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte …” Deras son Micael Tell minns och handlar efter orden, som talat till hans hjärta, och det borde egentligen glädja hans föräldrar.

 

En av gästerna på föräldrarnas fest är Paul, präst i grannförsamlingen Sandby på andra sidan viken. Han har alltid varit Sannahs beundrare, och en gång var de konfirmationskamrater. På den tennisturné som de hade då besegrade han henne. Dagen därpå hände något oväntat. När Sannah låg vid altarringen och bjöds vinet av sin far, flammade hela kyrkan upp i ett sken ”lika starkt som tio fotoblixtar”. Hon hörde en stark röst: ”Ställer du upp för mig, Sannah, så ställer jag upp för dig!” Storgråtande rusade hon ut ur kyrkan.

 

− ”Den där rösten”, sa mitt barnbarn. ”Den är spännande. Det är som om den hade med Jesus eller Gud att göra. Eller?”

 

Varifrån kom rösten som Sannah hörde vid altaret? Den tycks underligt nog ha att göra med en medelålders man med gråsprängt skägg, som kom och pratade med Sannah efteråt, när hon satt och grät utanför kyrkans toalett. Den mannen återkommer flera gånger i romanen i olika skepnader. När Sannah höll på att förlora matchen i Paris Open hörde hon åter en stark röst med samma löfte som i kyrkan, och stärkt av de orden vann hon i stället under stormande applåder. Men när hon såg sin besegrade motspelare Annie Brown gråta, kastade hon sin älskade racket och tog Annie i famn i stället. Strax kom en liknande man med skägg, tog upp racketen och bad att få den, sedan Sannah skrivit sitt namn på skaftet. Det var som ett avslutat kontrakt. Med Gud eller Djävulen? Referenten tolkar inte den förklädnaden.

 

Mitt under festen kommer verkligen Micael. Han kommer genom trädgårdens snår, och Finn Journal tror först att det är mannen med skägget igen, men det är Mikael som kommer  i tid för att höra Sannah berätta för gästerna att hon har lämnat sin karriär. Under förvirringen som följer, lyfter Micael upp sin tvillingsyster och bär ut henne. Han bär henne ned till stranden, där han bor i en bod. Efter ett par dagar, då de klarat av en presskonferens – där mannen med skägget åter uppträder − flyr de i Micaels segelbåt ”Stressfri”, fullpackad med mat ur prästgårdens skafferi. Micael jublar över att de äntligen tillsammans lyckats fånga ”fjärilen Frihet”.

 

Men Paul prejar dem med sin motorbåt. Han föreslår dem att gömma sig på ”Ithaka”, en ”stenrik ö” som han äger och där de alla lekte som barn. Ön gav de namn efter Odysseus grekiska hemö. Paul skall vara deras ”livlina”, d v s han kommer dit med mat och tidningar som han alltid tappar i vattnet. Tvillingarna vill helst slippa läsa dem, eftersom Sannahs avhopp från mästarbanan väckt sådan illvilja att man inte tycks kunna kränka henne nog.

Mikael liknar ”appar och mobiler, facebok, twitter” vid erinnyerna, hämndens gudinnor i den grekiska myten. Men det är inte svårt att känna igen det bibliska mönstret även här. Efter hosiannaropen vid intåget i Jerusalem kommer Pilatus populistdom mot Jesus och den skoningslösa förnedringens korsfästelse.  

 

Finn Journals berättelse började med Sannahs tårar efter nederlaget mot Paul i tennis och ljussensationen med rösten i kyrkan. Den slutar med Pauls tårar, när han får veta att Micael och Sannah försvunnit från ön ”för en litet längre resa”. Återigen är det en man med skägg som kommer med budet. Nu heter han Sten Berg och har sydväst och sjöstövlar.

 

”Men sådär kan det inte sluta!” sa mitt barnbarn. ”Man måste få veta vart de tagit vägen!”

 

Jag sätter igång att leta efter dem i berättelsens snår. Jag tänker på att ”referenten” som skrivit boken rentav heter Finn! Den som söker, han finner! Bibeln igen! Jag vänder på klippor och stenar. Evangelisterna är allesammans bara referenter som berättar vad de sett och hört om Jesus. Läsaren får tolka och finna sin sanning. Så skriver också Finn Journal – eller Finn J. som han stundom skriver sig. Man tror ibland att man är ute på ett äventyr med Kalle Blomkvist! Men man tar fel.

 

Jesus valde sina lärjungar bland fiskare. Så är också befolkningen på Bergö fiskare. Bland Jesu liknelser finns rådet att bygga hus på hälleberget och inte ”på lösan sand” – precis som namnet på Sannahs hemö är Bergö, medan Pauls pastorat heter Sandö och representerar en modernare generations sökande efter gemensam mening i olika kulturers texter. Genom namnet på sin ö Ithaka står kanske Paul för det grekisk-platonska inflytandet på kristendomen. ”Ithaka” blir idealens ö utan full förbindelse med vardagsmödans värld och allt dess skvaller och förtal. När Sannah vilat upp sig där, kan hon dock återgå till tennisen, menar Paul. Hon får säkert världens förlåtelse. Men Sannah kan inte gå tillbaka i sin utveckling.

 

Paul har namn efter Paulus, känd för sin omvändelse till kristendomen genom en ljusupplevelse på vägen till Damaskus. Han företog missionsresor vida omkring och grundade församlingar. Hans första brev till församlingen i Korint hör till de bibelställen som mest eftertänksamt citerats: ”om jag talade med änglars tungomål och inte hade kärlek, vore jag lik en klingande malm eller en ljudande cymbal.”

 

Kärlek är alltså människans tecken, inte språket, inte bara ”Tell”.

 

Den medeltida kyrkan på sin fasta klippa leder också tankarna till Jesu ord: ”På denna klippa skall jag bygga min församling”. Jesus fällde orden vid en tidpunkt då ryktet påstod att han kallat sig själv Messias. Jesus frågade lärjungarna vad de trodde, och Petrus försäkrade att han trodde att Jesus var Messias. Men Petrus var faktiskt ingen ”klippa”. När Jesus fängslades förnekade Petrus sin bekantskap med honom tre gånger ”innan tuppen gol”, vilket den klarsynte Jesus hade förutsagt. Petrus brast i gråt, när han hörde tuppen gala och insåg sitt svek.

 

Det är som om Petrus tårar stänker in i Finn J:s referat, Sannahs tårar, Annies tårar och Pauls tårar. Men tårarna blir också stationer i en utvecklingsprocess (som det också var för Petrus). Den Gud som råder i prästgården på Bergö är en handelsman. Han betalar igen vad prästgårdsfolket gett honom. Barnens framgångar kallas ”välsignelse”. ”Det du gör för mig skall jag göra för dig” är ord som får hela kyrkan att lysa, och tron ger kraft och visar framgångens väg. Men när Sannah ser Annie Browns tårar, ”den andres” tårar, rörs hon i hjärtat och förändras inifrån. Tävlingsleken blir inspirationslös och tom för henne. Hon säger upp kontraktet med ”den bruna” gudsbilden, som har med affär, makt och styrka att göra. Annie Brown får stå för ett stadium Sannah lämnar med en vänskapskram.

 

Sannahs käraste har varit racketen. Paul friar ständigt till henne men får nej. Den hon älskar tycks vara tvillingbrodern Mikael. Tvillingarna överöser varandra med kyssar. Sista gången Paul ser dem finner han dem ”nakna och omslingrade i en djup och kärleksfull syskonsömn.”

 

Vad är detta för par? Kan jag finna dem i bibeln?

 

Mikael har namn efter den ängel som sätter foten på Odjuret i Uppenbarelseboken. Vad är då Odjuret? Jo, det är den som ”dag och natt anklagar vår broder inför Gud”. Vi har ju sett hur den här textens Mikael undervisar barnen om anklagelsesidan vi alla har. Vi har sett hur den drabbar Sannah, när hon går vidare i sin mänskliga utveckling.

 

Ganska ofta klagar människor över att kristendomen är så patriarkalisk. Hade inte Jesus någon kvinna? Kanske Maria Magdalena?

 

Kanske det. Men det viktiga är att han hade två tankekällor, en som omfattade nervsystemet och skapade liknelser och en som styrdes av intellektet och skapade levnadsregler. Fru Tell i prästgården på Bergö har en bordduk med bilder ur evangelierna. Hon heter Mia, ett namn som påminner om Maria, och hennes man heter Josef. Men hon tycks inte vara en drömmerska med egna bilder. Josef Tell tror att han ger kroppen värde genom idrotten.

 

Det är i nästa generation tankekällorna kommer till sin rätt. Sannah har synerna och hörselförnimmelserna som visar var hon är i förhållande till sig själv och samhället. Hennes tvillingbror är den kompetente, etiske pedagogen Mikael som oavbrutet likt sin namne i Uppenbarelseboken sätter foten på ”anklagaren”. Båda komponenterna bor i vår kropp, som är vår sanna klippa. Där tvillingarna ligger nakna och sammanslingrade påminner de mig om hjärnhalvorna. Tusentals författare på hela jorden personifierar dem.

 

Jag har läst en oansenlig liten bok, 137 A5-sidor. Men den har ett innehåll, som referenten Finn Journal är alldeles omedveten om. Han redogör för det yttre handlingsförloppet och för de inblandade karaktärerna utan att ana att de gestaltar ett drama med djupare innebörd – som en gudasaga!

 

Vem som skapat det djupa drama som Finn Journal så ytligt refererar framgår inte. Olle Medelius som gett mig boken vet möjligen något. Tills vidare är det en gåta.

 

 

 

 

 

Författaren Olle Medelius i Hägersten har precis som jag fyllt 90 år i vår. Han har sänt mig en print on demand roman, skriven av en helt okänd ”referent”, Finn Journal. Denne redogör för en rad märkliga händelser, som det verkar helt utan att själv förstå deras mening. Boken heter Tennisflickans sista boll. Huvudpersonen är Sannah Tell, prästdotter och flerfaldig världsmästare i tennis. Vid en avgörande match i Paris Open spelar hon först förvånande dåligt, men hon kommer igen i allra sista stund och vinner.  När hennes besegrade motspelare Annie Brown brister i gråt, beslutar Sannah oförklarligt att avbryta sin karriär.

 

− Så kan man väl inte göra! sa också mitt barnbarn, som jag bett läsa boken för att ge mig litet ungdomliga synpunkter. – Inte kan man sluta, när det går som bäst!

 

Men Sannah visste så att säga vad hon inte ville. Hon uteblir från prisutdelningen i Paris Open. Förklädd i tanthatt och med tantväska på armen flyr hon per båt och buss hem till prästgården på Bergö. Journalisterna jagar henne.

 

Bergö är en klippö, där den medeltida kyrkan kröner högsta toppen. 213 knaggliga steg är uthuggna som en trappa i berget, och Finn Journal påpekar att det i alla fall inte kan ha varit särskilt välkomnande för gamla och svaga att ta sig till gudstjänst på den ”Himla-ste-stegen”. I början på 1900-talet ordnades dock efter många klagomål en enkel lift. Också den gamla prästgården – nu tack vare Sannahs tennisguld nyrenoverad med pool – ligger i nivå med kyrkan, medan fiskarbefolkningen naturligt nog bor nere i strandkanten.

 

Kyrkoherde Tell är inte bara en Ordets man utan kroppen får också sitt. Han är mycket intresserad av tennis. Tennisintresserade ungdomar söker sig gärna till hans konfirmandläger, där man erbjuds daglig träning på prästgårdens tennisbana.  Dagen före konfirmationen avslutar man kursen med en tennisturnering. Sannah har alltså kunnat träna och tävla hemma redan som barn.

 

När hon nu kommer hem håller hennes intet ont anande föräldrar på att rusta till fest för sin berömda dotter. Bordet är täckt med finaste duken av damast med olika bibelmotiv av mästarnas Mästare – Jesus under bergspredikan, Jesus i Getsemane, Jesus på korset. Många gäster är bjudna, många är barndomsvänner till Sannah. De har nu blivit präster, läkare och journalister. Sannah suckar när hon kollar in placeringskorten där namnen är skrivna i rött. Herregud en sån massa gäster! Hon hade velat berätta för de sina hur hon kommit fram till sitt beslut att avbryta sin karriär som tennisstjärna, men inför så många människor skyggar hon att utlämna sig.

 

Den hon mest längtat att träffa är dessutom inte med − hennes tvillingbror Micael saknas. Också han är en mästare som tänkt om. Han är docent i etik och var nyligen uppsatt i första förslagsrummet som professor, när han drog sig ur konkurrensen och tog en tjänst som lågstadielärare på Bergö. Vi får vara med om en lektion, där Micael lekfullt lär barnen personifiera abstrakta begrepp. Han leker att han fångar in ”sprattlande Förtal, bitsk Avundsjuka och ilsket Sladder” och kastar ut dem genom fönstret ”låååångt bort i havet”. ”Där kan dom simma omkring och tävla om vem som simmar `bäst`, haha.” Micael lär barnen att det inte alltid är bra att vara bäst. Det räcker att vara bra, för det kan alla vara. Då behöver ingen vara avundsjuk.

 

Hans föräldrar är emellertid både upprörda och oroliga. Jag tänker att det gamla prästfolket ”Tell” kanske trots alla predikningar glömt vad Mästaren Jesus sa till lärjungarna: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte …” Deras son Micael Tell minns och handlar efter orden, som talat till hans hjärta, och det borde egentligen glädja hans föräldrar.

 

En av gästerna på föräldrarnas fest är Paul, präst i grannförsamlingen Sandby på andra sidan viken. Han har alltid varit Sannahs beundrare, och en gång var de konfirmationskamrater. På den tennisturné som de hade då besegrade han henne. Dagen därpå hände något oväntat. När Sannah låg vid altarringen och bjöds vinet av sin far, flammade hela kyrkan upp i ett sken ”lika starkt som tio fotoblixtar”. Hon hörde en stark röst: ”Ställer du upp för mig, Sannah, så ställer jag upp för dig!” Storgråtande rusade hon ut ur kyrkan.

 

− ”Den där rösten”, sa mitt barnbarn. ”Den är spännande. Det är som om den hade med Jesus eller Gud att göra. Eller?”

 

Varifrån kom rösten som Sannah hörde vid altaret? Den tycks underligt nog ha att göra med en medelålders man med gråsprängt skägg, som kom och pratade med Sannah efteråt, när hon satt och grät utanför kyrkans toalett. Den mannen återkommer flera gånger i romanen i olika skepnader. När Sannah höll på att förlora matchen i Paris Open hörde hon åter en stark röst med samma löfte som i kyrkan, och stärkt av de orden vann hon i stället under stormande applåder. Men när hon såg sin besegrade motspelare Annie Brown gråta, kastade hon sin älskade racket och tog Annie i famn i stället. Strax kom en liknande man med skägg, tog upp racketen och bad att få den, sedan Sannah skrivit sitt namn på skaftet. Det var som ett avslutat kontrakt. Med Gud eller Djävulen? Referenten tolkar inte den förklädnaden.

 

Mitt under festen kommer verkligen Micael. Han kommer genom trädgårdens snår, och Finn Journal tror först att det är mannen med skägget igen, men det är Mikael som kommer  i tid för att höra Sannah berätta för gästerna att hon har lämnat sin karriär. Under förvirringen som följer, lyfter Micael upp sin tvillingsyster och bär ut henne. Han bär henne ned till stranden, där han bor i en bod. Efter ett par dagar, då de klarat av en presskonferens – där mannen med skägget åter uppträder − flyr de i Micaels segelbåt ”Stressfri”, fullpackad med mat ur prästgårdens skafferi. Micael jublar över att de äntligen tillsammans lyckats fånga ”fjärilen Frihet”.

 

Men Paul prejar dem med sin motorbåt. Han föreslår dem att gömma sig på ”Ithaka”, en ”stenrik ö” som han äger och där de alla lekte som barn. Ön gav de namn efter Odysseus grekiska hemö. Paul skall vara deras ”livlina”, d v s han kommer dit med mat och tidningar som han alltid tappar i vattnet. Tvillingarna vill helst slippa läsa dem, eftersom Sannahs avhopp från mästarbanan väckt sådan illvilja att man inte tycks kunna kränka henne nog.

Mikael liknar ”appar och mobiler, facebok, twitter” vid erinnyerna, hämndens gudinnor i den grekiska myten. Men det är inte svårt att känna igen det bibliska mönstret även här. Efter hosiannaropen vid intåget i Jerusalem kommer Pilatus populistdom mot Jesus och den skoningslösa förnedringens korsfästelse.  

 

Finn Journals berättelse började med Sannahs tårar efter nederlaget mot Paul i tennis och ljussensationen med rösten i kyrkan. Den slutar med Pauls tårar, när han får veta att Micael och Sannah försvunnit från ön ”för en litet längre resa”. Återigen är det en man med skägg som kommer med budet. Nu heter han Sten Berg och har sydväst och sjöstövlar.

 

”Men sådär kan det inte sluta!” sa mitt barnbarn. ”Man måste få veta vart de tagit vägen!”

 

Jag sätter igång att leta efter dem i berättelsens snår. Jag tänker på att ”referenten” som skrivit boken rentav heter Finn! Den som söker, han finner! Bibeln igen! Jag vänder på klippor och stenar. Evangelisterna är allesammans bara referenter som berättar vad de sett och hört om Jesus. Läsaren får tolka och finna sin sanning. Så skriver också Finn Journal – eller Finn J. som han stundom skriver sig. Man tror ibland att man är ute på ett äventyr med Kalle Blomkvist! Men man tar fel.

 

Jesus valde sina lärjungar bland fiskare. Så är också befolkningen på Bergö fiskare. Bland Jesu liknelser finns rådet att bygga hus på hälleberget och inte ”på lösan sand” – precis som namnet på Sannahs hemö är Bergö, medan Pauls pastorat heter Sandö och representerar en modernare generations sökande efter gemensam mening i olika kulturers texter. Genom namnet på sin ö Ithaka står kanske Paul för det grekisk-platonska inflytandet på kristendomen. ”Ithaka” blir idealens ö utan full förbindelse med vardagsmödans värld och allt dess skvaller och förtal. När Sannah vilat upp sig där, kan hon dock återgå till tennisen, menar Paul. Hon får säkert världens förlåtelse. Men Sannah kan inte gå tillbaka i sin utveckling.

 

Paul har namn efter Paulus, känd för sin omvändelse till kristendomen genom en ljusupplevelse på vägen till Damaskus. Han företog missionsresor vida omkring och grundade församlingar. Hans första brev till församlingen i Korint hör till de bibelställen som mest eftertänksamt citerats: ”om jag talade med änglars tungomål och inte hade kärlek, vore jag lik en klingande malm eller en ljudande cymbal.”

 

Kärlek är alltså människans tecken, inte språket, inte bara ”Tell”.

 

Den medeltida kyrkan på sin fasta klippa leder också tankarna till Jesu ord: ”På denna klippa skall jag bygga min församling”. Jesus fällde orden vid en tidpunkt då ryktet påstod att han kallat sig själv Messias. Jesus frågade lärjungarna vad de trodde, och Petrus försäkrade att han trodde att Jesus var Messias. Men Petrus var faktiskt ingen ”klippa”. När Jesus fängslades förnekade Petrus sin bekantskap med honom tre gånger ”innan tuppen gol”, vilket den klarsynte Jesus hade förutsagt. Petrus brast i gråt, när han hörde tuppen gala och insåg sitt svek.

 

Det är som om Petrus tårar stänker in i Finn J:s referat, Sannahs tårar, Annies tårar och Pauls tårar. Men tårarna blir också stationer i en utvecklingsprocess (som det också var för Petrus). Den Gud som råder i prästgården på Bergö är en handelsman. Han betalar igen vad prästgårdsfolket gett honom. Barnens framgångar kallas ”välsignelse”. ”Det du gör för mig skall jag göra för dig” är ord som får hela kyrkan att lysa, och tron ger kraft och visar framgångens väg. Men när Sannah ser Annie Browns tårar, ”den andres” tårar, rörs hon i hjärtat och förändras inifrån. Tävlingsleken blir inspirationslös och tom för henne. Hon säger upp kontraktet med ”den bruna” gudsbilden, som har med affär, makt och styrka att göra. Annie Brown får stå för ett stadium Sannah lämnar med en vänskapskram.

 

Sannahs käraste har varit racketen. Paul friar ständigt till henne men får nej. Den hon älskar tycks vara tvillingbrodern Mikael. Tvillingarna överöser varandra med kyssar. Sista gången Paul ser dem finner han dem ”nakna och omslingrade i en djup och kärleksfull syskonsömn.”

 

Vad är detta för par? Kan jag finna dem i bibeln?

 

Mikael har namn efter den ängel som sätter foten på Odjuret i Uppenbarelseboken. Vad är då Odjuret? Jo, det är den som ”dag och natt anklagar vår broder inför Gud”. Vi har ju sett hur den här textens Mikael undervisar barnen om anklagelsesidan vi alla har. Vi har sett hur den drabbar Sannah, när hon går vidare i sin mänskliga utveckling.

 

Ganska ofta klagar människor över att kristendomen är så patriarkalisk. Hade inte Jesus någon kvinna? Kanske Maria Magdalena?

 

Kanske det. Men det viktiga är att han hade två tankekällor, en som omfattade nervsystemet och skapade liknelser och en som styrdes av intellektet och skapade levnadsregler. Fru Tell i prästgården på Bergö har en bordduk med bilder ur evangelierna. Hon heter Mia, ett namn som påminner om Maria, och hennes man heter Josef. Men hon tycks inte vara en drömmerska med egna bilder. Josef Tell tror att han ger kroppen värde genom idrotten.

 

Det är i nästa generation tankekällorna kommer till sin rätt. Sannah har synerna och hörselförnimmelserna som visar var hon är i förhållande till sig själv och samhället. Hennes tvillingbror är den kompetente, etiske pedagogen Mikael som oavbrutet likt sin namne i Uppenbarelseboken sätter foten på ”anklagaren”. Båda komponenterna bor i vår kropp, som är vår sanna klippa. Där tvillingarna ligger nakna och sammanslingrade påminner de mig om hjärnhalvorna. Tusentals författare på hela jorden personifierar dem.

 

Jag har läst en oansenlig liten bok, 137 A5-sidor. Men den har ett innehåll, som referenten Finn Journal är alldeles omedveten om. Han redogör för det yttre handlingsförloppet och för de inblandade karaktärerna utan att ana att de gestaltar ett drama med djupare innebörd – som en gudasaga!

 

Vem som skapat det djupa drama som Finn Journal så ytligt refererar framgår inte. Olle Medelius som gett mig boken vet möjligen något. Tills vidare är det en gåta.

 

 

 

 

 

Författaren Olle Medelius i Hägersten har precis som jag fyllt 90 år i vår. Han har sänt mig en print on demand roman, skriven av en helt okänd ”referent”, Finn Journal. Denne redogör för en rad märkliga händelser, som det verkar helt utan att själv förstå deras mening. Boken heter Tennisflickans sista boll. Huvudpersonen är Sannah Tell, prästdotter och flerfaldig världsmästare i tennis. Vid en avgörande match i Paris Open spelar hon först förvånande dåligt, men hon kommer igen i allra sista stund och vinner.  När hennes besegrade motspelare Annie Brown brister i gråt, beslutar Sannah oförklarligt att avbryta sin karriär.

 

− Så kan man väl inte göra! sa också mitt barnbarn, som jag bett läsa boken för att ge mig litet ungdomliga synpunkter. – Inte kan man sluta, när det går som bäst!

 

Men Sannah visste så att säga vad hon inte ville. Hon uteblir från prisutdelningen i Paris Open. Förklädd i tanthatt och med tantväska på armen flyr hon per båt och buss hem till prästgården på Bergö. Journalisterna jagar henne.

 

Bergö är en klippö, där den medeltida kyrkan kröner högsta toppen. 213 knaggliga steg är uthuggna som en trappa i berget, och Finn Journal påpekar att det i alla fall inte kan ha varit särskilt välkomnande för gamla och svaga att ta sig till gudstjänst på den ”Himla-ste-stegen”. I början på 1900-talet ordnades dock efter många klagomål en enkel lift. Också den gamla prästgården – nu tack vare Sannahs tennisguld nyrenoverad med pool – ligger i nivå med kyrkan, medan fiskarbefolkningen naturligt nog bor nere i strandkanten.

 

Kyrkoherde Tell är inte bara en Ordets man utan kroppen får också sitt. Han är mycket intresserad av tennis. Tennisintresserade ungdomar söker sig gärna till hans konfirmandläger, där man erbjuds daglig träning på prästgårdens tennisbana.  Dagen före konfirmationen avslutar man kursen med en tennisturnering. Sannah har alltså kunnat träna och tävla hemma redan som barn.

 

När hon nu kommer hem håller hennes intet ont anande föräldrar på att rusta till fest för sin berömda dotter. Bordet är täckt med finaste duken av damast med olika bibelmotiv av mästarnas Mästare – Jesus under bergspredikan, Jesus i Getsemane, Jesus på korset. Många gäster är bjudna, många är barndomsvänner till Sannah. De har nu blivit präster, läkare och journalister. Sannah suckar när hon kollar in placeringskorten där namnen är skrivna i rött. Herregud en sån massa gäster! Hon hade velat berätta för de sina hur hon kommit fram till sitt beslut att avbryta sin karriär som tennisstjärna, men inför så många människor skyggar hon att utlämna sig.

 

Den hon mest längtat att träffa är dessutom inte med − hennes tvillingbror Micael saknas. Också han är en mästare som tänkt om. Han är docent i etik och var nyligen uppsatt i första förslagsrummet som professor, när han drog sig ur konkurrensen och tog en tjänst som lågstadielärare på Bergö. Vi får vara med om en lektion, där Micael lekfullt lär barnen personifiera abstrakta begrepp. Han leker att han fångar in ”sprattlande Förtal, bitsk Avundsjuka och ilsket Sladder” och kastar ut dem genom fönstret ”låååångt bort i havet”. ”Där kan dom simma omkring och tävla om vem som simmar `bäst`, haha.” Micael lär barnen att det inte alltid är bra att vara bäst. Det räcker att vara bra, för det kan alla vara. Då behöver ingen vara avundsjuk.

 

Hans föräldrar är emellertid både upprörda och oroliga. Jag tänker att det gamla prästfolket ”Tell” kanske trots alla predikningar glömt vad Mästaren Jesus sa till lärjungarna: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte …” Deras son Micael Tell minns och handlar efter orden, som talat till hans hjärta, och det borde egentligen glädja hans föräldrar.

 

En av gästerna på föräldrarnas fest är Paul, präst i grannförsamlingen Sandby på andra sidan viken. Han har alltid varit Sannahs beundrare, och en gång var de konfirmationskamrater. På den tennisturné som de hade då besegrade han henne. Dagen därpå hände något oväntat. När Sannah låg vid altarringen och bjöds vinet av sin far, flammade hela kyrkan upp i ett sken ”lika starkt som tio fotoblixtar”. Hon hörde en stark röst: ”Ställer du upp för mig, Sannah, så ställer jag upp för dig!” Storgråtande rusade hon ut ur kyrkan.

 

− ”Den där rösten”, sa mitt barnbarn. ”Den är spännande. Det är som om den hade med Jesus eller Gud att göra. Eller?”

 

Varifrån kom rösten som Sannah hörde vid altaret? Den tycks underligt nog ha att göra med en medelålders man med gråsprängt skägg, som kom och pratade med Sannah efteråt, när hon satt och grät utanför kyrkans toalett. Den mannen återkommer flera gånger i romanen i olika skepnader. När Sannah höll på att förlora matchen i Paris Open hörde hon åter en stark röst med samma löfte som i kyrkan, och stärkt av de orden vann hon i stället under stormande applåder. Men när hon såg sin besegrade motspelare Annie Brown gråta, kastade hon sin älskade racket och tog Annie i famn i stället. Strax kom en liknande man med skägg, tog upp racketen och bad att få den, sedan Sannah skrivit sitt namn på skaftet. Det var som ett avslutat kontrakt. Med Gud eller Djävulen? Referenten tolkar inte den förklädnaden.

 

Mitt under festen kommer verkligen Micael. Han kommer genom trädgårdens snår, och Finn Journal tror först att det är mannen med skägget igen, men det är Mikael som kommer  i tid för att höra Sannah berätta för gästerna att hon har lämnat sin karriär. Under förvirringen som följer, lyfter Micael upp sin tvillingsyster och bär ut henne. Han bär henne ned till stranden, där han bor i en bod. Efter ett par dagar, då de klarat av en presskonferens – där mannen med skägget åter uppträder − flyr de i Micaels segelbåt ”Stressfri”, fullpackad med mat ur prästgårdens skafferi. Micael jublar över att de äntligen tillsammans lyckats fånga ”fjärilen Frihet”.

 

Men Paul prejar dem med sin motorbåt. Han föreslår dem att gömma sig på ”Ithaka”, en ”stenrik ö” som han äger och där de alla lekte som barn. Ön gav de namn efter Odysseus grekiska hemö. Paul skall vara deras ”livlina”, d v s han kommer dit med mat och tidningar som han alltid tappar i vattnet. Tvillingarna vill helst slippa läsa dem, eftersom Sannahs avhopp från mästarbanan väckt sådan illvilja att man inte tycks kunna kränka henne nog.

Mikael liknar ”appar och mobiler, facebok, twitter” vid erinnyerna, hämndens gudinnor i den grekiska myten. Men det är inte svårt att känna igen det bibliska mönstret även här. Efter hosiannaropen vid intåget i Jerusalem kommer Pilatus populistdom mot Jesus och den skoningslösa förnedringens korsfästelse.  

 

Finn Journals berättelse började med Sannahs tårar efter nederlaget mot Paul i tennis och ljussensationen med rösten i kyrkan. Den slutar med Pauls tårar, när han får veta att Micael och Sannah försvunnit från ön ”för en litet längre resa”. Återigen är det en man med skägg som kommer med budet. Nu heter han Sten Berg och har sydväst och sjöstövlar.

 

”Men sådär kan det inte sluta!” sa mitt barnbarn. ”Man måste få veta vart de tagit vägen!”

 

Jag sätter igång att leta efter dem i berättelsens snår. Jag tänker på att ”referenten” som skrivit boken rentav heter Finn! Den som söker, han finner! Bibeln igen! Jag vänder på klippor och stenar. Evangelisterna är allesammans bara referenter som berättar vad de sett och hört om Jesus. Läsaren får tolka och finna sin sanning. Så skriver också Finn Journal – eller Finn J. som han stundom skriver sig. Man tror ibland att man är ute på ett äventyr med Kalle Blomkvist! Men man tar fel.

 

Jesus valde sina lärjungar bland fiskare. Så är också befolkningen på Bergö fiskare. Bland Jesu liknelser finns rådet att bygga hus på hälleberget och inte ”på lösan sand” – precis som namnet på Sannahs hemö är Bergö, medan Pauls pastorat heter Sandö och representerar en modernare generations sökande efter gemensam mening i olika kulturers texter. Genom namnet på sin ö Ithaka står kanske Paul för det grekisk-platonska inflytandet på kristendomen. ”Ithaka” blir idealens ö utan full förbindelse med vardagsmödans värld och allt dess skvaller och förtal. När Sannah vilat upp sig där, kan hon dock återgå till tennisen, menar Paul. Hon får säkert världens förlåtelse. Men Sannah kan inte gå tillbaka i sin utveckling.

 

Paul har namn efter Paulus, känd för sin omvändelse till kristendomen genom en ljusupplevelse på vägen till Damaskus. Han företog missionsresor vida omkring och grundade församlingar. Hans första brev till församlingen i Korint hör till de bibelställen som mest eftertänksamt citerats: ”om jag talade med änglars tungomål och inte hade kärlek, vore jag lik en klingande malm eller en ljudande cymbal.”

 

Kärlek är alltså människans tecken, inte språket, inte bara ”Tell”.

 

Den medeltida kyrkan på sin fasta klippa leder också tankarna till Jesu ord: ”På denna klippa skall jag bygga min församling”. Jesus fällde orden vid en tidpunkt då ryktet påstod att han kallat sig själv Messias. Jesus frågade lärjungarna vad de trodde, och Petrus försäkrade att han trodde att Jesus var Messias. Men Petrus var faktiskt ingen ”klippa”. När Jesus fängslades förnekade Petrus sin bekantskap med honom tre gånger ”innan tuppen gol”, vilket den klarsynte Jesus hade förutsagt. Petrus brast i gråt, när han hörde tuppen gala och insåg sitt svek.

 

Det är som om Petrus tårar stänker in i Finn J:s referat, Sannahs tårar, Annies tårar och Pauls tårar. Men tårarna blir också stationer i en utvecklingsprocess (som det också var för Petrus). Den Gud som råder i prästgården på Bergö är en handelsman. Han betalar igen vad prästgårdsfolket gett honom. Barnens framgångar kallas ”välsignelse”. ”Det du gör för mig skall jag göra för dig” är ord som får hela kyrkan att lysa, och tron ger kraft och visar framgångens väg. Men när Sannah ser Annie Browns tårar, ”den andres” tårar, rörs hon i hjärtat och förändras inifrån. Tävlingsleken blir inspirationslös och tom för henne. Hon säger upp kontraktet med ”den bruna” gudsbilden, som har med affär, makt och styrka att göra. Annie Brown får stå för ett stadium Sannah lämnar med en vänskapskram.

 

Sannahs käraste har varit racketen. Paul friar ständigt till henne men får nej. Den hon älskar tycks vara tvillingbrodern Mikael. Tvillingarna överöser varandra med kyssar. Sista gången Paul ser dem finner han dem ”nakna och omslingrade i en djup och kärleksfull syskonsömn.”

 

Vad är detta för par? Kan jag finna dem i bibeln?

 

Mikael har namn efter den ängel som sätter foten på Odjuret i Uppenbarelseboken. Vad är då Odjuret? Jo, det är den som ”dag och natt anklagar vår broder inför Gud”. Vi har ju sett hur den här textens Mikael undervisar barnen om anklagelsesidan vi alla har. Vi har sett hur den drabbar Sannah, när hon går vidare i sin mänskliga utveckling.

 

Ganska ofta klagar människor över att kristendomen är så patriarkalisk. Hade inte Jesus någon kvinna? Kanske Maria Magdalena?

 

Kanske det. Men det viktiga är att han hade två tankekällor, en som omfattade nervsystemet och skapade liknelser och en som styrdes av intellektet och skapade levnadsregler. Fru Tell i prästgården på Bergö har en bordduk med bilder ur evangelierna. Hon heter Mia, ett namn som påminner om Maria, och hennes man heter Josef. Men hon tycks inte vara en drömmerska med egna bilder. Josef Tell tror att han ger kroppen värde genom idrotten.

 

Det är i nästa generation tankekällorna kommer till sin rätt. Sannah har synerna och hörselförnimmelserna som visar var hon är i förhållande till sig själv och samhället. Hennes tvillingbror är den kompetente, etiske pedagogen Mikael som oavbrutet likt sin namne i Uppenbarelseboken sätter foten på ”anklagaren”. Båda komponenterna bor i vår kropp, som är vår sanna klippa. Där tvillingarna ligger nakna och sammanslingrade påminner de mig om hjärnhalvorna. Tusentals författare på hela jorden personifierar dem.

 

Jag har läst en oansenlig liten bok, 137 A5-sidor. Men den har ett innehåll, som referenten Finn Journal är alldeles omedveten om. Han redogör för det yttre handlingsförloppet och för de inblandade karaktärerna utan att ana att de gestaltar ett drama med djupare innebörd – som en gudasaga!

 

Vem som skapat det djupa drama som Finn Journal så ytligt refererar framgår inte. Olle Medelius som gett mig boken vet möjligen något. Tills vidare är det en gåta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En gudsbild som företräds av Sten Berg” uppslukas av träd och grönska”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En gudsbild som företräds av Sten Berg” uppslukas av träd och grönska”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En gudsbild som företräds av Sten Berg” uppslukas av träd och grönska”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En gudsbild som företräds av Sten Berg” uppslukas av träd och grönska”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En gudsbild som företräds av Sten Berg” uppslukas av träd och grönska”.