Dröm dikt myt. Stina Hammar

Så heter en bok, skriven av en 81-årig man som varit professor i filosofi i Berkeley i Kalifornien, Hubert Dreyfus.  En vän sände mig en vänskaplig och uppskattande artikel om honom ur norska Aftenposten den 5 juni. Hans bok har en förklarande undertitel: Reading the Western classics to find meaning in a secular age”. Det tilltalade mig, eftersom det påminner om mitt eget sätt att söka den sinnliga tankekällans kraft så som den kommer till uttryck i skönlitterära verk. Hur ser den ut? Vad lyser och vad har slocknat? Var finns ljuskällan? Så har jag läst bl. a. Lars Ahlin, Fjodor Dostojevskij, Elsa Beskow och Göran Tunström. Det skulle bli intressant att nu läsa klassiska texter ur filosofisk synvinkel: ”to find meaning”.

Vad allt har inte hänt i Norge sedan den 5 juni! Det som hände den 22 juli har dock inte gjort Hubert Dreyfus bok mindre viktig. Anders Behring Breivik sökte sannolikt just sitt livs djupaste mening i det fasansfulla som han själv såg som ett hjältedåd, massmordet på Utøja.

Som exempel på nutidens nihilism berättar Hubert Dreyfus om den amerikanske författaren David Foster Wallace som begick självmord 46 år gammal 2008. Särskilt framhåller han hur texten är byggd i romanen Infinite Jest – (oändligt gyckel), där varje påstående genast undergräver sig självt för att sedan återtas och ifrågasättas igen som en ringlande orm som biter sig själv i stjärten. Dreyfus ledstjärna är att finna vad som varit ett värn mot nihilismen i andra tidsåldrar. Hur gjorde man för att göra livet värt att leva på Homeros tid (700 f Kr)? Vad var viktigt för Aischylos (525 – 456 f Kr)? Hur lyckades Dante med Den gudomliga komedien (1265 – 1321) och vad kämpar Herman Melville (1819 – 1891) med i Moby Dick?

Hubert Dreyfus tolkningar av utvalda litterära texter från Homeros till Wallaces är lärorika och stimulerande. Hans tolkning av vad som ”is shining” i verkligheten bland nutidsmänniskorna tycker jag däremot är fattig och lättfunnen, ja, kanske även farlig. Lyftet i att sitta på en fotbollsmatch och lämna den tråkiga intellektuella kontrollen och jubla hänfört med alla andra entusiaster över skickligt spel har en viss likhet med jublet inför starka ledargestalter som Hitler. Man måste tänka efter, så att man inte låter lura sig, säger Dreyfus. Varken sport eller yrkesskicklighet eller tingens skönhet garanterar nämligen den integritet vi behöver i den förvillande stunden av hänförelse.

”All men need the gods”, står det i början av Odysseen. Homeros hjältar lyssnade till många gudar. Ja, gudarna var som stämgafflar. Sköna Helena stämde med Afrodite – ”the sacred erotic dimension” -- när hon förälskade sig i Paris och därför måste också hennes man, kung  Menelaos, vara stolt över hennes äventyr. Akilles stämde med Ares när han var en lysande krigare, Odysseus skyddades av Atena. Vid ett tillfälle när han var skeppsbruten vid en farlig kust, erbjöds hans händer en sten att gripa om: ”Atena lärde honom”. Det var således inte hans förtjänst att han tog sig i land. Livets oförutsedda händelser kunde förklaras med gudarnas ingripande. Människan var inte fullt ansvarig och inte heller skyldig. Stundens tillfälle skänktes av en tongivande gudom. Tacksamhet var den viktiga hållningen.

Zeus förutsätts i bakgrunden som den mäktigaste energin, men vikten läggs vid de många stämmorna. Med denna ljusa livssyn undertrycktes de mörka krafterna, hat och hämnd, ”de vämjeliga” furierna. De kräver sin plats i Aischylos dramer tvåhundra år senare. Men efter alla hedersmorden i den bloddrypande Orestien samlar Athena sin stad till försoning och riktar allas gemensamma känslor till hemstadens lov, staden som atenarna sedan sjungande tågar igenom tillsammans med alla sorters gudar. Dreyfus ser det som en monoteistisk tendens och ett lysande ögonblick. 

Med mitt synsätt motsvaras i dag ”All men need the gods” av att alla människor behöver det tredje verklighetsområdet, men skillnaden är att de gamla atenarna inte visste av att de hade något inre. Allt kom utifrån, även sömnen och drömmarna. Odysseus förmåga att se oberörd ut men ändå gråta invärtes förvånade Homeros. Augustinus som själv längtade bort från platonismen till sinnliga upplevelser, berättar i sina Bekännelser att människor kom för att se S:t Ambrosius läsa Bibeln: ”his eyes scanned the page and his heart explored the meaning, but his voice was silent and his tongue was still.” Även om vi idag tycker att det är självklart att ”kinden kan blomstra, fast hjärtat vill blöda” som det står i Kingos psalm från 1600-talet, finns det människor som inte känner de inre bildernas värld. Det är i mötet mellan det yttre och det inre vårt samvete utvecklas. Och frågan är, tycker jag, om inte det tredje verklighetsområdet är kärnpunkten ännu i dag.

Jag skall tänka över All things shining i nästa blogg också.

 Apropos älgtolkningen av Runebergs dikt Den enda stunden som jag skrev om i förra bloggen, ringde mig en vän och sa att hon själv hade stått öga mot öga med ett djur och känt sådan samhörighet att hon aldrig glömde det. Det var en lemur i en djurpark som hade mött hennes blick. Tanken att mötet i djupa skogens tystnad som Runeberg skildrar i dikten inte nödvändigtvis måste handla om man och kvinna utan kanske om en älg och en människa var kanske inte så löjlig ändå? 

Jag kom att tänka på Martin Bubers poetiskt filosofiska bok Jag och du. Stod där inte något om språkets betydelse? Jo, han skiljer på tre nivåer för ”relationens värld”. Den första är livet med naturen, alltså vårt förhållande till växter och djur. Den rör sig i mörkret, skriver han:

 ”De levande varelserna rör sig inför oss, men de förmår inte komma till oss, och vårt Du-sägande till dem stannar vid språkets tröskel.”

 Det är nog många djurvänner som rörts av tillgivna husdjurs blickar och upplever att relationen i alla fall nästan överskrider ”språkets tröskel”. Vad allt kan man inte säga med en tass och en svans? 

Den andra nivån Buber talar om är livet med människorna som genom språket blir ömsesidig: jag och du. 

Den tredje nivån är livet med den andliga världen. ”Där är relationen höljd i moln, men den uppenbarar sig – ordlös men språkskapande.” 

I somras drömde jag om en häst som vände sitt hästansikte till mig. Jag funderade mycket över den drömmen. Till vilken av Bubers nivåer hörde den hästen? Vad uppenbarades här? Jag tänkte att hästen kanske är min tysta mottagningsförmåga för annat än språk. Sådant kroppen försöker få mig att förstå genom drömmar och visor. Tack, hästen! 

En av mina vänner som är en stor djurvän drömde att hon skulle ut och rida. När hon kom upp på hästen upptäckte hon att hon hade glömt kommandoorden, men hästen kunde själv tala människospråk och gjorde som hon önskade, skrittade, travade, galopperade. Hon vaknade mycket nöjd. 

När jag lånar den drömmen tänker jag att hästen är den ordlösa klokheten i min kropp. Det är nog bra att glömma kommandoorden och tacka för alla hjälpsamma krafter som bjuds mig. Min inställning har ändrats mycket på den punkten. När jag var hos doktorn häromdagen och skulle beskriva mitt tillstånd sa jag: ”Jag hade kramp i stortån i natt, så den stod rakt opp. Det var nog bara för att jag inte skulle glömma att tala om att jag inte mera har så mycket kramper som i våras.….” 

Doktorn låtsades som om hon inte hörde det där ”bara för att”. En så tokig gammal människa som tror att stortån kan ha ett meddelande! Nej, sådant bör man taktfullt inte-märka!

Men att jag sa så berodde nog på hästen jag drömde om ansikte-mot-ansikte i somras.  Den var språkskapande. Jag slutar nu med ännu ett ord ur Bubers vackra text: 

”I varje sfär genom allt som blir närvarande för oss, blickar vi hän mot det eviga Duets mantelfåll, förnimmer vi en fläkt därav; i varje Du tilltalar vi det eviga, i varje sfär efter dess art.”

Någonting tycks ha lamslagit mitt bloggeri för flera veckor. Kanske är det för att jag läst så tjocka och litet svåra böcker. Det skall nog komma bloggar ur dem, för jag har fått så mycket att tänka på. Men det är nog också så att min dröm om blixten och dåden på Utøja verkat nedslående på min skrivförmåga. Det var liksom en eruption ur själva samhällsklimatet. Jag kommer inte förbi allvaret i min drömsyn. Jag känner mig skrämd av samhällets ständiga brist på förståelse för humanistiska värden.

 Igårmorse vaknade jag till några ord ur en dikt, Den enda stunden av Runeberg: 

En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar; 

Ja, så är det förstås i 88-årsåldern, så många minnen som man har. Men dikten handlar om det ordlösa mötet mellan två människors ögon: ”du obekante, du välbekante!” -- ”den korta stunden blev hos mig evigt.” Dikten påminner mig om 1980-talet, när jag försökte doktorera i litteraturvetenskap på Birger Sjöberg. Ett stående skämt på institutionen utgick ifrån Runebergs dikt Den enda stunden. Tänk, sa man, tänk om mötet i dikten egentligen handlade om en älg! Ja, sen förstod jag ju att mitt sätt att tolka Birger Sjöbergs visor med drömmens öga var en sådan där ”älgtolkning”. Inte kunde man se någon undertext i hans förtjusning över Vänersborg! Att Birger Sjöberg kämpade för livet mot småstadens sövande krafter, ville man inte höra. Jag gav ut mina tankar på eget förlag 1982 under titeln Drömfyllt rum. 

Men igår på morgonen blev jag alltså glad över den fullständigt oväntade påhälsningen av Runebergs dikt. Jag blev glad över det samtal som ännu förs oavbrutet mellan mitt eftertänksamma huvud och det kloka minnet i mitt nervsystem. Varje dikt, varje visa jag har lärt mig står till tjänst i det inre samtal som blivit min ”vän i förödelsens stund” (för att tala med Stagnelius ord!) ”Vad vore livet, Rose-Marie, förutan sång och dans - - -” (för att tala med Taubes!) 

Birger Sjöberg slutade skolan vid fjorton års ålder med sällsynt dåliga betyg, och matematikläraren skulle komma att höra till monstren i hans diktade värld: 

Romboiden blir så vriden.
Cirkeln börjar le.
Ordningsman, allvarsam,
led nu leksen gosse fram!
Intet nojs med blomst och flarn!
Sök hålla tankar samman! 

Så skrev han i dikten I lärdomskvarteret (Kriser och kransar 1926). Den skola han hade upplevt talade bara till den abstraherande tankekällan – huvudet brukar vi säga --, medan Birger Sjöberg behövde använda också den sinnliga, som använder kroppens uttryck. Han är ”leksen”, är sen att släppa leken, fantasin. 

Jag läste igår den 13 september i DN om dagens skola att gruppvåldet bland barn och ungdomar fortsätter att öka. I en bok som heter ”Angeläget om maktlekar” hävdar Sannie Wedberg att kränkande rituella lekar har blivit vanligare. Ett barn berättar: ”I min skola är det en kille som hela tiden vill leka slavleken. Vi får göra en massa saker för honom, och gör vi inte det så får han slå oss. Jag vill inte vara med. Men om man inte är det blir man helt utanför.” En annan berättar om en lek som kallas chicken: ”Man lägger armarna intill varandra och tänder en cigarrett. Den sätter man så att det nuddar bådas armar. Den som tar bort sin arm först blir chicken.” 

Två bland många exempel. Var är de vuxna? De har blivit mer toleranta än förr, påstår filosofie doktor Esbjörn Larsson vid Uppsala universitet. Nej, de är oseende som alltid, tänker jag. Läs En komikers uppväxt av Jonas Gardell! Så här har det alltid varit, säger Esbjörn Larsson mycket riktigt. Finns det någonting som kan försvaras med det argumentet, undrar jag. Det menar han faktiskt inte heller: ”Kampen mot våld bland ungdomar kan inte vinnas en gång för alla. Utan det är en kamp som måste föras kontinuerligt”, slår han fast. 

Så är det också med demokratin: ”every generation has to win it again”, sjöng den amerikanske frihetssångaren Pete Seegers till sin gitarr på 1960-talet: ”You have to fight for it!” Visan finns kvar i mitt öra år efter år. 

Nu ger man pengar för att förstärka matematikundervisningen och för att skapa en mer åtråvärd karriär för lärare. Men förstår man då inte att det viktigaste problemet ligger i att ”romboiden blir så vriden, cirkeln börjar le”? Vad är matematiken och karriären i jämförelse med livet? Vad spelar det för roll om dagens barn blir mästare i matte, om de inte får lära sig demokratiska spelregler på en vänlig och klok arbetsplats? Om de inte får lära sig slåss för demokrati? Huvudets kunskap är bara hälften av jobbet. Fram med papper, färger, teater och musik! Fram med lärare som vet vad drömmar är och som kan dansa och leka fram kamratskap!

Sådana har jag också mött.