Lek blir till våld
Någonting tycks ha lamslagit mitt bloggeri för flera veckor. Kanske är det för att jag läst så tjocka och litet svåra böcker. Det skall nog komma bloggar ur dem, för jag har fått så mycket att tänka på. Men det är nog också så att min dröm om blixten och dåden på Utøja verkat nedslående på min skrivförmåga. Det var liksom en eruption ur själva samhällsklimatet. Jag kommer inte förbi allvaret i min drömsyn. Jag känner mig skrämd av samhällets ständiga brist på förståelse för humanistiska värden.
Igårmorse vaknade jag till några ord ur en dikt, Den enda stunden av Runeberg:
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
Ja, så är det förstås i 88-årsåldern, så många minnen som man har. Men dikten handlar om det ordlösa mötet mellan två människors ögon: ”du obekante, du välbekante!” -- ”den korta stunden blev hos mig evigt.” Dikten påminner mig om 1980-talet, när jag försökte doktorera i litteraturvetenskap på Birger Sjöberg. Ett stående skämt på institutionen utgick ifrån Runebergs dikt Den enda stunden. Tänk, sa man, tänk om mötet i dikten egentligen handlade om en älg! Ja, sen förstod jag ju att mitt sätt att tolka Birger Sjöbergs visor med drömmens öga var en sådan där ”älgtolkning”. Inte kunde man se någon undertext i hans förtjusning över Vänersborg! Att Birger Sjöberg kämpade för livet mot småstadens sövande krafter, ville man inte höra. Jag gav ut mina tankar på eget förlag 1982 under titeln Drömfyllt rum.
Men igår på morgonen blev jag alltså glad över den fullständigt oväntade påhälsningen av Runebergs dikt. Jag blev glad över det samtal som ännu förs oavbrutet mellan mitt eftertänksamma huvud och det kloka minnet i mitt nervsystem. Varje dikt, varje visa jag har lärt mig står till tjänst i det inre samtal som blivit min ”vän i förödelsens stund” (för att tala med Stagnelius ord!) ”Vad vore livet, Rose-Marie, förutan sång och dans - - -” (för att tala med Taubes!)
Birger Sjöberg slutade skolan vid fjorton års ålder med sällsynt dåliga betyg, och matematikläraren skulle komma att höra till monstren i hans diktade värld:
Romboiden blir så vriden.
Cirkeln börjar le.
Ordningsman, allvarsam,
led nu leksen gosse fram!
Intet nojs med blomst och flarn!
Sök hålla tankar samman!
Så skrev han i dikten I lärdomskvarteret (Kriser och kransar 1926). Den skola han hade upplevt talade bara till den abstraherande tankekällan – huvudet brukar vi säga --, medan Birger Sjöberg behövde använda också den sinnliga, som använder kroppens uttryck. Han är ”leksen”, är sen att släppa leken, fantasin.
Jag läste igår den 13 september i DN om dagens skola att gruppvåldet bland barn och ungdomar fortsätter att öka. I en bok som heter ”Angeläget om maktlekar” hävdar Sannie Wedberg att kränkande rituella lekar har blivit vanligare. Ett barn berättar: ”I min skola är det en kille som hela tiden vill leka slavleken. Vi får göra en massa saker för honom, och gör vi inte det så får han slå oss. Jag vill inte vara med. Men om man inte är det blir man helt utanför.” En annan berättar om en lek som kallas chicken: ”Man lägger armarna intill varandra och tänder en cigarrett. Den sätter man så att det nuddar bådas armar. Den som tar bort sin arm först blir chicken.”
Två bland många exempel. Var är de vuxna? De har blivit mer toleranta än förr, påstår filosofie doktor Esbjörn Larsson vid Uppsala universitet. Nej, de är oseende som alltid, tänker jag. Läs En komikers uppväxt av Jonas Gardell! Så här har det alltid varit, säger Esbjörn Larsson mycket riktigt. Finns det någonting som kan försvaras med det argumentet, undrar jag. Det menar han faktiskt inte heller: ”Kampen mot våld bland ungdomar kan inte vinnas en gång för alla. Utan det är en kamp som måste föras kontinuerligt”, slår han fast.
Så är det också med demokratin: ”every generation has to win it again”, sjöng den amerikanske frihetssångaren Pete Seegers till sin gitarr på 1960-talet: ”You have to fight for it!” Visan finns kvar i mitt öra år efter år.
Nu ger man pengar för att förstärka matematikundervisningen och för att skapa en mer åtråvärd karriär för lärare. Men förstår man då inte att det viktigaste problemet ligger i att ”romboiden blir så vriden, cirkeln börjar le”? Vad är matematiken och karriären i jämförelse med livet? Vad spelar det för roll om dagens barn blir mästare i matte, om de inte får lära sig demokratiska spelregler på en vänlig och klok arbetsplats? Om de inte får lära sig slåss för demokrati? Huvudets kunskap är bara hälften av jobbet. Fram med papper, färger, teater och musik! Fram med lärare som vet vad drömmar är och som kan dansa och leka fram kamratskap!
Sådana har jag också mött.
