Gud är en upplevelse
”Hur värderar man konst?” var rubriken på ett danskt TV-program som man kunde se måndagen den 8 juni. I programtablån lovade man vetenskapligt svar på tusenåriga frågor om skapande och ”vad som händer med oss när vi upplever konsten”. Upplevelsen, den viktiga, som är så svår att förklara – äntligen brydde sig vetenskapen om den! Jag måste se vad man kommit fram till!
Många människor med elektroder på huvudet fick i uppgift att titta på samma tavlor eller höra samma rytmer spelas, och så scannade man av var i deras hjärnor den eventuella konstupplevelsen avtecknade sig. Jo, den var verklig! Något hände, det kunde man se på färgen som bredde ut sig i hjärnan. Det var en viss skillnad på dem som utbildat sig på området och dem som inte hade det. Det hörde man när de muntligt beskrev vad de upplevde i tavlan. Detta kunde man faktiskt inte se på färgfläckarna på bilden av hjärnan. Vad upplevelsen beträffar fick man vända sig till den subjektiva berättelsen, och som frågan var ställd, så fattigt var svaret. Men färgfläckarna ansågs ändå ge en objektiv vägledning till hur priset på tavlan kunde sättas. Med hjälp av vad försökspersonerna sa, förstås. Vad ville de faktiskt betala?
Sista tiden har jag gång på gång i tidningarna läst klagomål över vår tids avförtrollning av världen. Fantasy och deckare tycks ge en viss lindring i tomheten. Men finns det inte mer? Vart har Gud tagit vägen? Jag brukar tycka att troll ska spricka i solen, också om de kallas Gud, ett väldigt illa hanterat begrepp som långt ifrån alltid tolkas artbevarande eller ger fred på jorden. I Petter Ljunggrens intervju ”Min sanning” med K. G. Hammar möttes den helt obearbetade gamla gubben Gud i Petter Ljunggrens frågor av K.G;s försök att beskriva en upplevelse av den innersta hjärtpunkten i människan själv, den som inkluderar oss alla och därför får också politiska konsekvenser som vi sett hos K. G. Hammar och i hans glädjekälla, Dag Hammarskölds Vägmärken.
Själv tror jag att det konstnärliga skapandet och det religiösa skådandet är två upplevelser av samma art. Det vardagliga skall lysa gudomligt, så att vi aktar det, ja så att vi inte förmår förorena det.
”Den uråldriga, ädla hundlokan” som Harry Martinson prisar i jämförelse med alla döda ting på hembygdsmuseet, har glatt mig så mycket nu i maj månad. Den växer i självsådda drivor vid Årstavikens strand. Trädgårdsmästarens tulpaner i all ära – hur slösande själva naturen är! Och så våra sinnen kan bedåras. Håll kvar upplevelsen! Det märkligaste är att nervsystemet har ett förunderligt minne. Det sparar alla intryck, lukter, smaker, visor, bilder, dikter, temperaturer. Sedan går det ut på ett nytt sätt genom handen som målar, spelar väver eller skulpterar. Det sprattlar i våra argument och gör oss mindre rigida.
