Dröm dikt myt. Stina Hammar -

Så heter en dikt av min vän Ragnhild Svensson. Jag har fått lov att använda den i min blogg. Dikten är full av frågor som är viktiga för var och en som lyssnar till visorna i sitt inre:

vem är det som sjunger
vem är det jag hör
är det mig själv
i mig
eller vem
så bekant det låter

men vem är det som bjuder mig att lyssna
till en sång jag hört förut
den som länge legat i det glömda skåpet
till förmån för nystekta strömmingsflundror
med det lätta moset

en nött liten rad som söker mig
från en tid som var
ett tillfälle minnet tog hand om
vid själva gallringen

och
ur en drömbild
söker nu visan i mitt öra
för ett samtal om då

”Visan-i- örat” kan ju komma när som helst, när man lyssnar inåt, och alltid är det intressant att höra vad den markerar. Den visa Ragnhild berättar om kommer ”ur en drömbild”. Jag tror att när visan kommer i samband med drömslummer är den utvald framför alla andra som är möjliga. Vem i mig väljer när jag sover? Vem andas åt mig? Vem låter hjärtat slå? Den resurs som diktar mina drömmar brukar jag kalla ”den sinnliga tankekällan”. Den är människans ekologiska reningsverk. Ingenting är för obetydligt, nött eller bara förbrukat till ingen nytta. Ur den djupa glömskans förråd glimmar där fram en bild eller en visa som berör mig. Den hjälper mig skörda det som var ”då” för att befrukta det som är här och nu. Knyter ihop, ger min berättelse sammanhang.

Ragnhilds berättar om detta i sin dikt Visan i örat. Jag har fått låna den för hon vet att detta är mitt stora intresse. Hon har gett ut en samling hon kallat ”Ord bara ord”. Jag hoppas att en ny är på väg. Undrar vad den skall heta?

På furstens födelsedag vänder Ippolit sig till de övriga gästerna med sin ”förklaring”. Han säger att han velat leva för att göra människorna lyckligare: ”Jag tittade ut genom fönstret på Meyers mur och tänkte att jag bara skulle behöva prata en kvart för att övertyga alla, alla, och i stället för allt folket träffade jag …er här! Och vad blev det av det? Ingenting! Det blev bara det att ni föraktar mig!”

Men föraktets alla komponenter som finns inom honom och utom honom bland hans lyssnare är snarare fyllda av fruktan att Ippolits klara drömmar skall omintetgöra deras makt över honom. Det var just detta som skedde i drömmen om Rogozjins nattliga besök, då hånet dog ut från Rogozjins anletsdrag och han tyst smög ut ur Ippolits rum, medan Ippolit tigande stödde armbågarna på sin kudde. Det finns en annan kraft som också kan frigöra från hån och förakt: ödmjukheten. Den hållningen ansågs mycket viktig inom ryskortodoxin. Men hur kunde Ippolit få tillgång till den?

Dostojevskijs egen grundkänsla var sorg, så menar Julia Kristeva. (Black sun and melancholia 1989) När Dostojevskij skrev Idioten i Schweiz hade han just förlorat en liten babydotter. Hon var så stor att hon log mot honom och visade glädje när han sjöng för henne. Var fanns nu hennes lilla person? I romanen speglas Dostojevskijs sorg, dels i episoden då modern gjorde korstecknet över barnet som för första gången log mot henne, dels i en händelse som får Ippolit att erfara ödmjukhetens kraft.

I samma hus som Ippolit bor Ivan Fomitj Surikov, ”adelsman till börden” men han försörjer sig med att springa ärenden åt andra och ser slarvig ut ”med evigt lika trasiga armbågar, knappar som ramlar ur”. Surikov är fattig, men Ippolit är ändå avundsjuk: ”Han lever ju, han har ju alla möjligheter! Vem är skuld till att han inte begriper det?”

Surikovs hustru hade dött, för att de inte hade råd att köpa medicin, hans lilla barn hade frusit ihjäl, och hans äldre dotter gick på gatan. Ippolit besökte honom för att ta reda på hur det gick till när det lilla barnet frös ihjäl. Han ville återigen förklara för Surikov att han hade sig själv att skylla, och när han såg liket, råkade han skratta. Dostojevskij gör verkligen Ippolit så elak och hjärtlös som det går.

Med en viskning visade Surikov ut honom ur sitt rum. Oväntat och motvilligt väcktes därmed Ippolits respekt och medlidande. ”Jag gick och det där behagade mig mycket…..men när jag sedan tänkte på hans ord, gjorde de ett pinsamt intryck på mig och jag kände ett slags underligt, föraktfullt medlidande med honom, som jag inte alls hade velat känna.” Medlidande gör väldigt ont, särskilt då man står maktlös. Ippolit försöker blanda det med förakt.

Han drömde sedan att herr Surikov hade fått mycket pengar som han inte visste vad han skulle göra med. Han tänkte gräva ned rikedomen i jorden. I drömmen föreslog Ippolit honom att göra en kista av guld till sitt lilla barn och gräva upp det ur jorden.

Drömmen ställer Ippolit inför hans egen cynism på ett sätt som inga argument skulle förmått. Hans inre har svarat honom. Den älskade kan inte ersättas av millioner guldmynt. Med herr Surikov har Dostojevskij målat en ödmjukhetens stolta ikon, som med en viskning lärde Ippolit vad integritet är.

Ippolit har gjort en omvärdering av sin egen möjlighet att öva inflytande på världen. Den kan inte frälsas på en kvart av en ensam människa med kloka ord. Systemet är ett annat, ödmjukare. Han säger också i sin ”förklaring”:

”När man sår sitt frö, delar ut sin allmosa, sin goda gärning, i vilken form det än må vara, ger man ut en del av sin egen personlighet och upptar i sig en del av någon annans; … Alla ens tankar, alla frön man utsått, som man kanske redan har glömt, kan bli förkroppsligade och växa; det som någon fått av er kan han sedan överlämna till någon annan. Och vad vet man om vilken del man kan få när det gäller att utforma mänsklighetens kommande öden?”

Jag gör nu en enkel sammanfattning av mina fem bloggar om Ippolit.

Som Jesus i Bibeln hade en lärjungekrets, så skulle Ippolit i Dostojevskijs roman förhoppningsvis bre ut sin kortlek – romanens hela rollista − som en stjärna kring furst Mysjkin, Men Dostojevskij lyckades inte göra fursten till sagans centralgestalt, hur gärna han än ville. Redan på tåget till S:t Petersburg möts motpolerna, Parfjon Rogozjin, grymhetens, misstrons och hånets hårde man, och fursten som i Dostojevskijs anteckningar ibland kallas ”prins Kristus”. De båda kämpar om Ippolits själ, och det var meningen att fursten skulle vinna. Men i slutscenen bildar rivalerna i stället en underlig gemensam gestalt i Rogozjins rum. Kortlekens vackraste dam, Nastasia Filippovna Barasjkova, vars förnamn betyder ”uppståndelse” och vars tillnamn betyder ”lamm”, ligger mördad som ett offer på ett altare. Klädd till furstens brud har hon kastat sig i Rogozjins famn: ”Rädda mig!” Rogozjin stack då kniven i hennes hjärta.

Någon mänsklig samordning av ont och gott har inte skett i detta drömspel. Här hörs inget artikulerat mänskligt språk, endast en tung andning, mumlanden, skrik, skratt och gråt och furstens bultande hjärta. Furstens tårar rinner nedför den skrattande Rogozjins kinder.

För en ikonmålare är ansiktet mycket viktigt. Dostojevskij har gjort sig stor möda att beskriva varje människas ansikte, och för det mesta ser vi ”hoplimmade” sprickor och motsägelsefulla drag. Att måla furstens ansikte som den heligaste ikonen misslyckades. Vi ser i slutscenen ett dubbelhuvud, ett monster.

Men Ippolit har ett vackert ansikte, påstår fursten. Ippolit är den utvecklingsbara människan i romanen. Alla de andra är kulturella gestalter, Rogozjin har alla tvivlets bottenlösa komponenter i sitt följe, allt som får oss att tro att livet saknar mening. Det ser från början ut som om fursten skulle kunna hjälpa Ippolit att bygga en bro över den stora osynligheten. Men fursten förnekar svårigheterna och drömmens bro är honom alltför obegriplig. När inte drömmen finns har instinkten inget intelligent språk. I tystnaden kan vi ge varandra gåvor, men kniven ligger också nära till hands. Var finns det goda språket?

Den som svikits från början till slut är den mördade Nastasia Filippovna som gestaltar den odödliga själen, ”Furst Kristi brud”. Med min världsliga terminologi företräder hon den sinnliga tankekällan, misshandlad och outvecklad i kulturen. Fursten som skulle stödja henne som en älskare, har inte förstått att lyssna till hennes försök att berätta minnen eller sjunga för honom. Han har behandlat sin blivande brud som ett litet barn, och egentligen finner Ippolit att fursten själv saknar vuxen insikt.

Vi behöver använda båda våra tankekällor. I sitt gränsland mellan liv och död försöker Ippolit med Dostojevskijs hjälp och motstånd samordna vad som bjuds. Han lägger sin ensamma patiens, och vi har sett resultatet av hans möda. Nastasia är mördad, Rogozjin måste spärras in i fängelset och fursten sändas till sinnessjukhus i Schweiz för att anpassas av doktor Schneider.

Ippolit dog i ett upprört tillstånd: tung andning, mumlanden, skrik, skratt och gråt och ett hårt bultande hjärta kan ge oss en uppfattning om det.

En natt drömmer Ippolit hallucinatoriskt om Rogozjin: ”Jag tror att klockan måste varit närmare ett på natten; jag sov inte alls och låg med ögonen öppna, plötsligt öppnades dörren till mitt rum och in kommer Rogozjin.”

Ippolit hade ingen aning om att han drömde. Han förvånades över besöket. Under dagen hade han varit hemma hos Rogozjin och sett Holbeins tavla Kristus som död. Ippolit var mycket berörd av Jesu sönderslagna ansikte. Konstnärer gav annars alltid skönhet åt Jesu ansikte, och den skönheten fick han behålla under de hemskaste kval. Holbein förnekade inte smärtan. Det tilltalade Ippolit. Skulle Jesus verkligen ha låtit sig korsfästas om han hade vetat hur hans kropp på korset skulle ”underkastas naturens lagar”?

Ippolit värjer sig mot all försköning. Han vill veta sanningen utan pjåsk och omsvep, också om sin egen sjukdom. Han hade nämnt sina självmordsplaner för Rogozjin, som dock inte hade haft särskilt mycket tid att lyssna. Kanske kunde det vara orsak till det nattliga besöket?

”Vi hade skilts under föga vänskapliga former på morgonen och jag erinrade mig att han ett par gånger tittat ganska hånfullt på mig. Det hånfulla uttrycket tyckte jag mig också nu kunna finna i hans blick och det irriterade mig. Att det här verkligen var Rogozjin och inte ett hjärnspöke eller en feberfantasi hyste jag från början inte något tvivel om.”

Ippolit är i en svår situation. Han vet att han måste dö av sin lungsjukdom, men han vill handla insiktsfullt och ärligt. Drömmen sätter honom in i situationen, den gör honom medveten om vem han har att göra med och vad han själv känner. Han stöder sig med armarna på sin pålitliga barndomsvän – kudden. Den är heligare än några konventionellt valda religiösa tecken.

Rogozjin har slagit sig ned vid ett litet bord, där det lyser en helgonlampa. Han stöder sig med armbågarna mot bordet och ser hånfullt på Ippolit, som i sin tur ilsket vänder sig i sängen så att han stöder sina armbågar mot kudden och bestämmer sig för att tiga. Efter en lång stund som han bedömer till tjugu minuter, börjar han undra om det kanske i alla fall är ”ett hjärnspöke” han ser. Han hade väntat sig att bli förskräckt, om något sådant skulle hända honom, men det han känner är ilska. Han undrade hur Rogozjin som under dagen varit klädd i tofflor och nattrock nu kunde vara klädd i frack, vit väst och vit halsduk. Ja, han börjar undersöka drömbilden. Kanske skulle han stiga upp och verkligen övertyga sig om att den sinnliga bild han ser är av kött och blod?

Men då isar det sig i kroppen på Ippolit, och han ser att Rogozjin rör munnen som om han skulle börja skratta: ”Jag greps av sådan ilska att jag ville kasta mig över honom, men eftersom jag var fast besluten att inte vara den förste som började tala, stannade jag kvar i sängen, så mycket mera som jag fortfarande inte visste om det var Rogozjin eller inte.”

Ilskan och stoltheten enar Ippolits person, låser kropp och ord i ett gemensamt beslut.

”Rogozjin reste sig till sist, betraktade mig lika långsamt och uppmärksamt som förut, när han kom in men upphörde att le så där hånfullt mot mig, och stilla, nästan på tå gick han fram till dörren, öppnade den, gick ut och stängde den efter sig.”

Det visar sig alltså på morgonen att dörren till hans rum varit låst, så att ingen människa kunnat passera. Rogozjins symbiotiska makt över Ippolit har upphört. Med hjälp av drömmen har Ippolit vunnit över den abstraherande tankekällans projektion, att Rogozjin med sin hånfulla misstro skulle vara mer sann än fursten med sin naiva och välmenande tro.

Dostojevskij ville redan från början visa att kärlek till barn utmärkte Furst Mysjkin. Han läste i tidningen om rättegången mot en 15-årig flicka, Olga Umetskaja, som satt eld på sina föräldrars hus. Han förstod att Olga liksom sina syskon var försummad och grymt misshandlad – man hade till och med brutit ben i hennes hand.

Det märks i romanen att Dostojevskij var gripen av den unga flickans öde. Fursten fick sitt namn, Mysjkin, efter det distrikt där hon bodde. Även i Nastasia Filippovnas hisoria kan vi skymta Olga. Fursten fängslas av Nastasias ”brinnande ögon”, och det visar sig att hennes föräldrahem har brunnit ned, hennes mor har omkommit i lågorna och hennes far blev galen. Hon räddades av en man och fördes som en sagans Psyke till en sorts paradis. Men hon betjänades inte där av osynliga händer som gav henne material för konst- och musikutövning. Nastasia lärde sig aldrig att leva med det osynliga, och ändå är det just det osynliga som är själens och skapandets element.

I berättelsen om furstens barndom finns förstucken kritik mot en kyrka som grundar sig på Jesu mönster men inte entydigt tar barnens och den svages parti mot våld och makt. I Notebooks skrev författaren också om fursten: ”Ända från barndomen borde han ha beretts mer skönhet, mer mildhet, mer uppmärksamhet, en bättre uppfostran.”

Det fanns för litet ömhet mellan människor redan i familjen, ansåg Dostojevskij som mindes säkert sin egen barndom. I romanen visar han fin inlevelseförmåga i barns känslor och kärleksfullt intresse för varje steg i deras utveckling. Han var 1868 långt före all småbarnsforskning. Men när jag läser Ippolits drömmar tänker jag på Erik H. Eriksons åtta åldrars utvecklingstrappa mellan ”trust och mistrust”. (Barnet och samhället 1950)

Motsättningen mellan tro och misstro är romanens tema. I ett samtal med fursten bär Rogozjin det lilla barnets känsla av totalförlust, när den vuxne är borta: ”När jag inte har dig såhär framför mig, känner jag genast ilska emot dig… Men jag behöver bara sitta en kvart här hos dig, så är min ilska som bortblåst och jag tycker om dig lika mycket som förut. Sitt kvar en stund här hos mig!” Fursten tolkar: ”När jag är hos dig, tror du på mig, men när jag inte är det, upphör du genast att tro på mig…” Rogozjin bekräftar: ”Jag tror på din röst, när jag sitter här med dig…”

När Rogozjin frågar om fursten tror på Gud (den osynlige), berättar denne att han just sett en mor göra korstecknet över sitt barn, när det för första gången log mot henne: ”Så ler Gud av glädje när en syndare ångrar sig…” Mot totalförlusten sätter Dostojevskij återseendets leende. Den älskade finns kvar! Så byggs vår första tillitsbro över osynligheten.

Den betydelse Dostojevskij tillmäter kudden som trygghetsobjekt i den dröm jag refererade i min förra blogg bygger på en faderlig empati hundra år innan Winnicott försökte övertyga världen om nallens betydelse för identitetsutvecklingen. Kudden är en naturlig kramkamrat till spädbarnet. Efter kudden blir tillitens nästa trappsteg i Ippolits dröm en levande varelse: den stora, trofasta hunden som kan känna men inte kan tala. Ordlösheten är hel. I Ippolits dröm får hunden kluven tunga genom misstrons monsterkackerlacka som ”någon” släppt in i hans rum. Är kackerlackan språket?

Människan är inte som hunden ett med sitt läte. Språket är en komplicerad utvecklingsmöjlighet. Det är en gåva men ger samtidigt en klyvnad mellan huvud och kropp. När drömmen om hunden övergår i dagsljus, står fursten där med en vuxen mans möjlighet att resonera och visa sammanhang i tillvaron. Men fursten kommer till korta. Han förnekar det onda, t.ex. betydelsen av den misshandel man utsatte honom för, när han var ett handikappat barn. Det är som om han hade glömt hur det var. Glömskan river bron över det osynliga. När Jesus hade uppstått måste den tvivlande lärjungen Tomas känna med fingret på hans kropp för att kunna tro att det verkligen var han. Tvärtom är det med fursten, tycker Ippolit: ”ni måste känna efter med fingret för att kunna upphöra att tro igen, ha-ha!”

Vem är fursten innerst inne bakom den leende masken? Ippolit vill inte bli lurad. I en dröm tycker Ippolit att Rogozjin vill kväva honom med en kudde eller våt trasa. Men när han är vaken kan han lika gärna tro det om fursten. Fast fursten protesterar är misstron stor i Ippolit. Den blinda tron är ingenting för honom.

Ippolits skapande lek på den tomma muren och hans drömserie är en vuxen fortsättning på minnets och tillitens bro.

Ippolit är en förbisedd gestalt, som varken forskare eller dramaturger som sysslat med Dostojevskijs roman Idioten tagit på allvar, kanske på grund av att man inte intresserat sig för hans märkliga drömserie. I ”Unconscious structure in the Idiot” snuddar psykoanalytikern Elisabeth Dalton vid en av Ippolits drömmar, mest som vore den symtom på något sjukt hos Dostojevskij. Men för mig är Ippolit verkets huvudperson som likt sin skapare använder båda människans tankekällor, både det rationella intellektet, drömsynerna och konsten. Ippolit har en friskhet och integritet som ingen av de andra gestalterna i romanen har. Och mot sin vilja skrev författaren så småningom i sin dagbok: ”Ippolit är romanens nav”.

På järnvägsstationen i ett morgonsömnigt, gråmulet och disigt S:t Petersburg startar romanen: ”Dagsljuset hade svårt att tränga igenom.” Furst Mysjkin (Lejonmus) kommer med tåget från den hälsosamma luften i Schweiz. Honom tycker vi oss se, där han kommer med sitt fattiga knyte.

Men i en sådan dager vet alla drömmare att det gäller att skärpa sina sinnen. Klimatet är förstås inte bra för lungsjuka, men Ippolit har ännu inte presenterats för oss, så det tänker vi inte alls på. Det är fursten vi intresserar oss för. Han kommer från ett sinnessjukhus i Schweiz. Nu skall han söka upp ryska släktingar som bor i närheten av Kristi Förklarings kyrka. Sen skall han gå vidare till en fest hos den vackra och åtråvärda Nastasia Filippovna, vars dopnamn betyder ”uppståndelse”. (Ja, det hjälper en drömmare att ha läst C. E. Passages ”Character Names in Dostoevsky`s fiction”.) Under vandringen till Nastasia dyker Aljosja upp, Dostojevskijs vanliga namn på det ryska ynglingaidealet. Han skall kila in hos sin vän Ippolit och ge honom en kortlek att roa sig med. Det är hans enda ärende i den här romanen.

Ja, förlåt att jag lägger världen litet tillrätta, men det fordrar annars ganska många genomläsningar av hela romanen för att se någonting ”ens på tio stegs avstånd vare sig åt höger eller åt vänster”. Men det mönster jag så småningom ser är att Ippolit leker med typerna i sin kortlek, medan han ser sin död i ögonen. I nio månader är han havande med sin död, har jag räknat ut. Han behöver få ”förklaring” på vad namnet ”Kristus” betyder och undersöka sitt hopp om uppståndelse: ”För tusan, man kan ju inte dö utan att klara ut saker och ting; det är inte klokt vad mycket jag har att klara ut. Vill ni höra?”

Furstens födelsedag firas i Pavlovsk, en naturskön förort till S:t Petersburg. Ippolit är inbjuden att bo där en tid, för att fursten tror att det kommer att göra honom gott och att hans drömmar kommer att förbättras. Det förvånar Ippolit att fursten intresserar sig för drömmar. Glad kallar han fursten för ”en sann materialist”. Drömmens bilder är ju sinnliga, som vore de materia. ”Kan man se en bild av något som inte har någon bild?” är en av Ippolits frågor.

På furstens fest är många män närvarande. Det är bara en av dem som vet att Ippolit planerar att ta sitt liv nästa dag i soluppgången. Den som vet är Parfjon Rogozjin, en rik man som råkade komma med samma tåg som fursten till S:t Petersburg, och som är mördaren. Hos honom hade Ippolit sett Holbeins tavla, Kristus som död, som jag nämnde i min förra blogg – godhetens sönderslagna ansikte. Ippolit vill med sitt självmord visa att han väljer sin stund att dö med mod och värdighet – som Jesus gjorde.

Men först läser han upp ”sin sanna förklaring” – så kallar han sina nedskrivna drömmar! Det sker under motstånd och ringaktning från vissa av de närvarande gästerna. ”Så där ska man inte lägga upp det, min gosse!” säger Rogozjin. Ippolit darrar till, som offret inför förövaren. Fursten räcker ut sin hand till stöd, men råder snart själv Ippolit att avbryta den upprörande läsningen. Trots allt förstår han sig inte alls på drömmar, visar det sig.

Men Ippolit fortsätter sin viktiga ”förklaring”. Han är full av protest mot den obegripliga naturkraft som tog livet av Jesus och som nu hotar honom själv: ”Då och då inbillade jag mig att jag såg, i en slags underlig och onaturlig form, den där oändliga kraften, den där dunkla, döva och stumma varelsen.” Ett monster eller en maskin?

Efter besöket hos Rogozjin drömde Ippolit att någon ledde honom vid handen, höll ett brinnande ljus och visade honom en avskyvärd tarantel och ”försäkrade att det var just den där dunkla, allsmäktiga varelsen och skrattade åt min avsky”.

”Jag var förfärligt rädd att det skulle bita mig; jag hade hört att det skulle vara giftigt, men det som plågade mig mest var, vem det kunde ha varit som låtit det komma in i mitt rum, vad man ville göra med mig och vad det fanns för mystisk hemlighet i det här.”

Ippolit var rädd att odjuret skulle krypa in under hans kudde. Hans mamma kom in och försökte tillsammans med en manlig vän fånga in det, men förgäves. Hon ropade då på Norma, en jättestor newfoundlandshund som hade dött för fem år sedan. Norma darrade i alla lemmar, men hon öppnade ändå sitt gap och grep plötsligt tag i odjuret med tänderna. Andra gången det skedde hörde Ippolit hur det knastrade mellan tänderna på Norma. Men plötsligt tjöt hunden till. Det sönderbitna odjuret sprattlade i hennes mun och ur den sönderklämda kroppen flöt en tjock, vit vätska, liknande den som kommer ur en sönderklämd kackerlacka. ”Då vaknade jag och fursten kom in.”

Ippolit försöker bygga tillitens borg mot dödens angrepp. Kudden är en tidig tröst, men den känns så hotad av odjuret att mamma själv måste komma, förstärkt av sin vän. Inte ens det räcker, utan den underbara, snälla, stora hunden åkallas. Och den kommer, fast den är död sedan fem år. Du död, var är din udd? Jo, döden stinger Norma i tungan. Odjuret rör sig som en extra tunga i hennes mun och kanske påminner hon Ippolit om att hon inte har språket utan därför ändå representerar ett alltför barnsligt stadium för hans trygghet. Norma kan inte diskutera. I stället för ord tjuter Norma, och den vita vätskan påminner om modersmjölk liksom ordet ”kackerlacka” i varje fall på svenska är som småbarnsjoller. Jag kan i dag inte kontrollera hur det låter på ryska. Men alla trygghetssymbolerna, som Dostojevskij så insiktsfullt består Ippolit med är nu otillräckliga för honom. Ippolit behöver en vuxen kärleksfull man att anförtro sig åt. Och när han vaknar, kommer fursten just in! Som om han hörde till drömmen!

Ja, detta smakprov får räcka för i dag. Men fortsättning följer. Ippolits drömmar behöver komma fram i ljuset.