Dröm dikt myt. Stina Hammar

”Madonna” heter en bildrik bok om skulptören Lena Lerviks konstnärskap. Ewa Stackelberg har fotograferat skulpturer ur hennes rika produktion, och Ingela Bendt har skrivit texten som vägleder oss under den långa ”Mariavandring” vi får följa Lervik på. ”Madonna” blir ett begrepp för en uråldrig kvinnlig princip.  Vi bjuds en intressant och välbehövlig mytologisk historik. Redan pärmen är illustrerad med en guldlinje inspirerad av en 24 000 år gammal figurin som kallas Venus av Willendorf och föreställer en kvinna med stora hängbröst, tydligt markerat kön och en guldprick till navel. Den får mig att tänka på den oändliga navelsträng av modergudinnor som Lena Lervik ser som föregångare till kristendomens Maria.

        Länge saknade såväl judendomen som islam och kristendomen en gudomlig komponent som kvinnor kunde identifiera sig med. Alla tre var patriarkala religioner som förkvävde och demoniserade den gudinnevärld som föregått, från urmodern Eva i bibelns skapelsehistoria, hon som orsakade fördrivningen ur Edens lustgård, till den babyloniska skökan i Uppenbarelseboken. I Bibeln finns 1351 män nämnda men bara 85 kvinnor, får vi veta.

Lena Lervik gick ur kyrkan i 20-årsåldern. Hon gifte sig och fick tre barn. Problemet mor-barn speglade sig i hennes konst, vilket var otidsenligt nu när kampen gällde jämställdhet mellan könen. ”Kvinnokonst recenserar jag inte”, sa en känd manlig recensent och lämnade hennes utställning. Under en studieresa till Italien med Konstakademien såg hon många madonnor. På Uffizierna i Florens berördes hon på ett oväntat sätt av da Vincis ”Bebådelsen”. Konsten blev en väg tillbaka till det religiösa arvet. På ett Mariaseminarium på Sigtunastiftelsen 1979 drogs hon in i samtal om etymologi med kunniga människor.

För mig är det naturligt att det är skapandet och konsten som återupprättar den religiösa känslan hos nutidens människor, som med rätta är rädda för fanatiska avarter. Den sinnliga tankekällan -- med betoning på ”tanke”-- ropar på oss, menar jag. I vår religiösa kultur tar den sinnlig gestalt i ”Maria”. Hennes oskuld och renhet handlar inte om sexuell avhållsamhet, även om den har tolkats så. Den handlar om skaparkraftens speciella sanning och frihet från beräkning och manipulation.

Lena vill förändra vårt slentrianmässiga sätt att tänka genom att skapa ”motbilder”. I en nattvardsbild beställd av Hässleholms regemente utgick hon från ett sällan citerat Jesusord: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna”. Ordet användes i en psalm av Lina Sandell, men hennes ”Du ömma kycklingmoder” blev för kvinnligt och ersattes av ”du varma fadershjärta” och blev så småningom psalmen ”Bred dina vida vingar”. Lena Lervik studerade noga Leonardo da Vincis ”Nattvarden” och sedan satte hon en ammande mor på Jesu plats. Vinet ersattes av modersmjölk och lärjungarna gjordes till små barn. De fick lärjungarnas namn men kopplades också till stjärntecknen i zodiaken, som representerade hela världens barn. Den protest och det klotter på de nakna brösten man befarade uteblev.

Ingela Bendt tar oss med rakt in i Lena Lerviks ateljé:

”väggarna dignar av skulpturer, förarbeten, modeller, ansikten av barn och gamla, urformer, en födande kvinna, Venus, detaljer till större skulpturer, små figurer i terrakotta och gips, en del stående på golvet, som den havande madonnan i guld på månskäran, Maria Viridissima eller den blå madonnan med sin konvexa form. Resultat av ett långt skapande liv.”

Arbetet som skulptör är tungt och fysiskt. Kroppen slits av många lyft. Axlar och höfter gör ont, och smärtan placerar hon i olika ”rum” och lyckas jobba bredvid den. Att forma leran hjälper henne också: ”inget jordar mig som leran”.

I slutet på boken finns artiklar av elva samtida röster. Ebba Witt Brattström framhäver heliga Birgitta som i sina uppenbarelser gav bilder av barnsbörd och såg de döda som nyfödda barn.

Iréne Matthis pekar på Lena Lerviks nutidsmadonnor, de tre stadiga modersgestalterna som ligger på Liljeholmskajen. Hon talar om kroppen och själen som två skilda världar: ”De två världarnas samklang och samhörighet går bara att förmedla genom myten, konsten, musiken, litteraturen och poesin”.

Detta får vara prov på vad boken Madonna bjuder på. Alla som sysslar med dröm och symboler har stor glädje av att läsa den.

”Bevare oss för läsarnas sanningskommission” var för ett par dagar sen rubriken på en artikel av Kristofer Ahlström i DN. Han klagade över att människor söker ”sanningar” om författarnas verkliga liv i deras skönlitterära verk. Om det visar sig att texten är byggd på ren fantasi, klagar de över dess brist på ”äkthet”. Den verkar ”konstruerad”. ”Verkligt” skall det vara!

Risken är att begreppet ”verklighet” blir för snävt. Jag har lagt märke till att recensenter berömmer texter där författaren varit återhållsam med symboler. Det mångtydiga skrämmer och vållar besvär i onödan, tycker man. För mig är det precis tvärtom. Symbolerna i ett konstverk är en inbjudan till medskapande läsning. Min fantasi lockas på upptäcktsfärd i ett outtömligt landskap som är allas, människohjärtat.  

Huvudet och hjärtat är i drömmens logik två skilda poler. Inom psykolingvistiken rubriceras det logiska, raka, utåtriktade språket som ”faderns ordning”, medan det rytmiska, poetiska språket med alla dess hemligheter och utsmyckningar har kvar sin jollerbotten från den ”moderliga choran” (behållaren). Kanske är det ett hinder för den jämställdhet mellan könen vi eftersträvar i samhället att ”huvudet” har blivit ett ”överhuvud”, en logisk patriark i vårt tänkesätt? Att ”tänka med hjärtat” är tillåtet någon enstaka gång för kvinnor, medan ”magkänslan” tycks vara mer könsöverskridande accepterad.  

Huvudet kommer med så nyttiga gåvor. Jag är personligen så rädd att mista dem. Många vänner förlorar både minnet och språket. Men jag är också vaksam över vart hela kulturen är på väg. Så många har kämpat för alla människors lika värde och yttrandefrihet. När de är allvarligt hotade är förnuftet ingen garant. Om huvudet är president – är inte kroppen ändå full med nödvändiga informatörer och rådgivare? I drömmen och konsten lär vi oss lyssna på dem.

Huvudet prövar och beräknar. Men det räcker inte för trovärdigheten. Rätt som det är säger någon: ”Det där är ju ord, bara ord!” Och så rusar man i väg som en ren reflex och röstar på Trump, som skändar språket på sitt alldeles vanvördiga sätt. Det uppfattas som ”äkta” just i sin oförutsägbarhet! Vi hamnar på en treårings känslomässiga nivå -- ritar fortfarande huvudfotingar liksom! Men kroppen då och fingrarna – finmotoriken? Hur ”ritar” man allt det? Ta vara på din dröm och gör sedan som Moses, den store mytiska föregångaren, gjorde! Prata med drömmen! Där energierna möts, där gnistrar det.

Moses såg en brinnande buske som inte förtärdes av elden och han talade med den. Moses fick alltså en syn som huvudet inte censurerade bort. Huvudet sa inte: det där du ser är bara inbillning! Utan huvudet frågade vem busken var och fick till svar: ”Jag är”. Synen och orden fyllde Moses med mod att existera som den han var och ta ansvar för sitt folk, inte bara med huvudet utan med hela kroppen. Det står inte i bibeln att han förstod att busken var hans eget brinnande hjärta, ja, jag menar inte det fysiska utan det ”hjärta” som inte kan uttryckas med annat än en symbolbild: kärlekens inspiration.

Det var ett oerhört genombrott för den sinnliga tankekällan. Man kallade rösten i busken ”Herren”, ty den sinnliga tankekällan personifierar allt. Men det var ett världsmytologiskt möte mellan tankekällorna som beskrevs minst tusen år före Kristus. Berättades från mun till mun. Skrevs ned som en helig skrift. Så viktigt för människan är detta möte.

Vårt nervsystem är fullt med hjälpande krafter som uttrycker sig i symbolens form. I drömmarna kan vi få syner och förstå: ”jag är”. Då vet vi åt vilket håll vi kan utveckla bilden av människan.

Igår kom snön på allvar. En av färdtjänsts invandrade chaufförer klagade i julas över barmarken – snön lyste i alla fall upp det nordiska mörkret, tyckte han. Jag själv med min rullator har däremot varit tacksam. Som det är nu kan ingen rullator hjälpa mig ned till den frusna Årstaviken som annars är min dagliga naturupplevelse. Men jag vet ju att dagarna förlängs och Gumman Tö kommer även i år att ta på sig sitt tussilgoförkläde i vårdagjämningen. Då har jag troligen redan fyllt 94 år.

En dröm gav mig ordet ”tidsvaggan”, när jag tyckte att det politiska mörkret tilltagit oroväckande. Det ständigt nyfödda Jesusbarnet ligger i tidsvaggan, ty den idé han representerar väntar på sin vår. Just nu råder rädslans och hatets kalla vindar. Vi behöver se ”Fröken Frimans krig” på TV, med dess lyckliga slut, för att minnas att det trots allt har lönat sig att kämpa både för rättssamhället och för det fria ordet. Det har inte uppstått gratis och ”every generation has to do it again” som det fastslås i en protestsång från 60-talet av Pete Seager. Annars slår vaggan lätt över till andra sidan igen.

”Fröken Frimans krig” förs med den abstraherande tankekällans finaste redskap, upplysningen och gärningen. Skvallrets och förtalets dimma står tät, men sanningen segrar på julafton. För ytterligare uppmuntran kan vi ta in programmet om Carl Jonas Love Almqvists kamp för social överlevnad efter romanen ”Det går an” 1838. Där pläderade han verkligen för båda könens jämställdhet. Båda tankekällorna kämpade han också för enligt Svedjedal, som höll samman det intressanta programmet. Men han använde förstås inte mina termer.

Det tar tid att lära sig tänka vuxet med båda tankekällorna. En stor fara är i dag desinformationen som sprids så kvickt genom modern elektronik. Man kan påstå vad som helst och få det vida spritt som sant. Då tappar den abstraherande tankekällan sin underbara kraft och blir ett förvirrande monster. Vi vaggas tillbaka i utvecklingen. Det är som att vandra i ödemark utan kompass – man låter sig förföras av skogsråt som lockar på villovägar med fagert ansikte men har ett tomt hål till rygg.

Jag brukar kämpa för undervisning om den sinnliga tankekällans grammatik. Vi måste förstå dess personifikationer – Vad betyder ”Maria”, ”snickaren Josef” och Jesusbarnet som på trettondagen uppvaktas av ”vise män”? Enligt mitt sätt att se representerar den rena Maria just den sinnliga tankekällan som inte låter sig manipuleras så lätt och som har djurets väderkorn. Snickaren Josef är teknikern i oss, konstruktören. Och Jesusbarnet är helheten som skall ge oss frid på jorden.

Men nu förstår jag att den abstraherande tankekällan sköts nästan lika dåligt som den sinnliga. I skolpolitiken är betyg och tävlingsresultat lika förledande som skogsråt med den tomma ryggen. Ta i stället fram aktuella tidningar och argumentationsanalys som vi gjorde på 70-talet!

Men släng inte ut barnet med badvattnet! Du kan försöka hejda tidsvaggan, innan den tippar ut Jesusbarnet! Lyssna till visan-i-örat dessutom! Dela dina drömmar med andra! Kanske kan det bli som i Almqvists ”Songe” om Maria och Jesusbarnet:

Lammen de vita

på ängen beta.

och barnet Jesus ibland dem går.

Häpen Maria

stannar och ropar:

Jag ser en strålring omkring barnets hår!

Den ängen ligger i hjärtats landskap. Den strålringen behöver skötas.