Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag hade en dröm i den tysta natten till den 12 juli. Hela synfältet i drömmen var mörker. En lång blixt skar plötsligt natthimlen i två halvor. Jag hörde en tvetydig visa om djävulsk glädje: ”fan så bra!”

Jag vaknade och kröp ihop i sängen. Vad skulle hända i mitt universum? Jag misstror grundligt gamle Tor och hans lekar och den där visan har gjort mig bekymmer förr. Jag tycker inte om det, men alla gudar har rätt till sin röst i min inre demokrati. 

Kanske var det många som drömde ont tiden före det norska dramat? I djupet råder så vitt jag förstår ett annat tidsbegrepp, och där vet vi alla mer om framtiden än vi tror, vi som är vana att mäta tiden med klockor. Det är en uppmärksamhetsfråga. När allt det hemska hände i Norge tänkte jag först så småningom tillbaka på min dröm. Sprängladdningen i Oslo och katastrofen på Utöja kanske på drömspråket motsvarades av den ovanligt långa blixten som skar igenom min omedvetenhets mörka natt. Den oförmodat ljushyllte ”korsfararens” känslokalla ”manifest” – ekade det kanske i den onda visan jag hörde? 

Behring Breivik är ingen ensam galning, hävdar Ola Larsmo i en tänkvärd artikel i DN 28 juli: ”Så kan språket bana väg för massmord.” De åsikter mördaren framfört är inte ovanliga på nätet. Det uppstår där språkliga uttryck som blir till samhörighetssignaler för vissa grupper. ”Kulturmarxist” är ett sådant. Vårt språk förändrar oss omärkligt, framhåller Larsmo och citerar lingvisten Viktor Klemperer: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.” (Tredje rikets språk) Eller Toni Morrison: ”Förtryckets språk gör mer än att representera våldet – det är våld.” (Nobelföreläsning 1993)

Men det finns inte bara en språkets farliga undervegetation på nätet, vill jag tillägga. Språkliga trollkonster av typen svart blir vitt är ju ganska vanliga inom den etablerat ”demokratiska” politiken också. Bush sade sig som flera nu har nämnt vara just en ”korsfarare”, när han startade kriget i Afghanistan. Bidrar det till att så många blev öppet häpna över att dåden i Oslo inte utfördes av en muslim utan av en norrman! 

Var är vi? Juristen och författaren Anne Holt skriver onsdag 27 juli att det norska folket inte stått så enat sedan den 8 maj 1945. När vardagen åter hinner upp landet tränger sig dock en fråga på: hur i all världen kunde vi låta detta ske? Också hon talar om språket, hur den offentliga ordväxlingen har vulgariserats. Hon upplever att demoniseringen av terroristen Breivik i dag är total: ondskan inkarnerad. Vi får inte glömma, säger hon, att han är en av oss. Han har inte alltid varit den iskalla massmördare han är i dag. ”En gång i tiden var han en annan.” 

Jag tänker på min dröm. Om jag tytt den rätt handlar de här frågorna inte bara om Norge utan de är universella. Hur hanterar vi vår farlighet, ”korsfararen i oss själva”? Den känner jag väl igen. Hur skapar vi enighet och värme utan att ha en yttre fiende som bär våra demoner? Hur försvarar vi demokratin utan att hamna i ett övervakningssamhälle ”som ingen vill ha”? Mot denna tilltagande övervakning vill jag ställa både den sinnliga och den abstraherande tankekällans uppmärksamhet. Hela vårt liv behöver vi detta dubbla tänkesätt för att se var vi är. Det dubbla tänkesättet lär oss att osäkerheten och mångfalden är fredens enda möjlighet. 

Hanna Arendt lär mig i sin bok Was ist Politik att faran med monoteismen är att en enda gud skapade en enda människa till sin avbild, och den kallades Människan. Därmed skapades intoleransens möjlighet. Människorna är ju många. Det är mellan våra olikheter demokrati kan byggas, säger hon med kraft. 

Detta vet den sinnliga tankekällan. Diktare och drömmare är vana att tänka i personifierade sidor av jaget, och så gör också myter och religiösa berättelser. Det är däri deras sanningshalt ligger, inte i historiska tilldragelser. I sin bok Ökenbrevet låter Göran Tunström Jesus drömma om ”Messias” som en central del av sig själv. Men inte den enda. När fridsfursten i Jesu dröm äntligen kom över sanddynerna valde han tolv följeslagare: 

Och när han pekat på tolv människor såg jag att han utvalt dem så att de var de tolv karaktärernas språkrör, så att där gick efter honom hans tvivel, hans fruktan, hans styrka, hans tålamod, och tillsammans bildade de en väldig stjärna, som spred sig ut över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn. 

Tunström gestaltar sin Messias som en sammansatt människa, en modell för oss alla. Lärjungarna är precis som i en dröm personlighetens sidor. Vår energi blixtrar inte utan bildar genom komponenternas samspel ”en stjärna”, ett lyckosamt budskap: ”fred på jorden och till människorna en stor glädje” som det står i julevangeliet. 

Mitt i allt tycker jag att det är hoppfullt att flera människor än någonsin numera kan formulera sig på nätet. Röster i stället för blixtar. Det måste trots allt öka vår medvetenhet. Visst är vi sorgsna och otåliga över allt våld som hotar. Demokrati är en underbar tulipanaros att skapa, och det är svårt, men aldrig i den historia jag känner har gränserna mellan länder och kulturer varit mer öppna än nu. Aldrig har fler röster kunnat nå det globala medvetandet. Det är därför vi har chansen att skapa den mytiska fredens stjärna över hela jorden.

På min vägg i vardagsrummet hänger som jag så många gånger berättat den danska konstnären Berit Hjelholts väv I dödsskuggans dal. Orden hör hemma i 23:e psaltarpsalmen i den översättning jag lärde utantill som barn, den som börjar: Herren är min herde, mig skall intet fattas --. Sedan kommer så småningom orden: Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig”.

Orden ”dödsskuggans dal” är i den nya bibelöversättningen ändrade till ”den mörkaste dal” – obegripligt för mig, när jag den här söndagen sätter mig med Berits väv bakom ryggen för att genom TV:n framför mig se in under valven i Oslo domkyrka, där sörjande samlats för att känna att någon är med dem i dödsskuggans allra mörkaste dal, där de mest älskade just på ett obegripligt sätt har ryckts ifrån dem.

”Kniven i hjärtat”, sa en förebådande dröm en gång, när jag förlorade en av mina söner. Många, många drömmar har sedan ”varit med mig” och försökt att trösta mig och läka mitt sår. Alldeles går det ju inte, men som ett under har hjälp ändå kommit. Skaparkraften var också med Berit Hjeelholt som vävde in sin sorg efter sonen i många vävar, och flera av dem hänger i Danmarks kyrkor. Så försöker livsenergin som givits oss läka svåra skador, så att vår erfarenhet kan användas i medkänsla. Det är ett under. 

Jag ser hela folkmassan i Oslo katedral röra sig stilla i nattvardsritualen medan prästen talar till allas vår ”far i himlen”. Det låter verkligen så intimt och tryggt efter allt det vansinne som drabbat så många kroppar. Kanske är den gemensamma riten underverk nog? Och att vi här och nu är fysiskt nära varandra? Tomrummet återstår när de sörjande kommit hem.

Vad sväljer människorna med nattvardsbrödet? Det kanske bara är jag som förgäves längtar efter den kvinnliga komponenten i det religiösa språket? Vanan att tänka bort henne är så stark. Men hon är sinnligheten som finns i konst och dröm. Där är Människans blod utgjutet. Det hjärtats blod som utgjuts i dröm och konst är förlösande för oss alla. Drömmen och skapandet är en helt annan sorts reflexer än meningslös hämnd eller bottenlös förtvivlan.

Det tycker jag att politikerna skall tänka på, när de nu talar om att möta våldet med fördjupad demokrati, öppenhet och humanism. Mer pengar till konst, mer pengar till studier i dröm för att förstå att varje människa är en del av mångfalden och att det är hennes innersta ärende och styrka. Låt det barnsliga i oss som Helena Granström försvarar i "Det barnsliga manifestet" växa och mogna i lekar och skapande, inte bara i idrottstävlingar och frågesporter, utan så att den förfärliga, barnsliga allmakt vi nu har bevittnat i mördarens manifest kan kanaliseras i vuxna kärleksfulla banor.

Helena Granströms debutbok (Ruin 2008) hette Alltings mått. Det är en märklig skrift som varvar civilisationskritiska essäer med poesi. Det märkliga är att poeten Helena Granström som skolad fysiker och matematiker är professionell på båda tankekällorna, såväl den abstraherande som ger oss orsak - verkanlogiken som den sinnliga, dynamiska, poetiska, interaktiva. Hon kallar dem förstås inte så – det är det bara jag som gör − men hon studerar deras förhållande till varandra, såväl i debutboken Alltings mått som i diktromanen Osäkerhetsrelationen (Natur och kultur 2010) och i Det barnsliga manifestet (Ink 2010).

Det barnsliga manifestet presenteras som ”en stridsskrift”, ja, ”en motståndshandling” kallas den också i baksidestexten. Det jag kallar den sinnliga tankekällan beskriver Granström som ”det barnsliga” som vi tvingas glömma för att bli ”vuxna”. ”Förtränga” är det psykologiska ordet. Granström citerar Tomas Tranströmer: vi tar ”examen från glömskans universitet”. Är det enda sättet? Blir vi då någonsin vuxna? ”Det finns en mognad som inte kan uppnås på annat sätt än genom barnslighet”, hävdar Granström.

O, hur lätt försvinner inte denna tunna bok, denna viktiga protest mot vår ensidighet! ”Det finns ett allvar som inte kan uppnås på annat sätt än genom lek”, skriver Granström i en tid när man på politiskt håll i Sverige inte tycks ha en aning om värdet av förskolebarnens fria lekstund, utan berömmer sig av sin brådska att styra barnen till det hon kallar ”bokstavlighetens stängsel mellan fantasi och verklighet”. Den abstraherande tankekällans språk beskriver hon som övergrepp i vår föreställningsvärld: ”Vetenskap och vuxenskap omvandlar varje ting utanför det egna jaget till objekt – studium, behärskning.”

Jag tänker förstås på Orfeus blick som förpassar Eurydike till dödsriket för alltid. Vårt sätt att använda språket stärker inte vårt jag, menar Granström. Det ger oss inte värde utan förtingligar oss. Vi använder språket pornografiskt, hävdar hon till och med, och det färgar hela vår upplevelse av tillvaron. Vårt sätt att närma oss det sinnligt mänskliga upplevs som ”penetrerande” – varför är det inte ”omslutande”? Som hon själv uttrycker det i en dikt:
Där i snön föreställer jag mig händer över
mina bröst. Kupade kring dem, som tankar. 

Det gäller att återta kroppens rikedom från barndomens sinnlighet och möta världen som kännande fysiskt subjekt. ”I leken växer sig sanningsbegreppet större och djupare” lovar hon. Hon nämner många namn på vägledare, psykologer, filosofer, diktare. Men störst plats får Winnicott och det ”tredje verklighetsområde” han råder oss att vårda för att skapa sammanhang i vår komplicerade värld. I stället för det ensidiga perspektivet utifrån och in som gör oss till objekt, kan vi åter få uppleva tillvaron inifrån och ut.

 Helena Granström talar om språket som en tunn lina spänd mellan motsatta poler. Hon berättar i Det barnsliga manifestet om en teckning hon gjorde när hon var sex, en beskrivning av stjärnorna och månen på natthimlen: ”så känns det när man är både ledsen och glad”.

I mitt sovrum har jag en lång vägg där barnbarnens teckningar lyser mot mig. Mina barnbarn är vuxna människor nu, lika vuxna som Helena Granström, men de bilder jag sparat från deras uppväxt fyller mig varje dag med energi och glädje. Jag minns barnens sökande noggrannhet för att finna den rätta färgnyansen i människans ansikte, jag minns våndan och regnet som föregick solens triumferande strålar över de små balkongerna på höghuset eller treåringens intensiva klotter för att visa hur nattmörkret faller över färgerna i sommarlandskapet som ändå inte försvinner när man sover.

I drömmen och i visan-i-örat kan vi  fortsätta att spegla livet som barn gör med sina kritor och lekar.

Jag drömde för länge sen att jag var ute och gick med en vän som plötsligt förvandlades till en stor hund som rusade på mig, så att jag föll omkull. I stället för händer hade han fyra tassar som han fjättrade mina händer och fötter med. Jag kunde inte röra mig. Hundens ben reste sig över mig som pelare i en katedral, där jag var golvet. Jag ropade vanmäktig fyra gånger på mamma.

Ett märkligt konstverk lyfte nyligen åter fram den drömmen i mitt minne. I våras aktualiserades en målning av den tysk-judiska konstnären Lotte Laserstein, Abend über Potsdam (1932). Du kan se bilden på http.tidenstecken.wordpress.com. Den visades på Neue Nationalgalerie i Berlin på en samlingsutställning, ”Moderne Zeiten”, och den reproducerades och kommenterades i såväl DN (Katarina Wadstein Macleod) som i Ölandsbladet (Erich Schwandt).  När jag här försöker beskriva målningen med ord, bygger jag huvudsakligen på en bok om Lotte Laserstein av Anna-Carola Krausse.

Lotte Laserstein flydde till Sverige. Jag såg henne i Stockholm omkring 1940, där hon som så många andra flyktingar fann vänner hos mina svärföräldrar på Birkagården. Hon bodde senare delen av sitt liv i Kalmar (1954 – 1993).

Schwandt som skrivit flera gånger om Laserstein sammanfattar hennes måleri med orden ”besjälad realism”. Kanske är det en bra term för dikt och konst där båda tankekällorna samverkar. Den aktuella målningen, Abend über Potsdam, visar oss fem vänner kring ett bord på en balkong, tre kvinnor och två män. De är verkliga vänner som går att namnge. Bakom dem ser vi den verkliga staden Potsdam under en molnig aftonhimmel. Dagen är slut. Man håller på att bryta upp. Det ligger frukt på bordet, och vinglasen är snart tömda.

Men bakom denna verklighet ligger en påträngande referens. Centrum i vänkretsen är en kvinna. I motsats mot de andra två kvinnorna, stående i svarta klänningar, sitter hon och lyser i sin gula blus som den saknade solen. Krausse tänker att hon är som Kristus vid den sista måltiden.

Men solen står också för den ljusa polen, Apollon. Var finns då den sönderslitande, dionysiska? Jag tittar och tittar. Då ser jag hotet. Den vita altarduken på bordet är väl tilltagen och hänger sedesamt ned över bordskanten, men den höjer sig som ett ögonlock så mycket att vi ser odjuret som morrar under kalaset, den stora hunden som inte har en aning om den idé vi kallar Kristus.

Det tog tid att måla denna realistiska tavla. Mannen som sitter närmast hunden blev i verkligheten så irriterad att målarinnan måste byta ut hunden mot en livlös päls.

I min dröm om hundtemplet ropar jag fyra gånger: ”Mamma!” En gång för varje tass. Och jag menar då den sinnliga, kvinnliga tankekällan, konsten och drömmen som klarsynt renar vår mänsklighet från dressyrens fängelse till vänskap och kärlek som håller i mörka tider.