Röster i mörkret
Jag hade en dröm i den tysta natten till den 12 juli. Hela synfältet i drömmen var mörker. En lång blixt skar plötsligt natthimlen i två halvor. Jag hörde en tvetydig visa om djävulsk glädje: ”fan så bra!”
Jag vaknade och kröp ihop i sängen. Vad skulle hända i mitt universum? Jag misstror grundligt gamle Tor och hans lekar och den där visan har gjort mig bekymmer förr. Jag tycker inte om det, men alla gudar har rätt till sin röst i min inre demokrati.
Kanske var det många som drömde ont tiden före det norska dramat? I djupet råder så vitt jag förstår ett annat tidsbegrepp, och där vet vi alla mer om framtiden än vi tror, vi som är vana att mäta tiden med klockor. Det är en uppmärksamhetsfråga. När allt det hemska hände i Norge tänkte jag först så småningom tillbaka på min dröm. Sprängladdningen i Oslo och katastrofen på Utöja kanske på drömspråket motsvarades av den ovanligt långa blixten som skar igenom min omedvetenhets mörka natt. Den oförmodat ljushyllte ”korsfararens” känslokalla ”manifest” – ekade det kanske i den onda visan jag hörde?
Behring Breivik är ingen ensam galning, hävdar Ola Larsmo i en tänkvärd artikel i DN 28 juli: ”Så kan språket bana väg för massmord.” De åsikter mördaren framfört är inte ovanliga på nätet. Det uppstår där språkliga uttryck som blir till samhörighetssignaler för vissa grupper. ”Kulturmarxist” är ett sådant. Vårt språk förändrar oss omärkligt, framhåller Larsmo och citerar lingvisten Viktor Klemperer: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.” (Tredje rikets språk) Eller Toni Morrison: ”Förtryckets språk gör mer än att representera våldet – det är våld.” (Nobelföreläsning 1993)
Men det finns inte bara en språkets farliga undervegetation på nätet, vill jag tillägga. Språkliga trollkonster av typen svart blir vitt är ju ganska vanliga inom den etablerat ”demokratiska” politiken också. Bush sade sig som flera nu har nämnt vara just en ”korsfarare”, när han startade kriget i Afghanistan. Bidrar det till att så många blev öppet häpna över att dåden i Oslo inte utfördes av en muslim utan av en norrman!
Var är vi? Juristen och författaren Anne Holt skriver onsdag 27 juli att det norska folket inte stått så enat sedan den 8 maj 1945. När vardagen åter hinner upp landet tränger sig dock en fråga på: hur i all världen kunde vi låta detta ske? Också hon talar om språket, hur den offentliga ordväxlingen har vulgariserats. Hon upplever att demoniseringen av terroristen Breivik i dag är total: ondskan inkarnerad. Vi får inte glömma, säger hon, att han är en av oss. Han har inte alltid varit den iskalla massmördare han är i dag. ”En gång i tiden var han en annan.”
Jag tänker på min dröm. Om jag tytt den rätt handlar de här frågorna inte bara om Norge utan de är universella. Hur hanterar vi vår farlighet, ”korsfararen i oss själva”? Den känner jag väl igen. Hur skapar vi enighet och värme utan att ha en yttre fiende som bär våra demoner? Hur försvarar vi demokratin utan att hamna i ett övervakningssamhälle ”som ingen vill ha”? Mot denna tilltagande övervakning vill jag ställa både den sinnliga och den abstraherande tankekällans uppmärksamhet. Hela vårt liv behöver vi detta dubbla tänkesätt för att se var vi är. Det dubbla tänkesättet lär oss att osäkerheten och mångfalden är fredens enda möjlighet.
Hanna Arendt lär mig i sin bok Was ist Politik att faran med monoteismen är att en enda gud skapade en enda människa till sin avbild, och den kallades Människan. Därmed skapades intoleransens möjlighet. Människorna är ju många. Det är mellan våra olikheter demokrati kan byggas, säger hon med kraft.
Detta vet den sinnliga tankekällan. Diktare och drömmare är vana att tänka i personifierade sidor av jaget, och så gör också myter och religiösa berättelser. Det är däri deras sanningshalt ligger, inte i historiska tilldragelser. I sin bok Ökenbrevet låter Göran Tunström Jesus drömma om ”Messias” som en central del av sig själv. Men inte den enda. När fridsfursten i Jesu dröm äntligen kom över sanddynerna valde han tolv följeslagare:
Och när han pekat på tolv människor såg jag att han utvalt dem så att de var de tolv karaktärernas språkrör, så att där gick efter honom hans tvivel, hans fruktan, hans styrka, hans tålamod, och tillsammans bildade de en väldig stjärna, som spred sig ut över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn.
Tunström gestaltar sin Messias som en sammansatt människa, en modell för oss alla. Lärjungarna är precis som i en dröm personlighetens sidor. Vår energi blixtrar inte utan bildar genom komponenternas samspel ”en stjärna”, ett lyckosamt budskap: ”fred på jorden och till människorna en stor glädje” som det står i julevangeliet.
Mitt i allt tycker jag att det är hoppfullt att flera människor än någonsin numera kan formulera sig på nätet. Röster i stället för blixtar. Det måste trots allt öka vår medvetenhet. Visst är vi sorgsna och otåliga över allt våld som hotar. Demokrati är en underbar tulipanaros att skapa, och det är svårt, men aldrig i den historia jag känner har gränserna mellan länder och kulturer varit mer öppna än nu. Aldrig har fler röster kunnat nå det globala medvetandet. Det är därför vi har chansen att skapa den mytiska fredens stjärna över hela jorden.
