Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag snubblade inte. Men på grund av den förkalkade aortaklaffen fick hjärnan en sekund inte det syre den behövde. Efteråt låg jag nedanför cementtrappan som leder ner till garaget. Jag förstod inte hur det kom sig att jag inte stod på mina ben. Jag anade inte att jag hade rullat nedför trappan. Över mig lutade sig Tomas orolig. Jag reste mig. Vi var på väg att fira julafton med barn och barnbarn. Men situationen hade nu ändrats, fattade jag långsamt. I stället blev det Södersjukhuset med röntgen och gips.

Jag bröt inte lårbenet, som är så vanligt i min ålder. Stora blåmärken visar mig hur nära det var. I höstas råkade jag köpa en dunkappa med stor dunkrage. Jag var klädd i den. Den värnade mig. Den stora kragen skyddade min hals. Jag bröt ingen nackkota, som min svärmor gjorde, när hon var så gammal som jag. Det mesta var endast stukat, bara vänster underarm behövde gipsförband. På huvudet hade jag en rund, mjuk mössa. Huvudskålen höll, tack vare den. Öronkristallerna kom i oordning så att jag emellanåt måste säga åt min hjärna att vi inte befinner oss på ett gungande skepp. Käken bröts och vänster ögonbotten krossades. Men det är höger öga jag ser med sedan många år!

Jag förstår att jag kunde ha slagit ihjäl mig. Men det gjorde jag inte. Jag hör, ser och läser en rolig bok av Peter Gärdenfors: ”Hur homo blev sapiens”. Den handlar om skillnaden mellan apors och människors tankemönster, och jag gläder mig åt friheten att vara människa och att få uttrycka det åter och åter. Jag har en ”inre värld” som bara människor har. Drömmar, dikter och bilder är också en dunkappa! Använd den! Det mildrar stötarna.

Jag har nära och kära vänner som läser min blogg. Jag får svepa mig i vänlighet och kärlek som i en dunkappa.

Gott nytt år allesammans!

Just nu är det adventsstjärnornas tid, och jag vill peka på en stjärna som lyser som ett fyrljus för mig. Mönstret finns i Bibeln, men består inte i ett astronomiskt himlafenomen utan i Jesus själv och hans lärjungakrets. De larmande lärjungarna är själva den strålglans som lyste i Jesu kläder på Tabor. Se Människan – hennes atmosfär är relationer!

Diktare har hjälpt mig att se. I Ökenbrevet  har Göran Tunström målat en särskilt vacker stjärna. Jesus berättar hur han i en syn ser den efterlängtade Messias komma gående över sanddynernas krön. Messias går omkring bland människorna och sätter sitt finger på någras pannor: ”Du är det. Och du. Och du.” Han valde ut de tolv karaktärernas språkrör, ”så att där gick efter honom hans tvivel, hans fruktan, hans styrka, hans tålamod, och tillsammans bildade de en väldig stjärna, som spred sig ut över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn.”

Det är alltså ett misstag att tro att människans identitet är något entydigt. I våra drömmar kan vi se att varje människa är en hel teaterensemble. Diktarnas arbete är att synliggöra vårt svåra arbete att leva med oss själva och varandra. Ofta misslyckas vi att skapa en helhet. ”Jag har kluvit mig i hundra delar”, sa Birger Sjöberg, när han skrivit romanen Kvartetten som sprängdes. Alla komponenter togs ur hans eget bröst. Ändå blir inte alla delaktiga i bröllopsfesten när journalisten Cello till slut gifter sig med Märtaängeln med farmors guldhjärta om halsen.

I två romaner av P. O. Enquist, som jag just har läst, framträder liknande stjärnmönster. I Nedstörtad ängel består stjärnan av alla romanens gestalter, som till slut samlas kring berättarjaget. Alla går tillsammans över isvidden:

”Så snabbt vi gick. Så tyngdlöst. Så lätt vi rörde oss. Vi färdades med ett småleende, som om vi vetat. Det var inte bara den oerhörda vitheten, isblockens väldighet, utan också känslan av att vi hörde ihop, att vi tyckte så mycket om varandra, att vi hade lärt så mycket av varandra. Vi var en organism, hade vi plötsligt förstått. Tillsammans kunde vi lösa uppgiften, för det var bara tillsammans vi var en människa. Tillsammans kunde vi hitta målet, lösa den oerhörda uppgiften.”

En albatross visar dem vägen – en vidvingad fågel som använts av tidigare författare i dikt och saga som Kristussymbol. Bilden av den stora fågeln etsar sig in i isen, där diktaren går med sina vänner. När han stryker med en fågelfjäder mot bilden i isen, försvinner den och han ser i stället sig själv. Då har han med vingpennans hjälp införlivat även vägvisaren i sitt eget väsen.

I Kapten Nemos bibliotek urskiljer vi inte gruppen kring berättaren lika tydligt samlad. Vi får delta i försoningsarbetet mellan berättaren, modern Josefina och fostersystern Eeva-Lisa. Berättaren lär sig av sin Välgörare kapten Nemo att han själv är både mördare och offer, och värst av allt − bedragare.

Här finns i byn Sjön i Hjoggböle socken en krubba för Jesusbarnet, men den ligger varken i kyrkan eller i bönhuset. Nej, den heliga platsen är Sven Hedmans vedbod, där den 16-åriga Eeva-Lisa får missfall och dör. Hennes olycka förebådas av en dikt som går att sjunga på melodin ”Jesus älskar alla barnen”. Berättaren, som då är hennes 11-åriga fosterbror, är den enda hon anförtrott sig åt. Han hjälper henne att hejda blodflödet med tidningspapper och virar in den dödfödda gossen i Norran, när han på Eeva-Lisas order går och kastar honom i havet som en död fisk. Att det döda barnet kallas ”fisken” i dikten är en klar Kristushänvisning.

När berättaren återkommer från havet ligger Eeva-Lisa själv och dör. Han smeker henne på kinden med handen. När han upphör säger Eeva-Lisa: ”Ta inte bort hanna!”

Plötsligt skymtar jag åter fågelfjädern som smeker ansiktet med ömhet i Nedstörtad ängel. Aldrig får diktaren sluta med det. ”Ta inte bort hanna!” säger Eeva-Lisa. Må vara att han är både mördare och offer. Han har kanske vållat någon del av Eeva-Lisas svåra öde och troligen ställs han till ansvar för vad som hänt henne och barnet nu. Men han får aldrig bedra henne med fågelfjädern, vingpennan. ”För blodets skull!” som de fromma i Sjön brukade säga för att besegla Ordet i bönhuset. Berättaren i den här romanen skriver med sin fostersysters blod.