Dröm dikt myt. Stina Hammar

I en roman med den sinnliga tankekällans kvaliteter som Birgitta Trotzigs En berättelse från kusten brukar jag söka tre speciella komponenter i kretsen kring centrum. En av dem är ”ögonflickan”. Jag fann henne i Meretes halvblinda ”gudmor” som hoppades att en ny visionär möjlighet var född genom den lilla Meretes mörkskimrande (mörkerseende?) ögon som ”skådade och såg”. Sagans gudmödrar förde alltid med sig någon viktig gåva att lägga i barnets vagga, och Meretes gudmor gav henne kärleksfullt ”spåret av en blick”.

 

En annan specifik komponent är ”skuggan”. Den missväxta Merete har även den rollen. Hon tjänar som en skugga till Apelone som växer som ett vackert träd. Meretes  mamma sätter henne om dagarna under ett förvridet päronträd: ”det var ryggplågans träd, livsträdet… Det var inte ett träd som bar god frukt längre, detta träd. Det växte mitt i backen, starkt lutande, nästan krypande – en stor sprucken, grovt knutig sårig stam, där grenarna sköt ut i mörka förknutna vildskottsknippen”.

 

Den tredje specifika komponent jag söker är den person som står för ”visan-i-örat”? Finns den med här? Kan det vara Apelone som lyssnar inåt?

 

Jag jämför de tätt sammansvetsade syskonen Hiram och Apelone med Orfeus och Eurydike, som också var de bästa vänner, när de var barn. En orm biter den unga Eurydike i foten, så hon dör. Orfeus som fått en lyra i gåva av ljusets gud, Apollon, beger sig till dödsriket för att befria henne. Med sitt spel lyckas han beveka dödsrikets härskare, Hades och Persefone, att släppa Eurydike, men endast på villkor att Orfeus inte ser på henne förrän han på nytt träder ut i dagsljuset. Orfeus består inte det provet.

 

Jag använder sagan som om den handlade om tankekällorna. Orfeus företräder den abstraherande tankekällan Han spelar djuren och själen till ro, ja, kanske in i den farliga oföränderlighetens dvala som råder i Åhus. Dödsgudarna prövar om han kan lyssna inåt och kan höra Eurydike i den sinnliga tankekällans eko, visan-i-örat. Men han har inte lärt sig lyssna. Han måste vända sig om för att kontrollera att hon är där, och då dras hon obevekligt tillbaka till Hades.

 

Mellan Hiram och Apelone sker också en separation, omgiven av musik. Hiram sitter och spelar tanklöst på sin luta – det är enda gången den nämns i romanen. Då får han syn på sin egen hand som ligger utspärrad över lutans strängar. Han ser sina ”vita, smala och starka men på samma gång nästan flickaktigt späda fingrar;” I samma stund råkade hans blick falla på krucifixet som hängde över sängen, och han såg på det som om han aldrig sett det förut: ”Han kunde inte se sig mätt. Men om detta kunde han sedan inte tala med sin syster.”

 

Varför kunde han inte tala med Apelone om vad han upplevde nu? Var det för att han på krucifixet såg en naken manskropp? De späda fingrarna på hans hand var ”flickaktiga” som systerns. Men hans kropp skilde sig markant från hennes. Detta skulle komma att skilja dem åt. Han tappade alla ord.

 

Syskonen fick nu nära till missämja en tid. Det slutade med att Hiram rådlös överhöljde Apelones ansikte med kyssar. Kroppens ordlösa kärleksspråk var överraskande för honom själv. Sen förstod han med skräck att Apelone upplevde något annat än han. Hon var alltjämt ett barn.

 

Strax efter denna händelse kan vi läsa att Apelone fått ett eget uttryck: ”Systern gick och gnolade och sjöng för sig själv, hennes tankar tycktes långt borta; men själv var hon nära, hon var nära och en annan än han själv”. Apelone utstrålar frihet och utvecklar ”en tung stilla kärna av besinning som var alldeles hennes egen och inte liknade någon annans i hela skapelsen; och som var hennes bestämmelse”. Han drar en slutsats:

 

”Och det han såg var löftet att allt ont som är i människan kan bli besegrat”.

 

Det finns nog ingen mänsklig förmåga som hånats så mycket som visan-i-örat. ”Gubben visste inte att gumman var tokig, förrän hon sjöng vid bordet”, är en gammal fras som nog syftar på att den inre visan kommer ut på läpparna, när man inte tänker på det. ”Du har väl inte fått pippi?” syftar säkert från början på ”visan-i-örat” som är fågeln i oss. Kapellet på Vindinge är mycket förfallet med svalbon uppe i valvkuporna: ”det var knappast annat än ett fågelhus heller, sällan kom någon präst hitut”.  Nej, vem lär oss lyssna på vårt eget nervsystem? Det kräver precis som annan tankeverksamhet både tid och tålamod att inventera sitt eget visregister och att gå i dialog med denna aktiva men sällan tolkade psykiska .resurs.

 

Men det fint flätade fågelboet som syskonen fann i ljungen på heden fängslade Apelone mer än Hiram. ”Dess innehåll tycktes först bara som en krälande köttmassa som ingav motvilja; sedan såg man att det var spovens nakna pipande gapande ungar med hjälplösa tunna halsar och väldiga näbbgap som kved och kravlade där i blind hunger över varandra.”

 

Det kom livsnödvändiga pip ur ”köttmassan”, denna ”ömklighet i Guds hand”. Det var inte den starkares rätt som kunde få ungarna att överleva, utan de artbevarande spovpipen. ”Varje fan i spovens fina brunvita fjäderpennor är räknade; är till.”

 

Kanske Apelone förundrad kände igen något i sig själv? Hennes kropp kunde också sjunga spontant och meningsfullt och visa hennes egen människoväg till frihet och besinning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Berättelsen skall växa organiskt som ett träd”, säger Birgitta Trotzig i Agneta Pleijels intervju. ”Jag känner intuitivt när det jag skriver växer av egen kraft”. Om hon frestas att ”konstruera utanpå” hotar en mekanistisk människosyn. Hon kan uppleva en dubbelhet inom sig: ”…en del av mig själv strävar att befolka min tillvaro som ett vaxkabinett med idel tydliga och falska identiteter, gipsbilder, overkliga förenklingar, grimaser enligt regler och system”. Detta upplever hon som ett ”kvävningshot”. Jämsides löper någonting som hon upplever som ”en permanent protest, ett ständigt uppbrott, en konstant revoltkänsla”.

 

Birgitta Trotzig har inte de termer som jag använder, men hon ligger dem nära. Hon bygger sitt språk kring drömska bilder, som ger liv åt berättelsens abstraherande lineära ordning: ”subjekt och predikat, romanform med början och slut, miljö, handling”.  

 

Den sinnliga tankekällans logik är som solsystemet: kretsen kring en mittpunkt. När jag har sökt mittpunkten i En berättelse från kusten har jag stannat för Jesusbarnet som aldrig blir fött i den ”isdvala” som råder i Åhus. Det kan stämma med det rituella mönster som Birgitta Trotzig hade i åtanke, när hon skildrade den medeltida staden. Men här finns ingen romantik. Mittpunkten är negativ och människorna vill varandra ont. Åhus beskrivs av flera röster som ”dödsriket”. Det hjälper inte att kyrkan kallas S:a Maria eller att Merete är en form av Maria liksom Lavst Peders mor hette Mari och Hiram är ett namn som läst baklänges blir Marih. 

 

Kretsen kring mittpunkten bildas av alla stämmor som ljuder i ett konstverk. En författare som kom att betyda mycket för samtida konstnärer var Lars Ahlin. I romanen Om (1946) myntade han en formel som spred sig till samtida konstnärer: ”han som är du som är jag som är vemsomhelst”. I En berättelse från kusten finns ett bra exempel på hur dialogiskt den dynamiken arbetar, när Hiram drömmer att den straffade munken i mörkacellen frågar honom: ”Är du min broder eller min domare”? Hiram kände det i drömmen som om han blivit fysiskt berörd av ett kräldjur – så långt var avståndet mellan honom och fångne munken i mörkacellen. Drömmens fråga gjorde honom medveten om det.

 

Ahlins författarskap startade en diskussion  om författarens förhållande till såväl publiken som till sitt det egna skapandet. Birgitta Trotzig deltog meden artikel i BLM som hette Till det levandes lov (1965:4) Där hävdade hon att Lars Ahlins författarskap i sin helhet handlade ”om gemenskaps möjlighet, villkor och prövningar”. Hon daterar i artikeln att en viktig förändring i hennes eget skapande skedde i april 1949:

 

”…en sorts kraftomvandling ägde rum, förtecknen ändrades komplett… Den febrila dagdrömsaktiviteten självdog …. En ny person steg fram, en deciderat författande person… Och dess främsta kännetecken var just en egendomlig svårighet eller hämning att skriva eller känna ”jag” ”jag själv”.

 

”Dagdrömsaktiviteten” är den abstraherande tankekällans fantasiform. Den ger uppslagsrikedom och visar vad vi önskar oss, den har sinne för färg och form. Men de komplicerade djupskikten når vi inte med den. Birgitta Trotzig fann sin egen väg till den sinnliga tankekällan och dess bilder.  Den sinnliga tankekällan är som vi sett inte jagisk utan speglar hur komponenterna i ”kretsen” förhåller sig till varandra och till centrum.

 

I bibeln berättelse om Edens lustgård speglas tankekällorna mytiskt som Kunskapens träd och Livets träd. I Trotzigs roman kan syskonen i den förfallna gården Vindinge på heden representera tankekällorna. Som barn är de bästa vänner: ”Tillsammans, var inte rädd, vi skall alltid vara tillsammans.” I puberteten har de en period av missförstånd. Men Hiram som är den äldre finner till slut att alla ord slår fel. Han översållar rådlös systerns ansikte med kyssar och hon låter all missämja fara. Men hon blir glad som ett barn, medan han upptäcker med skräck att han älskar henne med vuxen lidelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har i en tidigare blogg föreslagit att ”bildkärnan” i Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten (1961) är ”Kristusbarnet”, vars budskap är det stora hoppet ”frid på jorden och till människorna en stor glädje”. Julevangeliet har lärt oss att Kristusbarnet är frukten av ”den helige ande”, och det har vi skrattat åt, eftersom vi inte har lärt oss den sinnliga tankekällans sätt att förkroppsliga tankar och stämningar. ”Den helige ande” är en motsats till den onda och oföränderliga atmosfär som råder i Åhus, där man vill varandra ont.

 

På 50-talet fanns en strömning som ville anpassa den katolska kyrkan till den moderna världen och vetenskapen. Birgitta Trotzig betonar i samtalet med Agneta Pleijel att modern forskning har visat att skapelsen aldrig är fullbordad utan något som pågår hela tiden. År 1954 flyttade Trotzig till Frankrike med sin familj. Intressant för min tolkning är att hon särskilt nämner Emmanuel Mouniers tidskrift, ”Esprit”, ”Hoppet”, och dessutom en personifikation av hoppet, ”la petite fille Espérence”, ”lilla flickan Hopp”.

 

Kanske är det den lilla flickan Hopp som i Birgitta Trotzigs roman föds av en ensam mor i halmen i en hamnbod och blir döpt till Merete?

 

Den puckelryggiga Merete med de mörka ögonen som jag kallar ”ögonflickan”, har också en annan viktig roll i berättelsen. Hon är Apelones ”skugga”. ”Skuggan” är en komponent som jaget har förvisat långt in i medvetandets ”mörkacell”. En sådan skrämmande skugga av frater Jakob är fången i mörkacellen, och på samma sätt är den missväxta Merete en skugga till Apelone. På Vindinge hade hon utvecklats så vackert som ett träd. Men när Hiram kommer till Åhus som frater Jakob finner han sin syster förändrad. Hon har svartaktiga nypmärken vid tinninghåren – han ser dem ända in i drömmen -- och han upplever att hennes röst är färglös och strykrädd. Han blir utom sig av hat: ”Han kunde inte förlåta den som hade tagit hans unga syster ifrån honom och av henne gjort en vanställd”.

 

En gång när Apelone är på väg till kyrkan möter hon för första gången Merete som tigger pengar till sitt bröd. De rör sig båda klumpigt, eftersom Apelone är höggradigt gravid med sitt första barn. Merete räcker tiggande fram sin hand, ”en ung kvinnas hand, fin och tunn, men stark”. Det är en hand som liknar Apelones egen. I stället för att känna medlidande blir hon instinktivt rädd, skriker till och börjar springa. När hon kommer fram till kyrkan, lutar hon sig tungt mot tegelväggen och flämtar ”som ett djur”. Den mänskliga besinningen återvänder: ”då hörde hon kyrkans hjärta slå, och det kom för henne att hon nyss skulle ha kunnat se Guds ansikte om hon blott haft mod att stanna och se in i puckelryggens ansikte”.

 

Meretes eget ansikte beskrivs så här: ”Huvudet låg så djupt i dal mellan axlarnas brett uppåtdragna branta kullar och ansiktet lyste däremellan som ett vitgrått ägghjärta, en genomskinlig färg som var fjärran från sådant som rodnad och skiftning och andlöshet”. Trots Meretes alla brister har hon ett ansikte i form av ett hjärta och det är det ingen annan i kretsen av gestalter i den här romanen som har.

 

Liksom Merete har Apelone ovanligt mörka ögon – ”mörkgrå och liksom genomskinliga”. Båda misshandlas av sina djupt skadade män men de vill ändå rädda männens själar.

 

Den man som kom till Merete var från Livland. Han var krigsskadad och hon ”såg med den blick hon hade på denne som hade strandat här”. Hon såg att han kunde frälsas endast av ”en kärlek till döds”. Hon sade sig: ”denna kärlek äger jag”. Men hon förstod inte att hans kropp var full av svåra minnen som just sexualiteten väckte till liv. Han ville fly från Merete, samtidigt som han ”störtade sig” mot hennes ansikte. Han kände det som om något var på väg att ”födas” ur hans egen kropp, och han blev rädd för det som ville komma fram: ”Bort, bort!” Han började slå henne. Till Merete kom då ”förtvivlans stora fågel”. ”O slitande klor!” Hon drömde att hon tappade ett barn och hon tolkade drömmen, som att hon hade stött bort ett ensamt och illa skadat barn som fanns skräckslaget inuti mannen.

 

God sinnlighet fanns en stund mellan dessa två. Den sinnliga tankekällan fanns – bilden av att han var på väg att föda, fast han var en man är en sådan bild. Men orden kom inte. Den abstraherande tankekällans ord fanns inte för dessa två, när de som bäst behövde dem. Han skulle behövt berätta, berätta. Merete skyllde i stället mannens tröghet på sig själv. Det var hon som var för ful – det hade hon fått lära sig av mor och mormor och alla människor i Åhus. Hon hatade sin kropp, och när han äntligen en gång närmade sig med ömhet, bet hon hans bedjande hand.

 

Merete var övergiven av Gud. Men så kände också Jesus på korset, visste hon. I honom var hon innesluten, hur hon än misslyckades. Och plötsligt väntade hon barn med en annan man. Fadern till det barnet var möjligen Lavst Peder, Apelones man, som tillsammans med andra våldtog henne en kväll. Så kanske både Apelone och Merete en tid samtidigt bar Lavst Peders barn i sina sköten.

 

Det var en skam för Merere att ogift vänta barn. Merete gömde sig längst bak i kyrkan: ”Och hon såg på Gud. Och han såg på henne. Och hon såg ner. Men i det ögonblicket rörde sig barnet i hennes liv, det var liksom om det tog ett språng, liksom om den oföddas späda lemmar rörde sig i jubel. Och modern såg då upp mot Gud, den korsfäste, varken hjärta eller läppar vågade fråga, men hon såg och såg”.

 

Ögonflickan Merete är havande med ett barn som spritter av liv. Det är ett riktigt sinnligt barn. Hennes nära förhållande till Gud är däremot den sinnliga tankekällans underbara skapelse.

 

 

 

 

 

 

Hur är det då med syskonen på heden? De drömmer båda två, även vakna. Båda har samma problem – de hatar. Men endast Apelones hjärta förlåter.

 

Hiram hatade sin blivande svåger Lavst Peder från första stund. Han gick till fadern om natten, lyste med en oljelampa på hans ”gnagaransikte” och sa att han inte ville att detta äktenskap skulle bli av. ”Men jag vill”, sa hans far, hundskinnsriddaren. Och Hiram glömde de ord han tänkt ut till systerns försvar. Han mindes i stället hur förfärligt ont det gjorde i hans hand, när den bräcktes i faderns tvärgrepp, då han i barndomen inte ville befalla sin syster att torka upp faderns spottloska. Minnet av tortyren satt i hans kropp. Inte heller den här gången kunde han försvara systern. Fadern log, och Hiram kastade snyftande oljelampan i golvet, så det blev alldeles mörkt. Sen slog han igen dörren och gick.

 

Det hjälpte inte att också Apelone ”grät så att hon inte kunde tala”. Hon fördes från barndomens ”stora lekplats” på heden vid Vindinge till det ”orörliga” Åhus, en sorts förstelnat ”dödsrike”. Syskonen skiljs för lång tid. Apelone är havande med sitt sjunde barn, när Hiram blir utnämnd till prior för svartbrödraklostret i Åhus. Han ser att Apelone bär spår av att vara grovt misshandlad, och han kan fortfarande ingenting göra för att befria henne:

 

”Dödsriket var att låta någon annan plåga sig till döds och dö i hans ställe; och att förlåta bödlarna och älska dem i den dödes ställe. Och han kände att detta kunde han inte; han kunde inte förlåta den som hade tagit hans unga syster ifrån honom och av henne gjort en vanställd. Och han, brodern, som hade lämnat världen för att leva för Gud, han sade nu till Gud: Gud jag förlåter dig icke.

Men Gud väntade, han väntade på att denne skulle förlåta honom”.

 

Som klosterbroder byter Hiram namn till frater Jakob. Han har stora möjligheter att vidga sitt hjärta, eftersom han använder båda tankekällorna, både den abstraherande - lineära som vi vanligen använder att benämna den sinnliga världen med och den sinnliga – cirkulära t som gör en sinnlig bildtanke av våra andliga erfarenheter. Det hjälper Hiram att lära känna ”kretsen” kring sitt jag. De klosterbröder han möter varje dag har olika ansikten. Deras röster är mer eller mindre samstämmiga. Detta ger honom social träning på medveten nivå. I drömmen skärps dagens intryck och det som är svårast belyses.

 

Hiram drömde att en munk som var dömd till ”mörkacellen” kom  till honom och frågade: ”Är det broder eller domare du är?” Han kände sig obehagligt berörd, som av ett kräldjur, upplevde han i drömmen. Men hans medvetna idé var alla människors lika värde inför Gud. Han måste inse att fången i mörkacellen var hans broder, kanske just i hans hemliga hat till Lavst Peder. Men insikten hjälpte honom inte den här gången: ”Han lät sig hata honom”.

 

Birgitta Trotzig säger sig tvivla på jaget. Kanske det inte finns något individuellt jag men däremot ett gemensamt medvetande? undrar hon i Agneta Pleijels intervju. Här ger hon emellertid Hiram ett medvetet och väljande jag.  Han planerade till och med mord på svågern och i drömmen sjönk han genom havet ned till en vattenfylld kammare, där det var svårt att andas. Han såg där i speglar ”ett ansikte som hade något av honom själv, något av systern,, något men inte mycket av ytterligare någon annan, som en stympad tvillingbror eller syster.”

 

Det är inte en jagupplösning. I drömmen går ofta olika personer ihop och lånar drag av varandra, så att vi kan tänka över vår sammansatta personlighet.

 

Man tänker olika med de två tankekällorna. För den abstraherande tankekällan är jaget en självklarhet och splittring en sjukdom. Den sinnliga tankekällan problematiserar jaget. Men individuationen är ett slutmål. Man skall kunna säga: detta är jag antingen jag är vaken eller drömmer. Dit är det endast Apelone som når i den krets av personer vi möter i En berättelse från kusten.

 

Ren jagupplösning sker endast när Merete jagas av en  folkmassa som inte vet vad den gör, eftersom de inte lärt sig förstå den dialog som pågår i vårt djup. Merete får ta den för en gångs skull samstämda ”kretsen” på kroppen, precis som Jesus gjorde vid två kända tillfällen: både vid hosiannaropen och vid korsfästropen. Den idoliserande flocken är precis lika omedveten och blind som den mobbande.

 

”Den som är utan skuld kaste första stenen ” – Jesu ord avbröt så en stenkastande grupp. Men hur många gånger de som stenade Merete än hade gått till den grå och lyssnat till berättelsen, gjorde den ingen nytta, det betonas.

 

”Vem var den förste att ta upp en sten? Ty efteråt var det som om det inte hade varit någon alls som begick det.”

 

 

 

 

Den sinnliga tankekällans logik är inte lineär och dess mål är inte hierarkiskt. Dess figur är en krets kring en kärna. Jag brukar försöka leta efter ”drömmaren” för att hitta centrum. Det var så det klarnade i mitt arbete med Birger Sjöberg. Hans debutverk 1922 hette Fridas bok, men det var inte Frida som var huvudpersonen. Hon var bara en tjatande vardagsröst. Det var Fridas vän som hade drömmarna, synerna, musiken. Men han hade också vetenskapligt intresse för astronomi och han läste Nordisk Familjebok. Han odlade båda tankekällorna. Det var han som var utvecklingsbar i den djupa dvala som rådde i Lilla Paris.

 

I en liknande dvala ligger Birgitta Trotzigs Åhus i slutet på 1400-talet. Den stora synden är dess oföränderlighet, som värst benämnd ”isdvala”. Men i den här romanen drömmer nästan alla och får de märkligaste syner. Som när S:a Mariakyrkans präst Andreas, även kallad ”den grå”, mötte tre Marior på torget och föll på knä i hänryckning. Men vid närmare betraktande såg han att de ”var för söta” och hade hundhuvuden. ”Då lutade han sitt huvud i händerna och ruskade det och föll omsider i gråt; och begrep ända in i märgen att han var bara en vanlig dåre, ett barn som den onde fienden lekte förvillelseleken med, och det gjorde ont, ont”.

 

Andreas avsäger sig faktiskt båda tankekällorna. Han snubblar på de latinska orden och de prästerliga handrörelserna känns tomma för honom: ”Någon annan förstod åt honom”. Att han skulle kunna använda den sakliga tankekällan till att tyda ”förvillelseleken” med ligger långt utanför ”den grås” ambitioner. Färgen ”grå” antyder vardaglighet, ”som folk är mest”.

 

Hirams dräkt är i stället svart och vit. Det är munkdräkten som han undfår i en vision. Han är kvar hemma i Vindinge med sin gamle elake hundskinnsfar som han hatar, särskilt för att han tvingat Apelone att gifta sig med Lavst Peder, borgmästaren i Åhus som han har skäl att misstro. En natt kallas han i drömmen till gårdens förfallna kapell, stiger upp och går dit. Där mottar han i en mycket sinnlig vision dominikanernas munkdräkt ur den döde Dominikus händer.

 

Hiram misstrodde inte sin vision. När fadern dött blir han munk och ungefär tio år senare utnämns han till prior i Åhus och återser sin syster i ett förnedrande äktenskap. Dramat kring Hiram, Lavst Peder och Apelone är viktigt, men romanen som helhet relaterar inte till dem som till ett centrum. Jag måste ägna dem en särskild blogg.

 

I Agneta Pleijels intervju säger Birgitta Trotzig att det som hon upplever som meningen i sitt liv är att få världen att tala i henne. Det gör att hon själv är den stora drömmaren och kretsen kring henne är vi alla. Fast En berättelse från kusten är en 1400-talsroman tycker jag att den speglar den värld jag har omkring mig i dag, i september 2015. Fast just den här veckan har bjudit på glada överraskningar, en generositetens vind i flyktingfrågan har dragit med sig många. Välkomna! Inte skall dina barn drunkna i Medelhavet! Här finns mat och kläder! Vill du ha skjuts?

 

Jag är så tacksam. För jag tänker på Birgitta Trtotzigs berättelse som slutar med att Merete i slutet av blomstermånaden maj, ”Guds moders månad”, stenas av en upphetsad folkhop som syndabock för en epidemi som skördat många barn. ”Sådant som drabbar ett spätt och skuldlöst barn går inte att bära”, läser jag i 1400-talsromanen och samtidigt tänker jag på bilden igår i TV och i alla dagstidningar av det döda småbarnet på stranden. Visst har vi länge vetat att barn drunknat i Medelhavet, men i en förlamande tystnad. I dag kom en vind som satte känslorna i brand på ett gott sätt. Jag känner mig lättad -- trots hatvinden som också finns och som plågar många i sociala medier. 

 

Vad bestämmer om det blir en god stormvind eller en förödande? Ger romanen något svar? Hur stabiliseras den goda vinden?

 

 

 

 

När jag var barn frågade jag min pappa var Edens lustgård låg på min skolkarta. Han blev litet brydd och eftertänksam, men han svarade att det nog var i Mesopotamien mellan de två floderna Eufrat och Tigris. Det var därifrån Abraham hade utvandrat.

 

För min pappa var Eden ingen mytisk plats utan en historisk verklighet. Jag fortsatte att undra varför Abraham hade lämnat Eden, denna underbara plats, om han verkligen bodde där? Det min pappa inte berättade och kanske inte visste något om var den stora förändring i det mytiska tänkesättet som i bibeln antyds genom Abrahams utvandring från Ur, huvudstaden i Sumer. Maria Bergom Larsson berättar i Nedstigning. Texter kring en myt (1989), hur en fruktbarhetskult, som växt ur en jordbrukskultur successivt förändrades, när teknologien ändrade sättet att leva:

 

”Kvinnans sexualitet tolkades nu som erotik till skillnad från tidigare då fruktsamheten stod i centrum. Borta var Modergudinnan, den stora Modern, i hennes ställe trädde den unga, slanka Jungfrun in på historiens scen, himlens drottning med makt inte längre över barnet utan över älskaren”..

 

Kanske var detta en återvändsgränd för människans artbevarande utveckling? Gud lovar Abraham att han skall bli stamfar för ett stort folk, om han utvandrar. Trots det har Abraham svårt att få barn med sin hustru Sara. Tjänsteflickan Hagar födde i Saras ställe sonen Ismael och jagades sedan ut i öknen av den arga Sara. Där mötte Hagar emellertid en tröstande ängel vid en källa! Då födde hon ett viktigt sinne till Abrahams sterila Gud, som bara varit en röst: ”Du är seendets Gud”. Så sa Hagar, ögonflickan i den sagan. Så småningom fick Gud både aptit och ett leende som speglades i Saras ansikte, när hon fick beskedet om att hon på ålderns dag ändå skulle föda.

 

När jag tänker på alla de sjuka eller döda mödrarna i Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten undrar jag om hon inte har tänkt på Modergudinnans öde i Sumer

Är det den mytiska erotiseringen av modergudinnan som ynglingen Hiram speglar, när han blir så ohjälpligt förälskad i sin välväxta syster Apelone? Han upplever sin incestuösa lidelse med skräck.

 

Hiram fascineras av ett krucifix som hänger på hemmets vägg. Om detta kan han konstigt nog inte tala med Apelone. ”Alla ord dog”. Krucifixet skiljer dem åt. Men det leder honom att tidiga mornar hemligt besöka gårdens förfallna kapell, där hans mor är begravd. Det ger honom gemenskap med den döda modern men inte med den levande systern.

 

Namnet Hiram är gammaltestamentligt. Det bars av en fenicisk kung som levererade byggnadsträ till kung David. I Birgitta Trotzigs roman får den vuxne Hiram som dominikanermunk heta ”broder Jakob”. Han får alltså namn av ”bedragaren”  i Gamla Testamentet, han som också var drömmaren som himlen öppnade sig för.

 

Hiram är också i romanen en drömmare som känner sig som en bedragare, när han måste dölja sina verkliga känslor för Apelone. Det var som om något brast i honom, redan när han inte kunde ge ord åt sina tankar om krucifixet. Birgitta Trotzig skriver: ”innan var han hel, nu var han delad – en del av honom åtrådde och ville ett stort ont, en annan sökte och fann med glädjetårar tillbedjans frid”. Han kämpade ”inringad i sig själv”.

 

En gång när syskonen vandrade på heden, stötte de på ett fågelbo. Först såg de bara en krälande köttmassa som ingav dem motvilja. Sen såg de att det var ett fågelbo med spovungar:

 

”Den väldiga, höga tystnaden ut mot havet över fågelungarnas krypande pipande kött – den väldiga fruktansvärda ofattbara hjälplösheten hos någonting som bara ligger som en smula ömklighet i Guds hand. Och varje fan i i spovens fina brunvita fjäderpennor är räknade: är till.”

 

De är båda med om upplevelsen. De ”är till” i den växande och vissnande världen som en del av den. Men de delar ändå inte hela upplevelsen av seendet. Fågelboet är Apelones symbol:

 

”Och brodern såg på sin syster; systern i sin tur såg ned på fågelungarna som låg i redet”.

 

 

 

 

 .

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En berättelse från kusten är en av de mest intetsägande boktitlar jag mött. Pärmbilden visar några stenbumlingar omskvalpade av vatten. Men här tilldrar sig tydligen något, värt att berätta. Redan på första sidan får jag veta att handlingen tilldrar sig under de sista årtiondena på 1400-talet i en liten stad på skånska ostkusten som heter Åhus. Den består av ”en liten klunga människoboningar hoptryckta kring kyrkan, vars torn syntes vida omkring och gjorde tjänst som sjömärke: allting syntes stort och ändlöst omkring den, havet slätten, de vandrande skyarna”.

 

Det är både tankeväckande och äventyrligt att läsa boken som en historisk roman, alltså helt med den vardagliga, abstraherande tankekällan. Men Birgitta Trotzig vill något mer med sin berättelse. Hon säger till Agneta Pleijel att hon vill att det yttre vi läser om skall bli bilder för människans inre. Tid och rum bryts i denna berättelse ideligen av bilder som griper vårt hjärta. Vad är det för osynliga krafter som styr oss? Hur får man syn på dem?

 

Trots kyrkans centrala plats i Åhus råder där ingen helig ande. Människorna vill varandra ont. Det känns i atmosfären: ”här är slätten som ligger nerkrupen under den lågt skridande molntyngden som ett barn som inte vågar andas av nattskräck: kommer någon? Vem kommer?”

 

Finns vuxna? Och i så fall – är de pålitliga? Bilden griper känslan, tyvärr alltför aktuell ännu i dag i krigets och flyktingarnas Europa. Med mobilkamerans hjälp sprids bilder över alla gränser, och många människors drömmar kommer med så starka bilder att människor helst vill blunda. Konstnären Birgitta Trotzig laddar landskapet med barnens oro. Hon arbetar med den sinnliga tankekällans hjälp.

 

Hoppet om utveckling till känslomässig vuxenhet finns kanske i ett helt annat väderstreck, så långt västerut man kan komma? Så tänker vi i den abstraherande tankekällans ordning. Vart skall vi fly? Birgitta Trotzig för oss till Jyllands västkust. Där ligger en gård som heter ”Vinding”, och där växer två syskon upp, en syster som heter Apelone och hennes fyra år äldre bror Hiram. Jag funderar ett ögonblick över ordet ”vind” i namnet ”Vinding”. Vinden är en ”bildkärna” för ”anden”.

 

Vi har flera gånger i Åhus stött på ordet ”vind” i helt annan betydelse. På garvarens vind i Åhus får ögonflickan Merete bo, men hon trängs så småningom ut därifrån av folk som inte kan skilja dagdrömmens luftslott från vardagens verklighet. Så lätt kan en andlig verklighet missförstås och förtingligas. Det var i den ”vindstrappan” Meretes gudmor slog ihjäl sig och tappade sitt mörkögda gudbarn, så att hon skadades för alltid och blev puckelryggig.

 

På den jylländska heden blåser vinden fritt och blir en del av barnens liv. Men namnet hjälper inte. Herrgården Vinding visar sig vara både förfallen och misskött. Barnens mor är död och fadern, herr Hvide, är helt nedbruten av värk i kroppen. Han lindrar värken med bandage av hundskinn som har tassar och svansar kvar, vilket anses effektivt mot det onda. Det kan ses som en löjlig utstyrsel på en riddare, men värken i kroppen är hans onådige herre och skinnet är hans enda tro. Han känner sig ensam och övergiven och avundsjuk på barnen som har varandra: ”Raseriet förvandlades till en vätska av elakhet i ådrorna.” Mot barnen beter han sig irriterat och kränkande. Vi kommer att se att han själv har både en klösande ”tass” och en lismande ”svans”.

 

Men frånsett den värkbrutne härskarens later har barnen en nästan oinskränkt frihet dagen lång på den jylländska heden, ”den stora lekplatsen”. ”Hedens hemligheter kom plötsligt och andlöst på en, de var oförutsebara, de kunde inte sökas, de skänktes bara av nåd”.

 

När modern dog var Apelone alltför späd att uppleva det. Hiram mindes inte sin mors ansikte. Hans hud kom ihåg ”en tunn, trött kvinnovärme, men levande, levande hade den varit”. I drömmen hörde han hennes steg. Han sade sig i drömmen ”jag vet att jag drömmer men jag hör hennes steg, där är hon min mor, nu är verklighet här i drömmen”. I drömmen kunde han möjligen komma nära även skuggan av moderns ansikte.

 

Den abstraherande tankekällans minne hjälper inte Hiram med en bild av moderns ansikte, möjligen en skugga. Han minns med känseln och hörseln, särskilt i drömmen. När hon begravdes ”bröt en skakande gråt upp i honom som en källåder sprutar fram, men brännhet”. Här ser vi, den inre botande ”källan”, en motsats till Källa kyrka på Öland, där Meretes mor förespeglades något omöjligt. Hirams sprutande tårar är också en motsats till Lavst Peders sorg över kränkningen av modern, en förtvivlan han låste in bakom sjudubbla lås.  

 

Syskonen på gården Vinding har helt andra möjligheter än barnen i Åhus-Apelone är en motsats till den vanställda Merete i hela sin gestalt: hon växte ”som ett träd”. Hennes namn påminner om ett äppelträd. När jag läser om henne, tänker jag på Livets träd i Edens lustgård. Skulle Hiram i så fall gestalta Kunskapens träd?

  

Kanske är syskonparet en bild av tankekällorna. Hiram försäkrar den oroliga Apelone att han alltid kommer att vara vid hennes sida: ”Tillsammans. Vi skall alltid vara tillsammans”.

 

Men jag skall frigöra mig från bibelns skapelseberättelse. Fyra gånger i samma stycke försäkras jag: ”De kände inte Gud”. Tankekällorna gestaltas ju i andra sagor också, till exempel i den grekiska sagan om Orfeus och Eurydike. Liksom Orfeus fick en lyra av Apollon, spelar också Hiram på luta. Men Apelone – vars namn onekligen också påminner om Apollon -- har till skillnad mot Eurydike fått en ekolåda i sitt nervsystem: hon går och gnolar. Visan-i-örat är hennes instrument.

 

Herr Hvide gifter bort Apelone. Av en händelse är det borgmästaren i Åhus, Lavst Peder, som blir hennes make. Hiram blir dominikanermunk. Av en händelse blir han prior i klostret just i Åhus. Han är passionerat förälskad i sin syster, men han kan inte rädda henne från giftermålet. Han är som en Orfeus som stiger ned i dödsriket, men Eurydike kan han inte rädda.

 

Det är hon som in i döden bär Kristusbarnet under sitt hjärta, barnet som är hela berättelsens ”bildkärna”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   

 

 

 

 

 

 

I Agneta Pleijels intervju talar Birgitta Trotzig om att de drömska bilder som dyker upp för henne och blir diktningens rot tillhör ”ett gemensamt språk”, ”blir bildkärnor inom oss”. Hon känner igen dem ”i de gamla myterna, i primitiv konst eller i konst överhuvud”. Så har det också varit för mig, när jag arbetat med olika författare på ”psykisk djupnivå”, som Birgitta Trotzig uttrycker det. Jag har funnit mytiska ”bildkärnor” som går att variera oändligt. Därför lär jag mig alltid något personligt och nytt av varje diktares perspektiv. ”En människa har tusen ansikten”, finner Birgitta Trotzig. Jag har heller aldrig läst någon text, belyst av så många ansikten som En berättelse från kusten.

 

I staden Åhus råder oföränderlighet, och detta är den stora synden där, den synd som är orsak till brist på liv och empati. Människorna är fångna i sig själva, ofta skrämdes de som barn av vuxenlivets grymhet. Själve borgmästaren, den mäktige Lavst Peder, såg vid nio års ålder sin mamma Mari misshandlas av en våldsam folkhop. En välmenande kvinna svepte en sjal om hans huvud, så att han inte skulle se sin mors skam. Men helt kunde hon inte skona hans medvetande: ”Den del av honom som såg”. gick in sig själv och smällde för alltid igen porten efter sig, ”sjudubbel port, sjudubbelt lås”. Han skulle minsann visa världen sin ära! Han skulle bli den främste i Åhus, och Åhus skulle bli den mest ansedda handelsstaden på Skånes ostkust. Vi får en bild av hans ansikte:  

 

”Ett stort, hårt, vackert ansikte hade han, det enda var att det tycktes som en spricka grinigt missnöje i mungipan. Såg man närmare efter upptäckte man att hela ansiktet var genomvävt av sådana sprickor, fina men djupa. Och att hela den vackra ansiktsmasken i verkligheten bestod av skingrade stycken, sammanbundna endast av det knappt synliga, fina, dödliga spricknätet, som glipade in liksom mot en obekant grund.”

 

Den mäktige borgmästaren vet inte själv hur han saknar sin moder Mari. Men hon fattas som det sammanhållande i hans världsbild. Birgitta Trotzig skriver: ”Det finns inget blod mer i hela världen”. ”Händer och fötter, armar och ben och huvud, allt satt nog på plats, men det var liksom en underlig docka bara, en marknadsdocka upphängd i trådar.”  I borgmästarens ögon fanns dock aningen av liv, där fanns blodspår: ”De stora blå ögonen med sina välvda vitor, dem hade han efter modern, var en smula blodsprängda som om synen pressades fram i svår ångest”.

 

Moder Mari har namn efter Jesu mor och förbinds liksom Merete och hennes gudmor med ögonen som inte får se vad de ser och ångestfullt ändå ser det de inte får se.

 

 

Jag söker hela berättelsens ”bildkärna”, som jag tror är Kristusbarnet, Guds överraskning, ”frid på jorden och till människorna en stor glädje”. Men han föds aldrig här. Den Jesus vi möter i Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten är en vuxen man. Jag anar Jesu ansikte i romanens många väl dolda och misshandlade psykiska gestalter, stora och små, men officiellt i kyrkan talar han bara genom sin döda kropp på krucifixet. ”Den döda kroppen hängde stel med sina gapande döda sår.”  ”Människorna tänkte: död. De smakade: död. Brud och brudgum dansade: död.”

 

På samma sätt upplever sockenprästen Andrea när han bjuder nattvarden: ”Det döda brödet var där. Och det utgjutna blodet i all sin döda köld.” Han känner sig själv som en väntande, havande mor:

 

”Och den döde var i honom. Och det var hans uppdrag att bära honom inom sig….Och han bar honom som en kvinna bär sitt barn under sitt hjärta, I dödsskrämsel. Ty tiden är långt utöver, tiden bara går och går. Och barnet kvicknar inte.”

 

Människorna i Åhus med sin sancta Mariakyrka och sitt svartbrödrakloster, sin borgmästargård och garvarverkstad med vind ovanpå saknar andligt blodomlopp och samspel mellan ögon och ord. Den sinnliga tankekällan saknas.