Vem kastade första stenen?
Hur är det då med syskonen på heden? De drömmer båda två, även vakna. Båda har samma problem – de hatar. Men endast Apelones hjärta förlåter.
Hiram hatade sin blivande svåger Lavst Peder från första stund. Han gick till fadern om natten, lyste med en oljelampa på hans ”gnagaransikte” och sa att han inte ville att detta äktenskap skulle bli av. ”Men jag vill”, sa hans far, hundskinnsriddaren. Och Hiram glömde de ord han tänkt ut till systerns försvar. Han mindes i stället hur förfärligt ont det gjorde i hans hand, när den bräcktes i faderns tvärgrepp, då han i barndomen inte ville befalla sin syster att torka upp faderns spottloska. Minnet av tortyren satt i hans kropp. Inte heller den här gången kunde han försvara systern. Fadern log, och Hiram kastade snyftande oljelampan i golvet, så det blev alldeles mörkt. Sen slog han igen dörren och gick.
Det hjälpte inte att också Apelone ”grät så att hon inte kunde tala”. Hon fördes från barndomens ”stora lekplats” på heden vid Vindinge till det ”orörliga” Åhus, en sorts förstelnat ”dödsrike”. Syskonen skiljs för lång tid. Apelone är havande med sitt sjunde barn, när Hiram blir utnämnd till prior för svartbrödraklostret i Åhus. Han ser att Apelone bär spår av att vara grovt misshandlad, och han kan fortfarande ingenting göra för att befria henne:
”Dödsriket var att låta någon annan plåga sig till döds och dö i hans ställe; och att förlåta bödlarna och älska dem i den dödes ställe. Och han kände att detta kunde han inte; han kunde inte förlåta den som hade tagit hans unga syster ifrån honom och av henne gjort en vanställd. Och han, brodern, som hade lämnat världen för att leva för Gud, han sade nu till Gud: Gud jag förlåter dig icke.
Men Gud väntade, han väntade på att denne skulle förlåta honom”.
Som klosterbroder byter Hiram namn till frater Jakob. Han har stora möjligheter att vidga sitt hjärta, eftersom han använder båda tankekällorna, både den abstraherande - lineära som vi vanligen använder att benämna den sinnliga världen med och den sinnliga – cirkulära t som gör en sinnlig bildtanke av våra andliga erfarenheter. Det hjälper Hiram att lära känna ”kretsen” kring sitt jag. De klosterbröder han möter varje dag har olika ansikten. Deras röster är mer eller mindre samstämmiga. Detta ger honom social träning på medveten nivå. I drömmen skärps dagens intryck och det som är svårast belyses.
Hiram drömde att en munk som var dömd till ”mörkacellen” kom till honom och frågade: ”Är det broder eller domare du är?” Han kände sig obehagligt berörd, som av ett kräldjur, upplevde han i drömmen. Men hans medvetna idé var alla människors lika värde inför Gud. Han måste inse att fången i mörkacellen var hans broder, kanske just i hans hemliga hat till Lavst Peder. Men insikten hjälpte honom inte den här gången: ”Han lät sig hata honom”.
Birgitta Trotzig säger sig tvivla på jaget. Kanske det inte finns något individuellt jag men däremot ett gemensamt medvetande? undrar hon i Agneta Pleijels intervju. Här ger hon emellertid Hiram ett medvetet och väljande jag. Han planerade till och med mord på svågern och i drömmen sjönk han genom havet ned till en vattenfylld kammare, där det var svårt att andas. Han såg där i speglar ”ett ansikte som hade något av honom själv, något av systern,, något men inte mycket av ytterligare någon annan, som en stympad tvillingbror eller syster.”
Det är inte en jagupplösning. I drömmen går ofta olika personer ihop och lånar drag av varandra, så att vi kan tänka över vår sammansatta personlighet.
Man tänker olika med de två tankekällorna. För den abstraherande tankekällan är jaget en självklarhet och splittring en sjukdom. Den sinnliga tankekällan problematiserar jaget. Men individuationen är ett slutmål. Man skall kunna säga: detta är jag antingen jag är vaken eller drömmer. Dit är det endast Apelone som når i den krets av personer vi möter i En berättelse från kusten.
Ren jagupplösning sker endast när Merete jagas av en folkmassa som inte vet vad den gör, eftersom de inte lärt sig förstå den dialog som pågår i vårt djup. Merete får ta den för en gångs skull samstämda ”kretsen” på kroppen, precis som Jesus gjorde vid två kända tillfällen: både vid hosiannaropen och vid korsfästropen. Den idoliserande flocken är precis lika omedveten och blind som den mobbande.
”Den som är utan skuld kaste första stenen ” – Jesu ord avbröt så en stenkastande grupp. Men hur många gånger de som stenade Merete än hade gått till den grå och lyssnat till berättelsen, gjorde den ingen nytta, det betonas.
”Vem var den förste att ta upp en sten? Ty efteråt var det som om det inte hade varit någon alls som begick det.”
