Dröm dikt myt. Stina Hammar

Fjodor Dostojevskij skrev sin roman Idioten år 1868 som följetong. Han var 47 år, skuldsatt och sjuk med stora, täta epileptiska anfall som kanske var sviter efter den hemska avrättningen han dömdes till tjugu år tidigare och som avbröts av tsaren i sista stund. Han benådades till 4 års fängelse plus fyra års militärtjänstgöring i Sibirien. Det hårda livet satte spår. Och nu var han i landsflykt på grund av skulderna. Idioten är till största delen skriven i Schweiz.

 

Aldrig glömde Fjodor Dostojevskij det grymhetens ansikte som han hade sett. Men i fängelset hade han funnit en bibel som han lusläste, kanske eftersom det var det enda läsbara som fanns att tillgå. Han blev djupt gripen av det godhetens ansikte som han anade i Jesus. När han skrev Idioten ville han äntligen själv måla godhetens ansikte med ord. Han ville göra det för den ryska ungdomens skull: ”hur mycket styrka, hur mycket lidande i samtida ungdom, likväl är de icke-troende. Gränslös idealism tillsammans med gränslös sinnlighet.”

 

Han ville måla ”godhetens ansikte”, en ikon, ”en träbit”, föraktad av de skeptiska, intellektuella som stod under västerländskt inflytande. Som exempel på det västerländska tvivlet samlas i romanen stort intresse kring Holbeins tavla Kristus som död, alltså kring godhetens sönderslagna ansikte.

 

Men själv hade han en djup förståelse för ”träbiten”, och genom handlingen i romanen bygger han en tillitstrappa av ”övergångsobjekt” som först Erik H. Eriksson har etablerat inom modern psykologi. Det blir en annan blogg.

 

Den ryskortodoxa kyrkan delas av ikonostasen så att en vägg med bilder är rest mellan det profana rummet där församlingen befinner sig och det heliga rum, som bara prästerna får beträda. På den väggen kan man se de heliga gestalter som kristendomen bygger på. I Dostojevskijs roman målar han karaktärer som på sitt eget vis gestaltar enkla eller bisarra tolkningar av evangelierna. Ty det är svårt att förstå att Jesus både talade och handlade i liknelser, när man bara har ett sanningsbegrepp. Jesus var båda tankekällornas tillgivne son.

 

Romanen är Dostojevskijs ”träbit”. Han har målat sitt drama på en osynlig vägg. Ingenting blev som han ville. Ty idén är den abstraherande tankekällans önskan. Men om det skall upptäckas något nytt som konstnären själv inte kunnat förutse, då måste den sinnliga tankekällan få råda.

 

Till författarens förargelse dög inte godtrogenhetens furste till att ge ungdomen tro och hopp. Pennan vägrade att följa den idén. I stället är den lungsjuka studenten Ippolit romanens centralgestalt. ”Alla dansar efter hans pipa!” skrev Dostojevskij ilsket. Men hans penna visste hur det skulle vara. Den kunde vägra skriva, och det var bråttom med följetongen.

 

Utanför fönstret till Ippolits sjukrum finns den tomma vägg där hans drömspel utvecklar sig: ”Jag har skrivit mycket på den. Det finns inte en fläck på den där smutsiga väggen som jag inte har studerat. Förbannade vägg! Och ändå är den mig kärare än alla träd i Pavlovsk!”

 

En annan bild som strös ut i förbigående i romantexten är att Ippolit får en kortlek med typer att pröva, som om han la patience.  I det spelet kunde inte godhetens Furst Mysjkin skiljas från ondskans tvivlande och grymma Rogozjin. Rogozjin mördar den vackra Nastasia Filippovna i sin förlamade moders hus. Den kvinnliga principen tillintetgörs.

 

Nastasia är hjärtat i den här romanen, och utan att fursten har tillgång till den sinnliga tankekällan, kan hon inte räddas. Därför målas inte den här ikonen med guld från Sanningens sol. Fullmånen strör sitt silver över Nastasias döda lemmar, medan Furstens tårar rinner nedför Rogozjins kinder, som vore de två ett enda kluvet ”dubbelhuvud”.

 

Ippolit är konstnären som liksom sin skapare har tillgång till båda tankekällorna. Han är alltså den ”mest lika” som det ryskortodoxa uttrycket lyder.

 

Dostojevskij skrev i ett brev att om han lyckades genomföra att måla den goda fursten, ”Prins Kristus”, så skulle han förbättra sig själv därigenom. Jag tror det blev så, fast på ett helt annat sätt än han tänkte sig.

 

Nästa gång skall jag försöka skriva om Ippolits drömmar. Eurydikes visa, den bok där jag skrivit utförligt om Idioten, är svår att få tag på. Men jag har många exemplar och delar gärna ut!

 

 

 

 

 

 

 

 

Grymheten lutar sig över Utøja. Han ser ut som en kluven människa. Han har polisuniform för att trygga dem han strax skjuter ihjäl. Han lyckas döda över 70 barn och ungdomar. Han är en korsriddare och han ler tillfredsställt under rättegången förutom att han fäller tårar av självmedlidande.

 

Jag måste inse att han är en människa som jag och att han inte är galen enligt rättspsykiatrin. Han har fått utlopp för Vårt förakt för svaghet, namnet på Harald Ofstads nyutgivna filosofiska utredning av ideologin i Hitlers Mein Kampf. Den nazistiska ideologin har överlevt fredsåren, och Ofstads bok behövs. Vi människor kan ha ihjäl varandra, det är normalt, om vi har den ideologin att somliga är totalt värdelösa. Eller? Kanske vet vi inte ens att grymheten finns hos alla, att vi skulle vara så barnsliga, och att föraktet för svaghet är så allmänt hos oss alla, barn och vuxna. Det finns hemma i dataspelens trygga våldsvärld och kan på skolgården  ta en dödlig form av mobbning, ”kamratfostran” som det också heter.

 

Att inte känna medlidande med andra var normalt för en mängd människor under Hitlertiden vilket jag just nu läst om i Göran Rosenbergs allvarsbok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Förtvivlan och målmedvetet raseri bankar i varje ord när han berättar sin pappas historia fram till självmordet när han själv var tolv år. Steg för steg har sonen följt faderns väg genom koncentrationsläger och kränkningar till fabriken i Södertälje. Kärleksfull hustru och två små barn gjorde att livet såg bra ut. Men de kränkande upplevelserna i nazilandet följdes aldrig av någon upprättelse i det nya skedet av livet. De blev till skuggor som inte gick att övervinna. Boken är ändå ett äreminne över livsviljan – och stoltheten vi alla har rätt till.

 

För det får inte vara normalt med omänsklighet. Jag skall aldrig glömma berättelsen om hur människor tvingade andra människor i ghettot i Lodz att lämna ifrån sig barn under tio år till nazibödlarna mot löfte att så många vuxna som möjligt i ghettot skulle överleva. De barnen försökte också gömma sig, och deras föräldrar försökte gömma dem. Men de kunde inte.

 

Hur har barnen det i Syrien? Varje dag dödas människor hänsynslöst av regimen. Grymhetens ansikte får inte vara normalt. Jag tror inte att kognitiv beteendeterapi hjälper här. Men drömmen kanske kan hjälpa oss utvecklas och växa upp.

 

 

 

 

Lars Ahlin skrev 1970 i BLM om hur han en klar dag såg sin stad i spillror: ”I stadens mitt hände det.” Hur angeläget är det inte för honom att betona den abstraherande tankekällans verklighetsbegrepp! Han försäkrar att han var fullt vaken i klart dagsljus. Ändå hände det. Staden låg i spillror framför hans ögon. Den hade förlorat sin meningsfulla form:

 

”Tingen var sig själva och svarade på ingenting. De befann sig inte inböjda, inte i tjänst, inte i livré och uniform, inte i slaveri hos någon människa”.

 

Hur kunde det hända? Lars Ahlin förstod att staden hade gått sönder för att han skulle kunna skapa den på ett nytt sätt. Materialet var givet, men meningen stod det honom fritt att forma. Men då måste han använda en annan logik. Det skriver han inte i BLM 1970, för den logiken tog det honom hela livet att försöka förstå.

 

I natt drömde jag att jag befann mig i mitt kök här på Öland. Jag skulle just sätta mig på min höga arbetsstol, då den runda sitsen gav sig i väg. De fyra benen fanns kvar, men dem kunde jag inte sätta mig på. Nattens visa var kärleksförklaringen i Evert Taubes ”Rosa på bal”: ”Rosa, jag älskar dej!” Men den här gången kom visan före drömmen om arbetsstolen.

 

Jag binder i min tolkning samman visan och drömbilden som också gömmer en visa, fast den inte hörs här, nämligen Lennart Hellsings visa om gubben som ”tog ur fickan ett munspel opp och börja spela, så allting dansa, för skrins och skrammel och tjo och hopp!”

 

Den gubben spelade ”så hela köket blev tomt till slut!” Och nu fick jag se konsekvenserna av hans kärlek. Tingen blev opålitliga. Arbetsstolen sa upp sig. Den var ”inte i tjänst”, som Lars Ahlin skrev om tingen i sin stad.

 

Jag är så att säga i den åldern att resurserna tar slut (säger upp sig), och det är dags för munspelsgubben att komma med vänliga ord, för dragningskraften i hans musik har jag verkligen prövat. Om visan-i-örat har jag i många år berättat, men jag brukar hellre kalla resursen ”Eurydikes visa” än berätta om den där magiska tjuvgubben. Fast man måste räkna med honom också, det är sant. Han var väl rädd jag skulle glömma bort det!

 

Under namnet ”Eurydikes visa” har jag skrivit en riktigt bra bok (1997), och med hjälp av Lars Ahlin, Fjodor Dostojevskij och Maksim Gorkij lärde jag mig själv oerhört mycket medan jag skrev om den sinnliga tankekällans logiska system. Jag har lust att berätta litet om detta i kommande bloggar.