Grymhetens ansikte
Grymheten lutar sig över Utøja. Han ser ut som en kluven människa. Han har polisuniform för att trygga dem han strax skjuter ihjäl. Han lyckas döda över 70 barn och ungdomar. Han är en korsriddare och han ler tillfredsställt under rättegången förutom att han fäller tårar av självmedlidande.
Jag måste inse att han är en människa som jag och att han inte är galen enligt rättspsykiatrin. Han har fått utlopp för Vårt förakt för svaghet, namnet på Harald Ofstads nyutgivna filosofiska utredning av ideologin i Hitlers Mein Kampf. Den nazistiska ideologin har överlevt fredsåren, och Ofstads bok behövs. Vi människor kan ha ihjäl varandra, det är normalt, om vi har den ideologin att somliga är totalt värdelösa. Eller? Kanske vet vi inte ens att grymheten finns hos alla, att vi skulle vara så barnsliga, och att föraktet för svaghet är så allmänt hos oss alla, barn och vuxna. Det finns hemma i dataspelens trygga våldsvärld och kan på skolgården ta en dödlig form av mobbning, ”kamratfostran” som det också heter.
Att inte känna medlidande med andra var normalt för en mängd människor under Hitlertiden vilket jag just nu läst om i Göran Rosenbergs allvarsbok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Förtvivlan och målmedvetet raseri bankar i varje ord när han berättar sin pappas historia fram till självmordet när han själv var tolv år. Steg för steg har sonen följt faderns väg genom koncentrationsläger och kränkningar till fabriken i Södertälje. Kärleksfull hustru och två små barn gjorde att livet såg bra ut. Men de kränkande upplevelserna i nazilandet följdes aldrig av någon upprättelse i det nya skedet av livet. De blev till skuggor som inte gick att övervinna. Boken är ändå ett äreminne över livsviljan – och stoltheten vi alla har rätt till.
För det får inte vara normalt med omänsklighet. Jag skall aldrig glömma berättelsen om hur människor tvingade andra människor i ghettot i Lodz att lämna ifrån sig barn under tio år till nazibödlarna mot löfte att så många vuxna som möjligt i ghettot skulle överleva. De barnen försökte också gömma sig, och deras föräldrar försökte gömma dem. Men de kunde inte.
Hur har barnen det i Syrien? Varje dag dödas människor hänsynslöst av regimen. Grymhetens ansikte får inte vara normalt. Jag tror inte att kognitiv beteendeterapi hjälper här. Men drömmen kanske kan hjälpa oss utvecklas och växa upp.
