Dröm dikt myt. Stina Hammar

 I den lilla boken Ingenting hände, två gånger har Barbro Lindgren skrivit dagbok om vad hon och hunden Mimmi såg och nosade och hörde i Glömminge på Öland från april 2010 till januari 2011. Beredd på ”ingenting” träffar mig den första meningen som en trumpetstöt: ”Tranorna har kommit!” Det här ska nog bli roligt att läsa: ”Äntligen hörs de underbara spruckna ropen igen. Snödropparna spränger sig upp ur marken och livet börjar på nytt”.

 

Ja, så är det just nu här i Tanto också. Till och med vintergäck rullar ut sig vid höghusväggen i en hemlig hörna. Hägern som bor på Årstaholmar har flugit till öppet vatten för vintern och tranor har vi inte här. Barbro Lindgrens öppningsord ekar av fågelsträcken över Öland, älskade av alla som vandrar på alvaret under den stora himlarunden där.

 

Titeln på boken har Barbro Lindgren lånat från Beckett ”(fast han kan mycket väl ha knyckt det från någon annan)”, kommenterar hon. Och visst. ”Litteratur lever av litteratur”, inpräntade också Kerstin Ekman i sin Grand final som jag ägnat tre föregående bloggar. När Lillemor beskyllde Babba för plagiat protesterade hon: ”Jag läste och smälte det och det blev mitt.” Men hur smälter man ”ingenting”?

 

”Tranorna har kommit!” är någonting. I mitt hjärtas landskap förstärks tranornas rop av många litterära fågelsträck. I Nils Holgersson skriver Selma Lagerlöf om trandansen på Kullaberg. Hon anknyter till Topelius Sampo Lappelill som anknyter till andra sagor om fredens natt, kanske till Jesajas vision om att vargar en gång skall bo tillsammans med lamm och  ”en liten gosse skall valla dem”. På Selma Lagerlöfs Kullaberg är det tranorna som med sin dans får alla andra djur som samlats till erotikens kärleksfest att ana något bortom instinkten – något av det oändliga som omger oss. Men Smirre räv bryter fredens överenskommelse.

 

Kanske tänkte Sigrid Undset på Selma Lagerlöfs trandans när hon skrev Kristin Lavransdatter och lät lilla Kristin uppleva den konstnärliga målarmunken Edvin som en gammal trana. Edvin ställde Kristin i ett kyrkfönster, så att ljuset bröt mytens färger över hennes egen kropp. Jag har alltid trott att det var för vandrarmunken Edvins skull hela boken var skriven.

 

I De utsatta av Birgitta Trotzig befinner vi oss i en tid när än danskar, än svenskar rådde över Skåne. Jakobine var en oönskad dotter. Hon lyfter sitt huvud vid ropet: ”Tranorna, Jakobine!” Men där är det höst: ”Tranorna, de stora underliga sköra fåglarna fyller de sanka höstfälten med sina röster;” Finns mystiken från Selma Lagerlöfs Kullaberg också i Birgitta Trotzigs tranrop?

 

Tecknet bärs från den ena konstnären till den andra som Marias ”Ja!” i ekoarian i Bachs Juloratoriet. Detta kan våra drömmar utnyttja. En bild kan följa oss genom hela livet. Eller en melodi. Första meningen i Barbro Lindgrens bok motsäger enligt min mening redan boktiteln på alla sätt. Någonting hände flera gånger utan att upprepas.

 

I Barbro Lindgrens Ingenting hände står redan den 3 juli: ”Nu är allt så gott som över. Näktergalen sjunger inte längre och göken gal mer och mer sällan… Paddorna och grodorna verkar ha tagit slut, ekorrarna också. Och var är fjärilarna? Borta.”

 

Döden går vid vår sida ända från början. Barbro Lindgren med Mimmi kontrollerar på sina promenader hur ett rådjur med små blanka klövar gradvis förmultnar. En schäfervalp biter ihjäl en tupp hemma på gården. Tuppen har familj – ovisst om någon saknar honom. I växthuset tar insekterna över, ”flugor och flygmyror springer upp och ned i träden, utan mål och mening.” Hos hennes granne, den öländske poeten Lennart Sjögren, finns en absurd glädje hos till och med skabben när den funnit en räv att äta på. Men Barbro Lindgren betonar sorgen. Det är synd om alla ”som är glada från början, ända tills de förstår att det är alldeles för svårt att leva.”

 

Ända in i drömmen går hennes känsla av förvirring och förlust. Hunden Mimmi försvinner på en resa och det är som om meningen med resan då var försvunnen. (När jag lånar hennes dröm tänker jag förstås att det var på ”hjärnvägen” drömmen lät det hända att jag tappade orienteringen).

 

Barbro Lindgren får melodier i örat, och det är väl därför jag inte kan låta bli att skriva en blogg som den här. Hon gillar det inte. Det är ”som tortyr”: ”i går var det en strof ur Händels Messias som till sist höll på att knäcka mig.” Händel är i alla fall bättre, tycker hon, än en visa som låter så här: ”Jag ringer på freda` så ses vi på lörda`. Jag kommer i bilen, vi tar oss en tur`, i all oändlighet”.

 

Melodierna tycks vara som flygmyrorna i hennes växthus, ”utan mål och mening”. Jag brukar tänka på visan-i-örat som på fåglarna i skogen. Den bilden hjälper mig. Man lyssnar ju inte hela tiden, även om trastar och bofinkar upprepar sina drillar. Men om man plötsligt hör tranorna! Då stannar man till och tittar. Kanske hinner man se den stora plogen av ropande fåglar?

 

Hjärnan arbetar ständigt, inventerar sitt melodiförråd och samarbetar med oss, om den får. Vilka melodier tycker jag om? Kommer jag i närheten av dem känner jag mig belönad. Vilka visor ogillar jag? Kan jag bryta deras tjat? Det inre diskoteket är tilltalbart. Säg till: ”Jag har hört! Jag tänker hoppa över den där påbjudna ”kanelbullarnas dag” som tar tid från poesin jag vill skriva!” Kanske får jag då en annan melodi i örat? Eller: ”Jag har annat att göra nu! Vi tar det i morgon bitti!”

 

Melodierna är till för att hjälpa mig att vara människa. Jag kan slå dövörat till. Men inte när jag vaknar på morgonen. I morse var det: ”Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.” Det är ett par rader ur psalmen Härlig är jorden.

 

Ja, jag började ju på den här bloggen i gårkväll. Morgonvisan svarade mig som ett tranrop från vandrarmunken Edvin.

 

 

I min första blogg om Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen nämnde jag att paränglarnas namn ”Lillemor” och ”Babba” knyter an till barndomens lekar och språk. Namnet ”Babba” hör till det första bubblande jollerspråk som psykoanalytikern Julia Kristeva på 80-talet lärde oss koppla till samspelet med modern, som sågs som en hjälpande ”behållare”, en grekisk ”chora”, för barnets ljudlek. Redan Platon använde begreppet ”chora” språkligt.

 

Julia Kristeva hade gått på seminarier hos sin landsman Jacque Lacan som också var psykoanalytiker. Han är mest känd för sin teori om ”faderns Nej”. Det vuxna språket är ”faderns ordning”, och den är samhällets.  Det är ”Lillemors” språk i Grand final, och det är ju hon som får pris och väljs in bland ”de odödliga” i Svenska Akademin.

 

Men den ursprungliga språkleken ligger kvar under det vuxna språket som melodi och poetisk energi, så är teorin. Och konstnärerna blir kanske aldrig riktigt ”vuxna”? Så menar somliga psykoanalytiker. Man kan ju bli arg för mindre! ”Babba” kämpar verkligen i sin bok om Lillemor, vill visa sin sida av saken, sin upplevelse. Och jag håller ett fast tag kring Julia Kristeva som säger de vackra orden: ”I motsats till den kunskapssökande tanken eftersträvar det poetiska språket en unik sanning.”

 

”Sanningarna” kämpar här. Lillemor är den vuxna abstraherande ”rättänkande” tankekällan som ofta tycks sammanfalla med Kerstin Ekman själv. Lillemor står knappast ut med sin roll. Den är ju falsk. Det är ju Babba som är författaren! Lillemor deltar i författeriet bara med anekdoter och ”påhitt”, när hon skriver rent på maskin vad Babba skrivit för hand på sitt spiralblock. Lillemor känner sig ofta som en docka med ögon av glas – ja, en robot som gör det andra bestämmer. Hon behöver Babbas ”kropp av ord” för att få en känsla av liv.

 

Det är i uppror mot Lillemor som Babba skriver den bok vi läser! Men liksom vi alla kommit ur livmoderns ”chora” finns det i Babbas berättelse en göl med innehållsrikt vatten vid ett torp. Man kan fiska kräftor där, men framför allt kan man göra sig av med saker man inte mer vill se. Där träffas alla parter, och fast Kerstin Ekman inte är nämnd kan vi förstå hennes deltagande närvaro, när Lillemor i gölen dränker alla blommor hon fått med anledning av utmärkelsen att bli invald i Akademin.

 

Vi minns att Kerstin Ekman lämnade sin stol tom år 1989 i samband med dödsdomen mot Salman Rushdie, där akademien förhöll sig passiv.

 

I bibeln läser vi om Ordet som blev kött och tog sin boning ibland oss. Eftersom uttrycket är slitet, så låt mig ett ögonblick framkalla Jesus på stranden av en göl, Gennesarets sjö, där en liten båt just blivit full av sprattlande fisk. Så sinnlig är Babba när hon gör sig ”en kropp av ord”, dvs när hon skriver för hand på sitt spiralblock. Men utgiven kan den inte bli om inte Lillemor gör språket rent och tydligt som ett rinnande vattenfall, åtminstone som det i Fyrisån, där hon en gång förlovade sig.

 

”Gud handlar genom människor”, säger Lillemor. Ordet måste bli kött, så som det blir i våra drömmar. Det är skapandets konst som Kerstin Ekman berättar om i sin Grand final.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ”Litteratur lever av litteratur, fattar du inte det”, grälar bibliotekarien Babba på Lillemor Troj och hennes krav på autenticitet. ”Det man läst blir levt liv.”

 

I min förra blogg förband jag Kerstin Ekmans paränglar med två gestalter i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen: ögonflickan Ingrid som blir sjuk och begravs skendöd och studenten – Getabocken som i sista minuten väcker upp henne från det skendöda med sitt fiolspel. I hans kramsäck bärs hon till prästgården, där hon varit barnflicka, och kommer dit lagom för att gömd i hans kramsäck få höra vilken lättnad det är för huset att hon är borta. Drömmerskan kan få berätta sina syner för barn, men sedan blir hon störande. Som modell brukar jag använda sagan om Eurydike som Orfeus inte kunde spela ut ur Hades. Selma Lagerlöfs saga var mer optimistisk.

 

Men det är ett misstag att binda tankekällornas personifikationer till kön. Drömmaren är också den modersidentifierade lillebror som de stora bröderna alltid kastar i brunnen, för att han aldrig mera skall påstå att stjärnorna bugat sig just för honom i drömmen och inte för dem. Ja, ni känner väl bibelns berättelse om Josef?  Annars hoppas jag de tar upp den i Göteborg, där de nu dramatiserar hela bibeln på teatern – tidernas största autofiktion! Jag hörde det på radio i morse. Fast det dubbla perspektiv tankekällorna erbjuder kan man väl inte hoppas på?

 

Modersspråket, det djupast kvinnliga i oss alla, beslöjat som det är från början, är fortfarande så inburkat i realistiska krav att drömmens genomskådande ögon knappast får synas. ”Ögonflickan” är så ovårdad som Kerstin Ekmans Babba: ”Lillemor blir arg när hon ser de tunga kinderna och den oformliga näsan. Ögonen ligger inbäddade i fett.”

 

I flera författares framställning av de två tankekällorna drabbas drömmaren-konstnären  av någon form av levande begravning, de kastas i ”brunnen” som Josef eller de kommer på mentalsjukhus. Samhället riktar stor skam mot drömmaren. Selma Lagerlöf är ganska rättvis – även ”studenten” går över gränsen till galenskap när han vill åstadkomma allsmäktiga gärningar. Och i Kerstin Ekmans bok är det inte Babba som skyggt gömmer sig bakom en fåtölj på psyket utan det är den grammatiska Lillemor. Babba får henne att berätta bättre om sig själv än de terapeuter som erbjuds henne, och det åstadkommer mirakulös förbättring.

 

I Kerstin Ekmans Grand final skäms ändå Lillemor för Babba, såsom vår huvudstyrda kultur ser ner på den sinnliga tankekällans intelligenta språk: dröm, konst, musik, dikt. Sådant håller inte vuxet folk på med, om de inte är berömda. Den prydliga, söta, läckra ängeln Lillemor Troj tar med dåligt samvete emot kulturens priser och väljs in i ”de odödliga” adertons akademi ”där uppe”. Babba betraktar henne gömd i publiken. Lillemor skäms för den hemliga sagosprutan, den mörka ängeln, den respektlösa Babba, bildseende som en eidetiker och ”med språk som hänglaven i granarna och som gryningsdimman över den älv där liket sänktes”. Hon och inte Lillemor skulle fått äran och priset.

 

Och det är Babba och inte Kerstin Ekman som är det fräcka ”jaget” i den berättelse vi just nu läser. Hon har skrivit boken i hemlighet utan Lillemors krav på struktur. Det är verkligen svårt att minnas att Babbas manuskript handlar om någon som heter Lillemor Troj och inte om Kerstin Ekman! Lillemor tycker att Babbas skildring ger ”en vanbild” av henne men undrar när hon läser: ”Hur kan hon veta?” Eller: ”Kommer mina minnen att bytas ut mot scener i den här pappersbibban?”

 

Jag vänder upp fliken på bokens omslag där Kerstin Ekman själv tittar på mig. Det är hon som rymmer båda ”änglarna”. Hon känner dragkampen mellan dem. Är det hon som är rädd att utlämna sina minnen åt ”pappersbibban” som vi läser? Jag ser Lillemors skygghet inför främmande människors behov att tacka handgripligt för allt hon givit. Hur människor på stan vill krama henne som vore de hennes intima vänner. Hur hennes läsare vill veta ”sanningen” om vem hon är. ”Bara i texten är hon skyddad”. Trots sin motvilja skänker oss Kerstin Ekman i sin Grand final skärvor av sitt liv. Men änglarna Lillemor och Babba skyddar henne verkligen. Jag slutar fråga vad som verkligen hänt privatpersonen Kerstin Ekman.  

 

Det är tankekällornas kamp med varandra hon skildrar. Precis så som jag skulle önska att bibeln lästes – som sagor på liv och död om kampen mellan våra två medvetanden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grand final i skojarbranschen är en roman av Kerstin Ekman som många av oss fick i julklapp i år. Den skulle handla om henne själv, sades det, sann som en roman är sann. Det kallas ”autofiktion”, ”auto” för det eventuellt autentiska och ”fiktion” för sagan vi kan förvänta oss. Omslaget på boken är prytt med ett bokmärke av en dubbelängel, ett mörkhårigt änglahuvud tätt intill ett ljust antyder sagan. På innerfliken finner vi Kerstin Ekman själv, och det fotot är det tryggt att titta på då och då. Hon är här! Det är hon som håller i pennan. Men hon är ”i skojarbranschen” och vid första läsningen tycker jag att jag presenteras för två clowner som inte är särskilt änglalika. Men visst har jag sett de här paränglarna förr. Det är ganska vanligt att de uppträder på cirkus i romaner. Fast grundsagan är förstås enligt min mening Orfeus och Eurydike, och den handlar om Eurydikes rätt till sin sång.

 

Jag läser en andra gång med penna i handen. Det här blir nog två bloggar, för jag har mycket att berätta om böcker som under årens lopp fått mig att se och skapa min egen terminologi. I ljuset av dem vill jag möta Kerstin Ekmans paränglar, Lillemor Troj och Babba Andersson. Med en gång kan jag avslöja att namnet Troj är Kerstin Ekmans flicknamn Hjort stavat baklänges. Den ”autofiktionen” har vi väl alla lekt en gång i tiden. Barnets lek går igen i båda förnamnen, ”Lillemor” tycks mig antyda docklek – barnet leker vuxen -- och med ordet ”Babba”,  format efter både ”mamma” och ”pappa”, är vi barn som försöker nå de vuxna i den första språkleken.

 

Första gången jag tänkte på det här paret var i samband med att jag läste Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (1899) som man gör, när man skall ha den på kurs. Den är verkligen en ”autofiktion” fast vi aldrig läst den så. Men Birgitta Holm har gjort en inspirerande analys av den romanen som spegel av Selma Lagerlöfs egen skaparkamp. (Selma Lagerlöf och ursprungets roman 1984 – läs den!) En Lagerlöf-älskare som Göran Tunström har tagit intryck av Lagerlöfs ”dockor” och möjligen har Kerstin Ekman funnit temat såväl hos den ena diktaren som hos den andra.

 

Det var drömmerskan Ingrid i En herrgårdssägen som en gång fick mig att mynta termen ”ögonflickan”. Hon är en moderlös flicka som kommer vandrande tillsammans med paret Blomgren som är cirkusartister. Hon leder sin blinde far. Blomgrens är besvikna på henne, för hon är oduglig på akrobatik. Ingrids ögon har vilselett dem, förklarar de för en fiolspelande student som de kommer i samtal med. ”Hade han sett sådana ögon? Trodde han inte, att sådana ögon måste betyda något?” Ingrid förälskar sig i studenten som är vänlig mot henne. Men han har också en gård att sköta och för att kunna rädda den skuldsatta gården driver han en stor skara får till marknaden. Han råkar ut för snöstorm och djuren dör i drivorna. Han förlorar allt, även sitt förstånd. Han blir rädd för alla fyrfota djur och niger för dem för att avväpna dem. Folk ger honom nidnamnet Getabocken, eftersom han går omkring i getpäls och säljer järnskrot (hjärnskrot?) som han har i en kramsäck.

 

Under tiden har Ingrid blivit sjuk och begravts. Men hon var bara skendöd. Redan är kistan sänkt i graven, när hon vaknar till liv vid fiolmusik. Det är Getabocken som haft sin väg förbi graven. När han ser Ingrids situation lyfter han all (h)järnskrot ur sin säck och sätter dit drömmerskan i stället. Så lätt hon var att bära!

 

Vår förmåga att drömma blir verkligen ofta levande begravd, liksom behovet av snabb vinst för att rädda samhället leder till naturkatastrofer. I En herrgårdssägen ställer Selma Lagerlöf fram tankekällorna för oss: drömmens (Eurydike-Ingrid) och den intellektuella beräkningens (Orfeus-studenten). Ögonflickan Ingrid och studenten – Getabocken får rädda varandra. Hans musik räddar henne ur graven. I sina drömmar känner hon igen honom som ”studenten” trots alla hans konstigheter och räddar honom ur sinnessjukdomen.

 

Både drömmen och förmågan att beräkna är naturligtvis människans hjälpare – ”änglar”. I Kerstin Ekmans roman är båda ”änglarna” kvinnor: den beräknande Lillemor som lever ”livet däroppe” och Babban som identifierar sig med ”maskens känsla när han äter och förvandlar jorden”. Det klargör att olikheterna inte handlar om kön utan om huvudets intelligens och kroppens.

 

Visserligen kommer det ännu nästan bara kvinnor till kurser om den sinnliga tankekällan, men det betyder inte att inte män kan drömma. Det är män som har banat väg för intellektuell drömförståelse, Freud, Jung, Fromm, Ullman för att bara nämna några banbrytande personer. Och som vi vet kunde också Selma Lagerlöf räkna och sortera. Kerstin Ekman visar oss också att Lillemor och Babba behöver varandra.

 

Mer synpunkter på Kerstin Ekmans bok kommer i nästa blogg.