Kerstin Ekman om diktandets gåva
”Litteratur lever av litteratur, fattar du inte det”, grälar bibliotekarien Babba på Lillemor Troj och hennes krav på autenticitet. ”Det man läst blir levt liv.”
I min förra blogg förband jag Kerstin Ekmans paränglar med två gestalter i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen: ögonflickan Ingrid som blir sjuk och begravs skendöd och studenten – Getabocken som i sista minuten väcker upp henne från det skendöda med sitt fiolspel. I hans kramsäck bärs hon till prästgården, där hon varit barnflicka, och kommer dit lagom för att gömd i hans kramsäck få höra vilken lättnad det är för huset att hon är borta. Drömmerskan kan få berätta sina syner för barn, men sedan blir hon störande. Som modell brukar jag använda sagan om Eurydike som Orfeus inte kunde spela ut ur Hades. Selma Lagerlöfs saga var mer optimistisk.
Men det är ett misstag att binda tankekällornas personifikationer till kön. Drömmaren är också den modersidentifierade lillebror som de stora bröderna alltid kastar i brunnen, för att han aldrig mera skall påstå att stjärnorna bugat sig just för honom i drömmen och inte för dem. Ja, ni känner väl bibelns berättelse om Josef? Annars hoppas jag de tar upp den i Göteborg, där de nu dramatiserar hela bibeln på teatern – tidernas största autofiktion! Jag hörde det på radio i morse. Fast det dubbla perspektiv tankekällorna erbjuder kan man väl inte hoppas på?
Modersspråket, det djupast kvinnliga i oss alla, beslöjat som det är från början, är fortfarande så inburkat i realistiska krav att drömmens genomskådande ögon knappast får synas. ”Ögonflickan” är så ovårdad som Kerstin Ekmans Babba: ”Lillemor blir arg när hon ser de tunga kinderna och den oformliga näsan. Ögonen ligger inbäddade i fett.”
I flera författares framställning av de två tankekällorna drabbas drömmaren-konstnären av någon form av levande begravning, de kastas i ”brunnen” som Josef eller de kommer på mentalsjukhus. Samhället riktar stor skam mot drömmaren. Selma Lagerlöf är ganska rättvis – även ”studenten” går över gränsen till galenskap när han vill åstadkomma allsmäktiga gärningar. Och i Kerstin Ekmans bok är det inte Babba som skyggt gömmer sig bakom en fåtölj på psyket utan det är den grammatiska Lillemor. Babba får henne att berätta bättre om sig själv än de terapeuter som erbjuds henne, och det åstadkommer mirakulös förbättring.
I Kerstin Ekmans Grand final skäms ändå Lillemor för Babba, såsom vår huvudstyrda kultur ser ner på den sinnliga tankekällans intelligenta språk: dröm, konst, musik, dikt. Sådant håller inte vuxet folk på med, om de inte är berömda. Den prydliga, söta, läckra ängeln Lillemor Troj tar med dåligt samvete emot kulturens priser och väljs in i ”de odödliga” adertons akademi ”där uppe”. Babba betraktar henne gömd i publiken. Lillemor skäms för den hemliga sagosprutan, den mörka ängeln, den respektlösa Babba, bildseende som en eidetiker och ”med språk som hänglaven i granarna och som gryningsdimman över den älv där liket sänktes”. Hon och inte Lillemor skulle fått äran och priset.
Och det är Babba och inte Kerstin Ekman som är det fräcka ”jaget” i den berättelse vi just nu läser. Hon har skrivit boken i hemlighet utan Lillemors krav på struktur. Det är verkligen svårt att minnas att Babbas manuskript handlar om någon som heter Lillemor Troj och inte om Kerstin Ekman! Lillemor tycker att Babbas skildring ger ”en vanbild” av henne men undrar när hon läser: ”Hur kan hon veta?” Eller: ”Kommer mina minnen att bytas ut mot scener i den här pappersbibban?”
Jag vänder upp fliken på bokens omslag där Kerstin Ekman själv tittar på mig. Det är hon som rymmer båda ”änglarna”. Hon känner dragkampen mellan dem. Är det hon som är rädd att utlämna sina minnen åt ”pappersbibban” som vi läser? Jag ser Lillemors skygghet inför främmande människors behov att tacka handgripligt för allt hon givit. Hur människor på stan vill krama henne som vore de hennes intima vänner. Hur hennes läsare vill veta ”sanningen” om vem hon är. ”Bara i texten är hon skyddad”. Trots sin motvilja skänker oss Kerstin Ekman i sin Grand final skärvor av sitt liv. Men änglarna Lillemor och Babba skyddar henne verkligen. Jag slutar fråga vad som verkligen hänt privatpersonen Kerstin Ekman.
Det är tankekällornas kamp med varandra hon skildrar. Precis så som jag skulle önska att bibeln lästes – som sagor på liv och död om kampen mellan våra två medvetanden.
