Dröm dikt myt. Stina Hammar

Det är valborgsmässafton, och i kväll eldar människor upp skräp och torra grenar som vintern lämnat efter sig. Vi firar att den svarta mullen nu åter kläs i sköna, gröna kläder. Vi eldar, vi sjunger och håller tal. Den verkliga händelsen som går att mäta meteorologiskt och biologiskt har nämligen också en inspirerande liknelsesida. Den påminner oss om vår förmåga att tänka nytt och ta nya tag med det som är förstelnat i livet. Så går våra två sätt att tänka i all enkelhet hand i hand.  

 

Jag kanske har skrämt er, mina datorläsare, med jättebloggen om Enkvists Liknelseboken och nu tänker jag skriva om något litet och kort. Vad kan vara mer passande än Lars Hjelholts nya häfte på 20 sidor, Tid til forandring. Det ligger här och väntar.

 

Hans första dikt heter Prometheus og Don Quijote (tema med variationer). Det är namnen på två kända dockor ”på verdens dukketeater”. Lars Hjelholt vill inte vara en Don Quijote som kämpar med väderkvarnar – den tidens mest moderna maskiner! Prometheus däremot gav människorna elden tillbaka i uppror mot Zeus, ”den tids højeste gud” och han straffades med att fjättras vid en klippa och plågas av en örn som hackade hans lever. 

 

Så är det förstås att vi ofta angriper tekniken, särskilt vi äldre som känner oss främmande för de nya ”väderkvarnarna” som invaderar vårt liv, både TV, datorer och mobiler. Men i själva verket är det elden att förändra som fattas oss, vår kärlek, vår tro och vårt mod, ja, det som är vårt hjärtas brinnande buske. Det är den vi anar när vi ser flammorna i Valborgsbålen, och det är en risk att vi inte förstår att vi måste söka Prometheus inom oss själva. ”—det er ganske vist meget nemmere / at begynde langt borte fra sig selv”, skriver Lars Hjelholt. Men man måste börja med sig själv, det är vad både kristendomen och buddhismen menar, betonar han.

 

Vilka gudar låter vi behärska oss? Hjelholt föreslår Kapitalismen, ”der efter kommunismens sammenbrud har næsten frit spil”. Han nämner också Genetiken, som har betraktats som en oföränderlig faktor ”men i virkeligheden er i et konstant dynamisk samspil med vort jeg og vore omgivelser”.

 

Här för Lars Hjelholt de danska ”psykiatribrugernes” talan. De har ett i genomsnitt kortare liv på grund av övermedicinering, säger han. De får oftare hjärtbesvär och diabetes. Deras möjligheter till utbildning och arbete är begränsade. Forskningen är inriktad på medicin och genetik och betalas av dem som tillverkar medicinen. Vilket parti ställer upp på dessa problem? Vem gör det lättare att få tillgång till psykolog? Och vilket parti vill verka för en statligt oberoende forskning?

 

Jag har ingen överblick över hur det står till i Sverige – vet bara att allt skall vara så billigt som möjligt, och då är det alltid det mänskliga samtalet som kommer i kläm i all vårdverksamhet.

 

Lars Hjelholt förundrar sig över hur han själv har förändrats under de sextio år han levat. Han har gått från upprorsman till kritiker: ”Før var man parat til at forændre verden – nu nøjes man med at fryde sig,/ når løgnen avsløres.” Han kallar sin ungdoms diktsamling ”naiv og uden realitetssans”. Han kallar sitt unga jag för en drömmare som tror att världen kan förändras. Men till slut undrar han över sina ytterligheter:

 

”Jeg undrer mig på en gang over den gamle kværulant, -- og den oprørske fanatiker.”

 

Varje människa som formulerar sig och ger sina ord så stor spridning som möjligt i utkanten av ”verdens dukketeater” vårdar Prometheuselden. Gnistorna sprids med vinden!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Enquists Liknelseboken befinner vi oss vid ”floden”, som liknar bäcken som rinner genom spånhyveln i Hjoggböle, men som samtidigt är ett utflöde av Pilens flod, dit hela världens lille vän, gossen Kim i Kiplings roman förde sin lama för att denne skulle få doppa sig i Insiktens helande vatten. Det är ett underligt landskap vi förs in i, där barndomens tusenåriga granar har dött eller avverkats, men där sju tallar, ”vännerna”, ”flockas” likt kor kring författaren och mumlar ondsint eller uppmuntrande åt honom: ”Sammanfatta! Skynda dig! Det hastar! Kan du inte bättre - - - vill du inte försöka i alla fall?” Det gäller som vanligt konsten att förklara kärlek, och det är ju inte lätt.

 

Jag leker mig in i Enquists bildvärld på mina promenader. Jag brukar ju numera själv mytologisera området kring Årstaviken. Jag tänker mig den som ”Pilens flod”, där knäckepilarna runtomkring stränderna murknar och ständigt återuppstår i ett kretslopp som är enkelt att följa. Jag själv går här ännu på nåder, precis som Enquist säger att han gör, i dikten som i verkligheten, och kretsen av vänner i vår ålder glesnar kring oss båda. Min mor har visserligen inte suttit här på en sten och sörjande tittat ut över vattenytan, ty jag hade inget fast barndomslandskap som han, eftersom mina föräldrar var frälsningsofficerare som varje höst fick order att flytta någon annanstans i Sverige.

 

Bibelns landskap och trons dialekt har jag däremot till stor del gemensamt med Enquist, även om man aldrig, aldrig i Frälsningsarmén skrämde mig med helvetets kokande olja eller talade hotande om ”Jesu andra återkomst”, som spelar så stor roll i församlingen i Hjoggböle och i den här romanen. Så jag var aldrig någonsin rädd att Jesus plötsligt skulle komma på molnen och upptaga hälften av mänskligheten till paradiset men ”efterlämna” mig bland dem som inte dög. Men så hade vi i vår egendomslösa fattigdom heller ingen bibel med bilder av Doré som Enquists lärarinnmamma hade. Det var många som både njöt av de bilderna och skrämdes av dem. När Rut Hillarp, Birgitta Holm och jag var tillsammans på en Doré - utställning i Paris 1982, klagade Rut över att hon varit fruktansvärt rädd för Jesu återkomst, när hon var barn. Det hade varit så verkligt för henne. Tänk om hon inte var redo då utan råkade hålla på med något syndigt! En sådan Jesusbild var inte bra varken för Rut eller för Per-Ola i Hjoggböle.

 

Gossen Per-Ola avsatte följaktligen Jesus. Han skyllde på att Jesus hade så många att tänka på. Han hade ju själv en pappa i himlen som måste vara mer personligt intresserad av just honom. Fadern dog redan när han var sex månader, så han vet hur han ser ut endast från fotografier. I självbiografin Ett annat liv berättar han om hur han som fyraåring ”tänker fram” fadern som skyddsängel, klädd i svart cheviotkostym och vita vingar. När han som åttaåring läst Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön, där Kapten Nemo är Välgöraren som de nödställda inte får se, tänker han fram sin far som Välgöraren:

 

”I Jesu tystnad kunde man nästan höra Välgörarens andetag. Då kunde han sätta sig alldeles lugnt och tyst i ett hörn och tala med sin döde far, alltså n`Elof och inte en tall, och redogöra för sina bekymmer. / Och då gav denne ordlöst råd”.

 

Föreställningen var så sinnlig att han hörde andetagen. Han samtalade med osynliga pappa i himlen, vilket förskräckte hans mamma som i ett så gränsöverskridande samtal kanske anade symtom på en psykisk skada. Men det var kroppens egna läkande resurser som svarade på gossens djupa bekymmer. Det var den sinnliga tankekällan, som trädde i kraft och fast Per-Ola försmådde den religiösa bildvärld som just då erbjöds honom, har ”Välgöraren” för andra människor ofta tagit religiös gestalt som en inre vän. Så är det  i Rosenius innerliga psalm: ”Var jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst. Han osynlig är men till mig talar, stundom varning, stundom tröst.” Kanske sjöng man den psalmen i den rosenianskt färgade församlingen i Hjoggböle, men kopplade den på ett abstraherande sätt till evangeliernas Jesus och inte till människans inre resurser. Trots den vackra psalmen rådde puritansk bokstavstro i byns andliga del. Det fanns också en världslig del av byn som ordnade dans och idrott för ungdomarna.

 

En dag förstod Per-Ola att pappan som dött ganska ung inte hade hunnit få erfarenhet av den moderna teknik som numera styr jordelivet. Han hade till exempel aldrig flugit med flygmaskin. Han måste få hjälp att förstå allt han hade gått miste om. Förhållandet blev då omvänt. ”Barnet blev far och n`Elof ett barn”, står det i självbiografin. I dag är n`Elof fortfarande i alla lägen tillsammans med sin son Per-Ola och kallas för Reskamraten.

 

När n`Elof visade sig okunnig och Jesus för upptagen blev den religiöst obefläckade Kapten Nemo den nye rådgivare som svarade Per-Ola när han behövde det. Så beskriver han det i Kapten Nemos bibliotek, den roman (eller ”liknelsebok”?) som han skrev på det danska behandlingshemmet Kongsdal och som bidrog till hans beslut den 8 februari 1990 att bli helnykterist i Hoppets här hemma i Hjoggböle. Det var en blåbandsförening för juniorer, som han tillhört som ung och inte hade uteslutits från. Den hade alltså inte ”efterlämnat” honom trots det missbruk som nästan tagit hans liv.  

 

 

Det dubbla perspektivet

Min barndoms Jesus ”efterlämnade” ingen enda varelse. Bland spegelsjöarna i min söndagsskolas sandlådsteater bar Jesus ett ”förlorat” lamm på ryggen. Han hade letat efter det i hela sandlådan och hittat det i en klyfta, byggd av småsten, där det kunde svultit ihjäl. Det var den mest oförglömliga liknelsen för mig. Fröken föreslog att alla som ville vara Jesu lilla lamm skulle räcka upp en hand. Men där gick gränsen för min liknelseförmåga. Aldrig ville jag bli ett lamm och äta gräs!

 

Det där med lammet är ”legenden” som skapats om mig. Ingen hade sagt mig att det finns två sätt att tala och tänka, ett för den synliga världen som kan mätas och kartläggas, vilket gossen Per-Ola i Hjoggböle var mästare på, och ett som i lek, konst, dikt, gudasagor och drömmar personifierar de osynliga krafter som på ont och gott styr oss inifrån. De vuxna blandade insiktslöst tankekällorna. Jesus framställdes inte som en sagogestalt. Han bestämde allt vad mamma och pappa gjorde, varenda flyttlass de packade. Klart att han kunde göra lamm av mig! Och mörkrädd var jag. Någon osynlig Välgörare hade jag inte mot ensamheten, när de andra var på kvällsmötet.

 

Att tala i liknelser var Jesu metod. Lärjungarna frågade varför han höll på så där. Jesus förklarade att han ville ge sina åhörare redskap att höra inte bara med sina öron och att se inte bara med sina ögon utan att iaktta med hjärtat. Enquist säger i Liknelseboken att Jesu liknelser är tunna som blåmjölk jämfört med Gamla Testamentets kraft. Kanske tänker han på Jakobs änglastege eller på hur stjärnorna bugar sig för Josef. Men Jesu liknelser var dock verksamma, ibland pinsamma. Som särskilt drabbande nämner Enquist liknelsen om den förlorade sonen och den om det nedgrävda pundet. De liknelserna gav skuld. Bättre då liknelsen om måltiden där fem kornbröd och två fiskar räckte till en måltid för 5000 personer! Sådan är kärleken! Den växer när man delar den. Den räcker till.

 

Men den berättelsen brukar kallas för bespisningsundret. Det står nämligen inte i Bibeln att det är en liknelse, och då har man ansett att det otroliga har hänt och slutat leta efter sagans inre mening. Inte underligt att jag trodde att man ville göra ett riktigt lamm av mig. Ingen förklarade ju att det var en liknelse. Prästungen Göran Tunström, som också försökte lära oss liknelsespråket, kallade det för ”som om” språket. Fast orden ”som om” är inte alltid utskrivna varken i Bibeln eller i dikten, påpekade han. Hur skall man då veta? Varför lindar konstnärer in budskapet i sagor och bedrar oss med liknelser? Enquist skriver: ”Man kan inte gå in i undret, rakt på sak, då försvann det ju.”

 

Jesu liknelser var en poesi som inte räknades som synd i den rosenianska församlingen i Hjoggböle. Enquists mor drömde om att sonen skulle bli präst. Han har blivit ”förkunnare”, medger han. I självbiografin Ett annat liv berättar han händelser som har inspirerat honom på ett särskilt sätt. Hans gymnasieklass kommenderades en gång till Bureå kyrka för att höra rektor Nilsson recitera Hjalmar Gullbergs diktcykel Förklädd Gud med Lars Erik Larssons musik. ”Det var andlöst.” ”Rektor Nilsson var dörröppnaren”, skriver han.

 

Senare lärde sig det unga predikantämnet P. O. Enquist att ”varje trivial händelse kan omtolkas till ett drabbande kristet budskap, nej, till ett bevis! - - - Det är förkunnarens uppgift att se Kristus i vardagen.”

 

Det stämmer med ett berömt avsnitt ur Förklädd Gud:

 

Om i ödslig skog

ångest dig betog

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog

 

Giva om vägen besked,

sedan skiljas i fred,

så var människors möte

enligt uråldrig sed.

 

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

 

 

Denna ”triviala händelse” kan ha varit mönstret för Enquists upplevelse att Kristus mötte honom en dag när han var ute på ett träningspass och joggade för att han skulle tävla i hoppning. Kanske kände han litet oro för att det inte skulle gå så bra. Då mötte han Jesus Kristus ”förklädd till en anspråkslös äldre småskollärarinna”. ”Men Per-Ola är det du?” sa hon ”Känn du inte igen mig?” Han tyckte att replikerna var bibliska, som när Gud talade till Abraham. Den förklädda småskollärarinnan underrättade sig om hur han mådde, och han berättade ”jag ska hoppa i DM i dag”. ”Per-Ola, jag skall bedja för dig i kwell”, sa den förklädda, och då hade han känt ett stort lugn. ”Det är klart att det var Jesus Kristus på grund av strålningen”, skriver han.

 

Den nästan syndiga idrotten var en stor del av hans identitet, och den blev här välsignad. Det är klart att han vann hopptävlingen!

 

Det är inte så underligt att Per-Olas vältränade kropp överfördes också till den osynliga världen. Den viktigaste termen i Liknelseboken är ”Inbillningskraftens jättemuskel”. Han ger sina läsare ett grundligt träningspass. De nio utrivna bladen i Faderns notesbok blir i Liknelseboken till nio svårforcerade liknelser. De handlar om Fadern, Modern, Sonen och om hur det som började så bra kunde sluta så illa.

 

Sonen är det tidigt faderlösa och därför hårt modersbundna barnet, nu 76 år gammal, ”groteskt rynkig, uråldrig, men levande under den förfärande hudytan”. Han söker fortfarande Insiktens flod att doppa sig i. Nio gånger har han gått i psykoanalys, men han mötte en alltför snäv tolkning av sina känslor. Den undersköna analytikern, som var hedning, tolkade hans känsla av att vara ”efterlämnad” som besvikelse på den personliga Modern – ”som en fluga infångad å flugfångarklistret däri fuset” −  återkom hon till denna yrkesmässigt inlärda tolkning. Men han själv kände sig inte sedd. Det var ju Jesu andra återkomst som plågade honom, vem som blev ”efterlämnad” då. Den villkorade kärleken som var norm i hela världen förskräckte honom.

 

Han hade också biktat för analytikern att han blev upphetsad av hennes skönhet. Då gjorde hon ”en avvärjande rörelse” som han själv enligt sin vana dubbelsåg religiöst: ”som inför ett barn som sträckt upp sina armar mot Frälsaren men blivit avvisad.” Han tolkade dubbelt, men det gjorde inte hon. Han slutade därför den analysen.

 

Texters tillförlitlighet

Varje kapitel i Liknelseboken är en vardaglig berättelse som kallas ”liknelse”.  Det första kapitlet heter ”Liknelsen om det försvunna notesblocket”. Det handlar om texters otillförlitlighet i förhållande till den verklighet man varken kan omfatta eller förutse.  Det är möjligt att notesblocket med fadern n` Elofs dikter kom tillrätta, precis som Enquist här berättar. Men det är också möjligt att detta bara fortsätter den av släkten skapade ”legenden”, som är att faderns notesblock brändes upp av modern, när han var död, eftersom dikt till skillnad mot liknelser var synd. Alla Enquistläsare vet att det var så det gick till när fadern dog, så notesblocket har blivit en ”legend” som författaren måste förhålla sig till också i förhållande till läsekretsen. Nu är blocket alltså inte uppbränt utan återfunnet! Legenden var inte sann! Notesblocket bär dock spår! Det är bränt i kanten och nio blad är utrivna. Vad kan det ha stått på de nio försvunna bladen? Kanske stod där något som kunde förklara ”hur det som började så bra, kunde sluta så illa”? Själva Insikten alltså i hur den välfostrade sonen kunde få ett så svårt alkoholbegär? Fast han är ”självfrälst” sedan 8 februari 1990, undrar han ändå. Kanske fanns ett genetiskt arv?

 

Liknelseboken kompletterar Enquists självbiografi, Ett annat liv, så som han själv anger i romanen att han vill ”revidera talet till Modern när hon hade dödde”. Men som vissa andra självbiografier är ”revisionen” skriven som ”roman” och alltså deklarerad som otillförlitligt. Hur mycket har en diktare rätt att förvränga och hitta på? Kan det återfunna notesblockets nio utrivna blad vara ett ”fribrev” som ger sonen rätt att ”utpensla” och ”färglägga” det han inte vet om fadern, precis som honom själv lyster? ”Kanske fadern, n`Elof, hade älskat en annan kvinna än modern?” Han diskuterar metoden: ”hade han inte rätt till oklarhet?” ”Var inte detta själva kännetecknet för dikt! Smädelser utan stengrund - -” (Ordet ”stengrund” efter en roman av Bo Giertz, en högkyrklig präst, som Per-Ola tvingades läsa om söndagarna).

 

Liknelsen om den förkrossade tremänningen i kapitel två visar den oklarhet författaren fruktar och vill undvika. Tremänningen är en kvinna som utan tvivel farit mycket illa i Hjoggböles hederskultur. Hennes mor fördrev den man hon älskade för att han inte var tillräckligt varmt troende. Dottern blev tokig. ”Det hade först yttrat sig som grovgråt” men blev sedan förtal av modern. Tremänningen skriver sålunda ett brev till sin släkting, den berömde författaren, som hon en gång i sin ungdom hade erbjudit att med handen känna hur kokande varm hon var i bröstet. Hade han också svikit henne? Alla besvikelser riktades dock i brevet mot hennes mor. Här fanns ingen stengrund: ”tveklöst utvällande forsade (orden) ur den rasande kvinnan!” Det sanna och oomkullrunkeliga i hennes världsbild var hennes rättmätiga raseri, men personer och fakta blandade hon hjälplöst. ”Världsalltet var i kaos och sen följde bara sorg. Sorg sorg sorg.” Kunde inte hennes släkting, den berömde författaren, befria henne ut ur ”fängelset”? I  tolv år sitter hon och hatar på ”dårhuset Umedalen” utan att få hjälp till insikt.

 

Enquists text är skriven med varmt engagemang. Han tycks inte ha mycket tilltro till psykiatrins mediciner och vetenskapliga experiment. Kan det då inte finnas mänsklig hjälp för människor som ur grovgråten diktar galna personliga ”teaterpjäser” om hur kärleken besätter en människa med samma kraft som en magnet drar till sig järnfilspån? Finns ingen som kan förlossa?

 

Enquist har ”vistats och uppfostrats under samma varmt troende åskmoln” som denna kvinna, tremänningen. Men han vill inte blanda ihop. Han vill reda ut, klarlägga och förstå hur vi ”lånar” varandra i våra omedvetna teaterspel, hur vi ”kryper in” i varandras öden. Han vill än en gång försöka förklara det omöjliga: den villkorslösa kärleken trots allt. Agape: att inte behöva göra sig förtjänt av förlåtelsen.  

 

Friheten är ett kriterium för kärlek. Det måste vara kärlek, det som var så starkt att det fick hans mamma att ändra sitt beslut att bränna notesblocket med de syndiga dikterna. Hon hade ångrat sig och ryckt dem tillbaka ur elden trots ”de brännande lågorna på barhanna”! Det måste gjort ont att sticka handen in i brasan, men det var kärleken som gav henne frihet att ändra sig och inte vara som en fluga klistrad på en osynlig flugfångare. Undret med ”barhanna” i lågorna vittnar starkare än ord.

 

”Osägbart kan visas”. Liknelser är bilder målade med ord. Enquist ”nedritar” sina ord som man gör med bilder.

 

Andra diktare och projektionsskärmen

Hur vi tolkar det vi läser beror på våra förväntningar och kunskaper. En lära kan vara som en flugfångare, där man blir infångad i flugfångarklistret, det är en kort liknelse som återkommer i texten här och där. Man har inte frihet att upptäcka något på egen hand hur man än surrar. Enquist står och betraktar landskapet, vattnet, granarna, husen, ön som vi tidigare lärt känna genom hans penna. När han ser hur bilden han skapat sammanfaller med hur där verkligen ser ut, blir han skakad. Med vårt vanetänkande kommer vi troligen att tyda det vi ser ensidigt som dokumentär:

 

”Det han skrev blev antingen en projektionsskärm som dolde, eller gjorde det möjligt att säga sanningen”.

 

Jag tänker på författare jag studerat, främst på den förtvivlan som grep Birger Sjöberg inför en publik som applåderade ”projektionsskärmen”, det Vänersborg han i Fridas visor kallade ”Lilla Paris”, medan han försökte säga ”sanningen” om den småskurna Fridakultur som gjort honom själv så illa. Han hade ett budskap! Han ville väcka oss ur den ensidiga dvalan. Han försökte förklara sig i konstnärlig form en gång till i romanen Kvartetten som sprängdes. Han klöv sig ”i hundra delar”, men publiken fortsatte att skratta och drog inga slutsatser. ”Jag är symbolsk!” skrev han förtvivlad på nya utkast som ville spränga formen. Diktsamlingen Kriser och kransar var rakt på sak, men förklarades som ”dårdikt” då den kom ut. Han kunde inte försvara sig: ”jag kan ju inte vara psykiater för mig själv!” Nej, han var ju konstnär och skulle uttrycka sig så. De första två verken sålde utmärkt – kunde han inte bli klok igen och skriva som förut? Det undrade vännerna som ville honom väl. Författaren kallade framgången han haft för att ”hora med Apollon”. Han hade ett rasande budskap! Kriser och kransar sålde inte slut första upplagan förrän åtskilliga år efter författarens död.

 

Också Göran Tunströms Sunne har tolkats idylliskt geografiskt, så att de myter han anvisat som kartor för sina ”liknelser” alldeles har kommit bort. ”Skriv med kniv!” uppmanar Stellan sig själv i Berömda män som varit i Sunne. Konsten skall skära bort starren i vårt öga! Det är den sinnliga tankekällans mening att frigöra oss från den abstraherande tankekällans kritiska självsäkerhet.

 

Hur stort motståndet mot den symboliska undertexten är visar också mottagandet av Ann-Mari Tungs debut  hösten 1912 med romanen Inunder, en titel som klart visade väg under själva ytan. Ingen recensent såg vad hon hade velat visa med sina ”liknelser”, och trots ett njutbart och spännande språk som erkändes, blev det snabbt alldeles tyst omkring henne och boken.

 

Nedstörtad ängel

Redan hösten 1986 påbörjade Enquist en privat Liknelsebok. Bakgrunden var att romanen Nedstörtad ängel hade kommit 1985. Då hade jag flytt till Biskops-Arnö för att få undervisa om något så oanvändbart som Människans inre bilder. Jag minns att jag ”baxnade” (som Enquist ofta gör i Liknelseboken) av glädje när rektor Birgitta Östlund stack Nedstörtad ängel i mina händer. Hade Per Olov Enquist skrivit detta? Var inte dokumentären det han tyckte var roligt? O, detta var en roman som jag behövde! År 1981 hade jag skrivit i tidskriften Psykisk hälsa om visan-i-örat. Artikeln hette ”− men vår fru Musica – hon skall bestå”. Jag beskrev visan-i-örat som ett milt vägledande samvete, ett alternativ till det bottenlöst krävande överjaget. I Enquists roman gestaltas bilden av våra olika tankekällor som ”ett emblem” i monstret, ”dubbelhuvudet” Pasqual Pinon och Maria. Hans namn hade klang av påsk och pina och hon hade den tysta sången, som bara Pasqual kunde höra! Visan-i-örat! Hon ”sjöng ont” när han svek henne, men när han lyssnade kärleksfullt kunde det bli som en psalm. Fast jag tyckte att Enquist var tydlig, mötte min tolkning stort tvivel. Monstret hade ju funnits! Att se något vägledande i visan-i-örat var bara stolligt.

 

Nu vet vi genom självbiografin Ett annat liv att Per Olov Enquist skrev Nedstörtad ängel under en svår alkoholperiod. Han kunde bara arbeta ett par timmar på morgonen, sen var han för full. Hans liv var i största fara. Och ändå kunde han skriva denna pärla! ”Inbillningens jättemuskel” hjälpte honom.

 

Huvudpersonen i Nedstörtad ängel är dock inte monstret utan ”Pojken” som är inspärrad på Säters mentalsjukhus för att han mördat. Pojken tar till slut sitt liv med en plastpåse. Men i slutscenen vandrar alla romanens komponenter tillsamman över isen: ”det var bara tillsammans som vi var en människa”. När personlighetens alla delar sampelar är undret där.

Enquist skrev 1986 i sin privata Liknelsebok: ”Undret med Pojken var ju inte precis som jag skrev, men nästan. Det var en liknelse, men alla trodde det var sant, och då gick det sönder.”

Var det för att hela sig han började med sin privata liknelsebok?

 

Genom själva titeln på årets bok, Liknelseboken, undanröjs sådana missförstånd. Den är ”en kärleksroman” precis som Nedstörtad ängel. Han skulle velat ge den samma format, men han hade för mycket att säga. Ett textavsnitt om dimma som lyfter över vattnet och om fåglar som sover och borrar in sig i sina drömmar och om en fågel som lyfter tyngdlöst över vattenytan är gemensamt för båda romanerna. ”Pojken” får vi veta mer om. I forskningens namn får han på  mentalsjukhuset en katt som han döper till Kim. Stor tragedi blir det, när hans vårdare anser att katten måste kastreras. Och somliga patienter måste vara i kontrollgruppen, och de får inga djur att kela med. De blir som ”efterlämnade” i vetenskapens namn!

 

Dessutom finns albatrossymbolen gemensam för båda romanerna.

 

Musiken

 

Det hänger en fiol över Enquists arbetsbord, n` Elof har köpt den, men han lämnar den ospelad i arv till Per Ola, som också lämnar den ospelad. Sen hänger fiolen ”som en albatross kring halsen” på den som skulle lärt sig spela.

 

Ursprungligen finner vi albatrossbilden i Coleridges dikt om sjömannen som sköt en albatross som tagit sin tillflykt till skeppet han seglade på. Kamraterna hängde albatrossen kring skyttens hals eftersom de trodde att han genom att döda fågeln dragit olycka över dem alla. Vinden dog och det stora vattnet omkring dem gick inte att dricka. Besättningen dog och sjömannen blev ensam kvar. Utmattad insåg han plötsligt livets skönhet i minsta kryp. Ingenting var lämnat utanför, ”efterlämnat”. Den nya inställningen väckte naturens krafter till liv och samverkan igen. Vind och vatten hjälpte honom. Han kom hem med skeppet men dömdes att fortsätta leva evigt och berätta sin historia.

 

I Nedstörtad ängel visar albatrossen den sökande cirkusdirektören väg till gruvhålet i    Mexiko, där han kan stiga ned för att finna det vanvårdade dubbelhuvudet Pascal Pinon och Maria. Pascal Pinon har den abstraherande tankekällans iakttagande, kritiska blick, och Maria ”utan lungor, strupe och stämband” bär på den inre sången, barmhärtighetens möjlighet. Visan sätter stopp för anklagelserna och skänker ”stundom varning, stundom tröst” som det står i psalmen.

 

I Liknelseboken har albatrossen blivit den ospelade fiolen som tycks avge en skärande celloton som protest, när ingen lär sig spela på den. Texten sägs vara ett partitur och jämförs med Sibelius 8:e symfoni som aldrig blev färdig på grund av kompositörens alkoholmissbruk. Dock spritar inte Per Olov Enquist sedan 8 februari 1990. Det var då han lyckades rymma från behandlingshemmet på Island. Man hade tagit skorna ifrån honom, men han sprang i snön i tofflor. Han var nära döden i en snödriva men livsviljan segrade och fick honom på fötter så att han nådde fram till människor och kunde ringa polis.

 

Varifrån fick han krafterna? Hur frälste han sig själv?

 

Kroppen som liknelse

Den sinnliga tankekällans karta framför andra är människokroppen och kärleksparet. Exempel på kulturella mönsterbilder är Amor och Psyke och Orfeus och Eurydike. Sedan skapar diktarna variationer, som också tar plats i mångas medvetande och blir mönsterbilder.

 

Jag brukar hävda att problemet med sagan om Orfeus och Eurydike är att Eurydike inte fått någon sångröst, som Orfeus fått av Apollon. Enquist har gett den mäktiga inre visan till kvinnohuvudet, alltså till mytens Eurydike.

 

Enquists mamma kunde både spela och sjunga i skolan och i kyrkokören. Ja, hon hade drömt om att bli operasångerska, men hon var ju utbildad till lärarinna. Hon brukar leda barnen i sång. De sjunger särskilt ”Lugn vilar sjön”.  Det skulle nog oroa mig, fast det kan vara vackert.

 

Paret som monster i Nedstörtad ängel väckte min undran. Visserligen såg jag det djupt kristna temat – identifikationen med de mest förtrampade, ”dessa mina minsta”. Men när ”emblemet” visar två huvuden på en kropp måste det spegla en felaktig samordning av tankekällorna.  Vårt patriarkala, intellektuella mönster sätter det inre livet på undantag.

 

Den centrala liknelsen i Liknelseboken nu tjugusju år senare tillrättalägger vårt patriarkala feltänkande genom Liknelsen om kvinnan på det kvistfria furugolvet. Hon har minsann en egen kropp! Hon är sommargäst i Larssongården, där den berömde författaren Stig Larsson växt upp, och hennes första ord ger Per-Ola identitet på samma sätt som den förklädda småskollärarinnan: ”Men är det du!” Dessa ord svarar dessutom direkt mot de sista orden i Nedstörtad ängel, när gruppen tillsammans gått över isen: ”ansiktet kom fram och det var jag.”

 

”Det var jag!” – ”är det du!” ”Ansiktet kom fram!” Det är nyckelord för den sinnliga tankekällan.

 

Kring kvinnan på furugolvet stannar årets recensenter i lättnad. Hon är fullt begriplig. Man drar slutsatsen att den unge Enquists religiösa grubblerier löstes upp av den erotiska verkligheten hos en förunderligt öppen, klok kvinna, van att ge sexualupplysning så man baxnar! Men var är liknelsen?

 

Till att börja med kan det inte vara hon som är avfotograferad på omslaget. Den kvinna vi ser där vänder baken till oss, och det gör sannerligen inte hon på furugolvet!  Den vackra kvinnostjärten på omslaget påstås med irritation vara säljande. Mina ögon tror att den har till uppgift att visa oss att vår dubbelhet kan vara naturlig och inte monstruös. Men analöppningen är inte språkbärande. Den kniper ihop, det är dess uppgift. Så kniper den religiösa kultur Per Olov Enquist växt upp i ihop sin moral kring bokstavstron, och den sekulära kulturen kniper sig fast i sina inlärda program. Längre har vi inte kommit. Överjagets stela diktator blir det monstruösa samvetet, inte nådens och frihetens agape, som Enquist så gärna vill lära oss vägen till.  Med överjagets alla grymma bud skapas den bakvända värld som inte ser oss. De förtvivlade människor som drabbas blir i Enquists romaner förvirrade, förstummade eller hamnar bortom språket i djuriska läten.

 

Det kvistfria furugolvet kan vara byggt av tallar som avverkats i Enquists barndomstrakt. Trots allt har han det golv man brukar kalla basic trust.

 

Vattengudinnor

När jag nu tänkt och tänkt på texterna i Liknelseboken tror jag att kvinnan på det kvistfria furugolvet är en förbiblisk vattengudinna. Den vältränade, ranka Per-Ola som är på väg till badet en het dag, snubblar över henne, där hon ligger halvklädd och läser en roman av Bernhard Nordh. Hon lär honom hitta ”det innersta rummet” i människokroppen. Hennes attribut är enkla. Hon dricker ur skopan i vattenhinken inne i köket, så att vattnet rinner över särskilt hennes vänsterbröst – hjärtats bröst. Ur kylskåpet lyckas hon ta fram en (nykter!) sockerdricka som är den största lyx för den 15-årige ynglingen. Hon uppmuntrar honom genom att iaktta hans vältränade kropp och sakligt undervisa om hur ett samlag går till, lika glasklart som någonsin Sara Videbäck talade till sin Albert om sin glasverkstad. Ja, Almquist kan inte vara långt borta från de herrnhutiska tankar Enquist tycker så mycket om. Som att man gifter sig alldeles naken i ett litet avskilt rum, om man är herrnhutare. Det är ju så det praktiskt går till i denna liknelse!

 

Hon heter Ellen och vänder inte ryggen till! Hennes fingertoppar läser av hans blinda ”pell” och utför de behagligaste danser. Jag visste att ”hanna” var en viktig kroppsdel för Enquist. Inom ikonografin är händerna också symbol för Guds skaparkraft.  Men här betonas fingertopparna så starkt att det leder mig till en annan vattengudinna i svensk litteratur. I Göran Tunströms Ökenbrevet förs Jesus av Guds hand bort ur grubblet till en boplats vid en sinande källa. En blind, ovårdad kvinna förs fram till honom. Hon griper tag i hans ärm och säger: ”Får jag se hur du ser ut.” Med sina fingertoppar undersöker hon Jesu ansikte:

 

”En människa kan se ut som en liten del av henne känner sig. Hon såg ut som sina fingertoppar: lätta, nyfikna, känsliga. Och hennes röst hade sin utgångspunkt i detta. Hon ville veta. Hon upplevde sig själv i det hon ville få kunskap om. Hon var iver. Hon behövde inte göra jämförelser med någon bild av sig och hur det egentligen var.”

Jesus smekte också hennes ansikte och lät sina fingertoppar nudda hennes utstående tänder.

 

”Hennes tunga var där, fuktig, varm.

- Vad heter du? frågade jag.

Hon höll ännu sin tunga runt mitt finger.

- Esther, svarade hon.”

 

Det som skedde var ett ”som om”. Att man sedan började tala om Under får stå för deras räkning, som talade om det. Det var ”som om” hennes tänder kom på plats, ”som om” gungandet i kroppen upphörde. – Jesus, sa hon. Du har sannerligen frälst mig.”

 

Namnet Ester sagt med tungan kring ett pekfinger blir, om man lyckas få till det, mycket likt Ishtar, som var modergudinnan i landet mellan floderna Eufrat och Tigris, som Abraham utvandrade ifrån. Tunström låter Jesus sticka handen in i själva munhålan, ordens grotta, och  Jesu eget språk med liknelserna och budorden är dubbelt som tungan kring pekfingret.  Dessutom påminner det om det läkande tecknet som gavs Israels barn, när de plågades av ormbett under ökenvandringen: kopparormen kring staven.

 

Kanske har den bibelsprängda Per Olov Enquist inspirerats av Göran Tunströms liknelser. Abraham skymtar kanske också i Enquists text i den dallrande hettan, som kan framkalla hallucinatoriska  bilder, som påminner om klimatet i terebintlunden den dag Abraham och Sara fick besök av de tre änglamännen som bebådade Saras fruktsamhet.

 

Abrahams, Isaks och Jakobs hustrur kom från hemlandet. Men ”källan” sinade, och det tog tid för det kvinnliga elementet att göra sig gällande. Steriliteten var i de här sagorna ett stort problem. Johannes Döparens far berövades alla ord för att det andliga barnet skulle kunna födas, och i Jesu fall tar den mytiska berättelsen bort alla fadersfigurer och låter honom för säkerhets skull avlas direkt av den helige ande. Så beskrivs liknelsevis kampen mellan den ”manliga” och den ”kvinnliga” tankekällan i Gamla Testamentet.

 

Ellen som likt Ester har två e i sitt namn kanske kommer av franska ”elle” och helt enkelt betyder ”hon”? Och hon har sannerligen frälst Per-Ola med fingertopparna på ”pellen” – p för modersidentifikationen ”Ellen”! Han måste få sin frihet från den mäktiga Modern som kanske rentav kände lättnad över att inte behöva dela sitt barn ens med hans far! Det är nästan bibliskt, säger Enquist ibland om sina exempel. Dock kunde hon sticka sina händer i brasan för att rädda makens kärleksord. Så där kom inte Sonen med sitt eventuella oidipuskomplex emellan, trots att n`Elof var död! Där fanns ömsesidig kärlek.

 

Ellen är 51 år, alltså 15 baklänges. Jag ser henne som den kvinnliga sidan av Per Ola, hans modersidentifikation medvetet ”lånad”. Ja, den första vattengudinnan måste vara hans mamma, där hon sitter vemodig och sörjande på den stora stenen på ön, där hennes make hade börjat uppföra en sommarstuga, innan han dog. Hon som brukar spela ”Lugn vilar sjön”.

 

Inbillningskraftens väldiga muskel har mejslat fram Ellen ur moderns bästa egenskaper. Texten omger henne med ord som frimodig, utstrålande, simmande i sällhet. Hon masserar Per-Olas ”pell” – ett barnaord för penis? -- som den bibliska Maria i motsats till Marta masserade Jesu fötter med olja. ”Pelln” som kanske helt enkelt är pennan han skrivit den fina uppsatsen med, den som han fått hedern att läsa upp i skolan, blir inte ”stel” men ”styv” av hennes behandling.  Vilken invigningsceremoni! Hon lär honom att ”komma igenom” till det innersta rummet. Och sedan spruta! Om jag tänker på patriarkernas bekymmer med fruktsamheten så gäller de inte här. Per-Olas texter blev inga ”navelstrypta” foster!

 

Men tvärtemot det stackars Mariahuvudet i Nedstörtad ängel fordrar Ellen fullkomlig frihet. Hon vill absolut inte träffa honom vidare, och hon tar tysthetslöfte för livet. När de en gång möts på Södertälje järnvägsstation beordras han att sitta på bänken så långt bort från henne som möjligt. Ingen monstruös sammanväxning här inte! Om han längtar efter henne kan han skriva ett brev, när hon är död!

 

Ellen är inte en ”nedstörtad ängel, hon är Per-Olas musa, en förklädd gudinna, ja, precis som småskollärarinnan som han mötte på vägen är hon Kristus själv. Och hon bär visan med sig. Det är inte Lugn vilar sjön, som hans mamma brukar spela. Ellen nynnar en strof ur Tove Janssons Höstvisa för honom, innan de skiljs i Södertälje:

 

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr, det är för sent för att undra och leta. Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr. Men mer än du nånsin får veta.

 

I ett kapitel som heter Liknelsen om Jesu andra återkomst ser en brorsdotter till att Per-Ola kommer på Ellens begravning i ett kapell på Skogskyrkogården. Det har hennes faster önskat. Brorsdottern kommer sent på en cykel som hon kastar olåst mot kapellets vägg. Kanske en Monark med ballongdäck? En sådan som Per-Olas mor hade, när hon väntade sonen och absolut inte fick titta på något farligt som kunde bränna sig in som ett fult märke i fostret hon bar. Eller kanske var det en Rex, en sådan cykel som Per-Ola hade den där skärtorsdagen då han hade vägrat gå till nattvarden tillsammans med sin mor, för att han inte hade den rätta tron.  Men han ångrade sig när han tänkte på hur ledsen och ensam han hade gjort henne och snabbkörde sin cykel så att han i sista minuten kunde slänga den ifrån sig utanför kyrkan och glädja sin mor med att gå till nattvarden tillsammans med henne.

 

Han hade kunnat ändra sig! ”Unisont hade de sjungit `O huvud blodigt sårat`. Hjärtat hade segrat över huvudets krav! Sådan är den sinnliga tankekällans karta. Det var det mönstret Jesus visade med hela sin kropp. Men på Ellens begravning sjöng brorsdottern Tove Janssons Höstvisa, alla stroferna ända till slutet:

 

Skynda dig, älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut.

 

P. O. Enquist har skrivit en tät text, som jag långt ifrån uttömt. Jag vill egentligen bara tacka honom för att han är så envis och inte ger upp att nå fram till oss med Liknelseboken, där vi får ett nytt prov på bärkraften i inbillningskraftens jättemuskel.

Vi har gått över till sommartid. En sinnlig verklighet som att dygnet har blivit ljusare tillvaratas girigt i vårt mörka land. Och alla skall ha samma dygnsrytm, så att samhället fungerar. Klocktiden är en världslig sak, en enkel skrivbordskonstruktion. Vi rör oss inom orsak-och-verkan-världen som tillhör den abstraherande tankekällans nyttiga förmåga att organisera.

 

Men visst kan man som Strindberg göra nyttolös saga av det! ”Välkommen åter, kära sol, som jagat nordanvinden!” Kom ni ihåg att Strindbergs Vårvisa börjar så? Som om solen och nordanvinden var mänskliga gestalter! ”Nu har du sovit sen ifjol, / och vaknar röd om kinden!” Som i solfilmen på TV! Det är den sinnliga tankekällans sätt att berätta. En bra saga roar oss och inspirerar oss att leva: ”Värm upp vår jord, så växer råg / och fyller bondens lada! / Värm sund och vik och vind och våg, / så får vi gå och bada! – Nu klingar sång, nu stäms fiol. Nu dansas hela natten.”

 

Den abstraherande tankekällan skapar almanacksordning också i den tidlöshet som hör till vår inre teater. I dag är det också påskdagen. Risken är att vi försöker möta det som händer i den religiösa dimensionen somom den hörde till den abstraherande tankekällans verklighet. Påskdagens tema är Jesu uppståndelse. I Berömda män som varit i Sunne diktar Göran Tunström om misstaget att jämställa Jesu uppståndelse med en vanlig astronautisk händelse.

 

Som jag läser evangelietexten gör den sinnliga tankekällan här plats för en viktig drömsyn, där kärlekens naturkraft slår en bro mellan liv och död, så som vi så innerligt önskar ibland. Om vi inte själva i vårt djup hade förmåga till liknande drömsyner, skulle berättelsen om Jesu uppståndelse helt förlora sin poetiska kraft. Nu befolkar evangeliets gestalter vår egen dåligt använda sinnliga tankekälla. Vi kan ta dramat till oss och tala om det så som vi talar om våra egna drömmar. 

 

För mig är påskdramat en sinnlig gestaltning av att människovärdet inte sitter i ära eller framgång som den abstraherande tankekällan inbillar oss. Petrus förnekar Jesus, när denne fängslas som en brottsling: ”Jag känner inte den mannen”. Som en underbar dröm är det, när Jesus efter sin död uppenbarar sig för den förtvivlade Petrus med den enda frågan: ”Älskar du mig?” Människovärdet sitter bara i förmågan att älska. Den sinnliga tankekällan med sina sagor, liknelser och visor har en dimension för kärlek som den abstraherande inte har begrepp för.

 

Ingemanns solpsalm från 1837 påminner om Strindbergs Vårvisa på så sätt att solen av båda beskrivs som en kvinna:

 

I öster stiger solen opp / och sprider guld på sky. / Hon stiger över bergets topp, / bestrålar stad och by.

 

Men sen kommer hos Ingemann de religiösa liknelseorden som har en helt annan innebörd än den profana sagan hos Strindberg:

 

Och stjärnorna, de bugar sig,

när dagens sol går opp,

den sol som oförliknelig

har bådat världens hopp.

 

Du solars sol från Betlehem,

hav tack och lov och pris

för varje glimt från ljusets hem

och från ditt paradis.

 

Här betyder solen ”Jesus” i bemärkelsen människans stora, rika symboliseringsförmåga, ”ljusets hem”. Hoppet ligger i Jesu mönster, symbolen och tydningen. Döda inte varandra i tusental som nu! Tala och dröm! Jesus försökte in i det sista lära ut symbolisering. Han ville bli hågkommen som bröd och vin, men korset har blivit hans tecken.   

 

Jag tänker på detta under morgonens runda vid Årstaviken. Isen ligger fast. Vinden har målat stora, jämna mönster med den tunna snön, upprepat som en vågrörelse över en stor isig fjärd. På samma sätt är det med den sinnliga tankekällan, tänker jag. Som vindpustar sopar myterna våra angelägna frågor till mönster som lockar oss bort från våra tävlingslekar till samtal om erfarenheter av vänskap och kärlek, liv och död. Det är troligen artbevarande att ge de mytiska dramerna personliga ord som inte är dogmatiska.

 

Över Årstaviken hörs plötsligt brus av vingar. Vårens första svanpar flyger bort över viken, kanske för att kontrollera att förra årets häckningsplats är ledig. Men var finner de öppet vatten?

 

Till vår överraskning är det också liv i den gamla alroten där myrorna bor. Med sina små ben rör de sig tätt, tätt bredvid varandra på stubbens inre väggar, så att de tillsammans ser ut som stora, blänkande svarta smycken. Visan jag vaknade vid i morse berättade sakligt om solens verkan. Men det var också kärlekens högtid däri:

 

Minsta kräk i kärr och syra

nyss av solens värma väckt

till en ny, högtidlig yra

eldas vid sefirens fläkt.

 

Som om den yttre tideräkningen just nu stämde med den inre.