fågel och maskrosor
Jag ber alla mina läsare om ursäkt för att min dator fick ett ohejdbart anfall av upprepningstvång. Knappar jag tryckte på, fungerade inte vad jag kunde se, och jag försökte många gånger! Sedan visade det sig att knappen i hemlighet hade fungerat och skrivit ut texten många gånger, och då gick det inte att sudda ut spåren av min iver att publicera vad jag hade skrivit.
Men inte skall jag gnälla nu, när maskrosorna blommar vid Årstaviken! I en gammal barnvisa står det: ”Trädgårdsmästarn säger fult, fult, fult! / Gräset lyser bara gult, gult, gult!” Jag förstod det aldrig, när jag var liten. Men det var rösträttstider, och Elsa Beskow gav ogräsen yttrandefrihet i Blomsterfesten i täppan (1914):
Ni trädgårdsväxter hatar oss
Och säger att vi latar oss,
Men vi är aldrig sura vi –
Det är ofta ni!
Hon säger att hon hörde blommorna ropa på henne: ”Ge oss röst!” Det tänker jag på, där jag sitter med Tomas på en skuggig bänk vid Årstaviken och ser maskrosorna lysa. Plötsligt flaxade en fågel med stora vingar i en knäckepil som lutade sig över vattenytan snett emot oss. O, det var hägern som vi saknat så i vinter! Vi hade inte sett den alls, när den satt stilla i trädet. Folk gick tätt förbi utan att se den.
Och lätt som en fågel satte sig plötsligt vår vän Lovisa bredvid oss på bänken! Hon var på väg till sin ateljé. Nu visade vi henne hägern och hon visade oss i kameran hur hennes 11-åriga dotter Klara ritat tre figurer som hon namngivit, så att man förstod att de hörde ihop. Klara hade hängt med mamma på en pratstund hemma hos oss, när vi talade om Johannes Anyurus roman om terrorismen, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. När man läser den romanen noga kan man se hur människorna i romanen alla är röster inom författaren själv. Så blir vi alla röster i varandra, fast vi inte är medvetna om det. Det är dramats rot i oss. Se, så naturligt det är, sa Lovisa och vi tittade på Klaras fina teckning.
Så kan man ha det vid Årstaviken! Maskrosor och häger och vänskapliga samtal för små och stora.
P.S. Nu på måndagen som förr var annandag pingst, kom näktergalen också! D.S.
Motståndet mot det symboliska sättet att se
När jag motvilligt beredde mig för att ha lektion om Birger Sjöbergs Fridas visor på pensionärskursen om 20-talet, hände plötsligt något med mina ögon. ”Lilla Paris” sprack och där höjde sig en ny stad över den glittrande vattenytan. Alla mardrömmar som mina bekymrade elever hade drömt fanns i den nya staden jag såg. Fridas tillgivne vän var här själv drömmaren. Frida var en upprepningshäxa, och det är en seger för hennes vän, när han äntligen kan tysta henne. Detta måste jag berätta för fler.
På grundval av mina tre betyg i litteratur och biografin över Elsa Beskow antogs jag som doktorand och jag tog tjänstledigt från folkhögskolan ett helt läsår för att kunna skriva. Mina anteckningar berättar att i januari1980 ringde min professor Kjell Espmark och meddelade att han inte ansåg att boken om Birger Sjöberg var lämplig som doktorsavhandling. I ett särskilt brev bad jag honom bekräfta om jag uppfattat skälen därtill rätt. Brevet är nu förkommet, men min djupa suck finns kvar: ”Jag har svårt att tro att jag skall finna en väg för min Sjöbergbok utan att den drunknar i förklokning”. Ordet ”förklokning” kommer från Nils Ferlins visa: ”
När skönheten kom till byn, / då var klokheten där
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med femton gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Den visan hade jag ofta i örat den här tiden. Jag ansåg att den akademiska klokheten hämmat förståelsen för Sjöbergs verk, och att den bidrog till den depression han led av trots de publika framgångarna med ”Fridas visor” och även med romanen ”Kvartetten som sprängdes”. Jag visade mitt manuskript för psykologer och där fick jag uppmuntran. Psykologförbundets ordförande Inga Sylvander skrev:
”Vilken intressant och spännande sak du håller på med. Det är ju en direkt motsvarighet till den terapeutiska analysen och den successiva förståelsen av det som sägs i det som sägs. Man blir seende. Det är spännande att se hur du utnyttjar olika tekniker som brukar ingå i en psykoterapi: du följer och förtydligar en process, du analyserar och tolkar symboliska uttryck, du gör sammanbindningar och återerinringar från olika delar och perioder, och till det har du engagemanget, intuitionen och empatin.”
II juni1980 ringde Elsa Beskows systerson Klas Guettler till mig och föreslog att jag skulle göra ett eget seminarium kring mitt manuskript. Han erbjöd sig att vara ordförande och gav mig namn på andra psykologer som kunde vara intresserade. Från litteraturvetenskapligt håll gladde mig särskilt Birgitta Holm och hennes vän Rut Hillarp som jag då såg för första gången. Särskilt minns jag Ruts skratt, när jag förklarade att ”Samlingstankars hus” inte avsåg någon kyrka utan sparbanken.
Boken kallade jag ”Drömfyllt rum” och det var den första jag gav ut på eget förlag, dvs ”Tomas Hammar FoU förlag”. Men jag fick kulturstöd.
Birger Sjöbergs "latin"
Birger Sjöbergs ”latin”
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
.
.
.
.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
.
.
.
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
.
.
Min korta biografi
Drömfyllt rum
Jag hade så svårt att trivas på gymnasiet – ”ett grått tungt hus, där jag skulle undfå kunskapens ljus”, skrev jag efteråt om det. Kanske spelade det roll att vi bara hade manliga lärare. Det var helt enkelt ett pojkläroverk, där man äntligen släppte in flickor. Mina fötter vägrade gå dit. Men jag tog studenten ändå, endast tack vare uppsatsskrivningen. När jag satt och skrev, hade jag alltid roligt. I språket kom inspiration och jag kände frihet att ge luft åt mina tankar. I studentuppsatsen valde jag ironiskt nog ett ämne som utgick från Olaus Petris domarregel: ”Den sin frihet missbrukar är värd att mista henne”. Jag klarade mig fint – men i latinet körde jag.
Jag var min egen domare. Jag valde att inte fortsätta direkt på universitetet, för jag löpte ju risken att drabbas av en liknande vantrivsel som på gymnasiet. Jag hade feriejobbat med barn, och det hade gått bra. Alltså sökte jag till åttonde kursen på Alva Myrdals förskolelärarutbildning på Socialpedagogiska seminariet på Kungsholmsgatan. Det var roligt – ett kvinnointernat med stor frihet. Jag missbrukade den inte. Jag var färdig förskollärare till jul 1944 och jobbade inom området på olika ställen till 1951, när jag gifte mig med Tomas.
Det var något jag saknade på seminariet. Vi firade varandras födelsedagar. När kamraterna frågade vad jag önskade mig, svarade jag utan betänkande: ”Hundra dikter av Hjalmar Gullberg”. Poesi önskade sig ingen annan. Men jag törstade. Kanske kunde jag fördjupa mig i barnlitteratur? Jag kompletterade latinet och läste in tre betyg i litteraturhistoria. Medan mina egna barn var små, skrev jag recensioner på barnlitteratur i förskollärarnas tidskrift. Där fick Harriett Alfons syn på mig och uppmanade mig att skriva själv.
Det blev tre läsa-lätt-böcker. Den första hette ”Vi allihopa” Den berättade om en så underbar pappa att man inte kunde läsa den på förskolan i huset, för barnen grät. Då skrev jag alltså ”Två i familjen” om en ensamstående mamma och hennes dotter. Den blev prisbelönt. Den tredje, ”Upp med händerna!”, blev det diskussion om barn och leksakspistoler. Fick barn leka så där? Mina fredliga grabbar gjorde det. Min förläggare grät.
Det fanns ännu ingen institution för barnlitteratur på universitetet. När jag ville skriva min trebetygsuppsats om Elsa Beskow, sa min seminarieledare IngemarAlgulin kategoriskt: ”Det är för smalt!” När han hörde att Elsa brevväxlade med Ellen Key fick jag ändå lov att försöka. När Elsa Beskow dog 1953 bad man mig att berätta om henne vid en minnesstund på Birkagården. Bo Beskow var där och han tyckte om att jag valt sagan om rosenbönan och lönnen som en bild av Elsa och Natanael Beskows äktenskap. Han föreslog mig att jag skulle skriva hennes biografi.
Den kom ut 1959. Den satte punkt för en rationell och utåtriktad epok i mitt liv. Jag fullföljde inte de akademiska studierna. Jag blev lärare på folkhögskola och undervisade i litteratur och svenska, i psykologi och enkel matematik. Mitt nya arbetsliv behövde nya redskap och jag skaffade mig det. När jag åter erbjöds att skriva en bok om Elsa Beskow vid sekelskiftet var jag en helt annan människa. ”Solägget. Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst” kom 2002. Elsa Beskow rymde allt. Hon öppnade alla dörrar.
Forts. följer snart.
