Dröm dikt myt. Stina Hammar

DN Kultur har haft en sommarserie med temat ”förnuft och känsla”. Jag menar att det är vilseledande att formulera problemet så. Med förnuft menar vi intelligenta reflexioner som vi förlägger till hjärnan och huvudet – det som jag kallar ”den abstraherande tankekällan. Dess rätta motpart är inte känslan, eftersom den inte är en tankekälla utan kroppens helt okontrollerade reflexer. Vi säger att vi tänker med ”magen” eller ”hjärtat”, fast känslorna kan vara både hjärtlösa och oförnuftiga. Nej, förnuftets rätta motspelare är den sinnliga tankekällan, som får sitt intelligenta uttryck i nattens drömmar, i visan-i-örat,  i saga, konst, dikt och mytiska berättelser. Detta är dock ett helt autonomt system med sin egen logik. Alltför sällan använder vi den resursen för våra val i livet. Det ingår inte i vår skolning.

 

Hurudan är då den sinnliga tankekällans logiska ordning. Medan känsla och förnuft många gånger utesluter varandra försöker den sinnliga tankekällan göra en orkester av helheten, förnuftet inräknat. En mästare på båda tänkesätten var Göran Tunström. Jag har skrivit en tjock bok om honom: Duets torg (1999). Han dog året därpå.  När han visste att hans tid var utmätt, berättade han i en liten tänkebok, Under tiden (1993) om sitt författarskap:

 

”att jag har fått dirigera en stor symfoniorkester, som kanske inte alltid, men ofta nog löd en, att jag kunde gå ned från pulten, ut i logen, mycket tillfreds över att jag kunnat lyssna till den enskilde fiolens klagan, oboens glädjesprång, solots bräckliga Nu, och att jag så stämt dem samman.”

 

Som en motsats mot detta sätt att dikta står det psykologisk-realistiska, som trots att det i hög grad är influerat av Freud inte har det minsta med den sinnliga tankekällan att göra. Den personliga historien har tagit fatt i människors intresse och riktat blicken bakåt i en kritisk och mycket subjektiv granskning. Man söker i sina minnen och känslor och använder den vanliga orsak-och-verkan-logiken. Varför känner jag så här? Vad hände mig som barn? Vad blev jag utsatt för? Hur kan jag förstå mig själv? Författaren söker ivrigt och hänsynslöst en orsak för att kunna övervinna sitt ödes obehag men går lätt ned sig i ”hur-var-det-egentligen-träsket” som Tunström kallar det i romanen Skimmer (1996).

 

Den sinnliga tankekällan uppehåller sig aldrig mer än nödvändigt i det förflutna. Energin skall användas där något ännu inte är skapat.

 

Jag skall låta Göran Tunström undervisa oss i nästa blogg också.

”Musikens makt” är samlingsnamnet på en serie om musik just nu i DN. Igår handlade det om musikterapi: ”Musik kan ta snabbfilen till känslorna”, var rubriken och artikeln handlar om musikens läkande kraft. En kvinna berättar hur hon efter sessionerna brukar sitta på ett café och i bild och ord ge uttryck åt sina känslor. Signaturer som hon skriver med olika handstilar blir figurer som symboliserar delar av hennes personlighet: ”det här är en fisförnäm östermalmsdam” eller ”det här är en liten tjej” eller ”här är en asförbannad tonåring” eller ”här är en väldigt gammal och vis kvinna”. Ja, ni som har läst mina bloggar om ”stjärnan” känner säkert igen mönstret. Vi består alla av många åldrar och erfarenheter och det är en nyttig lek att identifiera och gestalta sitt eget teatersällskap! Och här är det musiken som är snabbfilen till känslorna. Men musiken har sällskap med leken. Det är det som är det varaktigt  läkande.

 

Allsången var ovanligt fin på Skansen igår. Många känslor tog plats. Lekfulla artister med virvlande trumpinnar, fioler och sång bjöd på allt de kunde. Med rytmiskt vaggande kroppar och viftande händer deltog 22000 personer i den musikaliska glädjen – och så alla vi TV-tittare i Sverige, Finland och Norge. Minsta barn tycktes sjunga med i svåra, vuxna visor, och Lilla Idas sommarvisa kunde ju alla. Det blev en stund av lysande gemenskap mellan alla åldrar. En strålande stjärna lektes fram.

 

DN:s serie om ”musikens kraft” handlar i huvudsak om musik vi lyssnar till utifrån. Hur påverkar den oss? Man kan mäta pulsslag för att veta om det är nyttigt eller skadligt med viss musik när man kör bil eller läser läxor. Av vilken musik får man gåshud? Man kan göra spellistor för vad man vill höra den sista tiden i livet. Men musiken inifrån då?

 

Jo, i en artikel berörs faktiskt också ”visan-i-örat” (5 juli). En musikpsykolog i London, Victoria Williamson, har samlat in 2 500 rapporter om vilka låtar som ”fastnat” i olika människors huvuden: ”urvalet är individuellt”. Här som så ofta omnämns visan-i-örat mera som ett besvär: man har fått ”en låt på hjärnan”. Som vore det fråga om en envis fluga en åskvädersdag. Det hände henne själv att hon fick syn på en skolåda i en affär som hette ”Faith”. ”Sedan hade hon George Michaels låt Faith i huvudet resten av dagen”, får vi veta. Men varför då? Vilka fantasier väckte låten hos henne? Det berättar hon inte. Vilken del av hennes personlighet ville väcka så stor uppmärksamhet?

 

Hon tycks inte ana att vi äger en djup resurs i vårt nervsystem. Vad vill den envisa visan säga oss? Tänk om vi talade med våra visor och drömmar, önskade oss fram till kära mål som båda tankekällorna kan godkänna. Visorna kan bli goda kamrater. ”Var är den vän som överallt jag söker”, frågar J. O. Wallin i en längtande psalm som någon gång kommer i mitt huvud.  Jo, ”jag hör hans röst”! svarar Rosenius i mitt öra vid viktiga tillfällen. Och när jag hade läst om Victoria Williamsons forskning fick jag en ovanlig gäst i örat: ”all världens Gud – all krafts och nåds och visdoms Gud”, sjöng det. Det var, tror jag, för att visan-i-örat är en grundläggande resurs i alla kulturer.

 

Ja, jag är fostrad med psalmer, och det spelar naturligtvis roll för mitt urval. Den danske skalden Jeppe Aakjær tar i sin diktsamling Rugens sange gestalt i ett havrestrå och diktar: ”mens i dug jeg groede fod for fod, groede sangen sammen med min rod”. När jag i drömmen kokar havregrynsgröt tänker jag på honom.

 

Nu är det längesedan det där entoniga tjatet tog slut, då jag tvangs lyssna till samma visa från morgon till kväll. Vi har många roller och omsorger, och alla söker sin gestalt i en egen visa. Det finns förresten människor som tar tröst också i upprepningen. Ju äldre vi blir, dess mindre förnyar vi oss. En släkting till mig tröstade sig i livets slutskede med endast Lina Sandells ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Det är många som har gjort det.

 

Den sinnliga tankekällan tycker nämligen om Gud. Det skulle vara intressant att använda Victoria Williamsons många exempel för att ta reda på hur den sinnliga tankekällan väljer låtar i vårt inre discotek. Är det så att ”Gud” eller ”Allah” för den sinnliga tankekällan är beteckningen på ett möjligt, demokratiskt samvete? Ett samvete som vi låter stelna i bekvämlighet och självförsvar?

 

Jag läste i förgår en blogg av Birgitta Holm (Emerita Blog), professorn i litteraturhistoria som skrivit om så många kvinnliga författare, Selma Lagerlöf och Sara Lidman för att nämna två. Hon berättar om Molières Misantropen från 1666 som hon sett i Berättarladan i Sunne. Molières civilisationskritik från Ludvig XIV:s tid visade sig tillämpbar än i dag: ”Att vi alla springer efter samma pipa, vare sig den råkar vara den kungliga centralmaktens eller den osynliga marknadens”. Men Birgitta kommer fram till att sanningssägaren Alceste i Misantropen använder samma medel som den civilisation han kritiserar: intellektets, dvs den abstraherande tankekällans argumentation. Ord, ord. Men så finns plötsligt en kyss mellan två älskande. ”Bara i kyssen tar den tankekällan paus”, skriver Birgitta som också citerar Shakespeare: ”Kärlek lever av att kärlek se”. Att se kärlekens uttryck förlöser i Molières pjäs det ena älskande paret efter det andra.

 

Nu vet vi ju förstås att en kyss i sinnevärlden kan användas också till att bedra. Ett berömt mytiskt exempel är ju hur Judas förrådde Jesus. Orden och kyssen måste samstämma, det är det tecken för skapande kärlek som tankekällorna ger i vår lek, vår dröm och vår visa. Vägen, Sanningen och Livet helt enkelt. Men det är mycket svårt att uppnå. Det verkar så klokt att springa efter samma pipa som de andra. Man får beröm för det. Men jag kan varnas av en enkel melodi: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa – tänk vad folket skulle stå och gapa! Inte på mig, men på min lilla apa!”

Nej, bättre att vara ”en nagel i ögat” som de sjöng i min barndom i Frälsningsarmén!

I DN i lördags den 30 juni läste jag en artikel av Aase Berg: ”Tintomara solkas i moderna ögon”. Tintomara är huvudpersonen i C. J. L. Almqvists roman Drottningens juvelsmycke (1834). När jag var 13 år tjusades jag för första gången av Tintomaras förmåga att finna sin egen väg, antingen hon klättrade omkring i operans kulisser eller gömde sig som ett jagat rådjur i skogen kring Stavsnäs. Tintomara Lazuli Azouras Tourneros var 1936 min otroliga Pippi Långstrump! Det var underbart att en sådan bok kunde finnas!

 

Att Tintomara var ”androgyn” var för mig helt naturligt. Hon var väl helt enkelt som jag själv, jag som ännu inte drabbats av erotikens pilar varken för man eller kvinna. Jag insåg inte alls vad jag saknade. Svårare var för mig att förstå Tintomaras förtvivlan över att bli föremål för en åtrå hon inte kunde återgälda. Det skulle väl ordna sig. ”Besynnerliga flicka som älskar ingen!” utbrister hennes mamma. Men kall var hon ju inte. Hon hade kärlek till sin mor, den gamla kvinnan som låg döende i ett kyffe, omsvept av trasiga sängkläder. Det var till henne hon den ödesdigra natten då Gustav III mördades hade stulit drottningens juvelsmycke, det var för henne hon hade vågat livet. Ingenting hade jag lättare att förstå.

 

Aase Berg använder också uttrycket ”barnkvinnan” om Tintomara. Hon är ”lockfågeln”, ”ett slags Lolita i sin sexiga oskuldsfullhet.” Så kan man läsa henne med ”moderna ögon”. Aase Berg är skrämd. Hon pekar på något farligt, men det handlar faktiskt inte så mycket om Tintomara. Det handlar om den moderna läsarens ”solkande öga”: ”genom dagens ögon blir Tintomara en pedofilmagnet”, skriver hon.

 

Det är klart att varje läsare laddar texten med sin mening. Det kan ingen konstnär värja sig för. Jag minns hur de amerikanska medelklassdamerna år 1966 pekade och skrattade när jag visade dem Elsa Beskows Den nyfikna abborren (1933), där bilderbokens huvudperson Thomas simmar naken som en groda i den svenska skärgårdsviken, stolt över att kunna simma. Jag kände mig tacksam över att småbarn hemma i Sverige hade det så naturligt. Inte ens i min frikyrkliga uppväxt hade någon velat hindra barn att leka vattenlekar nakna. Det var farligare att ”shingla håret” i de kretsarna.

 

Men nu är det 2012, och något har hänt som sexualiserat barns kroppar till och med i konsten. Aase Berg menar att en sådan litterär gestalt som Tintomara i dag är i den pornografiska farozonen, inte på grund av att hon är androgyn utan för att hon är barn. De japanska mangabilderna har varit föremål för rättegång. Dem köper man ändå frivilligt. Aase Berg talar om de bilder vi möter ofrivilligt överallt varje dag. Jag ser dem i underkläder när jag väntar på tunnelbanan och de stirrar på mig med stora ögon från väggen hos hårfrisören. Reklam och mode bidrar till att ”förstärka idealen om en förpubertalt outvecklad och samtidigt sexualiserad köttscen”, skriver Aase Berg. Det är detta hon finner det lätt att projicera på den eteriska Tintomara.

 

”Köttscen” är ett väldigt grovt ord, men jag känner att det ligger något viktigt i uttrycket. Vad är problemet? Vi har vunnit mycket i dag som kan föra samtalet om relationen mellan manligt och kvinnligt så öppet och fritt som aldrig förr, men det barnpornografiska problemet menar Aase Berg att vi sopar under mattan. ”Vi vill behålla pedofilin som ett avgränsat fack för genuin ondska”, tror hon.

 

Tintomaragestalten har varit föremål för många tolkningar och Aase Berg dröjer vid  förslaget att Tintomara kanske är ett djur, ett ”animal coeleste”, ”det himmelska djuret”. Vart är vi på väg? undrar hon. Naturens ”stora öga är blint”, säger hon, eftersom det varken söker eller ger bekräftelse. Kommer vår narcissism att ”förvandla oss till skog, till spegel utan medvetet innehåll”?

 

Jag ser det som större risk att vi mekaniseras, blir mer som robotar. Naturen är det levande som svarar oss med stormar och öknar, störtregn och oaser. Naturen speglar vårt mänskliga känsloliv, och det är inte en gång för alla givet hur det skall gestalta sig. När Tintomara gråter, suckar hennes mor av lättnad – hon är en riktig människa.

 

När vi är oroliga för kulturens känslomässiga nivå är det dags att minnas att kärlek är en lek, som speglas i konst och sagor. Kanske håller vi på att förlora den enkla symboliseringsförmåga som religionen ger. I vårt inre behöver vi möta meningsfulla gestalter, någon att tala med, någon som svarar oss i drömmar och visor, någon som visar riktningen.

 

Almqvist hade en särskild förmåga att vara både realistisk och att drömma. Fyra år efter Drottningens juvelsmycke gjorde han skandal med Det går an, där glasmästardottern Sara Videbäck förälskar sig i Albert och ritar upp en framtid där de båda försörjer sig själva. Tänk på det vackra namnet – inspirerat av en indisk vattengudinna, Sarasvati, och en svensk vårbacke där bäcken sorlar bland viden!

 

Jag ser i dag Tintomara som en arketyp för konstens tankekälla, en sinnlig uppenbarelse av en viktig mänsklig resurs som vi vanvårdar.

 

Det finns mycket av skog och vildmark i Tintomaragestalten. Hon bugar som träden för vind och susar som de sina sånger. Inför rovdjuren är hon värnlös, som också inför mänskligt våld. Hon har ett känsligt öra. ”Det var ett fult läte!” är en moralisk dom från hennes läppar.

 

Och vem är slutligen hennes gamla, döende mor? Hennes namn är Clara, och hon är den sanna drottningen, värd ett juvelsmycke.

 

Ta in det namnet: Clara.