Dröm dikt myt. Stina Hammar

Det finns en visa om profeten Daniel som spelat stor roll för mig i stunder då jag undrat över min rätt att tänka och handla annorlunda än förväntat:

Fatta mod som Daniel
mod att ensam stå!
Mod att ta ett fast beslut
och följa det också!  

Det bodde en väldig kraft i den här visan, när den klingade i mitt inre öra. Jag mindes söndagsskolans dockteater i sandlådan på Frälningsarmén, där fröken visade hur Daniel hade kastats i ”lejongropen” och en ängel såg till att de glupska bestarna inte åt upp honom. Visan uppmanade mig nu att som vuxen inte frukta vanetänkandets auktoritet. Vanetänkandets mäktiga lejon skulle inte få lov att äta upp min ”Daniel”. Visans ängel skulle bistå mig, och det gjorde den med största envishet. Jag kunde ha avvisat den, men jag beslöt att se om jag kunde samarbeta.

Häromdagen fick jag anledning att läsa hela Daniels bok i Bibeln. Det hade jag faktiskt inte gjort förut. Nu mindes jag att jag som barn hade fascinerats av namnet på den babyloniske storkonungen Nebukadnessar som år 597 f.Kr. besegrade Jerusalem, och jag mindes min barndoms känsla av triumf när de tre judar han straffat med att kasta i en brinnande ugn inte alls for illa av lågorna utan oskadda sågs gå omkring därinne i elden i sällskap med en fjärde gåtfull man. Jag såg det hända i sandlådan! Jag minns inte hur fröken förklarade den fjärde mannen. En ängel? Kristus?

På den tiden låg de båda tankekällorna så nära varandra i mitt sinne att ingen skarp gräns mellan dem var märkbar. Det som skapades under frökens händer i sandlådans Jerusalem kändes fullt verkligt, särskilt eftersom de vuxna omkring mig tog allt som stod i Bibeln som bokstavlig sanning. Nu förstår jag att samma gränslöshet mellan de två systemen som jag hade som barn gäller mänskligheten än i dag. Vi har inte klart definierat våra redskap utan styrs alltjämt som diktatorn Nebukadnessar av blinda känslor. Lagen tolkas ofta på den starkares sida. Jämför med romernas utsatthet i dag! Ut med dem bara! Kasta dem i den grymma världens hatfullt brinnande ugn!

Som om vi alla ingick i en kollektiv drömprocess läser jag i Bibeln om vår kamp för medvetande och om våra misstag. Trial and error i tidsåldrar. Vi rör oss på svåra områden. Daniel var framför allt en stor drömmare och han lärde Nebukadnessar att drömma.

Nebukadnessar var kung i Babylonien, där man dyrkade många gudar. Han hade besegrat Jerusalem och fört folket till fångenskap i Babylonien. Särskilt välskapta judar utvaldes av hans tjänstemän och integrerades med hans tjänarstab. Daniel och två vänner till honom hörde till de vackra, utvalda.  

Det visade sig att Nebukadnessar trots sin stora makt hade mardrömmar och vaknade på dåligt humör. Vid ett tillfälle begärde han att astrologerna och spåmännen omkring honom både skulle berätta hans hemska dröm för honom och tolka den. Det fanns det ingen som ville ens försöka: ”Ingen finns som kan meddela konungen det, förutom gudarna, och de hava icke sin boning ibland de dödliga”, försäkrade de förtvivlat. Nebukadnessar hotade då att förgöra alla vise män i sitt rike – hela kultureliten skulle bort!

Daniel tog då chansen att rädda både vänner och fiender från en så onödig blodspillan. Han bad om tid till koncentration. Han och hans vänner bad sedan innerligt till Gud att Daniel skulle få veta i en syn om natten vad konungen hade drömt.

Daniel drömde då om en bildstod, vars huvud var av guld. Bildstodens bröst och armar var av silver, dess buk och länder av koppar, dess ben av järn och dess fötter delvis av järn, delvis av lera. En kastad sten omintetgjorde till slut hela bildstoden.

Daniel tolkade för Nebukadnessar att guldhuvudet symboliserade dennes regeringsperiod och att de övriga metallerna avsåg kommande epoker. Men stenen krossar allt detta, ty slutligen skall det komma ett rike som ”aldrig i evighet” kan förstöras.

Den dröm Daniel hade att berätta för Nebukadnessar var tillräckligt mäktig för att den skulle kunna accepteras av denne som vore det hans egen dröm. Han smickrades nog av att själv representera guldhuvudet. Han lät konstruera bildstoden i verkligheten och fordrade sedan att människorna skulle tillbedja den. Daniel och hans vänner vägrade detta, och därför kastades de i den brinnande ugnen, där lågorna dock inte kunde bränna dem.

Det är fullt möjligt att ”drömma för andra” som Daniel åtar sig att göra. Det har jag själv varit med om. Det finns ett stort uppfattningsfält mellan människor som antagligen utnyttjades av urfolken som inte hade mer pålitliga tekniska möjligheter. Men det finns ännu i dag i vår högteknologiska värld drömska människor som har antenner utsträckta mot trådlösa meddelanden, antingen de vill eller inte.

Berättelsen om den brinnande ugnen och den om lejongropen hör enligt min uppfattning också till drömmens värld. Det var förstås en vink om det rike som inte kan förstöras, det vi har inom oss. Nebukadnessar var troligen ”synsk”, och när vi läser vidare i Daniels bok får vi klart för oss att han hamnade i häftig psykos men tillfrisknade. Efter ett anfall av storhetsvansinne blev han ”utstött från människorna, måste äta gräs som en oxe, och av himmelens dagg vättes hans kropp, till dess att hans hår växte och blev såsom örnfjädrar och till dess att hans naglar blev såsom fågelklor”. Så berättar han själv. Strindberg kunde inte gjort det mer målande.

Bildstoden liksom alla de babyloniska gudabilderna ”som inte se, höra eller veta något” ställs i Daniels bok mot den tilltalbara bildskapande tankekälla som ”himmelens Gud” givit människorna. Texten handlar om den integritet man kan vinna genom den. Även Nebukadnessar förändras och blir mänskligare. Om drömmen som inleder hans vansinnesperiod och hur han sedan tillfrisknar berättar han själv i en skrivelse ”till alla folk och stammar och tungomål som finns på hela jorden”.

Plötsligt är alltså ”alla folk och stammar” lika mycket värda! Men alltför många människor har lidit av verkliga brinnande ugnar och slukats av hungriga lejonkäftar bara för att vi inte lärt oss skilja vårt inre rike från yttre verklighet. Vi behöver ”fatta mod som Daniel” för att kräva drömkunskap i världens alla skolor.

Jag har börjat läsa bibeln på ett alldeles nytt sätt, och det känns spännande. I var sin intressant bok om Jesus kollar Jonas Gardell och Lena Einhorn historiska föreställningar och judiska seder och bruk, men jag tycker att båda missar något väsentligt: den religiösa upplevelsen. Hur kan vi i modern tid förstå den som en ljusets ödla i den dunkla lustgård som människosläktets alla drömmar, sagor och myter växer i?

Gardells och Einhorns böcker är båda skrivna på den vanliga, abstraherande tankekällans villkor och med dess logik. Det är bra. Jag skall läsa om och kontrollera så jag gör dem rättvisa. Men mitt eget projekt är att söka upp den sinnliga tankekällans uttryck i de gamla texterna. Som i sagor och drömmar tar Bibelns gestalter ärendet på kroppen. Vad händer när solen skiner hett på Abraham i terebintlunden? Hur skapas stegen mellan himmel och jord för den smarte Jakob, när han likt den dumme Esau äntligen vilar sitt intelligenta huvud mot markens sten? Jag har redan ägnat fyra bloggar åt detta.

Liknande fenomen fortsätter också i Nya Testamentet. Vad händer Sakarias när han står i rökelsen i templet? Jo, äntligen släpper lagen fram nådens ängel som förkunnar att hans ålderstigna hustru Elisabet skall bli havande. Den tvivlande logikern tycker att det är naturligt att fråga hur det skulle gå till, för vi tänker i den vanliga logikens banor. Sakarias gjorde det också. Men nu var den sinnliga tankekällans mytiska stund kommen. Ängeln blev otålig. Kära människor, kan ni inte begripa att ni kan tänka på ett annat sätt? När Sakarias inte kunde det, berövades han Orden (som arketypiskt hänförs till mannen). Samtidigt fick kroppen och kvinnan sin upprättelse. En ny andlig möjlighet skulle se dagens ljus i det barn som bebådades, och som skulle komma att kallas ”Johannes Döparen”. Han skulle inte nöja sig med intellektet och lagen. Sinnena måste väckas. Han döpte judarna genom att helt obekvämt doppa hela kroppen i Jordan.

Slutligen blir kvinnan den mytiska huvudpersonen. Det är till henne ängeln Gabriel kommer med det stora budskapet. I Marias fall utesluter alltså den mytiska historien helt och hållet det manliga elementet (Josef). Den vanliga sinnligheten åsidosätts demonstrativt, när ängeln går direkt till Maria och den helige ande i sin osynlighet befruktar henne. Om något har irriterat såväl troende som otrons folk så är det väl detta! För man fick inte tänka i bilder. Bilder var inte verklighet. Men den mogne Jesus innefattar i sitt språk med emfas både bilden och orden. Ja, den fattige snickarsonen skapar i sin fruktansvärda död sig själv till en talande bild som oroar en stor del av världen 2000 år efteråt. Han gjorde det i lydnad mot Gud, betonas det. Hur då? I lydnad mot ett inre öga?

Är det en slump att Jesu far heter Josef? I Gamla Testamentet bär en man vid namn Josef båda tankekällorna. Felet är att han lyckas. Han kan peka på yttre framgång i sin livstid. Därför duger han inte till identifikator i ett långsiktigt arbete för människovärdet. För att upphäva det missförståndet ger oss den bibliska historien Jesus som i ångest och förnedring kan vara broder till alla. Han lär oss med sin egen kropp att människovärdet inte har med yttre framgång att göra.

Evangelierna är grunden för en ikonostas som konstnärerna i vår kultur ständigt druckit kraft ur.

Jag drömde igår natt att man hade tillverkat en låda där man kunde innesluta en människa, ja, som ett experiment i stil med Schrödingers berömda kvantkatt. Den stängdes in i en låda där den kunde röra olika knappar som utlöste endera mat eller gift: uppåt mat, neråt gift ungefär. Innan experimentet var avslutat räknades katten som såväl levande som död. 50 % var ju chansen såväl till det ena som till det andra. Man kunde inte veta. Nu finns det faktiskt människor som känner sig som den katten, såväl levande som döda på en gång.

I min dröm var det viktigt att det inte fick komma ljus in i lådan. Jag såg hur ljuset bröt in som en aktiv kraft i en spricka i nederkanten, men lådan tätades omedelbart av någon jättes hand. Sedan slutade drömmen med en visa som kom i örat som en morgonens ljusstrimma för mig. Det var Nils Ferlin: 

När skönheten kom till byn, då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla,
då sköto de efter henne med femton gevär,
ty de voro ju så förklokade alla 

I Ferlins dikt är klokheten den kollektiva jättens hand som hindrar medvetandets ljus att lysa på skönheten (kanske konsten), och i stället släpper loss aggressivitetens gift mot henne. Om jag nu säger att ordning också kan vara giftigt, så skjuter nog klokheten mig bums. Men det här drömde jag när Jan Björklund hade bestämt att det skulle stå i betyget om ett barn skolkade från skolan. Som enstaka åtgärd kanske det inte vore värt en blogg, men nog kände jag det som om klokheten ville täta en mörk låda från varje strimma av insiktens ljus. Och socialdemokraternas Ylva Johansson sjöng nästan med. Så farlig och smittsam är Ordningen.

I en annan strof av Ferlins visa står det om klokhetens skola: ”När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok, då upphörde deras ögon att lysa”. Vilket kriterium! Ögonens ljus! Det där med känslan av liv syns i ögonen, om någon har tid att titta. Jag tror att bakom det där som Jan Björklund så slarvigt och demagogiskt kallar ”flumpedagogik” låg en sådan vision. Barns ögon skulle lysa av nyfikenhet, upptäckarglädje och samförstånd.

Björklunds linje är historielös, och han tappar alldeles bort att barnen skall fostras till demokrati. Jag minns med obehag människors beundran för Hitlerjugend, och senare också för ryska pionjärbarn, som fostrades till mönsterelever som kom med blommor till sina lärare, men som också om det krävdes kunde ange sina föräldrar till polisen. Som en reaktion mot det totalitära skrev Astrid Lindgren 1945 Pippi Långstrump, och Tove Jansson skapade sin mumindal för varelser av alldeles oförutsedd karaktär. Aldrig mer skulle ordningens hemuler regera oss! Aldrig mer skulle barn göras osynliga av ironiska vuxna!

Aldrig mer – så svårt det är! Så många skolkande barn som måste ha det ensamt och ont innan vi förstår deras nödvändiga motståndsrörelse mot något som de inte kan formulera på annat sätt. Kanske är det misströstan om oss vuxna, vi som ordinerar kunskapsprov men inte lär oss betydelsen av deras svar, deras lekar, deras känslor, deras teckningar och drömmar. Var finns tron på hjärtats demokrati? Var finns insiktens ljus i vår ordningsamma språklåda?

Kära ”flumpedagoger”! Ge inte upp! Kom igen! Riv den mörka lådan! Lyssna efter visan-i-örat! Den har en mäktig kraft mot allt vad man försöker inbilla er! Ferlin slutar sin visa i ett visst missmod:

En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en gång skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
och mänskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått,
- Men visorna äro klena sibyllor. 

Nej, Nils Ferlin! Men det tar tid att skapa medvetande i mörka kattlådor. Ändå måste man försöka.