Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag drömde igår natt att man hade tillverkat en låda där man kunde innesluta en människa, ja, som ett experiment i stil med Schrödingers berömda kvantkatt. Den stängdes in i en låda där den kunde röra olika knappar som utlöste endera mat eller gift: uppåt mat, neråt gift ungefär. Innan experimentet var avslutat räknades katten som såväl levande som död. 50 % var ju chansen såväl till det ena som till det andra. Man kunde inte veta. Nu finns det faktiskt människor som känner sig som den katten, såväl levande som döda på en gång.

I min dröm var det viktigt att det inte fick komma ljus in i lådan. Jag såg hur ljuset bröt in som en aktiv kraft i en spricka i nederkanten, men lådan tätades omedelbart av någon jättes hand. Sedan slutade drömmen med en visa som kom i örat som en morgonens ljusstrimma för mig. Det var Nils Ferlin: 

När skönheten kom till byn, då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla,
då sköto de efter henne med femton gevär,
ty de voro ju så förklokade alla 

I Ferlins dikt är klokheten den kollektiva jättens hand som hindrar medvetandets ljus att lysa på skönheten (kanske konsten), och i stället släpper loss aggressivitetens gift mot henne. Om jag nu säger att ordning också kan vara giftigt, så skjuter nog klokheten mig bums. Men det här drömde jag när Jan Björklund hade bestämt att det skulle stå i betyget om ett barn skolkade från skolan. Som enstaka åtgärd kanske det inte vore värt en blogg, men nog kände jag det som om klokheten ville täta en mörk låda från varje strimma av insiktens ljus. Och socialdemokraternas Ylva Johansson sjöng nästan med. Så farlig och smittsam är Ordningen.

I en annan strof av Ferlins visa står det om klokhetens skola: ”När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok, då upphörde deras ögon att lysa”. Vilket kriterium! Ögonens ljus! Det där med känslan av liv syns i ögonen, om någon har tid att titta. Jag tror att bakom det där som Jan Björklund så slarvigt och demagogiskt kallar ”flumpedagogik” låg en sådan vision. Barns ögon skulle lysa av nyfikenhet, upptäckarglädje och samförstånd.

Björklunds linje är historielös, och han tappar alldeles bort att barnen skall fostras till demokrati. Jag minns med obehag människors beundran för Hitlerjugend, och senare också för ryska pionjärbarn, som fostrades till mönsterelever som kom med blommor till sina lärare, men som också om det krävdes kunde ange sina föräldrar till polisen. Som en reaktion mot det totalitära skrev Astrid Lindgren 1945 Pippi Långstrump, och Tove Jansson skapade sin mumindal för varelser av alldeles oförutsedd karaktär. Aldrig mer skulle ordningens hemuler regera oss! Aldrig mer skulle barn göras osynliga av ironiska vuxna!

Aldrig mer – så svårt det är! Så många skolkande barn som måste ha det ensamt och ont innan vi förstår deras nödvändiga motståndsrörelse mot något som de inte kan formulera på annat sätt. Kanske är det misströstan om oss vuxna, vi som ordinerar kunskapsprov men inte lär oss betydelsen av deras svar, deras lekar, deras känslor, deras teckningar och drömmar. Var finns tron på hjärtats demokrati? Var finns insiktens ljus i vår ordningsamma språklåda?

Kära ”flumpedagoger”! Ge inte upp! Kom igen! Riv den mörka lådan! Lyssna efter visan-i-örat! Den har en mäktig kraft mot allt vad man försöker inbilla er! Ferlin slutar sin visa i ett visst missmod:

En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en gång skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
och mänskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått,
- Men visorna äro klena sibyllor. 

Nej, Nils Ferlin! Men det tar tid att skapa medvetande i mörka kattlådor. Ändå måste man försöka.