Dröm dikt myt. Stina Hammar

En morgon vaknade jag till en visa som låter ungefär så här:

 

Gåsa gåsa Klinga,

låna mig dina vingar!

-- Vart ska du flyga? – Till Rosendelund!

Där gal göken, där gror löken,

där sitter litet barn och leker med guldäpple,

där sitter du, och där sitter jag.

 

Gåsa gåsa Klinga är en mycket ovanlig fågel i min själs glänta, så jag stannade till och undrade över drillen. Elsa Beskow har illustrerat visan i en stor bilderbok med Alice Tegnérmelodier, Borgmästar Munte. Bilden föreställer en inbyggd gård, en sådan som vi själva har på baksidan av ett hus på Öland. Murarna är låga och gräset brer ut sig över gårdens flisor. Mitt på gården lyser en gul tulpan, och där sitter mycket riktigt ett litet barn och leker med guldäpple.

Visan-i-örat tycks ibland tjäna som förebud. Ja, vi talar mycket just nu om huruvida vi skall orka fara till Öland i början på juni. Men den känslomässiga kvaliten i visan och bilden stämmer inte med det beslutet. Mina tankar gick också till en bestämd vän. Vi hade en gång talat om den här visan. Hon hade hört en annan version, där den fågel som anropades var en hök. Skulle jag få bekräftelse på det spåret?

Dagen gick medan jag tänkte på helt andra saker. Vi satt och såg rapport på tv när telefonen ringde. Tomas tog emot, och det var tydligen en helt obekant människa som frågade om något han aldrig hört talas om, men det kanske angick mig. Nej, det var en obekant röst som frågade om jag kom ihåg för mig helt obekanta människor. Men så sa hon att hon hade en bok som hon fått när hon var barn. Den var skriven av någon som hette Kristina H. och det fanns en hälsning från författaren till ”lilla Jeje”. Boken hette Isabella.

Nu började jag känna igen mig litet grand. När jag i slutet på 30-talet gick på gymnasiet frågade min farbror som hade bokförlag, om jag skulle vilja sätta rim till en serie kort han hade kommit över. De föreställde en isbjörnsunge i olika situationer. Jo, det gjorde jag ju gärna. Och på den tiden försökte jag kalla mig Kristina, liksom min syster Greta började kalla sig Margareta. Det längre namnet ansågs finare. Så hette ju också två av småprinsessorna på Haga Margareta och Kristina. Därför signerade jag mina rim ”Kristina H.”

Kvinnan på andra sidan telefonlinjen berättade var hon hade bott, och då gick det upp ett ljus. På den tiden var jag flickscout i Frälsningsarmén och min brigadchef bodde där den här kvinnan hade bott som barn. Här var hon nu. Jag hade suttit barnvakt åt henne för 75 år sedan. Jag mindes henne som baby men hon hade inga minnen av mig. När jag slutade gymnasiet och dansade med Tomas allt som fanns att dansa, började jag ett helt nytt liv, och jag kallade mig åter Stina, beredd att byta flicknamnet Hartman till Hammar.

Hur hade hon fått vingar att bege sig till sitt ursprung, sitt ”Rosendelund?” Hon var änka och när hon kände sig ensam hade hon tagit kontakt med en verksamhet på Frälsningsarmén, och där hade de hjälpts åt att lista ut vem som för 75 år sedan hade givit en bok om en isbjörnsunge åt ”lilla Jeje” som nu inte ens kom ihåg att hon kallat sig så. Men det stod ju där! ”Boken är både lappad och lagad”, försäkrade hon. ”Isabella” av Kristina H. var nu laddad med den kärlek ett litet barn ger sin mor, när de möts kring en saga, ett ”guldäpple”, ja, ett ”solägg” kallade Elsa Beskow det för, det där undret när bild och ord möts.

 

 

 

 

 

 

Den är så smal att den utan vidare droppade ned i min brevlåda, Anders Omstedts viktiga bok på 60 sidor: ”Connecting Analytical Thinking and Intuition” med undertiteln ”And the nights abound with Inspiration”. Anders Omstedt är professor i oceanografi och boken jag drog fram ur det snustorra kuvertet var utgiven på Springer Briefs Earth sciences.

 

”Connect” är det viktiga ordet i bokens titel, och ärendet är att uppmuntra oss att förbinda det jag kallar människans två tankekällor med varandra, alltså det som i bokens titel kallas ”analytical thinking and intuition”. Med andra ord: ur det torra kuvertet från Göteborgs Department of Marine Sciences med dess exempel på matematiska modeller och grafiska kurvor över jordens sjösystem, nåddes mina öron även av bruset från ett underjordiskt, mäktigt vatten − sagans, mytens och diktens Nilen.

 

Nilen är geografiskt jordens längsta flod. Anders Omstedt har deltagit i vetenskapliga undersökningar som kunnat visa att även en liten höjning av Medelhavets vattennivå skulle skada regionen kring Nilens delta. Han är helt närvarande i den yttre geografin och fascinerad av sitt forskningsområde. Med den här boken vill han poängtera att vi även vetenskapligt har nytta och glädje av ”intuitionen”, det konstnärliga tänkande vi alla har fått av naturen: drömmarna.

 

Den som använder sina drömmar, förstår också konst och dikt på ett annat sätt. Omstedt citerar en dikt av Stig Dagerman, ”Ice age”. Här gäller inte naturvetenskapliga fakta utan det frusna vattnet är en bild av människans känsloliv. Diktaren känner sig förfrusen och skulle vilja smälta till en flod just som Nilen. Men i stället blir han själv till en staty av is som sprutar is när han öppnar munnen. Vid värmen från en liten eld smälter han till en vattenpöl som hans värdinna torkar upp med en trasa: ”You become a puddle, though you wanted to be the Nile”.

 

Det är nog många som känner igen sig i den liknelsen. Man vill så mycket och kan så litet att man drabbas av vanmakt. Vetenskapligt arbete tillfredsställer vår vetgirighet, och Anders Omstedt hade erfarit det med lust. Men han längtade efter mer. I 30-årsåldern försökte han vidga sitt medvetande med en sommarkurs i ”dröm-myt-saga” på Biskops Arnö. Det var första gången han fick inblick i drömgruppsarbete. Han överraskades av drömmarnas kraft att förändra. Det är nu trettio år sedan dess. Parallellt med sitt intressanta arbete med vattendrag, klimat och isar forskade han vidare i dröm och dikt: ”I was now seeking the very source of my feelings – to find the Nile river in myself.”

 

Den svenska titeln på Dagermans dikt är ”Istid” och den publicerades som en ”dagsedel” i tidningen Arbetaren den 11 februari 1953. I Dagermans fall tog sig våra två sätt att tänka uttryck i hans yrkesliv. Dels var han en utåtriktad journalist med politiska intressen, dels en djuplodande diktare. Han blev hyllad och älskad. Ändå förfrös hans hjärta, kanske av en tidig köldskada. Han tog sitt liv i november samma år som han skrev dagsedeln Istid. Naturligtvis finns det ett samband.

 

Konstnärerna blir ofta så ensamma i sin känslighet. De tänker med hela kroppen, där vår kultur använder bara huvudet. Den ena undersökningen efter den andra visar samband mellan konstnärlig begåvning och psykiska besvär. Det är ett skäl till att jag jublar över Anders Omstedts bok. Vi läser där en alldeles vanlig människas vittnesbörd om sitt sökande och sin dubbla väg. Den är möjlig. Den är berikande.

 

Emellanåt berättar Anders Omstedt en dröm för oss. Första natten på kursen på Biskops Arnö drömde han att han såg in i ett varuhus med lockande varor, men när han kom till affärens port, var den låst. Natten efteråt drömde han att han blev biten av en skorpion i Achilleshälen. Han tolkar de båda drömmarna i samband med varandra och drar slutsatsen att nyckeln till drömmarnas gåvor var hans egen sårbarhet.

 

Det var Montague Ullmans metod att bearbeta drömmar i grupp som lanserades på Biskops Arnö. Anders Omstedt beskriver hur ett sådant arbete går till. Någon erbjuder sin dröm, alla skriver upp den så noga som möjligt. Sedan ”lånar” var och en i gruppen drömmen, gör den till sin. Drömmaren sitter avskild och lyssnar till samtalet. Ingen får påstå sig ha någon bestämd lösning, endast förslag. Formeln är: ”Om det vore min dröm, skulle jag tänka (eller känna)…Endast drömmaren själv har nyckeln till just sin dröm.

 

Om Anders Omstedts två första drömmar vore mina skulle jag nu efter många års drömmande se tillbaka och tänka att redan mina första drömmar försökte klargöra för mig att de inte öppnar en affär för alla mina önskningar. Det är ett vanligt missförstånd. Det jag mest behöver vinna är integritet, skydd för min sårbarhet, så att jag kan göra nytta i världen, trots att andras tycken och domar kan vara som ”skorpionernas” giftiga bett.

 

Önskedrömmar hör till dagtänkandet. I stället för affärens låsta dörr fann Anders Omstedt som en gång Freud och Jung: ”a gateway to a deeper understanding of ourselves, humanity and creativity”. Det konstnärliga tänkesättet smälter isen om vi hjälps åt att andas på den i många, många drömgrupper.

 

Anders Omstedt finner ”beauty and power” i sina drömmar. Det är ”like singing in a new language”, skriver han. Dock finner han att man inom vetenskapliga kretsar sällan diskuterar skapande processer. Det är dumt, för att vara uppmärksam på drömmarna kommer också till praktisk nytta. De stöder förmågan att minnas, att iaktta, att se helheten i komplicerade situationer. ”And the Nights Abound with Inspiration”, som det står i titeln: Nätterna flödar av inspiration.

 

Boken borde spridas i stor skala och översättas till många språk. Det är trettio år sedan jag hade den drömkurs på Biskops Arnö som blev starten för Anders Omstedt. Jag är glad och lycklig.