Dröm dikt myt. Stina Hammar

Av olika orsaker har jag varit förhindrad att avsluta min serie bloggar kring Johannes Anyurus science fiction-roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Under uppehållet har jag gång på gång läst om texten som för varje gång djupnat. Nu ser jag den som en konstnärligt gestaltad terapeutisk process. Den komponent som Anyuru oftast kallar ”Tundraflickan” är den identifierade patienten. Hon vistas på Tundrakliniken i stadsdelen Kaningården, där författaren har växt upp. Men enligt Tundraflickans pass är hon själv från Belgien. Hennes föräldrar kommer från Bryssel för att övertyga henne om att hon är deras dotter och att hon heter Annika Isagel som passet visar.

Isagel är också namnet på den kvinnliga piloten i Harry Martinsons Aniara. Namnet förbinder den ena diktaren med den andra. Men jag vill hänvisa också till Göran Tunström som talar om ”språkgalaxerna” och till Birger Sjöberg, som talar om familjer som om de vore planetsystem. Det ligger nära till hands för drömmare att se föräldrarna som ”himlakroppar” i alla bemärkelser. Vi färdas på vårt jordklot i rymden. Och Kaningården är ”platsen de alla hade tittat ut på Sverige ifrån”, alla som rör sig i författarens universum. Där ”minns” Tundraflickan en annan mamma och en annan pappa, positiva motkrafter mot den skrämmande terrorismen och fascismen. Hon lever inte heller i nuet utan i den framtid som skrämmer författaren och som ekar i hennes texter.

Den sinnliga tankekällan har förmågan att skapa personifikationer åt delar av personligheten som vi förskjutit. På så sätt hjälper den oss att skapa sammanhang i stället för tomhet. Men vi är misstrogna mot dröm och dikt. Vi fruktar de delar av oss själva som vi av sociala skäl lyckats osynliggöra.  Så är det, när författaren för första gången besöker sjukhuset i sitt förstörda barndomsland Kaningården, där man förvarar särskilt farliga brottslingar:

”Vakten gick ett par steg bakom mig, jag hade en känsla av att närma mig avgrunden, jag ville vända om, resa hem.”

Tundraflickan är terroristen i oss alla. Författaren ser henne genom pansarglas. Men det första Gud skapade var pennan, får vi veta, och med den i hand kan Annika Isagel beskriva hur grymheten lurar bakom älskvärt beteende, bakom vetenskapliga experiment och vardagliga mobbande utspel och gapskratt.

Med pennan i hand blir Tundraflickan författarens jämlike: ”Jag skriver till dig som inte heller kan sova”. Eller så småningom när hon känns mindre hotande: ”Jag skriver till dig som inte kommer att kunna tro att det jag berättar kan hända i Sverige”.

Det lilla ordet ”dig” börjar lysa för mina ögon och påminner om en hel språkvärld som jag lärt känna genom några författarskap. ”I begynnelsen var relationen”, säger Martin Buber i den poesifilosofiska boken Jag och du. Den inspirerade Lars Ahlin och med honom en hel författargeneration.Redan i romanen Om (1946) myntar Ahlin en ramsa som blev betydelsefull för många: ”du som är jag, jag som är du och vem som helst”. I De små orden, inledningskapitlet till romanen Fromma mord (1952) hävdar han: ”De personliga pronomina är våra ögon”. Låt oss använda dem så i Anyurus text.

Anyurus Annika Isagel har inget eget jag: ”Jag tittar mig i spegeln och det är inte jag”, förklarar hon. Hon bär olika namn i olika kroppar, där det behövs, för att någon känner tomhet. Nu har hon dragits in i författarens universum. Han upplever henne som ”något alldeles utanför mitt synfält”. Så är det med dröm och konst att det är för att de vidgar vårt synfält vi lockas att undersöka budskapen. Pärlorna ligger dolda bakom språkets slöja, bakom små ord som ”du” och ”jag” och ”det”.

När Tundraflickan efter många är lyckas ringa barndomsvännen Liat, svarar denna med häpnad: ”Gud är det du?”

Det är en vändpunkt – ”Gud” och ”du” i samma andetag, utan skiljetecken!

Personifikationer är ett av den sinnliga tankekällans viktigaste sätt att uttrycka sig. I förra bloggen visade jag litterära exempel på hur man personifierat människans sinnliga tankekälla, och att både manliga och kvinnliga karaktärer representerar den.

Då glömde jag ändå Carl Jonas Love Almqvists skapelse i Drottningens juvelsmycke: Tintomara Lazuli Azouras Tourneros (1834). Jag uppfattar Tintomara som en kvinna, men hon klär sig ofta som en man och hon är attraktiv för både män och kvinnor. Det är ett problem för henne att hon inte förmår besvara någons passion. På det sättet skapar hon mångas lidande. Men hon älskar sin döende mor.

I Almqvists berättelse företräds vårt vanliga sätt att tänka av två ”kirurger”. De kategoriserar den androgyna varelsen Tintomara som ”animal coeleste” – ”det himmelska djuret”. Den sinnliga tankekällan använder sinnena ordfattigt eller ordlöst som djuren gör. Skall inte människan höja sig över det tillståndet? Tintomaras mor drar en suck av lättnad, när dottern gråter över hennes eländiga tillstånd. Tårarna är beviset på att hennes älskade dotter Tintomara är människa.

Anyurus Annika Isagel som har glömt sitt riktiga namn och sin härkomst och påstår att hon inte befinner sig här utan i framtiden, påminner mig om Tintomaras sång: ”Jag finner ingen. / Ingen mig finner”. ”Kirurgerna” hos Almqvist motsvaras hos Anyuru av läkarna på mentalsjukhuset. som ställer diagnosen schizofreni på Isagel, som om hennes många roller var en allvarlig störning. Annika Isagel är viktig för människosläktets överlevnad – hon är konstens ande som går genom mardrömmens helveteskretsar åt oss, för att vi skall kunna bli mänskligare.

Vid författarens första besök på sjukhuset brister Annika Isagel i gråt. Tårar hade han inte väntat sig!  Men hon är människa, hon som Tintomara! Hennes hälsningsord till honom var också överraskande för honom: ”As-salaamu-alaikum”. ”Fred”. Han svarar henne inte, för han är misstrogen mot henne och skyller terrordådet i seriebokhandeln på henne:

”En mördare som hade spillt blod i min religions namn. En demon som stulit mitt ansikte. Hon grät, ljudlöst, när hon tittade på mig.”

Men långt senare erinrar han sig hennes första tårar: ”Hon grät --- som om jag var efterlängtad.” Författaren behöver Annika Isagel för att få tillbaka sitt ansikte. Hon har tillgång till synerna och vågar föreställa sig det onda som kan hända i framtiden. Hon behöver också författaren som har orden och kan ge sammanhang åt hennes upplevelser. Han kan få andra människor att reagera på omänsklighet som hotar.

Tårarna låg utanför hennes vilja. Men ordet fred? På vilket sätt kan hon bjuda honom den fred som hon också hälsade honom med?

Jag har inte läst Koranen. Jag inser att mina föreställningar är färgade av fördomar och lär mig nu nytt av Aniurus fromhet. Personer i dröm och konst företräder alltid något mer än sig själva, oavsett religiösa föreställningar. Mitt exempel tar jag från Göran Tunström som i romanen Ökenbrevet målat sitt porträtt av Jesus, helt enligt den sinnliga tankekällans helande mönster.

Jesus längtar efter Messias – ”fred på jorden, till människorna en stor glädje”. Hans längtan uppfylls i en dröm. Messias ”vars ansikte låg i skugga” gick i drömmen omkring bland många människor och pekade på somliga som visade sig vara ”de tolv karaktärernas språkrör”:

”där gick efter honom hans tvivel, hans fruktan, hans styrka, hans tålamod, och tillsammans bildade de en väldig stjärna som spred sig ut över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn.”

”Messias” är i Tunströms framställning varje människas möjlighet till syntes av de motstridiga känslor vi alla är utrustade med men många gånger omedvetna om. Vi får syn på dem genom den sinnliga tankekällans personifikationer. Vi kan känna igen oss i andra.

 Denna inre fred är botten också i Anyurus roman, om jag läst den rätt. Vår ”schizofreni” skall vändas till en ”stjärna”. Det är därför Annika Isagel skall ”rädda Liat” och ”mamma och pappa, fast de är döda” –  tiden är för Isagel inte en linje utan ett landskap, där även de döda lever. Alla tillsammans skall skapa en stjärna av gemenskap. Den splittrade kroppen skall helas inifrån och ut.

Men det är inte Annika Isagel som är centrum i romanen. Det är författaren själv. Isagel gråter hans tårar.