Bengt Nerman och Mäster Ekkehart
Nytt bloggår! Jag tar mitt lilla nötskal och går till min styrkekälla och vad flyter upp i dag? Jo, där skimrar Bengt Nermans bok från 1982 Om erfarenheten. En studie i skapandets villkor. En så gammal bok – 30 år sen – vem läser en sån? Jo, jag återvänder då och då till den. När den kom ut hade jag till synes misslyckats med hela min arbetssituation. Mitt nyfödda tänkesätt kunde inte andas på min arbetsplats – var skulle det få luft? Var fanns vatten att fukta läpparna med? Min avhandling om Birger Sjöberg, Drömfyllt rum, avvisades på universitetet.
Vid den tiden greps jag av Bengt Nermans berättelse i boken Om erfarenheten om hur han sökte ett levande språk, ett djupt demokratiskt förhållningssätt: ”Somliga saker, de existentiella, kan man bara se i ett dialogförhållande. Man ser dem inte om man försöker ställa sig utanför och titta på.” Precis så kan man uttrycka förhållandet mellan de båda tankekällorna, den drömska, poetiska som konfronterar oss sinnligt med all världen, kosta vad det vill, och den abstraherande som väger och mäter och bestämmer hur det bör vara, ja påstår att det är. Men 1982 hade jag ännu inte de begreppen att förstå med.
Jag fängslades särskilt av något som hände en dag när Bengt Nerman var ute och promenerade med sin fru: ”i rännstenen alldeles där Spökparken börjar såg jag något hoptovat dammtorrt.” Han blev våldsamt upprörd. Det var en fågel. Han tog upp ett block och började skriva: ”Död fågel. Kungstensgatan.” Han tyckte att fågeln bad honom ge den röst. Känslorna blev så väldiga att han trodde att han skulle sprängas. Men fågelns ord kom inte fram. När de kom hem fick hans fru honom ner på rygg på golvet och så satte hon sig på honom och sa: ”Skriv!”
”Och jag kunde skriva. Jag gick inte sönder. Bröstet höll och likaså förståndet när nu en annan rörde vid mig och gjorde mig påtaglig………..Jag vågade låta den döda fågeln i mig tala.”
Jag hade som sagt inte termer 1982. Bengt Nerman skriver att han talade med ”dödens röst”, men när jag läser det i dag tycker jag tvärtom att det är det efterlängtade och förnekade livet som vaknar i fågelns röst:
Du talar så mycket
Det är ju mig du längtar efter
Kom närmare
rör vid mig
Jag kan svara
En resurs ber att få vakna till liv. Som motto på hela boken har Bengt Nerman citerat Mäster Ekkeharts vackra ord: Kom ihåg: först då födes Gud i oss, när alla vår själs krafter, som varit bundna och fångna, blivit lösta och fria, så vårt samvete icke längre straffar oss och det blir tyst med alla våra avsikter.
