Dröm dikt myt. Stina Hammar

Tomas och jag hör nu till gruppen äldre äldre och går alltmer sällan ut i vimlet på bio eller teater om kvällarna. Inte heller hinner vi med i den fantastiska tekniska utvecklingen – det gör inte heller vår TV! Ibland får man övertala den att visa bild och varken disketter eller band kopplar den rätt. Därför är det en särskild högtidsstund, när vi i röda Malmstenssoffan under Berit Hjelholts vackra väv I dödsskuggans dal får in skön konst på vår gamla ång-TV. I gårkväll såg vi Lars von Triers långfilm Melancholia. Fredrik Sahlin presenterade enkelt och fint. Vi fick veta att von Trier skapat filmen i samband med en personlig djup depression. Trots detta var handlingen berättad med humor. De sköna bilderna var komponerade så att de ekade äldre konst. Intrigen var invecklad och slutet oväntat.

 

Så där satt vi i spänning och undrade hur det skulle gå. Hela vår planet var i fara, eftersom en annan planet, Melancholia, var hotande nära. Ja, hur skulle det gå med mänskligheten?

 

Det har sagts om Lars von Triers filmer, särskilt Breaking the waves, att de är kvinnoföraktande. Det är, tror jag, för att man inte förstår liknelsespråket. Vi förstår inte heller patriarkatets innersta mekanismer. Melancholia sopar bort alla män. Det är kvinnorna som tar sig an framtidens man – om det nu finns någon framtid.

 

Melancholia är delad i två avdelningar, som båda rubriceras med kvinnonamn. Den första avdelningen heter Justina och den andra heter Claire. Först är vi med om Justinas bröllop med ritualer som Claire i all välmening ordnat tillsammans med de båda systrarnas stenrika pappa. En allsmäktig representant för reklambranchen visar sig vara hennes arbetsgivare. Justina är den minst roade av festen, kommer för sent, smiter undan ritualerna, låter de talrika bröllopsgästerna vänta och vänta att hon skall komma för att hand vid hand med sin brudgum skära första biten på bröllopstårtan. Hon ler väluppfostrat mot alla och kysser till synes gärna sin blivande make, ända tills Claire ryter till henne att hon är en enda lögn.

 

Jo, jag har varit med om det förr. Den fantastiska brudklänningen som står som ett moln av vit tyll kring Justina påminner mig om Nastasia i Dostojevskijs Idioten, hon som redan brudklädd valde bort den velige furst Mysjkin för att kasta sig i famnen på mördaren Rogozjin:”Rädda mig!” Den pragmatiske lakejen Lebedjev har dukat det oändliga bröllopsbordet. Nastasia är den misskötta själen i den romanen.

 

Också Justina väljer bort sin brudgum, när han äntligen vill fullborda äktenskapet fysiskt. Hon talar om för sin arbetsgivare att det han vill sälja är tomhet. Hennes hotande mördare är planeten Melancholia. Ja, Justina spelar människosjälens roll i Lars von Triers drama. Men det viktiga är att hon har en syster som verkar mer kapabel.

 

Filmens andra avdelning heter Claire och utspelar sig i den kapabla systerns hem, ett slott med 18-hålsgolfbana. Justina är utmattad efter bröllopet. Hennes sanna ansikte uttrycker tung melankoli. Claire vårdar henne med oändligt tålamod. Men båda systrarna fruktar jordens undergång. Claires make försäkrar henne att det inte är någon fara. Han stöder sig på vetenskapen och tillverkar själv av en bit ståltråd ett instrument som visar hur stor eller liten faran är. Hans lille son kan sköta det. När planeten Melancholia passerar jorden kommer de att se ett fantastiskt skådespel, lovar han.

 

Men Claires make tar livet av sig, när stunden närmar sig. Claire finner honom livlös i stallet, där hingsten Abraham står, en häst som Justina säger sig vara den enda som kan tygla. Men det visar sig vid en ridtur att hästen vägrar gå över en bro. Justina slår honom vilt trots att Claire försöker hejda henne.

 

De båda systrarna är nu ensamma med Claires lille son. De vill inte tala om för honom att fadern är död. Men han vet genom datorn att planeten Melancholia är hotande nära. Claire gråter tröstlöst. Den som nu finner på råd är Justina. Det finns en räddning från ångestens melankoli. Man kan bygga en fredad liten koja, säger hon. Det är svårt, men man kan, och barnet kan hjälpa till i den allvarsamma leken. De sätter i gång att finna smala trädstammar som de kvistar av och reser mot varandra i form av en kåta på toppen av ett berg. Filmen slutar med att vi ser Justina, Claire och Claires lilla son sitta tillsammans i kåtan i katastrofens stund.

 

Justinas namn är bildat av ”justice” och slutstavelserna av ”Kristina”. Claire betyder klarhet. Vi ser åter ”tvillingarna” – de båda tankekällorna. Det är Justinas fantasi som ger hopp och mod för framtidens gosse och för oss alla. Männen i berättelsen står för pengar och otillförlitlig vetenskap. Hästen Abraham står för den patriarkala religion som trilskas och inte förmår gå över ”bron” till ”löftenas land”, som inte är geografiskt utan finns där liknelsen och rättvisan samverkar med klarheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anna Rydstedts diktsamling Genom nålsögat kom ut samma höst som Ingemar Leckius dikter Vid TerebintTrädet. Det var år 1989 och jag hade djup sorg efter min yngsta sons svåra sjukdom och död. I båda dessa diktsamlingar fann jag en kamp på liv och död som påminte om hans. Det tröstade något när den existentiella kampen kläddes i ”levende ord”. När bokhandeln i Mörby centrum oväntat sålde ut Genom nålsögat billigt, köpte jag restupplagan och använde på kurser under kommande år. Det var sådant jag då stod ut med att samtala om.

 

Både Anna och jag hade lämnat Birkagården, Anna tog förtidspension 1980 när hon fick garanterad författarpeng, och jag flydde 1982 till Biskops-Arnö för att få frihet att undervisa om dröm, myt, dikt och konst på ett skapande sätt. ”Vad skriver du nu”? frågade jag Anna, när vi åter möttes på Öland. Hon berättade om arbetet med Koresagan, och jag kände mig besviken. En årstidssaga! Hur skulle jag kunna följa henne in i den symbolvärlden?

 

Jag minns inte när jag fick veta att Anna själv hade cancer, men både Anna och jag hade erfarenheter av nervsystemets antenner mot det gränslösa människohavet, där vi upplever varandra ”trådlöst”. Hon hade skrivit i Lundagård om hur känslig hon var för hypnos och om den euforiska upplevelsen då hon såg litteraturprofessorn Olle Holmbergs namn skrivet i skyn och sedan på eftermiddagen fick veta att han dött. Anna berättade:

 

”Detta namn var som ett språkligt meddelande, som lyste upp hela mitt medvetande… Men vilket infall av honom att ge mig detta visuellt så sköna bud om sin bortgång på sommarhimlen över all jordens grönska, innan jag hann läsa om hans död tryckt i svart på vita tidningssidor. Vilket poetiskt skämt av honom!”

Så öppen kan den sinnliga tankekällan vara att den lyser upp hela ens medvetande. Så hade det varit för mig och andra när min son tog sitt liv. Jag hade säkert berättat för Anna. Själv tänkte jag mig i drömmen två dödens portar för människans oförstörbara energi, en för kroppen som återgår till jorden och en för ”det levende Ord”, där själen bor i en svårutforskad naturlag, som gärna tar symbolisk gestalt i kommunionen.  I diktsamlingen Dess kropp av verklighet 1976 finns en dikt, där Anna har en sådan upplevelse, Punkten av en rubin:

Vad var det,

punkten av rubin längst inne?

 

Var det en droppe av hans blod?

Det var vid vinet under kommunionen

jag erfor honom som rubin,

som lysande rubin.

 

Först liten, sedan större glimmade rubinen,

som mitt innersta öga såg.

 

Det kan vara ”det levende Ord” som symboliseras av Jesus och får en sådan bekräftelse av vårt nervsystem. En hel serie av sådana upplevelser som jag skildrat i boken om min son, ”Jag tar det på kroppen jag” slutade med Runebergs psalm

En dyr klenod, en klar och ren,

oss unnats här att äga.

Den pärlor, guld och ädelsten

på långt när ej uppväga.

En skatt, den yppersta på jord

får vi vår egen kalla;

Den skatten är Guds helga Ord

som hörer till oss alla.

Sista gången jag träffade Anna var i hennes och Gustafs hem i Hägernäs. Jag hade fyllt 70 år, och Anna hade en present åt mig, en djupröd glasskål på fot. Anna sa ingenting, såg bara på hur jag vände och vred den, för jag förstod att färgen betydde något särskilt. ”Ja, ja”, sa Anna. Inte förrän nu ser jag den rubinröda kalken i den.

 

 

 

När Gustaf Dannstedt kom in i Anna Rydstedts liv förändrades tonen i dikterna. Jag tycker att den dels blev mer utåtriktad och dels fördjupades. Ett exempel på det utåtriktade är att hon protesterar mot Terra Bona ABs planerade destruktionsanläggning i Grönhögen:

 

Ni får inte komma med gifttunnorna,

Ni får inte komma och tappa era gifttunnor i sjön,

så att ni förstör våra fiskevatten, våra sjöfågelvatten, våra sommarbadsvatten…

 

En annan dikt berättar att hon far till Bergen-Belsen, där 50000 människor dog, bland dem Anne Frank, jämnårig med Anna.

 

det som medvetandet inte kan fatta eller bära

det bär våra kroppar som en börda,

så tung är den bördan, att den kan erfaras som en dragning underifrån

 

Hon skriver att det är otroligt tungt att lyfta fötterna. Flera gånger upprepar hon med större och större bokstäver:

 

”Genom skosulorna förnimmer jag hela tiden den oerhörda dragningen underifrån.”

 

Kroppen vet, det medvetandet inte kan fatta. Men till medvetandet måste det lyftas. Den insiktslöshet som gör oss grymma är mer vardaglig än vi tror. ”En ko av låglandsras/ ligger utsträckt bland tokbuskarna…./röd som blod vid mulens öppning.”

”Var det du som tappade en spik i gräset….?”

 

Hon får tala, hon kan tala, hon har kraft att protestera. Det är Gustafs gåva, ”frihetens ros i mitt arbete med orden”. Och hon vågade också gå djupare än någonsin förut i sökandet efter självinsikt – ”älskade följeslagare!”

 

I Genom nålsögat, får vi följa Anna till det sinnliga ”öga” som ser före språket:

 

Mitt hjärta.

Jag måste tillbaka till det varma vatten,

där jag låg liten en gång.

Jag måste tillbaka till det bröst,

där liten jag diade mjölk

utan någon oro förnimbar

mellan min mun och hennes bröst.

 

Men så kommer avvänjningen, då det på den tiden var vanligt att barnet hölls borta från modern, så att hon inte skulle frestas att amma:

 

Mitt röda skrik mot pigan,

när hon slog mig,

när jag skrek av hunger, saknad efter henne,

som hade gått ifrån mig

med sitt bröst, där mjölken ännu fanns.

 

Anna ville nu börja om kropp mot kropp, där hon ännu var hel. Men sedan ville hon åter tillbaka till ”Ordens domäner”. Det var svårt. Jag tror att hon talar till Gustaf i följande strof, han som gett henne ”frihetens ros”. Hon har varit alltför beroende av fadersgestalter. Nu skall det vara annorlunda. Hon har själv en ”manlig sida”:

 

Så tag nu mina händer än en liten stund,

men led mig inte mer,

men led mig inte nu.

Ge mig mina händer tillbaka,

så att jag kan få arbeta,

frilägga orden,

lägga dem på plats,

som en man om sommaren lägger sitt livs mönster

i en flisgård av tunga stenar.

 

Tomas och jag bodde en sommar i ett hus vi hyrde i Gräsgård på södra Öland. Jag minns Gustaf och Anna som hälsade på. Det var något med deras huvudbonader – de fnissade, när de såg att jag tittade – eller kanske tittade jag för att de fnissade? Anna hade en keps på  nacken och Gustaf någonting rundkulligt. De ville båda betona överskridandets häpnadsväckande glädje.

När Anna Rydstedt som barn hörde sin lärarinna läsa Kristi lidandes historia storgrät hon, fast det var genant att gråta i klassen. Hennes medkänsla var så stark med allt liv som blev kränkt av våld och död. Till och med huggormen som mamma hade ihjäl för att skydda henne, får sin trotsiga epitaf i dikten Sommarorm (Lökvår 1957):

 

Sick efter sack

låg sommarormens öde

i middagsstunden.

 

Du stod på sicksackändan

och bjöd kroppen i harnesk

mot modershandens vilda stenar

 

I solhettan högg yxan

sick före sack itu

ormens enda sommar.

 

Sick före sack

du väste till ormöde

din späda kramp.

 

Vår okänslighet för djurens lidande är föremål för Anna Rydstedts ständiga protest. Hennes inlevelseförmåga var nästan hudlös, vanmakten blev till fysisk kramp.

 

Hon berättar i brev till Lennart Sjögren hur hon grubblade över ”Jesu obegripliga offer för människornas skull”. (Ullén s 39) Om detta religiösa mysterium strider många religiösa riktningar och det är temat i många konstnärers verk. I Eurydikes visa, en bok om den sinnliga tankekällan (1997) har jag skrivit om hur Gorkijs Min barndom och Dostojevskijs Idioten får sin innersta nerv från samtidens tydningar av Jesu språk och hans lidande.

 

Mer och mer ser jag själv evangeliernas Jesus som ett vanvårdat tankemönster för oss alla. Hela bibeln berättar -- som jag läser den -- om spänningen mellan tankekällorna: sinnenas bildrika tankekälla och huvudets lagiska, ordrika. I Nya Testamentet företräds språkets helhet av Jesus. Genom att förena det konstnärliga liknelsespråket med de etiska tankarna i bergspredikan är Jesus en bro mellan tankekällorna, som han flätar samman, prövar mot varandra och tror på ända in i döden.  Lärjungarna tänker däremot mer som vanligt folk och förstår egentligen inte bildspråk och syner.

 

Med evangelisterna är det olika. Medan Matteus startar sitt evangelium med att berätta hela den folkliga julsagan, går Johannes direkt på ”Ordet” som personifieras i Jesu märkliga språk: ”Och Ordet vart kött, och han bodde bland oss”, skriver han så vackert: ”Ordet” – ”han”! Det är det dubbla sättet att tänka: drömmen, sagan och myten har blivit verklighet i en människas vardagslogik. Nästa fråga Johannes ställer till Jesus genom Johannes Döparens nyfikna lärjungar är det enkla: ”Var bor du?” I vilket språk bor du?

 

En av de viktigaste liknelserna är den om sädeskornets lag. När Jesus inser att han är hotad till livet, säger han: ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör, förbliver det ett ensamt korn; men om det dör så bär det mycken frukt. (Johannes 12:24) Han var själv det odödliga ”sädeskornet”. Efter mer än 2000 år sitter jag i en helt annan världsdel och påstår att den unge mannen Jesus offrade sig för att vi aldrig skulle glömma ”det levende Ord”, det som inte fastnar i ”bokstaven” utan skapar en dialog och en gemenskap över gränser. 

 

Liknelsen om sädeskornet måste passat bonddottern Anna Rydstedt. I Ulléns Kära, kära verklighet citerar han en dikt som publicerats i Lundagård och som handlar om en lantbrukare och hans hustru. Dikten kan läsas helt profant, skriver Ullén, men han menar själv att den handlar om nattvarden. Jag följer gärna hans spår och tolkar den gråtande ”hustrun” som den av bokstavskyrkan avvisade kvinnliga prästen, som tröstas av sin make, den store ”bonden”, Gud själv. Tolkningen stöds, tycker jag, av att Anna som barn från kammarfönstret ”såg” Gud gå och dra en skottkärra, klädd ”i vanligt blåställ, särskilt rent och alldeles otvättat nyblått.” (Ullén s39)

 

Blå är himlen

över vårt rågfält.

 

Gråt inte längre,

hustru lilla!

 

Snart skall du baka bröd

av vår vita råg!

 

Varför då längta

till himlen mer?

 

Vi som äter himlen

i vårt bröd

 

vi har himlen

i vår kropp.

 

Vi som skördar jordens säd

vi har himlen i vårt bröd.

 

Ullén skriver om Annas dikt: ”Sällan, om ej någonsin har hon som i denna, där en lantbrukare talar till sin hustru, gett ett så konkret uttryck för sin tro på det gudomligas immanens och på inkarnationen….den blå himlen  finns inkarnerad i den vita råg som snart skall bakas till bröd, verkligt bröd”.

 

Återigen tänker jag på Folkehøjskolens sangbok, som Anna sjöng så mycket ur på Grundtvigs folkhögskola. Som sång nummer 617 står Jeppe Aakjærs Havren. Jag vet att den var kär för det danska højskolefolket;

 

Jeg er havren.

Jeg har bjælder på,

mer än tyve, tror jeg, på hvert straa…

 

Som sädeskorn låg den kvar i mitt hjärtas åker, och trettio år efter min vistelse på Vallekilde förändrade den mitt liv. Den blev då en symbol för visan-i-örat, ett anrop, en inre grundmelodi för mig.   När jag ville avvisa ”havrens bjällror” som narrbjällror, kom melodin envist igen med andra ord: ”Det är fint, ja, det är mycket fint…”, sjöng det i örat. I ytterligare trettio år har den nu varit en stimulerande del av mitt liv.

 

Anna inkarnerar den blå himlen i den vita rågen, säger Jan Olov Ullén. Riktningen är densamma i Jeppe Aakjærs långa dikt. I andra strofen sjunger havren så här:

 

Mens i dugg jeg groede fod for fod,

groede sangen samman med min rod. 

Den som ydmygt lägger öret til,

hörer lärkens triller i mit spil.

 

Av rågen i Annas dikt skulle det bli ”verkligt bröd”, skrev Ullén. Jag tror han skulle hålla med om tanken att varje dikt Anna Rydstedt skriver är ett bröd vi får i munnen.

 

 

 

 

 

 

Anna Rydstedt blev inte präst. När hon tagit sin fil. mag. i Lund 1955 blev hon under ett år lärare på Grundtvigs Højskole Frederiksborg vid Hillerød på Själland. Det måste varit en nästan chockartad kontrast mot den ironiska atmosfären som enligt många vittnesmål rådde i det litterära Lund. Och Anna fortsatte som lärare på olika folkhögskolor. I flera år pendlade hon mellan Eslövs folkhögskola och Lund. 1965 kom hon till Birkagårdens folkhögskola i Stockholm, där vi lärde känna varandra.

 

Skolan i Stockholm var speciell. Den hade utvecklats som en del av Sveriges första hemgård år 1916, och den bar sitt namn efter hemgården, Birkagården. Natanael Beskow som utvecklat  hemgårdens idé ur engelsk settlementsrörelse var skolans första rektor. När Anna kom dit var den konstnärligt intresserade Lennart Seth rektor. Skolan hade en stor deposition tavlor av X-et på sina väggar! På så sätt kunde Anna känna sig hemma.

 

Till skillnad mot tidigare folkhögskolor vände sig Birkagården till storstadsungdom och var den första folkhögskola som var externat. När Anna kom dit hösten 1966, hade den lösgjort sig från hemgården i det slitna, trånga hyreshuset längst ut på Karlbergsvägen i Birkastan, där lärare och elever dock åtminstone ätit frukostgröten tillsammans. Nu hade skolan sina lokaler i det nybyggda men mer opersonliga ABF-huset mitt i city, och man gick ut och åt var man kunde. Skolans nya form var på flera sätt mycket olik Grundtvigs højskoletanke, men det är möjligt att Anna också uppskattade den större personliga frihet externatet gav lärarna. Och så var det ju där hon hittade Gustaf Dannstedt och hans teatercirkel!

 

Säkert var det viktigt att bonddottern Anna först fick lära känna den danska grundtvigianska folkhögskolan med dess varma traditioner. Under den nordiska folkhögskolans tidiga historia inleddes varje lektion med en sång ur folkhögskolans sångbok. Så var det fortfarande 1946 när jag själv efter andra världskriget gick en sommarkurs på Vallekilde i Danmark. På försättsbladet i den sångbok jag har med mig därifrån ser jag en romantisk bild som jag skulle kunna rubricera som ”harpolekaren och hans son”, om inte detta var rubriken på en dikt ur romanen Vapensmeden av svensken Viktor Rydberg. Folkhögskolan uppfanns av Grundtvig och var fosterländsk. Folket skulle förberedas för medborgarskap och rösträtt.

 

Fosterlandskärleken blomstrade självklart också efter kriget. Under bilden i min danska sångbok (1946) står det tydligt: ”Det var de danske skjalde, der sang”. Det var det danska kulturarvet som var det viktiga att sjunga in, så att det satt i ryggmärgen. Grundtvig representerades i min danska sångbok  med 275 sånger av 792 nummer.

 

Anna Rydstedt berättar i en intervju i Lyrikvännen 1979 att man på Hillerød sjöng ur højskolesangboken flera gånger om dagen, (troligen före varje lektion). Det var ”som ett sakrament” att möta Grundtvigs psalmdiktning, sa Anna. Hon kände igen sig både i hans religiositet och i hans personlighet. Han genomled djupa depressioner men återkom med nyvunnen andlig och poetisk rikedom, som han gav vidare till andra. På folkhögskolan skulle ”det levende ord” gälla, inte det dogmatiska. Uttrycket bygger på Paulus som i 2 Korintiebrevet skriver: ”Bokstaven dödar men anden gör levande”.

 

Anna sammanfattade i intervjun sitt danska kulturarv: ”Kierkegaardsordet `Subjektiviteten er Sandheten` och Grundtvigs uttryck `Det levende Ord` är vägvisande fyrbåkar i mitt inre”.

 

Anna skulle inte bli präst i svenska kyrkan, men hon hade en personlig kallelse som kan stämma inte bara med Kierkegaard utan med Paulus ord i 2 Korintiebrevet: ”I ären själva ett Kristusbrev, skrivet icke med bläck utan med den levande Gudens Ande”.

 

Hon skulle inte underordna sig fastlagda dogmer utan hon skulle som eget subjekt söka ”levende Ord”. I det vardagliga livet skulle hon finna både dop och nattvard. ”Den enklaste måltid är i Anna Rydstedts dikter alltid en kommunion”, skriver Jan Olov Ullén.

 

Detta kan man tänka på när man läser dikten Det enda i diktsamlingen Min punkt (1960). Den sinnliga tankekällan låter hennes själ känna smaker och dofter som i en dröm. Men kan hon andas den mörka luften i världen? Ja, hon måste, för hon är född till det:

 

Var har du svävat så stilla i natt?

Av teångor doftar dina vingar, min själ.

Citron känner min tunga,

men mörker är ännu din luft, min själ.

 

Dock ser jag människorna i Europa.

Jag också är född och vuxen till det enda:

att vara Anna i världen.

 

Tron på det subjektiva som stärkts av Kierkegaard och inspirationen till socialt skapande från Grundtvig är en andlig bakgrund till denna invigningsdikt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan Olov Ulléns bok om Anna Rydstedt heter ”Kära, kära verklighet”. (2000) Ullén som kände Anna Rydstedt väl under många år säger att hon behövde orden främst för att ”gripa tag i tingen” och ”hålla fast en undflyende verklighet”. Jag tror att vi här har att göra med en hel kulturs förhållande till det konstnärliga, sinnliga språket.

 

Den abstraherande tankekällan framställer vår verklighet med hjälp av ord och begrepp som inte smakar, luktar eller väger någonting. Reklam och politisk propaganda sliter dessutom ut språkets trovärdighet. Lagar och regler och löften är ”ord, bara ord”. Det är många som har svårt med verklighetskänslan i en så abstraherande värld. Jean Paul Sartre skrev i sin självbiografi Orden (1964) att han måste lägga bly i skosulorna för att inte stiga till väders. Den blivande filosofen växte upp i en miljö där ord tycktes verkligare än den fysiska erfarenheten. De var också mycket lättare att hantera: ”jag ville endast leva i etern bland luftiga skenbilder av tingen”, påstår Sartre.

 

Anna Rydstedt föddes i april 1928 och växte upp på sin mors bondgård i Ventlinge på södra Öland. Hon levde nära jorden och lärde känna världen genom sina känslor och sin kropp. Men hon var också en ambitiös skolflicka. Hennes syster Rut säger att Anna hade ”så mycket ord”. Och det visar sig att bondflickan Anna Rydstedt hyste liknande farhågor som den språkrikt uppfostrade Jean Paul Sartre.  Samma år som vi kunde läsa Orden av Sartre, skrev Anna i Presensbarn (1964):

 

Jag har jord på händerna

och jag vågar inte tvätta av mig jorden.

Jag är rädd

att jag flyger till väders då

utan jord på händerna

 

Några år tidigare, 1957, berättar hon i brev till vännen Jan Olov Ullén att hon redan i tioårsåldern visste att hon skulle bli diktare:

 

”Jag visste det på min första handarbetslektion i den fula bruna skolsalen, där dock X-et hängde i konstsamlingen – tyckte redan då, att han var intressantare än Eugen som också var där. Den timmen broderade jag Kalmarsund med trubbiga nålar i stället för etaminduken.” (etamin är gles bomullsväv, lämplig att brodera på. m.a.)

 

Här stiger ett annat språk in i Anna Rydstedts liv: den sinnliga tankekällans bildrikedom. Ett sådant under att de fula bruna väggarna i Ventlinge folkskola alldeles utanför undervisningsplanen smyckades med konst! Förbunden med konstens sinnliga bilder började Anna själv mot alla föreskrifter ”med trubbiga nålar” brodera sitt landskap. Nu ser vi att hon likt den kinesiske målaren Wu Tao tzu kunde gå in i sitt landskap med hela sin varelse och bli en del av det.

 

Hur utnyttjade lärarna den konst som fanns på de fula väggarna? Frågade de barnen vad de tänkte och kände? 10-åriga Anna hade i alla fall fått syn på tavlorna och uppskattade X-et mer än Eugen. I vår kultur skolas vi nästan uteslutande i de abstraherande ordens tankekälla, och vår syn på konst smittas därav. Barnet Anna säger inte vilka sinnen eller vilka känslor tavlorna väckt utan vilken konstnär som är mest ”intressant”. Kanske vållar det problem för dem som har en konstnärlig ådra, att det sinnliga tänkesättet alls inte övas eller räknas?

 

Men drömmens, religionens, konstens tankekälla sover inte – den tar vägen över kroppen för att uttrycka sig. Den tar plats, när den kan. Med ”trubbiga nålar” broderade Anna sitt älskade, farliga hav som inte alls ingick i kursplanen.

 

Den sinnliga tankekällans verktyg slipas inte i våra skolor. I drömmen blir vi känslomässigt berörda. Vi får kanske smaka eller lukta på våra upplevelser eller vi får kanske en visa-i-örat som den jag fick i segelbåten och sedan delade med Anna. Men i våra skolor får barnen inte lära sig något om detta.

 

”Att skriva är för Anna Rydstedt lika mycket något kroppsligt som andligt”, fastslår Jan Olov Ullén  i Kära, kära verklighet (2000). Anna Smedberg Bondesson som skrivit om Anna Rydstedts diktkonst i Anna i världen (2004) säger på liknande sätt att det är som om dualismen kropp/själ inte äger giltighet hos Anna Rydstedt. Jag vill dock här betona att Anna har utstått en utvecklingskamp på liv och död för denna helhet.

 

I brevet till Ullén i oktober 1957 talar Anna om att hennes kamp för integritet varit oerhört hård. Hon har hotats av ”isoleringens sjukdom”, skriver hon. Ja, hur skall man kunna förstå sig själv, när ens starka sinnliga begåvning aldrig beskrivs? Vem i världen skall man tala med? Vem kan språket? De flesta av oss resignerar. Har man tur finner man som Anna en engagerad terapeut som kan hjälpa en att se. Men då betraktas man som sjuk, eftersom kroppen får alla möjliga spänningar av odöpta känslor. Psykiatern Torsten Herner som under många år hade Anna Rydstedts förtroende, skulle så småningom ge ut en bok Människokroppen som symbol. (1989)

 

I dikten Terapeutiserad verklighet i samlingen Lökvår (1957) hör vi troligen Herners röst:

 

För mycket verklighet

är inte alltid bra,

men litet mera verklighet

är nödvändigt, min fröken

 

I ett fragment av dikten O verklighet i diktsamlingen Presensbarn (1964, hela diktsamlingen tillägnad Torsten Herner) uttrycker Anna själv dilemmat på det här viset:

 

Människor,

jag går ibland er,

nära era verkliga kroppar,

levande bland varandra,

snart skjutna av en annan

 

Jag griper tag om tingen,

ett efter ett, och alla.

Jag griper tag om orden

ett efter ett, och alla.

Jag får tala, får.

Jag kan tala, kan.

Jag griper tag i sprängda klippan,

sprängda verkligheten,

och mitt hjärta blöder fram

ur mina händer.

 

Vem kan man lita på, så obarmhärtigt redo till grymhet som människorna är: ”snart skjutna av en annan”? Den intellektuellt kontrollerade verkligheten har sprängts itu, kanske av budet att kvinnan skall tiga i församlingen. Den kallelse Anna erfarit, ”Anna-i-världen”, är inte beroende av kyrkans mening. Hon både kan och får tala. Det religiösa bildlandskapet har hon inte förlorat, det framträder här eruptivt– jag tänker på psalmen ”klippa, du som brast för mig/ låt mig gömma mig i dig”! Jesus är hjärtats personifikation i den inre världen, i synnerhet är hans ”blod” symbolbemängt, och Anna som inte fick bli präst är ändå fri att identifiera sig med Jesu världshistoriska misslyckande, fint skildrat i Olov Hartmans psalm ”Du som gick före oss / längst in i ångesten…” Anna kan och får använda ord, men det är hennes egna skapande händer som förlöser hennes blödande hjärta.

 

Ett par år senare skriver hon dikten: ”Jag reser i människornas land”. (Min punkt 1960) Det är i dikten som om hon själv inte hörde dit. Så främmande är hon alltjämt i den abstraherande tankekällans värld, ”människornas land”. I terapin hos Torsten Herner lär hon dock mer och mer känna den sinnliga tankekällans uttryck och arbetssätt som hon beskriver i dikten Nära i drömmen:

 

Borta med sömnen är ingen.

Nära i drömmen är alla.

Rör sig nära hjärta vid hjärta.

Gråter milt öga mot öga.

 

Vandrar igenom varandra,

varandra förbi

alla i drömmen,

gör alla.

 

Ty drömmen är vatten,

där hjärtana far,

som fiskarna far

i ett havsbäckens vatten.

 

Genom Anna Rydstedts kamp för integritet har jag i den här bloggen velat beskriva några svårigheter som konstnärligt begåvade barn och också många vuxna människor har, när de skall orientera sig i vår vanliga maktvärld. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min kontakt med Anna Rydstedt började hösten 1967. Jag hade då varit tjänstledig ett läsår från Birkagårdens folkhögskola för ett år i USA, och Anna hade ryckt in som min vikarie i litteratur och svenska. Nu kom vi att arbeta omkring tio år sida vid sida,

 

Det var nämligen inte alls tal om att Anna skulle sluta, fast jag återgick i tjänst. Hon hade visat sig vara en tillgång, främst i teatercirkeln, som leddes av Gustaf Dannstedt, vilkens huvudämne annars var geografi. Det här var hårda år på skolan. 68-rörelsen bredde ut sig med gitarr och kampsång. Det var roligt, men det hade också sina svåra sidor. Man fick se upp, för de mest engagerade eleverna tog gärna över lektionen. Gustaf var en ytterst saklig och stillsam lärare som aldrig höjde rösten i argumenterande tonlägen. Nej, han log och ställde vänliga frågor. Plötsligt en rast kunde vi se honom med käpp förvandlad till Charlie Chaplin, i stilla dans till tonerna av ”Nu går vi till Maxim”. Han log generat, som en som ”kommit ut ur garderoben”. Det kändes som om vi fått se Gustafs rätta, underbara jag. Teatercirkeln blomstrade under hans inspirerade regi. Han ledde den länge efter sin pension.

 

Som litteraturlärare var Anna de här åren tyst, närmast försagd. Själv kände jag inte till Anna som diktare, innan jag mötte henne som kollega, men jag kände ett starkt behov av att vi skulle stödja varandra. När Författarcentrum 1969 gav ut foldrar med kortintroduktioner av olika författare var Anna Rydstedt med bland dem. Vilken utmärkt pedagogisk idé! Jag skickade genast efter en klassupplaga av Anna Rydstedts ”Tre dikter med kommentarer” med medföljande ”Studiefolder till tre dikter”. (Presensbarn, Kondoleansbrev, Vinterdikt) Sen kunde jag introducera Anna som författare i mina grupper. Anna själv var närmast generad. Jag uppfattade henne som en alltför känslig människa för denna världen. Men det fanns en annan Anna, skulle jag upptäcka. När hon stod på scenen fick hon en häpnadsväckande auktoritet i sin röst antingen hon läste sina egna dikter eller gick in i en roll. Gustaf måste tyckt att han var med om ett mirakel. Ja, det var han!

 

Gustaf och Anna var två konstnärssjälar som fann varandra. I maj 1967 for de till Paris och gifte sig!

 

När jag nu suttit och läst alla Anna Rydstedts dikter i följd, har det slagit mig hur hela tonfallet förändras när Gustaf kommer in i bilden. Han fullbordade en längtan som fyllt Annas hela liv, ända sedan hennes far lämnade familjen, när hon var två år. Där fanns ett hål efter fadern som mer eller mindre tillfälligt fylldes av andra fadersgestalter. Psykiater Torsten Herner var en av de viktigaste för Anna. Diktsamlingen Presensbarn 1964 är tillägnad honom. Han har tröstat henne efter det tunga nederlaget i teologin, vilket uttrycks liknelsevis i dikten Min far biskopen, som om det varit en eldsvåda i en småstad. Sista strofen lyder:

 

Det visste du inte.

Han var min far,

och jag blev hans dotter.

när Gudsstaden brann –

det var, när han släckte och svor.

Jag var det barn,

som förblödde i höger handlov,

som han förband med sin krage.

Då blev han min far,

biskopen som släckte och svor.

 

Många dikter färgas av Annas stora ensamhet och depression. Men den första dikt som antyder Gustafs betydelse heter Då vart det dager och står i Jag var ett barn (1970). Anna blir plötsligt mycket rädd om livet och tiden.

 

”Håll dagen kvar,

som du släppt in med rullgardinen,

som nyss flög upp från fönstret.

 

Natten kommer

ett annat decennium eller detta.

Vem ligger då i mörkret ensam,

eller sjunger våra röster

då än i våra kroppar,

som vandrat samman sedan

decembers sena gryning

en dag i förra året.

 

Då det vart dager den första morgonen.”

 

Den sista raden i dikten handlar alltså om nyskapelse av hela världen! Yttre datum bör ha varit december 1966. Anna hade ännu inte fyllt 40 år, Gustaf var sexton år äldre, men ännu hade de troligen en fin tid i livet kvar! Vad det än var för årstid i den världsliga almanackan var de ännu kvar i livets september.

 

Diktsamlingen Dess kropp av verklighet 1976 är helt tillägnad Gustaf. Dikterna är delade i sex avdelningar. Jag fann att den första dikten i varje avdelning är riktad direkt till Gustaf. De dikterna heter 1. Vad du ger mig 2. Jag vill att du. 3. Du. 4. Efter år i kanjons. (”Älskade, så vida slätter vi har fått tillsammans”) 5. Som båten klyver vattenytan. (m.a.:ängslan för Gustaf som utan flytväst är ute på Kalmarsund och pilkar) 6. En sommar rund och hel.

Jag slutar den här septemberbloggen med att citera den sistnämnda dikten:

 

Inom septemberdagens klara himmelskupa

välvd över det ljusblå vattnet

och den långa, låga stranden

med mättat brunröda stenar,

som solbrända alltifrån istiden.

 

Där mognar björnbären,

först mognande syrliga, sedan blå stora,

vid det ljusblå septembersundet.

 

Där blir vi ett på stranden av septemberdagens hav,

där inom kropparnas konturer

en sommar rund och hel

fulländade sin form.

 

Så mycket Öland i strandens stenar, i himmel och vatten, i björnbärens smaker, och så fint det inre september för Anna denna gång stämmer med det älskade landskapet utanför!

 

I morse vaknade jag klockan halvsju vid att någon bultade dovt och bestämt i huset där jag bor. Vem bultade så tidigt, så att jag vaknade av det? Det tog en stund innan jag förstod att ”huset” var jag själv och att det var min egen dröm som väckte mig. Vem arbetade där? Visan-i-örat som följde förklarade saken:

 

Hjälp oss att ej kallt

se och tåla allt,

men när det blir brott att tiga,

kom att mina läppar viga

och gör rösten varm

av din kärleks harm.

 

Det är en strof ur Emil Liedgrens psalm och den psalmen har sin egen historia i mitt drömliv. Det var i slutet på 70-talet och Tomas och jag var på långsegling i vår trimaran ända ned till Blekinge. En morgon vaknade jag till en psalmmelodi. Men jag visste inte orden till melodin och jag hade ingen psalmbok i båten. Vi befann oss i Kalmarsund, en dagssegling från Grönhögen på södra Öland, där vi sedan tog kvällshamn. Vi ringde Anna Rydstedt och Gustaf  Dannstedt som båda var mina kolleger vid Birkagårdens folkhögskola. De hämtade oss i bil till Annas hus i Ventlinge och vi drack te hos dem. Jag gnolade melodin som jag hade vaknat till, och Anna tog fram sin psalmbok. Hon visste precis vilken psalm det var och vi slog upp och läste tillsammans Liedgrens ”Ord av evighet”, verkligen en världspsalm: ”Du Guds starka Ord, skapa om vår jord.”

 

Det var en så fin sommarkväll. Trimaranen låg tryggt förtöjd i Grönhögens hamn. Där skulle vi sova i natt. Men här skedde också något i en annan dimension. Utan min morgonpsalm hade vi kanske inte haft något ärende som drivit oss att ta kontakt med Anna och Gustaf. En ljudboj från det inre hav som förbinder oss alla hade lett oss fyra samman. Jag tror att psalmen jag vaknade till i det blåa Kalmarsund egentligen var menad åt ”Anna i världen”, som hon deklarerar sig själv och sin hemort i diktsamlingen Min punkt (1960). Med stor smärta skulle Anna fortsättningsvis genom identifikation uttrycka ”all den oro som oss jäktar, / allt det kval som tyst försmäktar” som det också står om i psalmen. ”Giv det form och ljud /bär det fram till Gud”, står det. Så gjorde hon i diktens form. Psalmen slutar med orden: ”Alla löftens Ja, / säg ditt Effatá.” Jag måste fråga Anna vad ”Effatá” betyder. Det betyder ”öppna dig” sa Anna och det var ett ord Jesus sa när han botade en blind man med att spotta saliv ur sin egen mun och gnida på hans ögon.

 

Anna var ju prästutbildad. Hennes indignation och besvikelse över att inte få prästvigas kommer till uttryck i hennes debut, diktsamlingen Bannlyst prästinna (1953). Så rasande är hon aldrig mer. Hon har också berättat om den teologiska utbildningen i artikeln Möten i Lund, publicerad i tidskriften Under Lundagårds kronor (1991).

 

Jag tänkte inte på det gemensamma inre havet av dröm, dikt och myt då, men kanske Anna gjorde det. Hon hade i åratal arbetat med sitt eget inre, medan mina ögon öppnade sig för den sinnliga tankekällan först vintern 1973. Jag har berättat om det i boken Åkerns hunger (2007).

 

Nu har jag berättat om den psalm jag vaknade till i morse. Men bultningarna då? Det var ju dem som verkligen väckte mig? Hur hängde de ihop med psalmen?

 

Det är Anna som är den sammanbindande faktorn. Jag har på sista tiden koncentrerat mig mycket på Anna. Jag har åter läst Jan Olov Ulléns informativa och lättlästa bok om henne, Kära, kära verklighet. Jag har mer noggrant än förut läst Anna Smedberg Bondessons kunniga och lyhörda dikttolkningar i boken med det vackra blå omslaget, Anna i världen. Men först och främst har jag läst alla Annas dikter på ett nytt sätt.

I Soldikt, som står i Genom nålsögat (1989), den sista diktsamling Anna Rydstedt gav ut medan hon levde, kan vi läsa om hur ”Jaget bultar mot sina gränser”:

 

Bulta mot medvetandets golv.

Bulta mot taket.

Bulta mot väggarna.

Bulta på den innersta

av medvetandets fyra dörrar.

Det var detta bultande min sinnliga tankekälla lät mig höra. Jag vaknade och visste så småningom att det inte var någon av mina grannar i den dokumentära världen som bultade. Jag är själv ett medvetandets hus – så som barnen så ofta ritar sig själva som hus --  och Annas dikt begär min uppmärksamhet. Jag är hemma och båda mina tankekällor är engagerade. Det här var bara den första bloggen om Anna, som ni förstår!