Septemberblogg till Anna Rydstedt
Min kontakt med Anna Rydstedt började hösten 1967. Jag hade då varit tjänstledig ett läsår från Birkagårdens folkhögskola för ett år i USA, och Anna hade ryckt in som min vikarie i litteratur och svenska. Nu kom vi att arbeta omkring tio år sida vid sida,
Det var nämligen inte alls tal om att Anna skulle sluta, fast jag återgick i tjänst. Hon hade visat sig vara en tillgång, främst i teatercirkeln, som leddes av Gustaf Dannstedt, vilkens huvudämne annars var geografi. Det här var hårda år på skolan. 68-rörelsen bredde ut sig med gitarr och kampsång. Det var roligt, men det hade också sina svåra sidor. Man fick se upp, för de mest engagerade eleverna tog gärna över lektionen. Gustaf var en ytterst saklig och stillsam lärare som aldrig höjde rösten i argumenterande tonlägen. Nej, han log och ställde vänliga frågor. Plötsligt en rast kunde vi se honom med käpp förvandlad till Charlie Chaplin, i stilla dans till tonerna av ”Nu går vi till Maxim”. Han log generat, som en som ”kommit ut ur garderoben”. Det kändes som om vi fått se Gustafs rätta, underbara jag. Teatercirkeln blomstrade under hans inspirerade regi. Han ledde den länge efter sin pension.
Som litteraturlärare var Anna de här åren tyst, närmast försagd. Själv kände jag inte till Anna som diktare, innan jag mötte henne som kollega, men jag kände ett starkt behov av att vi skulle stödja varandra. När Författarcentrum 1969 gav ut foldrar med kortintroduktioner av olika författare var Anna Rydstedt med bland dem. Vilken utmärkt pedagogisk idé! Jag skickade genast efter en klassupplaga av Anna Rydstedts ”Tre dikter med kommentarer” med medföljande ”Studiefolder till tre dikter”. (Presensbarn, Kondoleansbrev, Vinterdikt) Sen kunde jag introducera Anna som författare i mina grupper. Anna själv var närmast generad. Jag uppfattade henne som en alltför känslig människa för denna världen. Men det fanns en annan Anna, skulle jag upptäcka. När hon stod på scenen fick hon en häpnadsväckande auktoritet i sin röst antingen hon läste sina egna dikter eller gick in i en roll. Gustaf måste tyckt att han var med om ett mirakel. Ja, det var han!
Gustaf och Anna var två konstnärssjälar som fann varandra. I maj 1967 for de till Paris och gifte sig!
När jag nu suttit och läst alla Anna Rydstedts dikter i följd, har det slagit mig hur hela tonfallet förändras när Gustaf kommer in i bilden. Han fullbordade en längtan som fyllt Annas hela liv, ända sedan hennes far lämnade familjen, när hon var två år. Där fanns ett hål efter fadern som mer eller mindre tillfälligt fylldes av andra fadersgestalter. Psykiater Torsten Herner var en av de viktigaste för Anna. Diktsamlingen Presensbarn 1964 är tillägnad honom. Han har tröstat henne efter det tunga nederlaget i teologin, vilket uttrycks liknelsevis i dikten Min far biskopen, som om det varit en eldsvåda i en småstad. Sista strofen lyder:
Det visste du inte.
Han var min far,
och jag blev hans dotter.
när Gudsstaden brann –
det var, när han släckte och svor.
Jag var det barn,
som förblödde i höger handlov,
som han förband med sin krage.
Då blev han min far,
biskopen som släckte och svor.
Många dikter färgas av Annas stora ensamhet och depression. Men den första dikt som antyder Gustafs betydelse heter Då vart det dager och står i Jag var ett barn (1970). Anna blir plötsligt mycket rädd om livet och tiden.
”Håll dagen kvar,
som du släppt in med rullgardinen,
som nyss flög upp från fönstret.
Natten kommer
ett annat decennium eller detta.
Vem ligger då i mörkret ensam,
eller sjunger våra röster
då än i våra kroppar,
som vandrat samman sedan
decembers sena gryning
en dag i förra året.
Då det vart dager den första morgonen.”
Den sista raden i dikten handlar alltså om nyskapelse av hela världen! Yttre datum bör ha varit december 1966. Anna hade ännu inte fyllt 40 år, Gustaf var sexton år äldre, men ännu hade de troligen en fin tid i livet kvar! Vad det än var för årstid i den världsliga almanackan var de ännu kvar i livets september.
Diktsamlingen Dess kropp av verklighet 1976 är helt tillägnad Gustaf. Dikterna är delade i sex avdelningar. Jag fann att den första dikten i varje avdelning är riktad direkt till Gustaf. De dikterna heter 1. Vad du ger mig 2. Jag vill att du. 3. Du. 4. Efter år i kanjons. (”Älskade, så vida slätter vi har fått tillsammans”) 5. Som båten klyver vattenytan. (m.a.:ängslan för Gustaf som utan flytväst är ute på Kalmarsund och pilkar) 6. En sommar rund och hel.
Jag slutar den här septemberbloggen med att citera den sistnämnda dikten:
Inom septemberdagens klara himmelskupa
välvd över det ljusblå vattnet
och den långa, låga stranden
med mättat brunröda stenar,
som solbrända alltifrån istiden.
Där mognar björnbären,
först mognande syrliga, sedan blå stora,
vid det ljusblå septembersundet.
Där blir vi ett på stranden av septemberdagens hav,
där inom kropparnas konturer
en sommar rund och hel
fulländade sin form.
Så mycket Öland i strandens stenar, i himmel och vatten, i björnbärens smaker, och så fint det inre september för Anna denna gång stämmer med det älskade landskapet utanför!
