The overcoat of Dr Freud - Christa Wolf sjunger visor (blogg 2)
Också skymningen som inte finns i Los Angeles är en betydelsefull bild för vårt medvetande. I skymningens område mellan dagsmedvetandet och nattens djupa sömn finns den universella bron mellan människor. Som en motståndsrörelse lyser i romantexten diktfragment av konstnärer, sådant som författaren plötsligt ”hör” och som stärker henne. Symbolernas värld är förvånande internationell – såsom på engelska, så också på tyska. Under glittret från de stora städerna på jorden ligger ”die Hölle”, helvetet. Såsom Shelley tänkte sig London byggt ”ovanpå helvetet”, så fann Brecht att denna konstruktion ”noch mehr”, ännu mer, liknade Los Angeles. När Christa Wolf läste hans dikt om detta skrattade hon till över den gamla modellen: änglarnas stad ovanpå och helvetet därunder.
När jag läser Wolfs roman väcks en rad poetiska ”minnen” i mig själv. Jag får hjälp av Karin Boye som på 30-talet brottades med liknande problem mellan vitt och svart som Christa Wolf och som skrev dikten:
De mörka änglarna med blå lågor
som eldblommor i sitt svarta hår
vet svar på underliga hädarfrågor –
och kanske vet de var vägen går
från nattdjupen till dagsljuset --
och kanske vet de all enhets hamn –
och kanske finns det i fadershuset
en klar boning som har deras namn.
Det måste vara symbolernas bilder i vårt nervsystem som är kärnan i all kultur, tänker jag, och som är ”all enhets hamn”. Här överskrider vi gränserna mellan ont och gott, vitt och svart, dag och natt. Här finner vi vår identitet. Christa Wolf letar efter sina ”mörka änglar” i jättestaden. I hennes skymningsland blir en svart kvinna i vackra, gröna kläder hennes skyddsängel. Hon råkar heta ”Angelina”. De möts på en gudstjänst i en svart församling – jo, där finns också några vita. Man deltar i mässan med utrop, sång, handklappningar och nattvard. Christa Wolf dras motvilligt med, överskrider sina medvetna, inlärda vanor och gränser. Här är det hjärtat som råder, inte pengarna eller det yttre anseendet, och hon vill inte stå utanför gemenskapen. Angelina blir den yttre bilden av en inre rådgivare som hon åkallar när hon känner sig övergiven och som endast en gång sviker henne. När hon besöker spelsalarna i Las Vegas kan hon inte finna kontakt med Angelina. Här är helvetet iskallt.
Christa Wolf är alltså själv en ort med många skikt. Angelina är en del av henne själv, det är lätt att förstå. Men också de andra rösterna i romanen ekar i henne. Hur vet hon vem hon egentligen är? Den frågan leder oss till den pykologiska nivån , signalerad i den engelska delen av romanens titel: The overcoat of Dr Freud. Man brukar tala om ”freudiansk glömska” som betyder att vi förtränger sanningen om oss själva, kanske för att orka leva.
I en anekdot berättas att en man fått ärva Freuds överrock. Han låter den hänga på dörren till sitt kontor på universitetet, så att han kan se den i sitt arbete och hämta värme och mod ur den. En dag skall han resa bort. Men när han kommer tillbaka är överrocken borta. Fast han annonserar efter den får han den aldrig tillbaka. Men han vet ju att han hade låst dörren till sitt kontor! Vem tror honom?
Kan vi alltså inte lita på vårt minne? Finns ingen dörr vi kan låsa mot monstren? Det blir en allt allvarligare fråga för Christa Wolf, när man hemma i forna Östtyskland börjar öppna hemliga polisens (Stasis) arkiv och det visar sig att där finns akter som även hon alldeles har ”glömt” att hon skrivit sitt namn under och som nu fördöms i tidningsartiklar som faxas till henne varje dag. Också i USA går ryktet om hur hon samarbetat med den kommunistiska regimen, vilket här tycks etter värre än Hitler. Detta är den yttre bakgrunden till hennes djupa personlighetskris.
”Fodret” i Freuds överrock är misstro och pessimism, skriver Christa Wolf. Sanningen kan man aldrig finna och innerst inne i varje människa finns en hemlighet som ingen kan komma åt. Trots detta måste man försöka lära känna sig själv. Och så som konstnärliga texter har en undertext, så har varje människas yttre liv en undertext som skymtar i våra drömmar. Inte mindre än sexton drömmar glimmar fram i romanen, vars titel också växt fram ur drömtillstånd.
Dessutom har Christa Wolf ett ”Tonband” i sitt huvud med livets alla visor. Ja, hon använder visan-i-örat! En hel natt sitter hon och sjunger när det är som värst – jag räknar till minst femtio, sextio sånger. Och hon kan alla verser, också när de är många. Hennes tyska identitet växer fram medan hon föreställer sig att ”the overcoat of Dr Freud” skyddande svävar över hennes huvud. Upplevelsen är stark. Hon är alldeles nykter, försäkrar hon, och fortsätter: ”Es wunderte mich nicht dass ein Mantel zu mir sprach.” (Det förundrade mig inte att en överrock talade till mig.) Hon byter här självklart ut det engelska ordet ”coat” mot det tyska ”Mantel”. Tyska var ju också flyktingen Freuds modersmål.
Jag tycker nog att de sexton drömmarna jämte visornas natt gör gamle Freuds överrock till en god och ärlig trollkarls mantel. Det lyser som en regnbåge om den. Och visst får hon på morgonen efter visornas natt besök av en blå fågel på fönsterblecket, en fågel som hon aldrig förr hade sett, med skimrande fjädrar. Den la sitt huvud på sned och hon mötte dess blick. Ett sändebud bortom alla ord, tycktes det henne.
Stadt der Engel - Christa Wolf sjunger visor i Freuds drömmantel (blogg1)
Det krävs något extra för att jag skall läsa 400 sidor på tyska. Men en omtänksam person mejlade mig och berättade om den tyska författarinnan Christa Wolfs nya självbiografiska roman som hon just hade läst. Hon berättade hur Christa Wolf i djup förtvivlan satt en hel natt och sjöng sig genom livets visor och hur det räddade henne ur en svår identitetskris. ”Visorna var som ett livbälte för henne”, skrev hon. Hade det inte ett särskilt intresse för mig som varje morgon har en visa-i-örat och som lyssnar efter sådana visor litet då och då?
Romanen heter Stadt der Engel oder The overcoat of Dr. Freud. Den finns ännu inte i översättning, men jag kunde inte vänta. Var det verkligen visan-i-örat som hade hjälpt Christa Wolf när hon hade det svårt? Vad menade hon med denna titel, halva på tyska och halva på engelska? Min nyfikenhet växte, när jag översatte det hela till svenska för mig själv: Änglarnas stad eller doktor Freuds överrock.
”Änglarnas stad” är Los Angeles, där Christa Wolf bodde en tid i början av 1990-talet som stipendiat vid en internationell stiftelse. Det är ett utmanande namn på en stad. Den glittrar och glimmar i Wolfs text med sina svepande billjus och lysande neonskyltar, och jag tänker på Anyurus skulptör i romanen Skulle jag dö under andra himlar, han som tryckte in pengar i sin stad av lera för att den skulle glittra i lampljuset. När jag nyligen skrev en blogg om hans roman hänvisade jag till Uppenbarelsebokens Jerusalem, ädelstensstaden som sänktes ned från himlen. Jerusalem är naturligtvis i dag en symbol för traditionernas oförsonlighet och splittring, men också en djup önskan i oss att till slut komma bort från feltänkandets fruktansvärda fälla. Människans ”hemland” finns inte utanför henne i geografin utan är en viktig utopisk ort i hennes hjärta. I den andan tolkar jag fritt några koncentrerade rader på romanens försättsblad av den tyske filosofen Walter Benjamin: minnenas sanning finner man inte genom att utförligt beskriva den ort man som forskare valt som scen för sin framställning. Med andra ord: såsom i världsstaden Los Angeles så också i vårt hjärta.
Walter Benjamin flydde till Frankrike 1933, när Hitler tog makten men han tog sitt liv 1940, när han riskerade att bli tagen där av Gestapo. Andra flydde vidare till USA. Också Los Angeles har varit ett Jerusalem, en hemlängtans stad, ”Weimar unter den Palmen” för judiska flyktingar från nazi-Tyskland, pacifister och socialister som Benjamin. ”Änglar” kan i Christa Wolfs roman syfta på dessa tänkare och konstnärer som flytt till USA och till vars boplatser hon nu vallfärdar: Adorno, Brecht, Feuchtwanger, Thomas Mann och många fler. Men man får inte glömma de namnlösa. Hennes forskning i USA gäller en judisk emigrant, vars brev hon funnit i en död väninnas efterlämnade papper. Breven som ligger i en röd mapp är undertecknade endast med bokstaven L. Vem är det? Lever hon? Ja, hon visar sig vara en judisk psykoanalytiker från Wien, och hennes namn är Lily – ett änglanamn?
Christa Wolf är i 60-årsåldern, när romanen utspelar sig, och hon har alltså hunnit uppleva nazismen och andra världskriget med nederlaget och fredsslutet, då hennes land delades, och då Sovjetryssland övertog makten i östra Europa, där hon bodde. I tidigare romaner har hon diskuterat etiska svårigheter som uppstod mellan det auktoritära samhällets krav och den enskildes samvete. Att hon inte själv flydde från Östtyskland är nu ett problem för henne att förklara. Hon kommer till USA på östtyskt pass, vilket väcker uppseende, eftersom landet inte mer finns kvar som stat. Så på yttersta udden av det gamla mörka, förtryckande systemet väljer hon att befinna sig. Som vore hon en del av det. Vad händer med människor som utsätts för starkt tryck från växlande ideologier? Kan man bara ändra sig, bli en annan från den ena dagen till den andra? Hon ställer viktiga frågor vi gärna försummar.
Muren som byggdes tvärs genom Berlin har fallit, riket har åter blivit en enhet. Hon förväntas vara lycklig över det nya som hänt därhemma, men varför inte stanna i USA i alla fall, i den vackra staden Los Angeles? Vad hindrar henne? Breven från den judiska emigranten som vi nu vet heter Lily. lär henne att hemlängtan kan man känna överallt. Lily tröstar i sina brev väninnan hemma i Tyskland som förlorat sin hemkänsla där. Det är inte den geografiska orten som är viktig. Vart är det människan längtar? Var är det hem som överallt vi söker?
Också i USA möter Christa Wolf ”människoföraktets virus”, både i rasism och i dödsstraff. Ofta riktas hat och förakt mot henne själv, men framför allt mot hela hennes fosterland. Det är som om själva den tyska jorden var infekterad med ondska. Vågar man resa dit? Vågar man ta med sina barn? Romanens dubbelspråkiga titel, dels på tyska, dels på engelska, tycks understryka att muren andligen finns kvar i form av tunga projektioner. Någonstans skall vi ha vår fiende, vår syndabock, så att vi inte själva smittas av mörker utan kan fortsätta vara vita som snö. I Los Angeles som i Jerusalem. Det är detta romanen handlar om i varje bokstav. Inte kan hon stanna här, där dag utan vidare övergår till kolsvart natt. I en stad utan skymning kan hon inte leva, skriver hon om Los Angeles. Var kan man leva då?
Jag berättar vidare i nästa blogg.
Också skymningen som inte finns i Los Angeles är en betydelsefull bild för vårt medvetande. I skymningens område mellan dagsmedvetandet och nattens djupa sömn finns den universella bron mellan människor. Som en motståndsrörelse lyser i romantexten diktfragment av konstnärer, sådant som författaren plötsligt ”hör” och som stärker henne. Symbolernas värld är förvånande internationell – såsom på engelska, så också på tyska. Under glittret från de stora städerna på jorden ligger ”die Hölle”, helvetet. Såsom Shelley tänkte sig London byggt ”ovanpå helvetet”, så fann Brecht att denna konstruktion ”noch mehr”, ännu mer, liknade Los Angeles. När Christa Wolf läste hans dikt om detta skrattade hon till över den gamla modellen: änglarnas stad ovanpå och helvetet därunder.
När jag läser Wolfs roman väcks en rad poetiska ”minnen” i mig själv. Jag får hjälp av Karin Boye som på 30-talet brottades med liknande problem mellan vitt och svart som Christa Wolf och som skrev dikten:
De mörka änglarna med blå lågor
som eldblommor i sitt svarta hår
vet svar på underliga hädarfrågor –
och kanske vet de var vägen går
från nattdjupen till dagsljuset --
och kanske vet de all enhets hamn –
och kanske finns det i fadershuset
en klar boning som har deras namn.
Det måste vara symbolernas bilder i vårt nervsystem som är kärnan i all kultur, tänker jag, och som är ”all enhets hamn”. Här överskrider vi gränserna mellan ont och gott, vitt och svart, dag och natt. Här finner vi vår identitet. Christa Wolf letar efter sina ”mörka änglar” i jättestaden. I hennes skymningsland blir en svart kvinna i vackra, gröna kläder hennes skyddsängel. Hon råkar heta ”Angelina”. De möts på en gudstjänst i en svart församling – jo, där finns också några vita. Man deltar i mässan med utrop, sång, handklappningar och nattvard. Christa Wolf dras motvilligt med, överskrider sina medvetna, inlärda vanor och gränser. Här är det hjärtat som råder, inte pengarna eller det yttre anseendet, och hon vill inte stå utanför gemenskapen. Angelina blir den yttre bilden av en inre rådgivare som hon åkallar när hon känner sig övergiven och som endast en gång sviker henne. När hon besöker spelsalarna i Las Vegas kan hon inte finna kontakt med Angelina. Här är helvetet iskallt.
Christa Wolf är alltså själv en ort med många skikt. Angelina är en del av henne själv, det är lätt att förstå. Men också de andra rösterna i romanen ekar i henne. Hur vet hon vem hon egentligen är? Den frågan leder oss till den pykologiska nivån , signalerad i den engelska delen av romanens titel: The overcoat of Dr Freud. Man brukar tala om ”freudiansk glömska” som betyder att vi förtränger sanningen om oss själva, kanske för att orka leva.
I en anekdot berättas att en man fått ärva Freuds överrock. Han låter den hänga på dörren till sitt kontor på universitetet, så att han kan se den i sitt arbete och hämta värme och mod ur den. En dag skall han resa bort. Men när han kommer tillbaka är överrocken borta. Fast han annonserar efter den får han den aldrig tillbaka. Men han vet ju att han hade låst dörren till sitt kontor! Vem tror honom?
Kan vi alltså inte lita på vårt minne? Finns ingen dörr vi kan låsa mot monstren? Det blir en allt allvarligare fråga för Christa Wolf, när man hemma i forna Östtyskland börjar öppna hemliga polisens (Stasis) arkiv och det visar sig att där finns akter som även hon alldeles har ”glömt” att hon skrivit sitt namn under och som nu fördöms i tidningsartiklar som faxas till henne varje dag. Också i USA går ryktet om hur hon samarbetat med den kommunistiska regimen, vilket här tycks etter värre än Hitler. Detta är den yttre bakgrunden till hennes djupa personlighetskris.
”Fodret” i Freuds överrock är misstro och pessimism, skriver Christa Wolf. Sanningen kan man aldrig finna och innerst inne i varje människa finns en hemlighet som ingen kan komma åt. Trots detta måste man försöka lära känna sig själv. Och så som konstnärliga texter har en undertext, så har varje människas yttre liv en undertext som skymtar i våra drömmar. Inte mindre än sexton drömmar glimmar fram i romanen, vars titel också växt fram ur drömtillstånd.
Dessutom har Christa Wolf ett ”Tonband” i sitt huvud med livets alla visor. Ja, hon använder visan-i-örat! En hel natt sitter hon och sjunger när det är som värst – jag räknar till minst femtio, sextio sånger. Och hon kan alla verser, också när de är många. Hennes tyska identitet växer fram medan hon föreställer sig att ”the overcoat of Dr Freud” skyddande svävar över hennes huvud. Upplevelsen är stark. Hon är alldeles nykter, försäkrar hon, och fortsätter: ”Es wunderte mich nicht dass ein Mantel zu mir sprach.” (Det förundrade mig inte att en överrock talade till mig.) Hon byter här självklart ut det engelska ordet ”coat” mot det tyska ”Mantel”. Tyska var ju också flyktingen Freuds modersmål.
Jag tycker nog att de sexton drömmarna jämte visornas natt gör gamle Freuds överrock till en god och ärlig trollkarls mantel. Det lyser som en regnbåge om den. Och visst får hon på morgonen efter visornas natt besök av en blå fågel på fönsterblecket, en fågel som hon aldrig förr hade sett, med skimrande fjädrar. Den la sitt huvud på sned och hon mötte dess blick. Ett sändebud bortom alla ord, tycktes det henne.
Stadt der Engel - Christa Wolf sjunger visor i Freuds drömmantel (blogg1)
Det krävs något extra för att jag skall läsa 400 sidor på tyska. Men en omtänksam person mejlade mig och berättade om den tyska författarinnan Christa Wolfs nya självbiografiska roman som hon just hade läst. Hon berättade hur Christa Wolf i djup förtvivlan satt en hel natt och sjöng sig genom livets visor och hur det räddade henne ur en svår identitetskris. ”Visorna var som ett livbälte för henne”, skrev hon. Hade det inte ett särskilt intresse för mig som varje morgon har en visa-i-örat och som lyssnar efter sådana visor litet då och då?
Romanen heter Stadt der Engel oder The overcoat of Dr. Freud. Den finns ännu inte i översättning, men jag kunde inte vänta. Var det verkligen visan-i-örat som hade hjälpt Christa Wolf när hon hade det svårt? Vad menade hon med denna titel, halva på tyska och halva på engelska? Min nyfikenhet växte, när jag översatte det hela till svenska för mig själv: Änglarnas stad eller doktor Freuds överrock.
”Änglarnas stad” är Los Angeles, där Christa Wolf bodde en tid i början av 1990-talet som stipendiat vid en internationell stiftelse. Det är ett utmanande namn på en stad. Den glittrar och glimmar i Wolfs text med sina svepande billjus och lysande neonskyltar, och jag tänker på Anyurus skulptör i romanen Skulle jag dö under andra himlar, han som tryckte in pengar i sin stad av lera för att den skulle glittra i lampljuset. När jag nyligen skrev en blogg om hans roman hänvisade jag till Uppenbarelsebokens Jerusalem, ädelstensstaden som sänktes ned från himlen. Jerusalem är naturligtvis i dag en symbol för traditionernas oförsonlighet och splittring, men också en djup önskan i oss att till slut komma bort från feltänkandets fruktansvärda fälla. Människans ”hemland” finns inte utanför henne i geografin utan är en viktig utopisk ort i hennes hjärta. I den andan tolkar jag fritt några koncentrerade rader på romanens försättsblad av den tyske filosofen Walter Benjamin: minnenas sanning finner man inte genom att utförligt beskriva den ort man som forskare valt som scen för sin framställning. Med andra ord: såsom i världsstaden Los Angeles så också i vårt hjärta.
Walter Benjamin flydde till Frankrike 1933, när Hitler tog makten men han tog sitt liv 1940, när han riskerade att bli tagen där av Gestapo. Andra flydde vidare till USA. Också Los Angeles har varit ett Jerusalem, en hemlängtans stad, ”Weimar unter den Palmen” för judiska flyktingar från nazi-Tyskland, pacifister och socialister som Benjamin. ”Änglar” kan i Christa Wolfs roman syfta på dessa tänkare och konstnärer som flytt till USA och till vars boplatser hon nu vallfärdar: Adorno, Brecht, Feuchtwanger, Thomas Mann och många fler. Men man får inte glömma de namnlösa. Hennes forskning i USA gäller en judisk emigrant, vars brev hon funnit i en död väninnas efterlämnade papper. Breven som ligger i en röd mapp är undertecknade endast med bokstaven L. Vem är det? Lever hon? Ja, hon visar sig vara en judisk psykoanalytiker från Wien, och hennes namn är Lily – ett änglanamn?
Christa Wolf är i 60-årsåldern, när romanen utspelar sig, och hon har alltså hunnit uppleva nazismen och andra världskriget med nederlaget och fredsslutet, då hennes land delades, och då Sovjetryssland övertog makten i östra Europa, där hon bodde. I tidigare romaner har hon diskuterat etiska svårigheter som uppstod mellan det auktoritära samhällets krav och den enskildes samvete. Att hon inte själv flydde från Östtyskland är nu ett problem för henne att förklara. Hon kommer till USA på östtyskt pass, vilket väcker uppseende, eftersom landet inte mer finns kvar som stat. Så på yttersta udden av det gamla mörka, förtryckande systemet väljer hon att befinna sig. Som vore hon en del av det. Vad händer med människor som utsätts för starkt tryck från växlande ideologier? Kan man bara ändra sig, bli en annan från den ena dagen till den andra? Hon ställer viktiga frågor vi gärna försummar.
Muren som byggdes tvärs genom Berlin har fallit, riket har åter blivit en enhet. Hon förväntas vara lycklig över det nya som hänt därhemma, men varför inte stanna i USA i alla fall, i den vackra staden Los Angeles? Vad hindrar henne? Breven från den judiska emigranten som vi nu vet heter Lily. lär henne att hemlängtan kan man känna överallt. Lily tröstar i sina brev väninnan hemma i Tyskland som förlorat sin hemkänsla där. Det är inte den geografiska orten som är viktig. Vart är det människan längtar? Var är det hem som överallt vi söker?
Också i USA möter Christa Wolf ”människoföraktets virus”, både i rasism och i dödsstraff. Ofta riktas hat och förakt mot henne själv, men framför allt mot hela hennes fosterland. Det är som om själva den tyska jorden var infekterad med ondska. Vågar man resa dit? Vågar man ta med sina barn? Romanens dubbelspråkiga titel, dels på tyska, dels på engelska, tycks understryka att muren andligen finns kvar i form av tunga projektioner. Någonstans skall vi ha vår fiende, vår syndabock, så att vi inte själva smittas av mörker utan kan fortsätta vara vita som snö. I Los Angeles som i Jerusalem. Det är detta romanen handlar om i varje bokstav. Inte kan hon stanna här, där dag utan vidare övergår till kolsvart natt. I en stad utan skymning kan hon inte leva, skriver hon om Los Angeles. Var kan man leva då?
Jag berättar vidare i nästa blogg.
Jämfotahoppet
Chiclit eller mislit? Detta är ord ur det moderna kulturspråket. ”Chiclit” stötte jag på i samband med en recension av romanen Den amerikanska flickan, en roman jag aldrig lyckades komma nära, och ”mislit” var ett ledord i Babel i veckan och omfattade en hel genre romaner med olycka, våld, skrämsel och gråt som motor. ”Chic” är det trevliga livet, och ”mis” är nederlaget, och det tycks just nu sälja bäst. Jag tycker inte om orden och jag vet inte om jag stavat dem rätt. De förefaller mig vara en sorts fernissa över en livssyn som fastnat i en rörelse ömsom med tyngdpunkt på den ena foten och ömsom på den andra. Än så, än så. Varför då?
I dag känner jag mig småaktig. Det är ju inget fel på TV-programmet Babel, det som handlar om ”de bästa romanerna i världen”. Jag missar det aldrig. Den här gången dryftade man dessutom konstens förhållande till dokumentär sanning, men jag tyckte inte att man kom med något nytt. Författaren till biografier redogör inte alltid för vad som är egna påhitt när hon eller han försöker fylla ut faktaluckorna i det biografiska materialet. Det går ju att hitta på brev själv. Det är som om man inte hade rätt att ställa frågan om vad som är sanning om hela texten kallas ”roman”, dvs annonseras som konstverk.
Det förefaller mig underligt. ”Påhitt” är väl inte alldeles detsamma som ”konst”? Birger Sjöberg kallade påhittet ”hästen Konstruktissa”. Allt kan vara intressant och underhållande, men visst är det viktigt att kunna skilja skapande gestaltning från lappverk i livets väv. Skapandet hör till den sinnliga tankekällan, lappandet till den abstraherande.
Oftast tycker jag förstås att recensenter stöter ifrån sig den sinnliga tankekällans metaforer, eftersom dessa stannar upp action-läsningen så man inte får veta hur det går. Då tycker jag att man hänger en stor, kladdig flugfångare av verklighet i skapandets festliga kök och på den fastnar tankar och känslor som flygfän och poesins vingar slutar darra redan på larvstadiet. O, doppa mig i dröm! ber jag till det innersta i universum, så att jag rör vid verklighet (se Karin Boye) så mycket som jag bör och tål (se Johan Olov Wallin).
Sannerligen, sannerligen säger jag er (Bibeln)! I natt drömde jag att jag såg en man ta ett jätteskutt över golvet i ett stort rum. Sju meter hoppade han kanske, och märk väl: jämfota! Så kan väl ingen människa hoppa? Nej, det här är den eviga Dockan (Tom Fjordefalk), den som det konstnärliga i människan i alla tider klär på. Den sinnliga tankekällan har i natt skapat honom i min dröm som en gåva, och hans namn är förstås Hopp. Jämfotahopp – båda tankekällorna jämsides hoppar han med.
Han hade i samma dröm en kamrat som klagade på hans trasiga pyjamas. Jag påstod att det var rätt att den var trasig, det skulle bli för lufttätt att sova i pyjamasen annars. Men visst kunde jag lappa den! Om det var nödvändigt. Om Dockan vill.
