Dröm dikt myt. Stina Hammar

Bonniers för mig helt nya tidskrift Tara har miljömärkta blanka sidor och fint färgtryck. Den påminner om sådana tidningar jag sitter och bläddrar i hos min hårfrisörska, men är utan kändisstjärnornas leenden och tårar. Tidskriften vänder sig till kvinnor ”mitt i livet” och speglar mode och mat, hälsa och prylar och hur man klarar relationer. I nr 3 2014 finns ett foto av mig bakom ett tänt ljus. Det är taget i konstnären Lovisa Johanssons ateljé i november förra året, när jag tillsammans med en grupp drömmare satt där och pratade om P. O. Enquists Liknelseboken. Nu skulle gruppens sammankallande medlem, författaren, journalisten och fotografen Ingela Bendt, göra ett reportage för Tara om betydelsen av drömgruppsarbete. Därför fanns där en fotograf som fångade mig. Rubriken på den här bloggen har jag lånat från Ingelas reportage: ”Drömmarna förde oss samman”. För många år sedan var det mina kurser i dröm, dikt och myt under beteckningen Människans inre bilder, som var ”startskottet” för drömintresset hos flera av deltagarna i samtalet kring Liknelseboken i Lovisas ateljé. Konst och dröm ligger varandra nära och befruktar varandra. Lovisa talar om hur hon gått på konstskola och lärt om form och hur arbetet förändrades för henne när ”den myllrande och befolkade drömvärlden blev ett komplement.” Som Ingela säger i reportaget: ”Att förstå drömmens bilder är som att lära sig ett nytt språk. Symbolspråket.” ”Liknelsespråket” kan man också säga. Skrivpedagogen och projektledaren hos Fabula storytelling Kersti Björkman sa för många år sen i all vänskap till mig: ”Stina, du har förstört mig!” Hon menade den gången att arbetet med dröm och konst hade gjort det svårare att prata om filmer och böcker på ett ytligt sätt i sällskapslivet. Nu säger hon om drömgruppen: ”I verklig mening uppstår det goda samtalet på ett helt annat sätt än vid en middag. Det skiljer sig också från det mer intellektuella pratet i en litteraturcirkel. Här nås mer subtila nivåer, djupare bottnar och man kommer varandra närmare.” I smärtsamma processer kan drömgruppen verkligen vara ett stöd. Barnpsykiatern Anne Vernon förundras över ”den skapande källa inne i henne som bara rinner till” år efter år och talar om att drömarbetet har hjälpt henne att komma igenom kriser i livet. Hon talar också varmt om psykoanalytikern Montague Ullman som utarbetade en metod för lekmän som ville arbeta tryggt och aktningsfullt med dröm i grupp. När jag tänker på det motstånd jag mötte när jag på åttiotalet förstod hur dröm, konst och myt hör samman, känner jag glädje över att jag envist höll ut och stor tacksamhet mot de hjälpande händer som räcktes mig. Birgitta Holm stod vid min sida, när min analys av drömmaren Birger Sjöberg avvisades som doktorsavhandling, Birgitta Östlund beredde pedagogiskt utrymme åt mina kurser på Nordens folkhögskola Biskops Arnö, när jag inte stod ut med den misstro jag mötte på Birkagården. Och Montague Ullman befriade drömmen från terapirummen. Efter Ingelas reportage kommer en hel sida, där drömgruppsarbete enligt Ullmans metod redovisas punkt för punkt, enkelt och klart som en kokbok.

 

Solens stora energikälla ofattbart långt borta vänder i dag sitt ansikte mot vintergäcken i de små rabatterna i Tanto, och varenda liten blomma svarar med att vrida sin gula knopp mot solen och öppna den. Blomman kan inte låta bli. Livet är gjort så.

 

Det är vår på teatern också, det kan jag se i en tidningsbilaga, där skådespelare vänder granna, blomlika hattar åt olika håll, kanske mot någon inre sol som var och en har i sitt sinne. ”Sagolikt”, står det. ”Elsa Beskows värld blommar ut på scen”. Den 29 mars är det premiär för I blåbärsskogen, en dansteaterföreställning kring Elsa Beskows liv och verk på Kulturhuset Stadsteatern. Den är skapad av regissören och koreografen Birgitta Egerblad, dramaturgen Maria Persson Hedenius och ensemblen som består av dansare, musiker och skådespelare.

 

Jag blir oroad av namnet på föreställningen, som jag tycker tyvärr är begränsande. Putte i blåbärsskogen var hennes genombrott år 1901, men äng och trädgård öppnar sin artrikedom i större delen av hennes bilderböcker, och blått är ingen ledande färg i hennes konstnärskap. Snarare får man se upp med det gula. Hon har aldrig målat just vintergäck, men andra gula blommor som solrosor och ringblommor står som tecken på solenergi i hennes bilder. Solen själv har ofta anletsdrag och alltid gudomlig betydelse. ”Kristus är solen-i-hjärtat” skriver hon till sin fästman Natanael, den förälskade prostsonen som försökte lära henne teologiska begrepp som hörde till hans värld. Men han lärde sig ett friare tänkande av Elsa. I valvet framför altaret i Djursholm kapell har han målat en sol kring Kristusmonogrammet, och det har han säkert gjort för att Elsas Kristussymbol skulle finnas med i hans gärning.

 

I Solägget 1932 blir solsymbolen särskilt tydlig. Den rödlockiga älvan bor i ekens djupa hål och dansar fram årstiderna, så som Elsa Beskows pensel då gjort under trettiofem år. Älvan hittar en apelsin i skogen och tolkar den främmande frukten på sitt eget vis: ”Stackars solen har tappat sitt ägg och kan inte hitta det, för molnen är i vägen!” Snart samlas sagoskogens småfolk runt apelsinen och man upptäcker att man kan suga saft ur den. Glada grodan undrar om hon kan få den till sin servering, där det för säkerhets skull finns en skylt: ”Förbjudet för gästerna att äta upp varandra!” Men därav blir intet, för Glupska kråkan kommer som en projektil och sätter klorna i apelsinen. Och skogens ordningsvakt, tomten Krokrot, har inte någon möjlighet att hindra det, fast han vill.

 

Sagan är en mångbottnad liknelse. Glupska kråkan kommer oss att tänka på bombplan och på fascismen som bredde ut sig över arbetslöshetens Europa. Natanaels engagemang i olika fredsorganisationer hade inte kunnat hindra barbarismen. Glada Grodans servering för mina tankar till Birkagårdens ideella arbete bland flyktingar.

 

Älvan gråter bittra tårar. Hon kan inte göra annat, när solen förlorar sitt ägg. Trasten tar henne med till ”sollandet”, där hon kan klättra i apelsinträd tills våren åter kommer till sagoskogen i norr, där alla längtar efter henne.

 

Jag hoppas att älvans tårar får plats i Stadsteaterns föreställning, att den har känsloregister tillräckligt. Den bok jag skrev om Elsa Beskow 2002 har jag gett namnet Solägget, för att jag tycker att hennes konstnärskap är ett ”ägg” i sin dubbla genialitet: liknelse – livsmening. Hon målar från hjärtat för att hon inte kan låta bli, precis som blommorna som inte kan låta bli att vända sig mot solen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är inte lätt att fånga kärlekens lagar. Folkvisorna visste det men gav inte upp hoppet.

 

Glädjens blomster i jordens mull,

ack, visst aldrig gro.

Kärlek själv ju försåtlig är

för ditt hjärtas ro.

Men där ovan för hopp och tro

blomstra de evigt friska.

Hör du ej hur andar ljuvt

om dem till hjärtat viska?

 

”Kärlek själv” är ett anlag som har med seende och integritet att göra. Det kan man förvärva tillsammans om ömsesidig sympati finns. Nattens drömmar viskar till hjärtat om hopp och tro och visar oss väg ut ur maktspelets rävsax.

 

När det är som förfärligast i världen är det långt till glädjens blomster och kanske drömmarna skrämmer oss. Kära ni, prata om det! Bit huvudet av ryggradsormen där äran parasiterar på världens hopp!   

 

Igår kväll såg Tomas och jag på Agenda en liten syrisk flicka i tioårsåldern som hjälpte sin pappa att samla splitter till bomber – det var det bästa hon visste att hjälpa pappa. Hon ville vara där han var, det var det första hon sa. Hon visste precis hur han tillverkade sina bomber och hur det gick till när de exploderade.

 

Vi satt på Tantogatan i malmstenssoffan under Berit Hjelholts vackra väv I dödsskuggans dal. Hon satt på en bänk vid en fallfärdig vägg i en sönderbombad stad och lyssnade uppmärksamt till explosioner – var det nära nu? Hon var verkligen skyddslös. Men hon pratade som vi gör när åskan går en sommarkväll. Hon undrade: var det en granat? Exploderade den verkligen, eller? Hon lyssnade som en ornitolog till fåglar.

 

Till slut berättade hon en dröm. Hon drömde att krypskyttar omgav henne från alla håll. De sköt på henne. Hon visade på framsidan av sin kropp på tre ställen var hon blivit träffad i drömmen. Men hon hade ändå inte fått minsta skråma.

 

Kära drömmare världen runt! Vad skulle ni ha tänkt om det varit ert barn som drömde så? Det är väl de vuxnas värsta mardröm att inte kunna skydda sina barn? Trodde hon att hon var osårbar? Jag förstår att om jag varit hennes farmor hade jag inte kunnat försvara varken henne eller mig själv.

 

Jag tänker att hon såg sitt osårbara ”hjärta”, sin kärlek till pappa vad det än kostade.

 

Man får inte blanda ihop de två tankekällorna som man gjort så ofta. Det är bara i drömmen som lågan inte bränner ”häxan” på bålet. Men så är det inte heller i drömmen om kärleken som ger integritet fattas.

 

 

 

 

Igår hade vintergäcken stora gula knoppar. Den breder ut sig i en gömd vrå på baksidan av våra fjortonvåningars cementhus. Många går förbi dem, men få är de som tittar. ”Ännu en gång får jeg vintern att se / for våren att vike”, sjunger Grieg i mitt öra. Britta Medelius, en ungdomsvän, brukade sjunga den sången, minns jag. Hon lever inte längre, men visan hon sjöng tonar alltjämt i mitt öra. Det är underbart att få vara med ännu. Numera går allt så fort förbi, men naturens återkomst är alltid en glad överraskning.

 

I ”Minnenas television” ser jag hur dammet lägger sig snabbt över det som var roligt i min ungdom. Men Sofokles drama Kung Oidipus, som prisbelönades vid Dionysosfestligheterna i Aten redan på 470-talet f. Kr., har ännu sin kraft kvar. Vi tror åter och åter att vi enkelt har löst sfinxens gåta, men det är ju svaret på gåtan, människan, vi har så svårt att få syn på.

 

De flesta människor förbinder dramat med Freuds term ”oidipuskomplex”. I sin självanalys på 1890 - talet tyckte Freud att han kände igen sig i problematiken och drog generella slutsatser av det. Varje liten gosse är förälskad i sin mor och ser sin far som en rival han gärna skulle vara av med. Mannen kan bära detta med sig som ett olöst problem, medan han fortsätter att söka sin mor i sin vuxna kärlekspartner. Liknande problem har flickan med fadern som den första uppvaktande kavaljeren och modern som en obegåvad varelse man lätt skulle bräcka, om man fick tillfälle, menade Jung och myntade ”elektrakomplexet” efter en annan grekisk tragedi, Aiskylos Orestien, där dottern dräper sin mor.  

 

Det gäller att finna – ja, just det: finna människan i varandra. All frigörelse är svår, och en hel del av våldet i nära relationer har sin rot långt ned i barndomens känslomässiga trassel. Vi tycker oss lika lättfärdigt som Oidipus och hans drottning Iokaste ha löst oss från känslornas komplexitet genom att sätta ut ”den bråkiga ungen inom oss” i vildmarken, medan vi behåller och belönar den ”snälla” som anpassar sig till auktoriteten. Känslor är väl bara att bestämma över? Det finns ju glass, bil, villa, kläder, mat och katt?

 

I Det glömda språket av psykoanalytikern Erich Fromm (1974 med förord av Margit Norell!) avvisar han helt Freuds tolkning av Sofokles drama. Här finns ju ingen erotik alls! Oidipus gifter sig inte med Iokaste av passionerad kärlek eller modersbehov. Han känner henne inte ens. Han dödar först en gammal man, utan att ana att det var kungen av Thebe, ja inte ens att denne var hans far. För att han löst oraklets gåta och därmed befriat staden blir han belönad med riket och änkan Iokaste, som vore hon ett tillbehör. På samma sätt ”konserverades” prästänkor förr i tiden här i Sverige av tillträdande pastor.

 

Fromm menar att dramat handlar om två gudavärldar, först en ursprunglig moderlig gudinnevärld med jorden som centrum. Jorden är lika mycket mor till alla människor.  Sedan föjde en manlig, hierarkisk kultur, som besegrade de matriarkala värderingarna. Den manliga kulturen upphöjde vapenmakt, språk, klarhet och intellekt.

 

Hela Sofokles drama nystar replik för replik upp allt som Oidipus och hans föräldrar inte såg eller visste, då de kände sig smartare än oraklet i Delfi eller hånade den blinde och åldrige Teiresias spådomskonst. Landet kommer i missväxt och invånarna härjas av pest, innan de vaknar upp ur sin övertygelse om sin oförvitlighet och klokhet och inser att

”mördarhanden” som är orsaken till gudarnas vrede tillhör Oidipus själv.

 

 Det som satte mig i gång var dock något helt annat: sfinxen, den ”gåtfulla jungfrun med rovdjursklor” som i Sofokles drama Kung Oidipus hemsöker Thebe.  Sfinxens uppslukande roll i Oidipusdramat kunde jag inte förena med hennes empatiska tårar på Dorés målning från Krimkriget (1853 – 56), den som gjort så stort intryck på mig i Paris 1982. Men sfinxen hade olika roller i olika kulturer. Och dessutom: det ligger ett par tusen år mellan Sofokles och Doré. Ändå är det något tidlöst Sofokles naglar fast med sfinxens klor och Doré med hennes tårar.

 

I Bra böckers uppslagsbok Hexikon lär jag mig att sfinxen härstammar från Egypten, en helt annan gudavärld än den grekiska, men också i Mesopotamien och Persien fanns detta fabeldjur. Dess kropp lånades från olika djur, och dessutom hade monstret vingar. På en grekisk vasmålning, ”Oidipus och sfinxen”, sitter den som en stor katt med ringlande svans på en pelare, vars kapitäl får mig att se två ögonprickar och en leende mun. Nej, stopp – jag är inte i Elsa Beskows sagoböcker nu! Men ögonens förhållande till människans tigande eller talande mun är faktiskt ett grundtema i Sofokles drama.

 

Det som är gemensamt hos Sofokles och Doré är det kulturella våldet. Hur självklart sticker inte Oidipus ihjäl den gamle mannen som irriterar honom på hans väg och som är hans okände far. I följande dramer i trilogin kommer också hans söner att dö i strid, fiender med varandra. Detta är ett sorgens långa framtidsperspektiv som i min fantasi pekar fram mot Dorés slagfält, där ängeln tröstar sfinxen, kanske med evangelium: ”frid på jorden – till människorna en stor glädje”. Från samma utställning minns jag en annan tavla, där Dorés mor visar sonen på hans uppgift, som om hon sa: ”Du skall göra krigets lidande synligt med din tysta pensel! Lär människor se med sitt hjärta!”

 

Världens myter lånar av varandra. Liksom Doré sammanförde sfinxen med en judisk-kristen ängel hämtade Sofokles henne från Egypten till det grekiska Olympen och lät Zeus hustru Hera placera henne som en hämnare utanför Thebe. Hera är en erotikens gudinna som enligt sägnerna inte var nöjd i sitt äktenskap med den ständigt otrogne Zeus.

 

Också Thebe är en trolös stad som byter gudar som det lämpar sig. Hera harmades över att det kvinnliga oraklet i Delfi, som lydde ingivelser hon fick inifrån i omtöcknat tillstånd, underordnades den manliga solguden Apollon, som representerade ”huvudets” klarhet: ”De ligga nu i graven, orakelspråken”, försäkrar Oidipus. Men detta är hybris, den grekiska dödssynden, övermod. Sfinxen visar klorna och uppslukar varenda människa som inte kan lösa hennes ironiska gåta om vem som på morgonen går på fyra ben, mitt på dagen på två och på kvällen på tre. Enkel och matematisk beteendevetenskap är vad som tillämpas i Thebe!

 

Sofokles vill upprätta sinnenas konstnärliga och etiska sida och därmed det ”inre” livet.  Sfinxen är en bevingad lejonkropp med kvinnohuvud. I kroppen bor det mäktiga djurets fina väderkorn, men hon har också ett huvud och mänsklig talförmåga. Hon kan berätta vad sinnena upplever. Det är språket som ger henne vingar.  

 

Sfinxen kan vara en bra bild av den sinnliga tankekälla som våra drömmar gärna ger kvinnlig gestalt men som inte är en fysisk kvinna. Sofokles är tydlig med det. Spåmannen Teiresias är exempel på en man med så känsliga sinnen att han trots att han är blind kan se långt in i framtiden. Också han förlöjligas av såväl Oidipus som den minst lika rationella Iokaste, innan sanningen drabbar dem.

 

Men det är bara Hera som har den gudomliga överblicken. Gåtan är en dom också över sfinxen. Hon går ju inte någonsin på två ben och är alltså ingen riktig människa, fast hon har ett mänskligt huvud. Därför störtar hon sig utför klippan.

 

Liksom P. O. Enquists dubbelhuvud i Nedstörtad ängel är sfinxen en bild av hur dåligt människan samordnar sina resurser: det ”manliga” med det ”kvinnliga”, det ”djuriska” med det ”andliga”. Den demokratiska möjligheten tycks uppslukad. Kattens klor och kattens svans är en drastisk bild av auktoritära attityder: att klösa och svansa för att ta sig fram.

 

Kung Oidipus straffar sig själv med att sticka ut sina ögon. Hans två döttrar, Ismene och Antigone, ledsagar honom på vandringen genom världen. Jag minns hur blodet rann rött nedför kinderna på skådespelaren Lars Hansson när dramat spelades på Dramatens stora scen under andra världskriget. Det är blodet från människans blinda ögon sfinxen i oss gråter över än i dag. Vi måste lära oss se, inte bara med ögonen som kan svika oss utan med alla våra sinnen. Än dröjer den våren!

 

 

 

 

 

Vi har ett par extra stolar i vår tambur. Det kommer ännu vänner som tittar in i förbifarten, och då kan det vara bra att det står stolar framme, där de kan sitta ned och prata några minuter med ytterkläderna på.

 Man vet verkligen aldrig vart ett samtal kan ta vägen. Tomas och jag har varsin käpp som står i en vrå innanför ytterdörren och väntar på promenader. Det var käpparna som häromdagen gjorde att vi kom att tala om sfinxens gåta i Kung Oidipus: vad är det som på morgonen tar sig fram på fyra ben, på middagen går på två ben och på kvällen på tre? Jo, sa den smarte Oidipus, det är människan! Och vi kan ju intyga att mot livets kväll är det bra med ett tredje ben, fast en rullator tycker jag är ännu bättre -- då är man tillbaka på alla fyra! -- men det visste inte Sofokles, när han omkring år 500 f.Kr. diktade sin trilogi om ödets ironi: Kung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone.

 

Genom att lösa gåtan slapp Oidipus bli uppslukad av sfinxen som på gudinnan Heras uppdrag vaktade Tebe och slukade alla som inte kunde lösa gåtan. Sfinxen störtade sig besegrad i havet och försvann. Så var man av med det odjuret – en stor katt med kvinnohuvud. Oidipus råkade strax därpå döda en gammal man som han råkade i tvist med vid en hålväg. Men det befriade Tebe hyllade honom som sin kung, eftersom den gamla kungen just hade råkat bli ihjälslagen. Änkan Iokaste ingick i överenskommelsen och de hann få fyra barn, två pojkar och två flickor, innan Oidipus insåg att han dödat sin far och gift sig med sin mor. Så hade det råkat bli eftersom hans föräldrar lät sätta ut babyn i vildmarken för att undgå oraklets spådom att han skulle göra just detta. Oidipus stack ut sina ögon och Iokaste hängde sig, och tre av deras fyra barn dog en våldsam död.

 

Ja, inte är det så lätt att lösa människans gåta. Man kan säga att Sofokles tar i som i dag självaste von Trier  för att få sagt just det!

 

Det var sfinxen som jag inte förstod. Varför var hon uppslukande? Jag kom ihåg en stor målning av Dorè, som vi såg i Paris 1982. Vid ett slagfält med döda soldater har han målat en sfinx som gråter. En ängel tröstar henne. Jo, det var två kvinnor ur helt olika myter som tröstade varann. Det var oförglömligt.

 

De där soldaterna – är det fortfarande kung Oidipus oförsonliga söner? Man skall inte göra det för lätt för sig. Det här blir flera bloggar.