Dröm dikt myt. Stina Hammar

"När börjar en historia? Den har ingen början. Den ingår i en större historia", skrev Elin Wägner i en av sina romaner. Jag har just läst en biografi om henne som kom ut i två delar 1977 - 1980, skriven av paret Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. 600 intressanta sidor!

Elin Wägner var nästan 40 år när kvinnan äntligen fick rösträtt. Jag själv har haft tur, född 1923 med självklar rösträtt. Min mamma tyckte att jag redan från början utnyttjade den för mycket. Drömmen om hönsmamman (blogg 5 mars) visar att jag fortfarande har till uppgift att skrika som en väckarklocka tills även det som min mamma personifierar i min dröm vaknar på allvar. Kanske kan man säga att jag skriker för Moder Jords rösträtt i vår egen kropp, i mannens och i kvinnans. Vakna, Ordets Moder! Vakna Dröm, Myt och Saga!

Under andra världskriget gav Elin Wägner ut en bok som hette just

"Väckarklocka". (1941) Hon var då nästan 60 år gammal, och hennes syfte liknade mitt. Jag kom också sent i gång med mina drömmar och mitt mytiska tänkande. I "Väckarklocka" såg Elin Wägner Moder Jord som en självsvåldigt förtryckt kvinna. Hon lodar kvinnans mytiska historia ned till en moderålder, när ännu inte det dunkla oraklet i Delfi hade skjutits undan av den manliga klarhet som Apollon representerar. I de grekiska tragedierna spårade Elin Wägner den splittring som fört oss in i det ena kriget efter det andra. Men hon skilde inte klart på oss vanliga kvinnor och det mytiskt kvinnliga i alla människor:

"Kvinnovärlden är ett tungt bergsmassiv, fyllt av källor, vattenblänk och underbara möjligheter", hoppades hon.

Hon började leta efter ett samvete, som hon definierade som "kvinnligt". Men också kvinnorna var inskolade i det krigiska tänkesättet. I fråga om pacifism gick Elin Wägner längre än någon av sina vänner. När andra världskriget närmade sig försökte hon inspirera kvinnorna till strejk. De skulle inte lyda våldets direktiv en gång till, inte gå ned i skyddsrum och inte bära gasmask. Liksom männen skulle de vara villiga att ge livet, men för icke-våldsprincipen.

I Fogelstagruppen, hade hon vänner ända sedan rösträttskampen. När det gällde motståndet mot Hitler splittrades de. Han var ju inte tilltalbar. Måste man inte ta till vapen ändå? Efter kriget kunde Elin Wägner tänka att hon trots allt inte hade insett "vad människor kan tillfoga människor".

I oktober 1935 gick Mussolini till angrepp i Abessinien. Var fanns kvinnorna? Hade vi ingenting lärt oss? "Vi kan ju inte, vi duger inte", skrev Elin Wägner i sin arbetsbok den 21 december.  Då hade hon sedan den 26 oktober legat svårt sjuk. Benen tycktes förlamade och hon hade talsvårigheter. Hela hennes kropp speglade den vanmakt hon kände. Hur skulle man komma ut ur "systemet" som rådde? Hon började intressera sig för psykoanalys. Kanske fick man vägledning av drömmar? På våren 1936 hade hon följande dröm:

Hon hade stått framför en vilt brusande fors som hon till varje pris måste över. Men den enda bro som fanns var mycket primitiv: löst och glest lagda trästockar i en vinglig ställning, som vajade i blåsten utan räcke att hålla sig i. När Elin i drömmen kommit till mitten av bron upptäckte hon till sin fasa, att den saknade fäste på andra sidan - stockarna slutade i blotta luften. Full av vanmakt lade hon sig ned på magen: nu kom hon varken framåt eller bakåt, tyckte hon. Då hörde hon ett barn ropa klagande bakom sig och barnet var hon själv som liten. Det ville också över floden men visste inte hur. Då sträckte den vuxna Elin händerna bakåt, kände barnets händer fatta hennes och med barnet i sina armar vågade hon språnget över till andra sidan.

Detta är alltså biografiförfattarnas referat av drömmen, och jag kan inte veta hur nära det ligger drömmarens egen skildring. Jag skulle velat fråga henne om drömmen visade att hon verkligen fick landkänning under sina fötter när hon tog språnget med barnet i famnen.

Barnet som en gång var hon själv, hade sin egen historia. Hon var föräldrarnas första barn, och fadern var förargad över att inte få en son. Hennes mor dog i barnsängsfeber innan hon fyllde tre, och den kvinna som blev hennes styvmor förstod inte alls att knyta an till henne. Fadern var docent i filosofi, och när Elin i tonåren bad att få extra undervisning i filosofi vägrade han. Vad skulle flickor läsa sådant för? Aldrig mer öppnade hon en filosofibok i hans bibliotek. Jag tänker att Elin redan som barn vant sig vid att göra språng, där ännu ingen väg var banad. Och mycket hade hon varit med att förändra.

Hon var nu 54 år. Hon var barnlös. Hennes vision om förhållandet mellan man och kvinna hade inte gått i uppfyllelse för henne själv. De allvarliga kärleksförhållandena, dels till John Landqvist, dels till Sigfrid Sieverts hade inte blivit varaktiga. Kampen för fred hade grundligt misslyckats. Hon stod ensam. Hennes bästa vänner tyckte att hon var naiv - "barnslig". Kanske hade hon vänt det mot sig själv, vilket hennes insjuknande med förlamade ben och talsvårigheter pekar på. I drömmen kan det speglas i att hon lägger sig platt på magen. Men det är då kraften kommer genom det klagande barnet som inte fick sitt människovärde erkänt, för att hon var flicka. Kanske påminner hennes klagan om många andra gånger, då hon varit missmodig men fattat mod och åstadkommit förändring.

Hon hade bett Gud om vägledning. Tillsynes saknas all vägledning i den här drömmen. Bron hon ger sig ut på har inga räcken, är endera väldigt gammal och förfallen eller också är den ett övergivet projekt. Under brusar en hotande fors, som kanske representerar hela världens oro. Det finns inga garantier för just hennes önskningar.

Hon har bett Gud om hjälp. Men det hon får är en myndighetsförklaring.

Hon är inte mer ett barn. Hon är sin egen mor nu. Hon måste tro på sig själv och de erfarenheter hon själv gjort, den bro hon själv vill bygga. Ändå skriver hon till John Landqvist: "Jag vet inte om gud spränger sina bojor i ens hjärta eller om man själv till sist förstår att man måste ge honom lös, men plötsligt blir han fri och kan tala med en." Och hon meddelar Emilia Fogelclou att hon nu är mogen att bli kväkare och ber om hennes vägledning och stöd.

I boken "Väckarklocka" går Elin Wägner alltså djupt ned i myternas spegel av mänsklighetens historia. Kanske har drömmarnas bro mellan ordens tankekälla och synernas en gång funnits. Nu är den totalt förfallen. Själv är hon en ordets kvinna, stridande journalist och författare. Visst försöker hon också handla, brukar jorden ekologiskt och är villig att offra livet i passivt motstånd mot kriget. Men språkets och tankens moder, de sinnliga bilderna, är glömda som sanningskälla. Först när hon är över femtio år börjar hon ana att det krävs en världsvid process för att upprätta en förbindelse mellan instanserna som inte är antingen - eller. En enda människa kan inte bygga bron mellan våra tankekällor, den ljusa och den mörka. Det kräver en känslomässig process hos många människor, och det tar mycket lång tid. Men någon måste börja. Elin Wägner måste trots allt våga språnget ut i det tomma.

Katrine Kielos bok "Våldtäkt och romantik" är en ambitiös genomgång av den diskussion i ämnet som förts i olika kretsar. Vad är våld och vad är sex i våldtäkt? "Vi måste prata om det", skriver Katrine. Hennes text genombryts på några ställen av korta skönlitterära avsnitt i jagform. På frågan om de är självbiografiska svarar Katrine i en intervju: "Det kunde varit jag."

De orden placerar hennes inflikade jagtexter i en aktningsvärd litterär tradition.  Lars Ahlin, han som sjöng för de dömda, lärde oss på 40-talet ramsan "han som är du som är jag som är vem som helst". (Ahlins roman "Om" 1946) Genom ett möte med Per-Erik Rundquist lärde sig sedan den unge Göran Tunström att förstå ramsan. Det blev förlösande för honom som diktare:

"Skata, dike, morgonrodnad. / Vem har inte sett det? / Alla. Du som är jag, jag som är du. Ibland ser vi den synen med hela vårt jag, ibland stänger den en ute." ("Prästungen" 1976)

Vem har inte sett våldtäkt åtminstone på TV? Jag vänder bort mitt ansikte igen och igen. Ändå orkade jag till sist ta itu också med Katrines bok, särskilt för orden: "Det kunde varit jag". Inte vet jag varifrån hon fick dem, men hon har sett den svåra synen med alla redskap hon har tillgång till, försökt ta in den i sin erfarenhet fysiskt och känslomässigt.

Boken är försedd med ett romantiskt rosa sidenband till bokmärke. Med det har jag utmärkt sidan 78, där jag funnit en helt otolkad dröm. Varför i alla sina dagar har hon skrivit dit den? Inte var det lätt att förstå, men kanske just därför verkade drömmen autentisk. Jag skriver ned den här och "lånar" den sedan för meditation enligt Montague Ullmans utmärkta drömgruppsmetod: så som om den var min egen dröm. Ja, det kunde varit jag som drömt den! Så här står det i boken:

Jag går längs en motorväg där lastbilar dundrar fram när jag plötsligt med bestämdhet och viss iver blir knackad på axeln:

?-              Det var ju tur att vi hittade dig.

Jag frågar varför och de säger att de efter att ha gått igenom stencilerna och alla de små, små gemen har funnit att det saknas några inlämningsuppgifter. Jag frågar vad detta innebär och de informerar mig om att jag tyvärr kommer att bli tvungen att ta tjänstledigt från jobbet i tre år. Chockad frågar jag varför.

?-              Vi har kommit fram till att du måste gå om mellanstadiet.

Jag protesterar högljutt.

Där slutar den egentliga drömmen. Sedan berättar Katrine om sina känslor inför den så här: "Jag vill inte gå om mellanstadiet! Jag hatade mellanstadiet! Jag har inte tid att gå om mellanstadiet! Men jag känner mig haffad, innerst inne vet jag på något sätt att jag är skyldig. Jag får panik. Jag svettas." Drömmen har en "eftersmak av skam".

När jag nu lånar drömmen och gör den till min är jag inte skyldig att ha samma känslor som Katrines "jag" hade. Nej, jag borde inte alls känna till dem för att drömmen skulle behandlas helt som min egen. Jag skall vara tomhänt, när jag lånar en annan människas dröm.

Men jag finner en utväg. Man brukar fråga sig vad man gjorde dagen innan man drömde. Att jag läst Katrines bok om våldtäkt räknar jag nu till mina dagsrester. Hat, skuld, skam är känslor som betonas i hela texten. Vi tycker ju alltid att vi borde ha vetat bättre. Det är ett av problemen med just våldtäkt, och det utvecklar Katrine på många olika sätt. Det hjälper oss inte att vi vet att vi befinner oss i en "könsmaktsordning" och inte har anledning att skämmas. 

Jag brukar lita på mina drömmar mer än på mina känslor. De rentvår mig ofta. Och när jag letar efter orsaken till skuld och skam i Katrines dröm finner jag den inte. Jag finner ingen anklagare, bara saklig kritik och hjälpsamhet. De är intresserade av mig, o, så underbart! De har läst mina stenciler noggrant, de har granskat detaljer, "små, små gem". Något viktigt har ändå saknats. Kanske ett större sammanhållande "gem"?

Och då ser jag att drömmen vidgar grundproblemet. Runt omkring mig på den väg jag går dundrar tunga lastbilar. Jag kan föreställa mig avgaserna i luften, partiklarna som de tunga däcken river upp, blyet som hamnar på ängarna runtomkring vägen. Vem har frågat Moder Jord om detta är den slöja hon vill bära? När sa hon: ja, jag går med på det? Hur hanteras hennes kropp? Njuter den? Hur hanteras hennes susande skogar, hennes brusande hav? Är ozonskiktet hennes genomträngda mödomshinna? Hur kan hon bli jämställd med den teknik som dundrar fram över henne?

Jag är väldigt ensam på den där vägen där jag går, kan lätt bli överkörd och skadad. Men jag har ett ärende, troligen det där skriket jag skall skrika, det jag berättar om i bloggen "Hönsmamman". Hur skall det höras i dundret av de här lastbilarna? Nog känner jag mig liten och svag. Är jag på rätt väg? Var det här jag skulle gå?

Det är då jag blir knackad på axeln. Inte på huvudet alltså, där förståndet sitter, utan på den utsatta kroppen. Vilka är "de" som söker mig, där jag går så ensam? Är de hotande? Är de män? Skall jag vänta mig en gruppvåldtäkt? Ja, det finns folk som har samveten som är grymma och hänsynslösa. Finns det någon ledtråd? En av dem knackar mig på axeln, bestämt och ivrigt, men inte aggressivt. Han säger: "Det var ju tur att vi hittade dig." "Hittade" och "dig".

För mig som gick i söndagsskola när jag var liten är det två nyckelord. Jag kan ju aldrig glömma lektionen, där Jesus vandrade fram i sandlådeöknen och letade och letade efter lammet som gått vilse. Hur han bar hem det på sina axlar, glad att äntligen ha hittat det. Fröken passade på att be de barn som ville vara Jesu lilla lamm att räcka upp en hand. Alla barn räckte upp sin hand, men inte jag. "Jag vill inte vara ett lamm som äter gräs", förklarade jag. "Jag vill vara ett riktigt barn

Jag trodde att Jesus kunde trolla. Det ville jag inte utsätta mig för. Men nu har jag lärt mig att se i mönster - människomaktsmönster. Dessa växer långsamt fram i vårt medvetande och dundrar inte som lastbilarna, men de finns. På mina drömmars kroppskarta är skuldran det omättliga överjagets plats: "varför gör du på detta viset?" Är jag nu det bortsprungna lammet, som Jesus äntligen hittar? Skall jag ha skuld och skämmas? Har jag gjort bort mig?

Nej, de som kommer till mig där jag går på vägen mitt i avgaserna är mina bästa vänner. De är de artbevarande krafterna i mig, vad de än kallas på myternas språk. De bildar en krets kring mig som lärjungarna kring Jesus. De ser hur jag jobbar, för de bor i mitt eget nervsystem. Min självkritik är uppenbar. Min noggrannhet också. Min önskan att göra nytta talar till mig. Och tillsammans vet mina hjälpare råd. De känner mina redskap bättre än jag själv. De ser vad som fattas i min utbildning: "mellanstadiet".

Nej, de menar inte den vanliga skolan. Kan jag fortfarande inte skilja på drömsymbol och verklighet, på innanför och utanför? Vad betyder "mellanstadiet" i min utveckling till människa? Den översättning som faller mig in är "mellanområdet", "transitional area" som D. W. Winnicott kallar det för. I detta område mellan utanför och innanför kan vi samordna kropp och idé, och där utbildar vi på drömmens nivå språket för "han - hon som är du som är jag som är vemsomhelst".

Den vanliga skolan har ännu inget program för detta tredje verklighetsområde, som är det stora "gemet", som upphäver dualismen i oss. Pratet möter drömmen, drömmen möter pratet. Vi kan dela våra drömmar med andra, inte bara samla argument. Skam och skuld krymper till signaler, när de behövs. I stället för anklagare möter vi hjälpare.

Jag tror inte att man kan hoppa över "mellanstadiet". Först med den utbildningen kommer vi vidare från överjagets diktatur och allt som går att köpa och sälja, men förstör jorden. Demokratin och den psykosexuella jämställdheten mellan man och kvinna växer inifrån till slut. Men nog tar det minst tre år!

Tack för drömmen, Katrine!