Dröm dikt myt. Stina Hammar

I Åkerns hunger berättar jag om min egen drömprocess och hur min egen religiösa verklighet växte fram. Min gudsbild prövades i olika drömmar. En gång knuffades jag av hjärtlösa händer ut ur ett flygplan på mycket hög höjd. ”Här kan då ingen annan än Gud vara med mig!” yttrade jag sarkastiskt i mitt svindlande fall. I samma ögonblick omslöts jag av Sunnanvinden. Som vore jag ett litet barn bar vinden mig och förde mig till min egen vuxna säng. Jag tolkade efteråt drömmen som förlösning ur en situation som blivit mig för trång. Samtidigt fick jag en vacker och sinnlig bild av den Gud jag tvivlade på. Min identitet bekräftades genom att jag placerades i min egen säng, där jag också i yttre mening mottog drömmen. Det var mitt utgångsläge. Ingen annan människa kunde ju veta det som omslöt hela min kropp i drömmen.

Eftersom man är så ensam om den sinnliga tankekällans gåvor kan man aldrig bevisa att de är sanna. Är inte alltsammans bara önskedrömmar? Kanske är det som försvar mot sådant tvivel som religionens försvarare alltid vill placera ”uppenbarelser” utanför sig själva och gärna dra in andra människor som vittnen i sina berättelser. I det längsta vill man använda samma bevis för den inre verklighetens upplevelser som för den yttre. Det är så man läser bibeln, antingen man försvarar varje dess bokstav som historisk eller om man som Jonas Gardell (Om Jesus) och Lena Einhorn (Vad hände på vägen till Damaskus) förklarar den sociala och religiösa situation som rådde, när Jesus gick på jorden. Det är intressant och viktigt, men jag har ett annat mål när jag läser de gamla berättelserna. Jag söker i myten som i drömmen, dikten och konsten ett böjningsmönster för mänsklig utveckling, etiskt och poetiskt.

Abraham i Första Mosebok beskrivs som en nyckelperson mellan två mytiska kulturer. Berättaren låter honom förflytta sig kroppsligen till okänt land för att understryka stor förändring. Han är inte flykting och hans släkt tycks vara välbärgad. Såväl hans son som hans sonson hämtar lugnt sina hustrur från släktens hemtrakt. Abraham är snarast upptäcktsresande i ett nytt sätt att tänka.

”Om vårt medvetna liv inte ska bli förstelnat krävs det en ständig förnyelse genom kontakt med flödet av psykisk energi i det omedvetna”, skriver jungianen Marie-Louise von Franz (Sagotolkning 1986). Det von Franz kallar ”det omedvetna” kallar jag ”den sinnliga tankekällan”. Jag vill betona att det handlar om en annan sorts medvetande. Detta speglas i de bibliska berättelserna som något viktigt --  men verkligen svårt!

Kanske att gudavärlden i Sumer hade förlorat sin ursprungliga emotionella laddning och att prästerskapet tillbakavisade människans egna upplevelser? Ungefär så har kristendomen det i dag. Den bjudande röst som fick Abraham att utvandra vittnar om den sinnliga tankekällans drömska genombrott.  Våga undersöka! Tänk själv! Ta din frihet! Upplevelsen var så stark att han följde röstens anvisningar. Han tänkte sig att rösten kom utifrån rymden, och han personifierade den manligt: ”Herren”. Rösten blev hans arbetsgivare men också hans stöd och vän.

Men ”Ordet” räcker inte. Våra sinnliga redskap vill bli använda.  Dock krävs det speciella omständigheter för att vi skall släppa våra invanda ramar, det vet berättaren och tar solen till hjälp. När det var som hetast på dagen i Mamres terebintlund genombröts Abrahams rationalitet och han blev synsk. Herren uppenbarade sig för honom i tre mäns gestalt. Abraham tvådde de tre männens fötter och lät ställa fram tjockmjölk och kalvstek.

Vilken historia! Dröm blandas med yttre verklighet. Sådant kan ske när solen skiner hett på en gammal mans huvud! Men vad tänker berättaren? Han vet liksom varken ut eller in. Är Herren en enda eller är han flera? Pronominet ”de” smälter plötsligt ihop till ”han”, och kallar sig för ”Herren”. De tre manliga gästerna frågar efter Sara, tältlägrets drottning. Herren lovar henne en son inom ett år. Det är verkligen rörigt! Men historien har förstås vandrat genom många munnar?

Sara lyssnade ”i rummet bredvid”, får vi veta, och där skiner inte solen lika hett. Hon är inte lika omtöcknad som Abraham och den här gången är det kvinnan som får bära det sunda förnuftet. Det är nu hon ler sitt berömda leende. Hon tycker att Herrens löfte att hon skall föda är orimligt. Förklaringen därtill är strängt biologisk: ”Sara hade icke mer såsom kvinnor pläga ha.” Det är många som läst den här berättelsen med Saras ögon och förkastat hela den mytiska historien. Men jag tycker att berättaren skickligt konfronterar den sinnligt-mytiska tankekällan med vardagslivets krassa orsak och verkan. Det är svårt att skilja det sakliga språket från det symboliska. Man har anledning att tvivla tills man lärt sig tänka på två sätt. Den vanliga verklighetens förutsebara kunskap står mot drömsynens överraskande budskap om något nytt. Vad är rimligt? Berättaren löser konflikten, väljer att tro på undret: ”Är då något så underbart, att Herren icke förmår det?”

Men det tar lång tid och många sagodrömmar för att lära sig skilja det yttre från det inre. Saras spontana leende är en sinnlig reflex som här står mot Abrahams beräknande ord. Hon är där hon är, en parallell till tuppen som gol i soluppgången så att Petrus grät över sin trefaldiga förnekelse, vilket Jesus – mästaren av båda tankekällorna – faktiskt hade förutsagt. Berättelsen om Sara är bara ett förspel till det som i Nya Testamentet sker med Johannes Döparens föräldrar, Elisabet och Sakarias, och slutligen med Maria, Jesu moder. Vilken följetong! Fortsättning följer.

(Läs gärna berättelsen i Första Mosebok Kapitel 18.)

Mitt motstånd mot religionen i 40-årsåldern berodde i hög grad på att jag aldrig mött det poetiska förhållningssätt K. G. Hammar talar om och som jag berättade om i min förra blogg, En modern mystik. Men när jag började drömma förändrades allt. Mina sinnen skärptes och skapade också ett andligt upplevelsefält. Såväl litterära som bibliska texter vände på sig i drömmen och andades fram helt nya betydelser. Jag minns en dröm, där jag drog ett par hjärnspikar ur mina sandaler. Sedan gick jag betydligt lättare. Fundamentalistiska dogmer är sådana hjärnspikar som tynger våra föreställningar och drömmen låter oss känna när vi befriar oss. Äntligen lever vi i en tid när vi åtminstone i delar av världen får lov att läsa och tolka såväl våra drömmar som de heliga skrifterna på ett personligt och poetiskt sätt.

Nu skall jag berätta om hur den sinnliga tankekällan kämpat för sitt liv i de bibliska texterna eller hur Ordets Gud fick mänskliga sinnen. Det skedde inte i en storstad utan i Mamres terebintlund, en oas i öknen, där patriarken Abraham hade slagit läger på sin långa vandring. Han kom från staden Ur i Sumer och skulle till ”det förlovade landet” Kanaan, som Herren hade lockat honom med. Enligt NE dateras händelsen till omkring år 1700 före Kristus.

Den Gud som var ”himmelens och jordens skapare” hade alltså inlett ett samtal med Abraham personligen. Gud lovade honom gods och guld, åtminstone i det långa loppet, sedan hans ätt i några hundra år hade utstått förnedring och slaveri i det främmande landet. Abrahams Gud var verkligen trons och hoppets Gud eller som Maja Lundgren kallar honom ”den nåderike flirtaren”. (Mäktig tussilago 2010) Hans löften till Abraham tolkas än i dag fruktansvärt geografiskt.

Abraham var i alla fall osäker och missnöjd med Guds löften, för hans hustru Sara hade inte fött något barn åt honom. Han var själv mer än 75 år när utvandringen började. Det gjorde honom missmodig. Sara insåg också att hon började bli för gammal att föda barn och föreslog Abraham att han skulle ligga med tjänstekvinnan Hagar. Och mycket riktigt – snart visade det sig att Hagar väntade barn.

I sagor, drömmar och myter har det en särskild betydelse att få barn. Barn betyder framtiden, den nya möjligheten, det nya tänkesättet, som gör att mänskligheten överlever. När Abraham utvandrade bytte han inte bara land utan också religiös hemhörighet. Han var den förste i vår mytiska historia som hävdade att Gud var en och inte många. I Sumer, det land som han och Sara kom ifrån, fanns många gudar på firmamentet, även kvinnliga av stor betydelse. Mest känd hos oss är Inanna, morgon - och aftonstjärnan, som senare kallades Ishtar. Hon var fruktsamhetens och de fyllda kornbodarnas gud. Hennes mor var mångudinnan Ningal, hennes bror solguden Utu. (Du kan läsa Inannas saga  i Nedstigning 1989 av Maria Bergom Larsson) Nu var de många gudarna ersatta av Den Ende, den mäktiga, osynliga spådomsröst som Abraham följde och kallade för ”Herren”.

Den fruktbara möjligheten i Abrahams erfarenhet av Herrens röst var att dess personliga tilltal öppnade möjligheten att plocka ned de sumeriska himlagudarna på jorden och till slut in i människans drömmar. Abraham tänkte nytt, och han behövde sin hustrus barn som bekräftelse på att han förstått rätt. Men Saras kropp strejkade. Hon förblev steril. Det var ett otillräckligt mytiskt steg Abraham tagit. Mytens drömska tankekälla protesterade mot att det endast var Abraham och ”Herren” som bestämde, medan inte bara Sara utan hela den kvinnliga-sinnliga mystiken hade reducerats till att vara det auktoritära Ordets, tjänsteflicka. Man avlar inte barn med ord, inte ens andliga barn. Det behövs två likvärdiga tankekällor i människans livsåskådning, och det går långsamt att tänka nytt.

Sagorna klyver ofta en person i två eller flera, precis som gudasagorna i Sumer delade upp det mänskliga livet på många gestalter. Man kan på sagotolkningsvis också splittra ut en del av Saras personlighet och kalla den för Hagar. I och med Saras ofrivilliga sterilitet börjar kampen för kvinnans och sinnenas plats i den judiskt – kristna utvecklingsberättelsen.

En viss bekräftelse får Abraham. Livet börjar sprattla i tjänstekvinnan Hagars underbara livmoder och hon retas då med sin matmor Sara så mycket att denna tar till fysiskt våld. Hagar måste fly bort från tältet i Mamres lund och ut i öknen.

Det är ingen slump att hon finner en vattenkälla, en bild av moderlivet, en bild av den kvinnliga principen, en påminnelse om floderna i det fruktbara land de kom ifrån. I öknens hetta möter Hagar en ängel som förmår henne att återvända till Sara. Ängeln lovar Hagar en son – inte en dotter – och bestämmer att denne skall heta Ismael, som betyder ”Gud hör”. Men Ismael skulle inte vara vilken kille som helst. Han skulle vara som en vildåsna: ”hans hand skall vara emot var mans, och var mans hand emot honom”, sa ängeln. Ismael skulle kanske inte bli en patriark? Skulle han bli kvinnligt solidarisk? Det låter så. Hagar blev glad: ”Du är Seendets Gud”, sa hon. Genom Hagars änglavision fick Abrahams Gud således både ögon och öron.

Mytisk tid är lång. När Abraham var hundra år och Sara nittio fick makarna äntligen lille Isak som Abraham var redo att offra som ett lamm till Herren. Men en ängels hand hindrade honom sinnligen. Den mytiska evolutionen kunde gå vidare. Men ännu har vi inte klarat att använda såväl Ordets tankekälla som Sinnenas. Många söner offras sannerligen i religiös fanatism och ingen ängel hejdar det ty alltjämt är drömmen, myten, dikten och konsten den tuktade tjänsteflicka man knappt tycker sig behöva, moder till den fräcka vildåsnan ”Gud hör” även om samhället inte gör det. Det patriarkala Ordet regerar vårt liv. Men konstnärer och diktare arbetar vidare.

Omkring 1700 före Kristus mötte Moseboks misshandlade Hagar vid en vattenkälla i öknen en ängel som gav helhetens Gud hans sinnen tillbaka. Den där vattenkällan porlar fortfarande 1838 i Sara Videbäcks vackra namn i Almqvists för tiden skandalösa äktenskapsroman Det går an.  Som vore han en vildåsna såg man på författaren. Hans sociala anseende tog slut och han måste fly Sverige.

Och ängeln? Birger Sjöberg uttrycker det så här i mellankrigstiden 1926 (Kriser och kransar): 

Och trosnit drog med trosnit fingerkrok,
och höghet gav åt höghet danska skallar.
Men jag som var i anden brinnande,
i smärta såg de vita vingar spikas
vid konferensens tunga furubord. 

I Göran Tunströms Ökenbrevet (1978) har den gamla källan nästan torkat ut, när Jesus där möter en vanvårdad kvinna. Han berättar:

Jag smekte hennes ansikte. Jag lät mina fingertoppar nudda hennes utstående tänder.
Hennes tunga var där, fuktig och varm.
--  Vad heter du? Frågade jag.
Hon höll ännu sin tunga runt mitt finger:
--  Esther, svarade hon. 

Tunström låter Jesus sticka sitt finger rakt in i den sinande språkkällan och han döper den efter den sumeriska gudinnan Ishtar. Försök själva säga namnet Esther med fingret i mun – det blir ungefär Ishtar! Och vi kan aldrig frånta Jesus att han förenade den sinnliga bilden med det abstrakta ordet. Jesus raka finger och Ishtars sinnliga tunga kring det är ju också en gammal bild av kopparormen kring staven som Israels barn kunde se på under ökenvandringen som bot mot giftormars bett.

Vi vandrar fortfarande samma ökenvandring. Undra på att vi är deprimerade och hemskt arga!

Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, efterlyser i SvD den 17 maj 2010 en ”modern mystik” som kan hjälpa oss ta ett nytt grepp på den destruktiva motsättningen mellan Västerlandets rationalism och islam. Vi har fastnat i den traditionella argumentationen mellan religion och upplysning, menar hon. Det är inom mystiken som nyckeln till andlig förnyelse måste sökas, skriver Elisabeth Özdalga. Men då måste vi tänka nytt både i öst och i väst.

Den moderna människan är framför allt en storstadsmänniska, säger hon. I storstaden finns inga traditionella meditativa platser, där människan i lugn och ro kan konfronteras med sina inre passioner. Hon hänvisar till den turkiska författarinnan Asli Erdogan, som beskriver detta i sina romaner. I hennes roman Den mirakulöse mandarinen lever människan i ”en kamp på liv och död för livsuppehället, människovärdet och meningen med livet.” Människan jagar genom storstadens mörka gränder utan att få någon form av klarsyn på sig själv eller livet.

Dagligen får vi rapporter om den moderna människans ångest och känsla av meningslöshet. Det gäller hela jordklotet! För att tolka Asli Erdogans skapade storstadsvärld och nå den mystik som förenar oss alla på djupet, räcker det inte med ett rent litteraturvetenskapligt förhållningssätt, skriver Özdalga. Också skilda ämnesområden måste närma sig varandra. Hon framhåller varmt förre ärkebiskopen K. G. Hammars skrifter som gränsöverskridande inspiration. Han förordar ”ett poetiskt förhållningssätt i tolkningen av de religiösa texterna.” Han har en sökande inställning också till begreppet ”Gud”. Olika tider och olika kulturer fyller det med skilda innehåll. Ingen tolkning är en gång för alla avslutad, utan vi befinner oss sedan tusentals år i en evolutionär process, menar K. G. Hammar.

Jag blev så glad för att Elisabeth Özdalga i sin artikel sammanbinder de religiösa texterna med skönlitteraturen, som om allt detta kom ur samma tankekälla – ja, det som jag kallar den sinnliga tankekällan! Djupast av allt ligger drömmen, menar jag. Ur den växer de stora religiösa visionerna ur vilka konsten i sin tur sedan äldsta tider tagit sin näring. Teologin har för säkerhets skull ritualiserat de komplexa visionerna. Genom sin öppna, humana inställning går K. G. Hammar i spetsen för dem som vågar bryta det mönster, som i Bibeln beskrivs som språkförbistringen efter Babels torn.  

Vetenskap av alla slag lär oss långsamt förstå vad som händer med oss. Men utan det som spränger fram ur vårt inre, konsten och våra drömmar, torkar den blommande grenen bort. Och då ter sig livet som en öken. En modern mystik måste utgå från forskning om den sinnliga tankekällan i sin helhet.

En teologiskt väl utbildad författare som Göran Tunström kan lära oss mycket om den moderna mystiken. Jag avslutar gärna med några rader ur hans dikt i Svartsjukans sånger (1975):

Då vill jag be en enkel bön för språket
Låt oss vårda det med våra yttersta resurser
Låt oss öppna laboratorier och skolor
och mötas där utan lättja
Låt oss studera föremålet och dess spegelbild
i våra hjärnor
och relationerna mellan dem
Det kanske finns en klar värld
där de får plats på samma gång
en vajande sekund
Kamrater förena er
Luta er ut över språket
Det lever
också djupt under sig självt!

Valborgsmässafton läser jag på Insidan i DN en stor artikel om en bok som heter Drömmen påverkar ditt liv. Boken är skriven av ett norskt psykologpar, Lisbeth Holter Brudal och Paul Jan Brudal, Optimal förlag. Sedan jag läst Peter Letmarks redogörelse för bokens innehåll vill jag varmt rekommendera den till alla som är nyfikna men ännu inte har prövat på sina drömmar. Brudals betonar hur drömmarna väcker våra känslor och skärper våra sinnen och speglar vårt liv på ett unikt sätt.

Detta har också jag själv försökt berätta om i två böcker på Marelds förlag, Åkerns hunger, drömmar under sju svåra år och Jag tar det på kroppen jag – dröm och dikt på liv och död. Men böcker som inte recenseras når inte ut. Jag har sålt några få exemplar av mina. Peter Letmark har sålunda givit makarna Brudals viktiga bok en chans.

Varför är deras bok så viktig? Drömmen är konstens och religionens ursprungskälla. Genom drömmen lär vi oss förstå konst och religion inifrån vårt eget sätt att tänka med vår kropp och våra sinnen som redskap. Vi lär oss smaka och lukta oss fram till det mänskliga. Talibanerna-i-oss-själva har ingen chans. Den personliga identitet vår kultur förnekar bygger vårt hjärta med hjälp av drömmar som ingen annan har drömt.

Det är farligt det där som ingen annan kan bekräfta. Rädslan har skapat så många fördomar kring drömmen, så många dogmer, nästan som religiösa lärosatser. Fortfarande hänvisas ofta till Freud, som om ingenting hade hänt sedan hans Drömtydning kom ut 1900. Erich Fromm vände sig till alla intresserade med Det glömda språket 1974, där han förband dröm både med diktning och med religiös myt. I Använd dina drömmar 1981 utarbetade Montague Ullman en fin metodik för vänskapliga drömgrupper och han reste själv mycket i Skandinavien för att personligen vägleda intresserade. För att inte nämna den som haft störst betydelse för konstnärligt skapande personer: D.W. Winnicott Lek och verklighet 1971.

Men i dag är det första maj 2010! Jag längtar efter ett politiskt parti som går till val på att införa drömkunskap i skolorna och starta drömgrupper på äldreboenden. De äldre skulle få förståelse för de inre bilder som fortsätter att hjälpa och trösta när minnet för den yttre verkligheten sviker.

Barnen skulle förstå att det inte är bara betyg och vetenskaplig bokstavstro som gäller. Det finns andra motivationer här i livet än belöning och straff, och de skall ju inte bara arbeta och vara lönsamma hela livet. De skall leka och älska också. Kärlek är inte som en utslagstävling på TV utan en artbevarande kraft som söker oss inifrån och ut i världen.

Vi behöver ett parti som kan mobilisera röster för kärlekslinjen i politiken!