Dröm dikt myt. Stina Hammar

Mitt motstånd mot religionen i 40-årsåldern berodde i hög grad på att jag aldrig mött det poetiska förhållningssätt K. G. Hammar talar om och som jag berättade om i min förra blogg, En modern mystik. Men när jag började drömma förändrades allt. Mina sinnen skärptes och skapade också ett andligt upplevelsefält. Såväl litterära som bibliska texter vände på sig i drömmen och andades fram helt nya betydelser. Jag minns en dröm, där jag drog ett par hjärnspikar ur mina sandaler. Sedan gick jag betydligt lättare. Fundamentalistiska dogmer är sådana hjärnspikar som tynger våra föreställningar och drömmen låter oss känna när vi befriar oss. Äntligen lever vi i en tid när vi åtminstone i delar av världen får lov att läsa och tolka såväl våra drömmar som de heliga skrifterna på ett personligt och poetiskt sätt.

Nu skall jag berätta om hur den sinnliga tankekällan kämpat för sitt liv i de bibliska texterna eller hur Ordets Gud fick mänskliga sinnen. Det skedde inte i en storstad utan i Mamres terebintlund, en oas i öknen, där patriarken Abraham hade slagit läger på sin långa vandring. Han kom från staden Ur i Sumer och skulle till ”det förlovade landet” Kanaan, som Herren hade lockat honom med. Enligt NE dateras händelsen till omkring år 1700 före Kristus.

Den Gud som var ”himmelens och jordens skapare” hade alltså inlett ett samtal med Abraham personligen. Gud lovade honom gods och guld, åtminstone i det långa loppet, sedan hans ätt i några hundra år hade utstått förnedring och slaveri i det främmande landet. Abrahams Gud var verkligen trons och hoppets Gud eller som Maja Lundgren kallar honom ”den nåderike flirtaren”. (Mäktig tussilago 2010) Hans löften till Abraham tolkas än i dag fruktansvärt geografiskt.

Abraham var i alla fall osäker och missnöjd med Guds löften, för hans hustru Sara hade inte fött något barn åt honom. Han var själv mer än 75 år när utvandringen började. Det gjorde honom missmodig. Sara insåg också att hon började bli för gammal att föda barn och föreslog Abraham att han skulle ligga med tjänstekvinnan Hagar. Och mycket riktigt – snart visade det sig att Hagar väntade barn.

I sagor, drömmar och myter har det en särskild betydelse att få barn. Barn betyder framtiden, den nya möjligheten, det nya tänkesättet, som gör att mänskligheten överlever. När Abraham utvandrade bytte han inte bara land utan också religiös hemhörighet. Han var den förste i vår mytiska historia som hävdade att Gud var en och inte många. I Sumer, det land som han och Sara kom ifrån, fanns många gudar på firmamentet, även kvinnliga av stor betydelse. Mest känd hos oss är Inanna, morgon - och aftonstjärnan, som senare kallades Ishtar. Hon var fruktsamhetens och de fyllda kornbodarnas gud. Hennes mor var mångudinnan Ningal, hennes bror solguden Utu. (Du kan läsa Inannas saga  i Nedstigning 1989 av Maria Bergom Larsson) Nu var de många gudarna ersatta av Den Ende, den mäktiga, osynliga spådomsröst som Abraham följde och kallade för ”Herren”.

Den fruktbara möjligheten i Abrahams erfarenhet av Herrens röst var att dess personliga tilltal öppnade möjligheten att plocka ned de sumeriska himlagudarna på jorden och till slut in i människans drömmar. Abraham tänkte nytt, och han behövde sin hustrus barn som bekräftelse på att han förstått rätt. Men Saras kropp strejkade. Hon förblev steril. Det var ett otillräckligt mytiskt steg Abraham tagit. Mytens drömska tankekälla protesterade mot att det endast var Abraham och ”Herren” som bestämde, medan inte bara Sara utan hela den kvinnliga-sinnliga mystiken hade reducerats till att vara det auktoritära Ordets, tjänsteflicka. Man avlar inte barn med ord, inte ens andliga barn. Det behövs två likvärdiga tankekällor i människans livsåskådning, och det går långsamt att tänka nytt.

Sagorna klyver ofta en person i två eller flera, precis som gudasagorna i Sumer delade upp det mänskliga livet på många gestalter. Man kan på sagotolkningsvis också splittra ut en del av Saras personlighet och kalla den för Hagar. I och med Saras ofrivilliga sterilitet börjar kampen för kvinnans och sinnenas plats i den judiskt – kristna utvecklingsberättelsen.

En viss bekräftelse får Abraham. Livet börjar sprattla i tjänstekvinnan Hagars underbara livmoder och hon retas då med sin matmor Sara så mycket att denna tar till fysiskt våld. Hagar måste fly bort från tältet i Mamres lund och ut i öknen.

Det är ingen slump att hon finner en vattenkälla, en bild av moderlivet, en bild av den kvinnliga principen, en påminnelse om floderna i det fruktbara land de kom ifrån. I öknens hetta möter Hagar en ängel som förmår henne att återvända till Sara. Ängeln lovar Hagar en son – inte en dotter – och bestämmer att denne skall heta Ismael, som betyder ”Gud hör”. Men Ismael skulle inte vara vilken kille som helst. Han skulle vara som en vildåsna: ”hans hand skall vara emot var mans, och var mans hand emot honom”, sa ängeln. Ismael skulle kanske inte bli en patriark? Skulle han bli kvinnligt solidarisk? Det låter så. Hagar blev glad: ”Du är Seendets Gud”, sa hon. Genom Hagars änglavision fick Abrahams Gud således både ögon och öron.

Mytisk tid är lång. När Abraham var hundra år och Sara nittio fick makarna äntligen lille Isak som Abraham var redo att offra som ett lamm till Herren. Men en ängels hand hindrade honom sinnligen. Den mytiska evolutionen kunde gå vidare. Men ännu har vi inte klarat att använda såväl Ordets tankekälla som Sinnenas. Många söner offras sannerligen i religiös fanatism och ingen ängel hejdar det ty alltjämt är drömmen, myten, dikten och konsten den tuktade tjänsteflicka man knappt tycker sig behöva, moder till den fräcka vildåsnan ”Gud hör” även om samhället inte gör det. Det patriarkala Ordet regerar vårt liv. Men konstnärer och diktare arbetar vidare.

Omkring 1700 före Kristus mötte Moseboks misshandlade Hagar vid en vattenkälla i öknen en ängel som gav helhetens Gud hans sinnen tillbaka. Den där vattenkällan porlar fortfarande 1838 i Sara Videbäcks vackra namn i Almqvists för tiden skandalösa äktenskapsroman Det går an.  Som vore han en vildåsna såg man på författaren. Hans sociala anseende tog slut och han måste fly Sverige.

Och ängeln? Birger Sjöberg uttrycker det så här i mellankrigstiden 1926 (Kriser och kransar): 

Och trosnit drog med trosnit fingerkrok,
och höghet gav åt höghet danska skallar.
Men jag som var i anden brinnande,
i smärta såg de vita vingar spikas
vid konferensens tunga furubord. 

I Göran Tunströms Ökenbrevet (1978) har den gamla källan nästan torkat ut, när Jesus där möter en vanvårdad kvinna. Han berättar:

Jag smekte hennes ansikte. Jag lät mina fingertoppar nudda hennes utstående tänder.
Hennes tunga var där, fuktig och varm.
--  Vad heter du? Frågade jag.
Hon höll ännu sin tunga runt mitt finger:
--  Esther, svarade hon. 

Tunström låter Jesus sticka sitt finger rakt in i den sinande språkkällan och han döper den efter den sumeriska gudinnan Ishtar. Försök själva säga namnet Esther med fingret i mun – det blir ungefär Ishtar! Och vi kan aldrig frånta Jesus att han förenade den sinnliga bilden med det abstrakta ordet. Jesus raka finger och Ishtars sinnliga tunga kring det är ju också en gammal bild av kopparormen kring staven som Israels barn kunde se på under ökenvandringen som bot mot giftormars bett.

Vi vandrar fortfarande samma ökenvandring. Undra på att vi är deprimerade och hemskt arga!