Dröm dikt myt. Stina Hammar

I blogg nr 1 om Maja Lundgrens Mäktig tussilago skrev jag att huvudpersonen Oscar Riktelius kamp att få bli en autentisk människa påminner mig om ”Fridas väns” kamp i Fridas bok 1921. Birger Sjöberg hade ett ärende, men kände sig som en pajas som fick läsarna att sjunga och klappa i händerna och längta efter mer underhållning i stället för att se sig själva och vilja förändra strukturen i samhället. Jo, också Maja Lundgren är rolig, och hon har som Birger Sjöberg ett annat ärende än att roa oss. Fast Gud, "Världsflirtaren" "åtrår dumma, dumma pellejönsen". Tänkvärt!

Maja Lundgrens bok är ett dockskåp, inrett med svensk borgerlig bildning. En stol heter Goethe, en annan Dante och pianostolen, som Oscar själv gärna sitter på innehåller inlåsta notblad. Han har "ingen nyckel till musiken" och han kan inte läsa noter (det kunde inte heller Birger Sjöberg), och han kan inte spela. Men en gång i sin ungdom spelade han basen i ett punkarband som kallade sig ”Kill Kurtz”. De ungas musik var som ”ett kopparrött, becksvart vrål”, en ung generations uppror mot den orättvisa ordning som rått i världen och som speglas särskilt väl i Josef Conrads roman Mörkrets hjärta, där kolonialismens representant framför andra heter ”Kurtz”. Denne uttalar de ofta citerade orden: ”Utrota varenda djävel!” Oscars farfar hade varit missionär i Kongo. 

Vart har de ungas glöd tagit vägen? Om konversationen mellan män och kvinnor på Oscars fest skriver Sara Danius i DN: ”Replikerna far genom luften för att snabbt falla till marken. De handlar om allt och ingenting. Ingen märker det.” Stefan Eklund skriver i SvDs nätupplaga att hon "ger en bild av hela den västerländska kulturens accelererande egocentricitet, inte minst dess rädsla för det främmande." Oscar kallar det själv  för ”Acherons pratskum” (Acheron = suckarnas flod). Eller ”Madame Tussauds åsiktskabinett” (åsikterna är lika levande och hållbara som vaxdockor). En stor beundran ägnas syskonen Kennedy.

I min läsning gestaltar Maja Lundgren i gästernas konversation den abstraherande tankekällans triviala ordning, idolisering och fördomar. Om den sinnliga tankekällan vet gästerna inget, men de avfärdar den ändå: ”Det symtomatiska för vår tid är ju det här sökandet efter det autentiska. ´På riktigt´. Det där får man akta sig för. Det är oerhört naivt.” Sådana röster gör sig hörda. ”Rösterna våldsgästar mitt huvud”, klagar Oscar för terapeuten, som allt oftare kallas ”Mister”, som om han var ett överhuvud i Oscars djungel av föreställningar – ja, som om han påminte om Kurtz i Mörkrets hjärta. Oscars fest måste ha slutat mycket fysiskt, eftersom kristallkronan vars prismor Frida en gång torkade så varsamt ”med sken av blom och fjäril” efteråt är spridd i millioner skärvor.

Mister HHVDHD (hur-har-vi-det-här-då?) är huvudstyrd, det betonas starkt att han inte bjuder på någon kroppskontakt eller något kroppsspråk överhuvudtaget. Oscar fryser emellanåt av det stora avståndet mellan dem och klappar om sig själv i åkarbrasor. Han blir lycklig när han får Mister att ofrivilligt blinka. Han  hoppas kunna påverka honom med sitt eget sätt att tänka. Ja, båda parter hoppas kunna förändra den andre. Vid samtalen för Mister anteckningar om sin patient och Oscar får på begäran ett anteckningsblock där han bokför sina intryck av psykiatern. Jag ser det som tankekällornas mycket ojämlika försök att möta varandra i vår kultur - som en psykiater och hans patient.

Boken slutar med att Oscar rymmer, á la Gökboet räddad av en svensk som vill vara indian – ja, den abstraherande tankekällans deus ex machina låter Oscar ärva pengar och blir därmed en stark konkurrent till tussilagoguden. Kampen kan synas oavgjord och Maja Lundgren måste få slut på boken, när hon har röjt upp bland de krossade glasen på Oscars fest.

Dock finns här en "blinkning" till som gör mig så glad.

Oscar har misslyckats med karriär och familj. Han är personlig assistent åt Rosemarie, en rullstolsbunden kvinna som han får djup kontakt med, ”utan ord”. Så beskriver han det för sin förargade hustru Katarina. I hans fantasi heter hon Rosemary Kennedy. Till den förvirrade Mister säger Oscar: ”Jag tror Rosmary blev lobotomerad. Samhällsögat tog sig in i hennes huvud. Samhällsögat bet henne.”

I Oscars sinnliga drömtänkande förvandlas den förlamade Rosemarie till en annan kvinna som han kallar Rosemary Kennedy. Men när han berättar om henne för Katarina eller terapeuten tror de att han bara fantiserar om den verkliga Rosemarie. En annan betydelse är inte möjlig för dem att tänka – den är ”bortlobotomerad”. Men kanske är "Rosemary" den gestalt som representerar tankekällornas förening i Oscar själv? Hennes namn tyder på det: "Rosemary" påminner om den blommande naturen och dess mytiska personifikation i jungfru Maria, medan efternamnet Kennedy anknyter till de tolv gästerna på Oscars fest och deras idolisering av syskonen Kennedy - "lejonen". Ikonen och idolen förenas i Rosemary Kennedys gestalt. 

Detta styrks av en hallucination, där Oscar ser Rosemary komma ”ner från himlen i en magnifik rullstol dragen av miljontals kolibrier. Stolen hade gnistrande, gigantiska silverhjul.” Rosemary reste sig ur stolen ”som om hon aldrig hade varit förlamad” och tog Oscars hand. Han avslutar sin berättelse för Mister HHVDHD: ”Rosemarie sov när vi lämnade hennes lägenhet.”

Mister blir förbryllad över det lilla ordet ”vi” som klart skiljer den behövande Rosemarie från den hjälpare Oscar själv behöver och till slut skapar ur sitt eget nervsystem.

I rullstolen som så skinande grann sänks från himlen, tycker jag mig ana en blinkning till en vän och trösterska från Oscars barndom, nämligen bilderbokskonstnärinnan Elsa Beskow. Nej, det är väl inte möjligt! Jo, Olles skidfärd (1907) slutar med en bild där prinsessan Vår kommer ned från himlen i en sorts rullstol, dragen av tolv fjärilar. Jag slår upp bilden och tycker mig med ens helt förstå titeln på Maja Lundgrens lustiga roman: Mäktig tussilago. Gud "ikläder sig naturens hela tussilagostass", står det på första sidan i den allra första dikten i romanen, vilket jag fångades av redan i min första misstrogna blogg om boken. Men o, vad Elsa Beskow skulle blivit glad! Se! Gumman Tö står på dikesrenen med sprittande nytt tussilagoförkläde och niger för prinsessan Vår. Förklädet speglas till yttermera visso i snösmältningsvattnet i diket bredvid. Det är Elsa Beskows blinkning till Mäster Ekkehart som liknade människan vid ett kärl vatten som kunde spegla solen men aldrig vara solen. Jag skrev i min bok om Elsa Beskow, Solägget 2002: 

”Det finns en kristen föreställning att Jesus en dag i historisk tid skall återkomma på skyarna för att upprätta sitt rike. Elsa Beskow låter i stället den utskällda gumman Tö välkomna jungfrun i den solgyllne skyn, prinsessan Vår, dragen av tolv vita fjärilar. Det är bilden av livets återkomst, ett ständigt pågående under.” 

Tussilagon är som en sol, och Jesus var för Elsa Beskow "solen i hjärtat". Han använde båda tankekällorna i sitt språk: bilden som Oscar kallar "guldmyntfoten" och den abstraherande tankekällans tydande ord som Mister HHVDHD anstränger sig med.

Så var det inte så dumt att jag redan från början fick slutorden i Natanael Beskows "international" i huvudet  : "Guds rikes välsignade, ljuvliga vår."  

På nätet läser jag Sara Danius DN recension av Maja Lundgrens bok Mäktig tussilago. Den är slagkraftig och egensinnig, tycker hon, men saknar ett ärende.

O nej! Just hennes ärende har fängslat mig. Efter grundlig läsning känner jag mig hemma i Maja Lundgrens text. Men jag läser ju inte som andra. Jag har benat texten som vore den en fisk. Jag är pedagog till yrket, och med utgångspunkt i min kunskap och mina erfarenheter av dröm, litteratur och psykologi försöker jag se och förklara det som konstnärer gestaltar. Att ”förklara” och att ”gestalta” är två skilda tänkesätt människan har. Förklarar gör man med den abstraherande tankekällans hjälp utifrån, gestaltar gör man inifrån med den sinnliga tankekällans mäktiga kraft. Mäktig som tussilago?

Oavsett konfession är det vanligt att konstnärer vill både undersöka och gestalta det som i bibeln kallas ”Ordet”. Jag menar att Maja Lundgren gör det, intensivt och humoristiskt. Det är det viktigaste ärende en diktare kan ha. Hennes uppgift är ju att jobba med ord och försöka få dem att ”bli kött” eller åtminstone likna ”kött”, dvs liv som berör vårt hjärta, så att det vidgas utöver vanan eller lagen. Och miraklet kan ske. Vilka är villkoren? 

Det främsta villkoret är att man blir som ett barn och som ett barn låter leken komma direkt ur kroppen. Inga beräkningar och förbehåll. Leken innehåller också smärta som barnet behöver bearbeta. Därför är det mycket korttänkt att minska barns lekutrymme som nu sker i vår skolpolitik. Med vuxnas fixering vid kunskap och karriär tar vi insiktslöst ifrån barnen ett sätt att tänka i kärleksrelationer. Det är detta poetiska lekområde som Oscar i Mäktig tussilago återerövrar. I romanens första stycke låter Maja Lundgren honom verkligen bli ”som” ett barn. När psykiatern frågar honom om han ”hör röster” skrattar han till: 

Hans blick sökte sig ut genom fönstret, samtidigt som han drog den djupa suck barn drar när de avrundar ett långt gråtpass. / Att komma över en kulle med skrapade knän. Så var sucken. 

Barnpsykiatern DW Winnicotts berömda tes är att ett barn inte kan utvecklas socialt utan en nalle. Men det gäller oss alla, menar jag, och det är dröm, konst, litteratur och religion som är den ”nalle” vuxna behöver för att få tag på sitt liv. Detta gestaltar Maja Lundgren med Oscar, hans tolv gäster, hans familj i olika generationer och hans psykiater. 

”Tankarna är som människor”, hjälper Oscar psykoterapeuten att förstå. Man kan också säga: varje människa är en tanke. Den ryske litteraturforskaren Michail Bachtin sa just så om Dostojevskijs diktade värld: ”Han framställer varje tanke som en persons ståndpunkt”. Så är det också med våra drömmar. Och Maja Lundgrens bok är en teaterscen för tankar utifrån och inifrån i mänsklig gestalt.  

Oscar lever i dubbla världar: ”rösterna inuti huvudet, de är så fina och mjuka. Det är rösterna utanför huvudet som är ett helvete.” När jag tittat på TV en kväll händer det att jag också är rädd för de kalla röster jag hört. Eller de förtvivlat meningstomma som Bodil Malmsten gestaltat i sin: ”Tryck stjärna!” som jag såg igårkväll.

Sara Danius skriver: ”I Lundgrens nya bok finns kyla, gott om kyla. Men var finns ärendet?” 

Det är omöjligt att upptäcka Maja Lundgrens ärende om man själv är helt inställd på den abstraherande tankekällans logik om vad som är sjukt och friskt. Oscar har försökt uppfylla alla givna roller ”tidsödlan” begärt av honom, men han har inte fått någon belöning. ”Tidsödlan” är både ett hotfullt fabeldjur i Oscars värld och ett tidsbegrepp. Kanske är det från början skapat av Harry Martinson som i sin dikt Det outtröttliga skriver så här: 

Fort tröttnar mänskan, livet tröttnar inte.
Fort tröttnar ögat, ljuset tröttnar inte.
Med ändlös hopplöshet för dig personligen
skall glitterormen fri i snåren kräla
i evigheters evighet, och ljusets ödla
på stammen klättra upp och se på månens vägar,
som ligga dallrande på alla hav. 

”Ljusets ödla” som Martinson gestaltar, överlever människan och letar inte efter henne, när hon är borta. Det är Oscar som måste finna essensen i sitt liv innan ”var gardin blir kolsvart natt”, som Martinson vidare skriver i sin dikt. 

Oscar är beläst och det han (eller Maja Lundgren) fått i sig så att säga med den svenska modersmjölken glimmar i texten, åtminstone för mina lärarögon. Jag kan tänka att det är just sådant som är underlag för Oscars inre röster. Ty den sinnliga tankekällan sparar vänligt all poesi och alla visor vi lärt oss och låter dem sjunga i vårt huvud natt och dag. Men vi lyssnar vanligen inte. Dikten som inleder boken kan syfta på den uppmuntran Oscar får av allt han läst: 

Gud ger sig tillkänna med hjälp av små blinkningar,
den nåderike flirtaren.
Han ikläder sig naturens hela tussilagostass,
Pryder sig med smörblommor, alla dessa små guldmyntfötter.
Vem behöver några andra medaljer?
Inte Gud. 

Jag tror att det är alla dessa ”små blinkningar” från andra diktare som Oscar kallar för språkets gudomliga ”guldmyntfot”, vars sinnebild i boken är tussilagon själv.

Jag tror alltså att Maja Lundgrens ärende är att gestalta ”Ordet”, den dubbeltunga som är alla människors rättighet, men som vår kultur föraktat och undertryckt. Det språket är skatten, ”pinnen i sig” som Oscar söker.

I Maja Lundgrens roman Mäktig tussilago finns en dörr som inte ”bara” är dörren till Oscar Riktelius hem, där gästerna ringer på och räknas in: 12 stycken. Inte vilket antal som helst i symbolernas värld! I entrén bredvid spegeln hänger farfars dödsmask. Ovanligt. Jag borde känt lukten av något annat än påsen med bajsiga blöjor som Oscar placerat här, för att markera vilken duktig hemmapappa han är. Det är så att jag inte tål misstankar mot idoga pappor. Jag högaktar påsen! Lukta på den farfar! Jo, farfar misshandlade sina barn, får vi veta, och det skall vi inte glömma. Man uppfostrade så förr. Nu är det förbjudet i lag här i Sverige. Tur, för det är inte säkert att folk har blivit hyggligare i hjärtat.

Jag smet alltså in i boken genom misstrons bakdörr och snavade redan på tröskeln. Jag hade inte undgått recensionsskvallret om att Maja Lundgrens tidigare roman Myggor och tigrar handlade om fullt igenkännbara människor som hon var arg på. Jag hade ingen lust att läsa sånt, utanför den kulturella karusellen som jag själv är numera. Varför i all sin dar köpte jag den här? Jag tycker om tussilago – Guds rikes välsignade vår, som mina inre visor lärt mig prisa! Fast menade Maja Lundgren verkligen något sådant, när hon lät Oscar dikta om att Gud ”ikläder sig hela naturens tussilagostass”? Underbar bild! Men?

 Jag tyckte att pratet mellan Oscar och hans terapeut lät illa. Jag vill inte läsa något ringaktande om en samtalsterapeut i dessa tider! Någon som försöker få i gång en dynamisk process i denna mekaniska kbt-värld, där man tror att man kan köpa liv, men inte finner livets dörr. Psykiatern kallas Mister Hur-Har-Vi-Det-Här-Då, eller HHVDHD. Vilken sort är han då? Oscar ser att Misters begynnelsebokstäver påminner om ordet ”huvud”. Jojo, men inte ens då vågade jag tro att jag kunde tycka om den här boken. Tala om motstånd! Varför köpte jag den?

Det var några lågmälda ord som väckte mig till slut: ”Men sällan skådar avsikt särskilt djupt i givna själar”. Orden klingade envist i mig: ”skådar avsikt”. Vem uttrycker sig så? Ord ur Birger Sjöbergs Kriser och kransar svarade: ”Att skåda i de gråa hyggligheter / en huld natur till ögon honom skänkte.” Det abstrakta språkets obestämda former, ”avsikt” och ”hyggligheter”, behöver ögon att ”skåda” med. Tack, Maja Lundgren! Det är därför vi har konst och drömmar. Sesam öppnade sig.

Det finns annat som kunde lett mina tankar till Birger Sjöberg och kanske också gjorde det, trots min misstro. ”Sanning blir lögn och lögn sanning”, läser jag i Mäktig tussilago. I Kriser och kransar står det: ”Lögn blir sant! - - - jaord – motord – nejord i Motsäges flod.”

 Birger Sjöberg föddes 1885 i Vänersborg. Fullständigt misslyckad skolpojke! Men den tapet han i 14-årsåldern som expedit i Nyströms Jern – Färg – och Tapethandel visade kunden baksidan av, sprack nu åter upp för mig, och genom den fick jag tillträde till den middagsbjudning som faktiskt ordagrant sägs vara ”på tapeten” (s15) i Maja Lundgrens bok. Den starkt poängterade lukten från påsen i Oscars tambur 2010 blandades nu för mig med något annat välbekant. Överrockarna som i sin ”bulliga charm” trängs bredvid dödsmasken träffade min gamla näsa som malpappersdoften från de tomma frackarna i Bleka Dödens minut av Birger Sjöberg. Den står i Fridas bok som kom 1921 – snart hundra år sen. Birger Sjöberg inbjuder läsaren till en festplats för Frida och hennes vän som domineras av nykterhetsmarschen i Lilla Paris. ”Stirrande ögon betrakta / vår marsch och vår skinande ståt”, står det. Nog stirrade Birger Sjöberg på de villkor som bjudits honom. Fridas vän är skapad av diktarens stirrande ögon.

Oscar är skapad av Maja Lundgren. Som Fridas vän kämpar han för livet. Efter festen spärras han in på psykiatrisk klinik för att vila sig och komma till sans. Vad har gått snett? HHVDHD har samtalsterapi med honom. Han har säkert de bästa avsikter. Oscar tänker att han är en hederlig ”rosenkavaljer”. Med hans hjälp stirrar Oscar envist tillbaka på sin fest.

Jag anar emellertid en brist hos HHVDHD. Oscar har mot sin familjs vilja studerat idéhistoria, antropologi och religion. Han är alltså humanistiskt beläst, fast hans språk just nu är bisarrt i konventionell mening. Kan HHVDHD vandra in i Oscars föreställningsvärld? Kanske har Oscar läst Kafkas Framför lagen, om dörren som är gjord bara för dig och som du måste ha mod att öppna, trots att alla maktens ”dörrvaktare” tycks hindra dig? HHVDHD kan själv vara en sådan vaktare, ty ”sällan skådar avsikt särskilt djupt i givna själar”. Maja Lundgren känner säkert till Kafka. I Mäktig tussilago står det om Oscars ytterdörr: ”Nej, dörren liv öppnas ej mot något annat. Vet man det inte förrän den är stängd så vet man det då.”

Vår erfarenhet av livet är engångs och har bästföredatum. Det erfar Oscar särskilt tydligt när hans hustru Katarina tar barnen och far hem till sina föräldrar. Hon känner sig inte hemma på hans fest. Hon känner knappast de gäster han har bjudit. Gör han det själv? ”Livet är inte en dörr. Men när den stängs är det över.” Så känns det för Oscar, när Katarina går och bjudningen blir bara hans.

Människans kropp är dubbel: vänster-höger. Vi har också fått dubbel intelligens, såväl en sinnlig som en abstraherande tankekälla. Om detta får vi tyvärr ingen adekvat undervisning i skolan. Det skulle annars passa utmärkt i samband med religionsämnet, eftersom det är den sinnliga tankekällan som är religiös och den abstraherande som är tvivlande. Dessutom är hjärnans sätt att arbeta lika över hela världen.

Nästan allt jag skriver handlar om behovet att lära känna den sinnliga tankekällans arbetssätt, det jag också ibland kallar Eurydikes visa. Min förra blogg handlade om Glucks version av sagan om Orfeus och Eurydike och jag prydde den med en bild av Berit Hjelholts väv I dödsskuggans dal. Så som Berit har berättat för mig väver hon gärna tidigt på morgonen, när drömseendet ännu är nära. Med sina bilder ”sjunger” hon Eurydikes visa med en dunkel tydlighet som även Orfeus lyra lockas av. Den goda dubbelheten är det vi skall leva med. Klippan som Berit gestaltar i trådar leder våra tankar just till en klippa som vi även kan peka ut i geografin, men det namn Berit satt på väven är en hänvisning till ett inre landskap med villkor vi inte kan överträda.

Den sinnliga tankekällan bryter ofta igenom det rationella vaneseendet som ett mirakel. Det hände poeten Johan Henrik Kellgren på 1780-talet, när han blev förälskad. I dikten Den nya skapelsen vittnar han om hur perspektivet förändrats från mono- till stereoseende:

Och ljuset kom, och livet tändes,
En själ i stela massan flöt;
Allt tog ett andedrag som kändes,
En röst som till mitt hjärta bröt. 

”Själen” talade med många röster: 

Och vrede var i havets vågor
Och ömhet uti källans sus,
Och majestät i solens lågor,
Och blygsamhet i månens ljus. 

Ett genombrott av den sinnliga tankekällan är således en stark upplevelse. Nu i påsketider har jag läst i SvD om poeter som haft profetiska anspråk. Man känner sig bli språkrör för något större, ja för alla lidande kämpande människor. Jaget flyter ut i många gestalter. Strindberg skrev sålunda följande fundering: ”Är det jag som skriver dessa lamentationer eller är det Job?” Men det är hundra år sen nu. Nog borde vi i dag få lära oss hur den sinnliga tankekällan leker med alla världens roller och ger oss många kamrater till stöd och eftertanke.

Men ingenting sådant läser jag i dagens tidningar.

I DN skriver Göran Greider på påskdagen en ömsint essä där han diskuterar Jesu uppståndelse. Han stöder sig på historikern och teologen John Dominic Crossan. Särskilt fäster jag mig vid tolkningen av Emmausepisoden. Två ledsna och hopplösa lärjungar på vandring får följe av en okänd man. Först när de bjuder honom på mat och han bryter brödet ser de att främlingen är Jesus. Det är som en uppenbarelse av en ny riktning för deras liv. De får inte stanna i hopplöshet. Greider skriver: ”Guds kungarike var ett rike på denna jord. Det fanns här och nu, dess ideal måste förkroppsligas i ett levt liv – i de gemensamma måltiderna eller vidrörandet av de oberörbara.”

På samma sätt som lärjungarna i Emmaus upplevde att de åt med Jesus får sörjande ofta en stark känsla av den dödes närvaro i rummet, skriver Greider. Det finns tröst i det. Vi laddar omgivningen med våra känslor, sorg och glädje. Tomrummet förkroppsligas. Det Greider inte har erfarenhet av är den sinnliga tankekällans tydlighet. Vem ropar på mig i drömmen: ”Stina!” Rösten är min sons. Jag hör den. Men den hör inte bara till mig. Den ekar också oförklarligt i andras drömmar. Jag har försökt beskriva detta i boken om honom: Jag tar det på kroppen jag.

Kanske kommer kvantfysiken att hjälpa oss förklara sådana medvetandevågor. I påsk har jag läst en märklig diktsamling, Osäkerhetsrelationen av Helena Granström. Författaren som själv är fil.lic. i matematisk fysik vid Stockholms universitet anstränger sig verkligen att överbrygga gapet mellan naturvetenskap och poesi. I dikterna för hon ett samtal med E. och N. och S. och B. och Werner. Så småningom förstår jag att rollerna hon leker med är Albert Einstein (E), Niels Bohr (N), David Bohm (B), Werner Heisenberg (Werner) och Erwin Schrödinger (S).  Diktsamlingen börjar med att naturvetenskapens forskare avfärdar poetens romantiska världsbild: 

Du tror att det är himlen som är blå men det är inte den
Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som
är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns
lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats
bråddjup. 

Hon laddar partikeln med vibrerande passion. Men laddningen återförs av motspelarna till henne själv och förringas: 

Himlens blå är ingenting annat än färgseendets blåtira,
Ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen.
Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga
skönsång. Det du tror är himlens blå är bara ljudet av
din kropp som sjunger för dig. 

”Ingenting annat” och ”bara”. Så avfärdas Eurydike och kroppen som bjuder bilder och toner: ”sjunger för dig” och Orfeus. Diktsamlingen slutar efter en grundlig diskussion: ”Du blundar och ser plötsligt alldeles klart.” 

Lika klart som Berit såg sin bildväv I dödsskuggans dal. Klippa är klippa och ändå inte bara det. Som Kellgren upptäckte: ”En själ i stela massan flöt.”

I