Dröm dikt myt. Stina Hammar

I blogg nr 1 om Maja Lundgrens Mäktig tussilago skrev jag att huvudpersonen Oscar Riktelius kamp att få bli en autentisk människa påminner mig om ”Fridas väns” kamp i Fridas bok 1921. Birger Sjöberg hade ett ärende, men kände sig som en pajas som fick läsarna att sjunga och klappa i händerna och längta efter mer underhållning i stället för att se sig själva och vilja förändra strukturen i samhället. Jo, också Maja Lundgren är rolig, och hon har som Birger Sjöberg ett annat ärende än att roa oss. Fast Gud, "Världsflirtaren" "åtrår dumma, dumma pellejönsen". Tänkvärt!

Maja Lundgrens bok är ett dockskåp, inrett med svensk borgerlig bildning. En stol heter Goethe, en annan Dante och pianostolen, som Oscar själv gärna sitter på innehåller inlåsta notblad. Han har "ingen nyckel till musiken" och han kan inte läsa noter (det kunde inte heller Birger Sjöberg), och han kan inte spela. Men en gång i sin ungdom spelade han basen i ett punkarband som kallade sig ”Kill Kurtz”. De ungas musik var som ”ett kopparrött, becksvart vrål”, en ung generations uppror mot den orättvisa ordning som rått i världen och som speglas särskilt väl i Josef Conrads roman Mörkrets hjärta, där kolonialismens representant framför andra heter ”Kurtz”. Denne uttalar de ofta citerade orden: ”Utrota varenda djävel!” Oscars farfar hade varit missionär i Kongo. 

Vart har de ungas glöd tagit vägen? Om konversationen mellan män och kvinnor på Oscars fest skriver Sara Danius i DN: ”Replikerna far genom luften för att snabbt falla till marken. De handlar om allt och ingenting. Ingen märker det.” Stefan Eklund skriver i SvDs nätupplaga att hon "ger en bild av hela den västerländska kulturens accelererande egocentricitet, inte minst dess rädsla för det främmande." Oscar kallar det själv  för ”Acherons pratskum” (Acheron = suckarnas flod). Eller ”Madame Tussauds åsiktskabinett” (åsikterna är lika levande och hållbara som vaxdockor). En stor beundran ägnas syskonen Kennedy.

I min läsning gestaltar Maja Lundgren i gästernas konversation den abstraherande tankekällans triviala ordning, idolisering och fördomar. Om den sinnliga tankekällan vet gästerna inget, men de avfärdar den ändå: ”Det symtomatiska för vår tid är ju det här sökandet efter det autentiska. ´På riktigt´. Det där får man akta sig för. Det är oerhört naivt.” Sådana röster gör sig hörda. ”Rösterna våldsgästar mitt huvud”, klagar Oscar för terapeuten, som allt oftare kallas ”Mister”, som om han var ett överhuvud i Oscars djungel av föreställningar – ja, som om han påminte om Kurtz i Mörkrets hjärta. Oscars fest måste ha slutat mycket fysiskt, eftersom kristallkronan vars prismor Frida en gång torkade så varsamt ”med sken av blom och fjäril” efteråt är spridd i millioner skärvor.

Mister HHVDHD (hur-har-vi-det-här-då?) är huvudstyrd, det betonas starkt att han inte bjuder på någon kroppskontakt eller något kroppsspråk överhuvudtaget. Oscar fryser emellanåt av det stora avståndet mellan dem och klappar om sig själv i åkarbrasor. Han blir lycklig när han får Mister att ofrivilligt blinka. Han  hoppas kunna påverka honom med sitt eget sätt att tänka. Ja, båda parter hoppas kunna förändra den andre. Vid samtalen för Mister anteckningar om sin patient och Oscar får på begäran ett anteckningsblock där han bokför sina intryck av psykiatern. Jag ser det som tankekällornas mycket ojämlika försök att möta varandra i vår kultur - som en psykiater och hans patient.

Boken slutar med att Oscar rymmer, á la Gökboet räddad av en svensk som vill vara indian – ja, den abstraherande tankekällans deus ex machina låter Oscar ärva pengar och blir därmed en stark konkurrent till tussilagoguden. Kampen kan synas oavgjord och Maja Lundgren måste få slut på boken, när hon har röjt upp bland de krossade glasen på Oscars fest.

Dock finns här en "blinkning" till som gör mig så glad.

Oscar har misslyckats med karriär och familj. Han är personlig assistent åt Rosemarie, en rullstolsbunden kvinna som han får djup kontakt med, ”utan ord”. Så beskriver han det för sin förargade hustru Katarina. I hans fantasi heter hon Rosemary Kennedy. Till den förvirrade Mister säger Oscar: ”Jag tror Rosmary blev lobotomerad. Samhällsögat tog sig in i hennes huvud. Samhällsögat bet henne.”

I Oscars sinnliga drömtänkande förvandlas den förlamade Rosemarie till en annan kvinna som han kallar Rosemary Kennedy. Men när han berättar om henne för Katarina eller terapeuten tror de att han bara fantiserar om den verkliga Rosemarie. En annan betydelse är inte möjlig för dem att tänka – den är ”bortlobotomerad”. Men kanske är "Rosemary" den gestalt som representerar tankekällornas förening i Oscar själv? Hennes namn tyder på det: "Rosemary" påminner om den blommande naturen och dess mytiska personifikation i jungfru Maria, medan efternamnet Kennedy anknyter till de tolv gästerna på Oscars fest och deras idolisering av syskonen Kennedy - "lejonen". Ikonen och idolen förenas i Rosemary Kennedys gestalt. 

Detta styrks av en hallucination, där Oscar ser Rosemary komma ”ner från himlen i en magnifik rullstol dragen av miljontals kolibrier. Stolen hade gnistrande, gigantiska silverhjul.” Rosemary reste sig ur stolen ”som om hon aldrig hade varit förlamad” och tog Oscars hand. Han avslutar sin berättelse för Mister HHVDHD: ”Rosemarie sov när vi lämnade hennes lägenhet.”

Mister blir förbryllad över det lilla ordet ”vi” som klart skiljer den behövande Rosemarie från den hjälpare Oscar själv behöver och till slut skapar ur sitt eget nervsystem.

I rullstolen som så skinande grann sänks från himlen, tycker jag mig ana en blinkning till en vän och trösterska från Oscars barndom, nämligen bilderbokskonstnärinnan Elsa Beskow. Nej, det är väl inte möjligt! Jo, Olles skidfärd (1907) slutar med en bild där prinsessan Vår kommer ned från himlen i en sorts rullstol, dragen av tolv fjärilar. Jag slår upp bilden och tycker mig med ens helt förstå titeln på Maja Lundgrens lustiga roman: Mäktig tussilago. Gud "ikläder sig naturens hela tussilagostass", står det på första sidan i den allra första dikten i romanen, vilket jag fångades av redan i min första misstrogna blogg om boken. Men o, vad Elsa Beskow skulle blivit glad! Se! Gumman Tö står på dikesrenen med sprittande nytt tussilagoförkläde och niger för prinsessan Vår. Förklädet speglas till yttermera visso i snösmältningsvattnet i diket bredvid. Det är Elsa Beskows blinkning till Mäster Ekkehart som liknade människan vid ett kärl vatten som kunde spegla solen men aldrig vara solen. Jag skrev i min bok om Elsa Beskow, Solägget 2002: 

”Det finns en kristen föreställning att Jesus en dag i historisk tid skall återkomma på skyarna för att upprätta sitt rike. Elsa Beskow låter i stället den utskällda gumman Tö välkomna jungfrun i den solgyllne skyn, prinsessan Vår, dragen av tolv vita fjärilar. Det är bilden av livets återkomst, ett ständigt pågående under.” 

Tussilagon är som en sol, och Jesus var för Elsa Beskow "solen i hjärtat". Han använde båda tankekällorna i sitt språk: bilden som Oscar kallar "guldmyntfoten" och den abstraherande tankekällans tydande ord som Mister HHVDHD anstränger sig med.

Så var det inte så dumt att jag redan från början fick slutorden i Natanael Beskows "international" i huvudet  : "Guds rikes välsignade, ljuvliga vår."