Dröm dikt myt. Stina Hammar

När en dröm presenteras i en grupp enligt Montague Ullmans metod, läser drömmaren upp sin noggranna anteckning, och sedan får kamraterna fråga om alla sakliga detaljer som kan göra drömmen tydligare för dem. Var det sommar, var det vinter, blev du blöt, såg du vilken färg det var på skjortan? Sedan följer en stilla stund, när var och en försöker göra drömmen till sin. I det samtal som uppstår när gruppdeltagarna berättar vad de känner och tänker om drömmen får ingen störa drömmaren med blickar eller kommentarer. Drömmaren sitter avskild och lyssnar. Till slut återlämnas drömmen med tack för lånet till drömmaren som då får tillfälle att kommentera om hen vill.

 

Det finns ingen tolkning som är ”den rätta”. Alla som deltar utgår från personliga erfarenheter. ”Om det vore min dröm”, lyder formeln. På så sätt skyddas drömmarens integritet medan vi vidgar varandras register och hjälper varandra att se den sinnliga tankekällans grundläggande strukturer.

 

På TV-play har jag nu upprepade gånger kunnat se Horace Engdahls animerade dröm Likriktningen, och på så sätt har jag kunnat rätta till detaljer och hjälpa mitt minne. Jag har haft stort nöje av denna möjlighet. Om Likriktningen var min dröm skulle jag vakna upp så glad över att min drömverkstad kostade på mig en så spännande och tydlig dröm. Numera nöjer den sig annars med korta bilder, en smak av något, en doft, ett yttrande eller en visa. I Horace Engdahls dröm ingår ingen visa, men jag har på sista tiden överraskande undfått toner ur en rysk manskör i mitt öra, kanske som ett eko av hans dröm.

 

Horace Engdahl berättar att han drömde den här drömmen natten före en resa österut. Filmen börjar med bilden av en stor båt på väg ut mot havet. Jag låter bilden glida över i mitt eget inre landskap. Som dyningar efter en båt som för längesedan drog förbi bland mina ytterskär fortsätter och fortsätter den ryska manskörens toner att brusa i mitt öra. De många stämmornas samklang tolkar jag som min sinnliga tankekällas reflexiva svar på titeln till den animerade drömmen i TV, Likriktning. Hela drömmen började i detta ord, som dök upp ”som ett ogräsfrö” i Horace Engdahls hjärna. Likriktning är något annat än samklang. Den sinnliga tankekällan arbetar så med likheter, variationer och motsatser.

 

För tjugu år sedan arbetade jag med Dostojevskijs roman Idioten. Det var min ”resa österut”. Jag läste samtidigt den ryske litteraturvetaren Michail Bachtins bok, Dostojevskijs poetik, som 1991 kom ut i svensk översättning. Han talar om hur Dostojevskij arbetar ”polyfoniskt”: ”Hos Dostojevskij är två tankar redan två människor…”

 

Michail Bachtin hävdade att detta var något specifikt för Dostojevskij. Men så är det inte. Så arbetar alla drömmar och myter, och många diktare arbetar så. Det är helt enkelt ännu en regel i den sinnliga tankekällans grundläggande logiska system.  I romanen Idioten lärde jag känna många röster, så motstridiga att huvudpersonen Furst Mysjkins epileptiska anfall kunde ses som en sammanfattning av den omöjliga samordningen. Den ryska manskör jag vid den här tiden råkade höra på radio blev för mig just en kontrast att lyssna till. Den gav en idé om den fromma ikon Dostojevskij totalt misslyckades med att måla i furstens gestalt.

 

Fursten står helt främmande för sina drömmar, visar Dostojevskij. Den samordnande komponent diktaren sökte, gestaltade han mot sin vilja i den dödssjuke studenten Ippolit, som både filosoferar intelligent och drömmer livligt. Kring hans person skulle de andra rösterna kunna bilda stjärna. Men i Dostojevskijs dagbok kan man läsa att Ippolits tendens att bli romanens centralfigur var tabu för honom. Troligen hade diktaren en alltför dualistisk syn på livet. Han var mycket osams med sin penna. Men om romanen vore min dröm, skulle jag tolka att Ippolit var romanens nyckelperson.

 

När jag nu sett den animerade drömmen Likriktning på TV-play, ser jag att grupperna med skådespelare är tre och inte två som jag hade för mig. Men det dualistiska tänkesättet antyds genom att skådespelarna kontrasterar mot varandra som ljusa och mörka gestalter.

 

Horace Engdahl uppträder själv i sin dröm. När jag lånar drömmen, måste jag också låna hans roll. Det är inte så svårt för mig att se mig själv som en kritiker som sitter i en teatersalong och skall bedöma en föreställning.  Den skall visserligen bara anmälas på min blogg, men några läsare vet jag att jag har, och det är viktigt för mig att vara tillförlitlig. Jag ser ju hur lätt jag ser fel, hör fel eller glömmer sammanhang jag nyss såg klart. Det är förargligt, men det är ålderdomen som är obeveklig.

 

Föreställningen är omdiskuterad. Vad tycker jag och hur skall jag motivera det? Jag känner att något är fel, men jag vet inte vad. Jag undrar i drömmen hur skall jag kunna bevisa att detta är dålig konst. Kanske är jag så gammal och förstelnad att jag inte förstår det nya som ”marken är beredd för”?

 

Var är kvinnorna? Det jag ser i drömmen är män, skådespelare som inte bara föreställer döda tsarer – de är riktiga tsarer: ”anfrätta lik”. När jag vaknar upp ur denna förvirring tycker jag att drömmen skojar med mig. Jag har haft det där ordet ”lik” förr i mina drömmar och vet att jag måste se upp med dess dubbelbetydelser – skulle jag kanske vara ”lik” tsarerna på något sätt?

 

Kanske är de döda tsarerna makttankar som försöker styra mig. Tsarerna rådde över människors liv och död. Vid 27 års ålder fängslades Dostojevskij på grund av en kritisk skrift han lånat sin röst till i en diskussionsklubb. Han dömdes till döden och benådades av tsaren just före avrättningen. Han fördes till fängelse i Sibirien, fyra års tukthus följt av fyra års soldattjänst i straffkompani. Men vad spelar tsartiteln för roll? Liknande händelser förekommer ju alltjämt dagligen i stater som gillar ”likriktning”.

 

Nog är jag litet väl skräckslagen att inte vara ung och duktig och omdömesgill. Vad fruktar jag?

 

Bortsett från min persons anseende är det en viktig fråga vad konst är. Står inte här de båda tankekällorna mot varandra i en sorts maktkamp? Jag läser ibland kritiker som inte vill besväras av bildtankar. De kanske inte själva brukar drömma. Metaforer är tröttsamt, tycker de. Realistiskt skall det vara! Vi stänger av bildflödet. Vi nöjer oss med vanlig utåtriktad sinnlighet och skryter med det. Så låter vi den sinnliga tankekällan förtvina. Konsten skakar fram på den abstraherande tankekällans villkor -- det som Birger Sjöberg kallade för ”hästen Konstruktissa”. Till slut kan man inte gestalta mer, bara berätta det som man tror sig ha upplevt. Tusentals sidor självbiografiskt material skall väl övertyga om att man finns.

 

Men om man inte får symbolisera kan man inte spela teater, ty varje skådespelare är ju en symbolisk docka för diktarens dynamiska tanke. De som rör sig på scenen i den animerade drömmen Likriktning anges i realitetens namn vara sedan länge döda verkliga tsarer. I drömmen anar jag olustigt att något inte stämmer. När jag vaknar vet jag att anfrätta lik inte kan spela teater på någon annan scen än drömmens. På den vanliga scenen är jag hänvisad till den symboliska lekens djupa flöden. Det är i samspel mellan de två tankekällorna konst uppstår.

 

När jag lånar denna dröm som min egen, tolkar jag att de ryska tsarerna ger kropp åt den godtyckliga makt som vill styra mig inifrån med många reflexer. Drömmen hjälper mig se, och det är också konstens uppgift. Eftersom tsarerna här är döda och deras kroppar i upplösning, hoppas jag att deras tid i mitt system är ute. Drömmarna har jagat bort dem.

 

Det viktiga för mig är att jag själv är en fri människa. Min dröm övertygar mig om att mina inre tsarer alltjämt hotar mig om jag tänker själv och misstar mig om vad ”marken är beredd för”. Därför vill jag i drömmen gå till domstol och klaga över ”brott mot griftefriden”.

 

Men oj! Då bekänner jag samtidigt att jag varken kan skilja på tankekällorna eller samordna dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu startar på TV en serie kortfilmer som bygger på olika personers drömmar. Först ut var Horace Engdahl.  Igår kunde man se ett litet drömspel från hans nattliga scen. Nej, så roligt! tänkte jag förstås. Där är han! Han har stigit ut ur ”hjärnburen” som jag bloggade om i februari! Nu är den sinnliga tankekällans stund kommen. Fem minuter skulle det ta. Nina Holst stod för regin. Vad skulle jag nu få se?

 

Jag såg liksom två par näckrosblad, och på varje bladpar satt en grupp nakna män, några med ljusa kroppar men de flesta med svarta. Horace riktiga röst berättade för oss att vi såg en teaterföreställning som han hade i uppdrag att recensera. Alla skådespelarna på näckrosbladen var döda ryska tsarer, fick vi veta. Vi såg sedan en teaterdocka som föreställde Horace sitta ensam i teatersalongen med stora, stirrande ögon. Han såg litet olustig ut. Han började känna sig osäker, sa han, för han kände sig själv som en del av den föreställning han skulle recensera.

 

Här finns nu en möjlighet för hela svenska folket att undersöka den sinnliga tankekällan. Man kan bilda drömgrupper i familjen. Då lånar var och en Horaces dröm som vore den ens egen. Sen funderar man över vilka känslor den väcker. I vår kultur hoppar vi så gärna över de viktiga känslorna och går direkt på vad drömmen betyder. Stopp där alltså! Vad känner du när du vaknar upp ur denna dröm? Vad känner du när du sedan skriver ned den? Ändrar sig känslorna? Känn dig in i ansvaret att recensera en alldeles ny teaterföreställning, känn konfrontationen med de döda tsarerna! Hur känns det att upptäcka att gränsen mellan dig och skådespelarna blir osäker?

 

När alla i gruppen har uttryckt sina känslor närmar vi oss betydelsen. I en klassisk drömgrupp får man aldrig påstå att man vet vad drömmen betyder för konstnären som har drömt den. Man får bara ta den till sitt eget hjärta: vad skulle den betyda för mig?

 

Det är det konstnärliga i var och en av oss som drömmer, liksom det är dröm i all konst. Bara du sätter dig med en penna eller en pensel eller numera kanske med fingrarna på ett tangentbord, så rustar sig den sinnliga tankekällan för överfall. Ett annat språk spänner upp sitt paraply. Du gillar det nog inte, men en annan logik knuffar sig fram. Öppna dig eller slut till – valet är ditt.

 

 Vi får ett språkligt tips i drömspelets titel: ”Likriktning”. Ordet syftar på att skådespelarna inte är levande människor utan ”lik”. Men döden är förstås den stora ”likriktaren” mellan oss alla, furstar och namnlösa uteliggare. Inför döden är ingen bättre eller sämre. Den ena människan är ”lik” den andra. Den sinnliga tankekällan framhåller det ständigt. Den abstraherande tankekällan kommer i det stadiet fullständigt tillkorta. Gömma dig kan du inte heller, och om ”cigarretten efteråt” vet vi så litet.

 

I demokratins namn behöver vi drömmen, meditationen kring den och den alltid tillfälliga tolkningen. Därför är jag så otroligt glad, när en dörr öppnas på glänt och innesluter drömmeriet i kulturen. Så kan språket bli helt. Jag måste avsluta med några rader av Göran Tunström ur diktsamlingen Svartsjukans sånger:

 

Då vill jag be en enkel bön för språket

Låt oss vårda det med våra yttersta resurser

Låt oss öppna laboratorier och skolor

och mötas där utan lättja

Låt oss studera föremålet och dess spegelbild

i våra hjärnor

och relationerna mellan dem

Det kanske finns en klar värld

där de får plats på samma gång

en vajande sekund

Kamrater, förena er

Luta er ut över språket

Det lever

också djupt under sig självt!

  

Jag funderar förstås över vad min tolkning av Horace Engdahls dröm skulle bli, men det blir för långt nu, så det sparar jag till nästa gång!

Nu startar på TV en serie kortfilmer som bygger på olika personers drömmar. Först ut var Horace Engdahl.  Igår kunde man se ett litet drömspel från hans nattliga scen. Nej, så roligt! tänkte jag förstås. Där är han! Han har stigit ut ur ”hjärnburen” som jag bloggade om i februari! Nu är den sinnliga tankekällans stund kommen. Fem minuter skulle det ta. Nina Holst stod för regin. Vad skulle jag nu få se?

 

Jag såg liksom två par näckrosblad, och på varje bladpar satt en grupp nakna män, några med ljusa kroppar men de flesta med svarta. Horace riktiga röst berättade för oss att vi såg en teaterföreställning som han hade i uppdrag att recensera. Alla skådespelarna på näckrosbladen var döda ryska tsarer, fick vi veta. Vi såg sedan en teaterdocka som föreställde Horace sitta ensam i teatersalongen med stora, stirrande ögon. Han såg litet olustig ut. Han började känna sig osäker, sa han, för han kände mer och mer sig själv som en del av den föreställning han skulle recensera.

 

Här finns nu en möjlighet för hela svenska folket att undersöka den sinnliga tankekällan. Man kan bilda drömgrupper i familjen. Då lånar var och en Horaces Engdahls dröm som vore den ens egen. Sen funderar man över vilka känslor den väcker. I vår kultur hoppar vi så gärna över de viktiga känslorna och går direkt på vad drömmen betyder. Stopp där alltså! Vad känner du när du vaknar upp ur denna dröm? Vad känner du när du sedan skriver ned den? Ändrar sig känslorna? Känn dig in i ansvaret att recensera en alldeles ny teaterföreställning, känn konfrontationen med de döda tsarerna! Hur känns det att upptäcka att gränsen mellan dig och skådespelarna blir osäker?

 

När alla i gruppen har uttryckt sina känslor närmar vi oss betydelsen av drömmen. I en klassisk drömgrupp får man aldrig påstå att man vet vad drömmen betyder för konstnären som har drömt den. Man får bara ta den till sitt eget hjärta: vad skulle den betyda för mig?

 

Det är det konstnärliga i var och en av oss som drömmer, liksom det är dröm i all konst. Bara du sätter dig med en penna eller en pensel eller numera kanske med fingrarna på ett tangentbord, så rustar sig den sinnliga tankekällan för överfall. Ett annat språk spänner upp sitt paraply. Du gillar det nog inte, men en annan logik knuffar sig fram. Öppna dig eller slut till – valet är ditt. Men belöningen är att den som öppnar sig för sina egna och andras drömmar får en ny förståelse för dikt och konst.

 

 Vi får ett språkligt tips i drömspelets titel: ”Likriktning”. Ordet syftar på att skådespelarna inte är levande människor utan ”lik”. Men döden är förstås också den stora ”likriktaren” mellan oss alla, furstar och namnlösa uteliggare, svenskar, romer, judar, muslimer. Inför döden är ingen bättre eller sämre. Den ena människan är ”lik” den andra. Den sinnliga tankekällan framhåller det ständigt. Den abstraherande tankekällan kommer i det stadiet fullständigt tillkorta. Gömma dig kan du inte heller, och om ”cigarretten efteråt” vet vi så litet.

 

I demokratins namn behöver vi drömmen, meditationen kring den och den alltid tillfälliga tolkningen. Därför är jag så otroligt glad, när en dörr öppnas på glänt och innesluter drömmeriet i kulturen. Så kan språket bli helt. Jag måste avsluta med några rader av Göran Tunström ur diktsamlingen Svartsjukans sånger:

 

Då vill jag be en enkel bön för språket
Låt oss vårda det med våra yttersta resurser
Låt oss öppna laboratorier och skolor
och mötas där utan lättja
Låt oss studera föremålet och dess spegelbild
i våra hjärnor
och relationerna mellan dem
Det kanske finns en klar värld
där de får plats på samma gång
en vajande sekund
Kamrater, förena er
Luta er ut över språket
Det lever
också djupt under sig självt!  

Jag funderar förstås över vad min tolkning av Horace Engdahls dröm skulle bli, men det blir för långt nu, så det sparar jag till nästa gång! Försök själv!

Det är med stenar man pryder judiska gravar. Men de människor Elisabeth Åsbrink vill hedra har inga gravar. De dog i koncentrationslägret i Theresienstadt. Hon har ”fickorna fulla med sten” att lägga på gravar som inte finns. Texten i dokumentären Och i Wienerwald står träden kvar ser jag som en tung ”sten” av solidaritet på gravar vi försöker glömma.

 

Otto heter pojken hon berättar om, hur han 12 år gammal räddades till Sverige av Israelmissionen i Wien. Det gällde att övertyga såväl tyskarna som svenskarna. En grupp på 100 noga räknade döpta judebarn – s.k. ”judekristna” – kunde kanske Sverige förmås att ta emot. Nazisterna tyckte inte att dopet gjorde någon skillnad. Jude var ändå jude. Det var rasismen som var deras vidskepelse, och alla judar skulle utrotas.

 

En kristen uppfattning var att judarna var värda straff, eftersom de hade dödat Jesus, men dopet var en reningsakt som tvådde bort den synden. Den svenske ärkebiskopen Erling Eidem var beredd att strida för de döpta. Kyrka och politik var visserligen helt skilda saker, men Eidem försökte tala Rikskansler Hitler tillrätta, vilket blev ”fullständigt misslyckat”. Ändå lyckades man få tillstånd att rädda 100 kristnade barn som fick tillstånd att vistas i Sverige en liten kort tid, medan deras föräldrar förutsattes emigrera någon annanstans och sedan hämta barnen.

 

Elisabeth Åsbrink visar i en lång tabell hur uppfattningen att judarna mördade Jesus ursäktat mobbning av judar genom århundraden. Under nazitiden hände det att kristna ledare gladde sig över den ökade tillströmningen av just judiska nattvardsgäster. 

 

Efter Hitlers ockupation i mars 1938 blev livet för de österrikiska judarna ett helvete i Dantes klass. Det visste vi som var unga då. Men jag upprördes nu häftigt på nytt av Åsbrinks ”stenar i fickorna”. Jag behövde påminnas om hur utbredd den svenska nationalsocialismen var, hur starkt judehatet var i Sverige och den omänskliga rädslan för ”rasblandning”. Jag hade turen att under kriget leva i en motståndsmiljö – på Natanael Beskows och Gillis Hammars hemgård, det gästfria Birkagården. ”Kan vi då ingenting göra?” undrade Gillis Hammar i en artikel, som han hade svårt att få publicerad, men som till slut blev intagen i Svenska Morgonbladet (11 juli 1938). Några tusen judar skulle Sverige utan uppoffringar kunna ta emot, menade han. Han som var ölänning liknade judarnas situation vid ett strandat fartyg. Vi finner ”att vi ej endast står som passiva åskådare på stranden utan vi finner till vår förfäran att vi även då och då är med om att driva de räddningssökande ut i havet.” Artikeln översattes till tyska och sändes ut till prominenta personer som skulle kunna påverka opinioner, som Thomas Mann och Bernhard Shaw.

 

Otto hamnade först på ett barnhem i Skåne och fick senare arbete på en gård i Småland, som ironiskt nog var ett högsäte för nazister. Han blev gåtfullt nog vän med sonen i huset, Ingvar Kamprad, och hörde till det gäng som startade IKEA. Nog brukar jag vara angelägen om att se människans mångsidighet, men det är gåtfullt att Kamprads ”förälskelse” i Otto inte fick honom att dra några som helst slutsatser som gällde hans vänskapliga förhållande till de svenska nazisterna. Ingvar Kamprads medvetandenivå är skrämmande. Som när den vänstra handen inte har en aning om vad den högra gör.

 

Och hur är det med oss i dag? Väldigt likt Ingvar Kamprads dubbla vänskapsförhållanden, tycker jag. Det demokratiskt sinnade Sverige ”hjälper” den tuffa diktaturen i Saudiarabien att bygga en vapenfabrik. För att tala kroppsligt: hur kan någon knäppa sina händer kring detta?

 

Ingvar Kamprad har bett om förlåtelse. Otto har gått sitt livs väg som han kunde och utan att vända sig om, fått barn och barnbarn. Men Elisabeth Åsbrinks ”stenar” ropar på oss: håll inte på sådär. Ändra förutsättningarna! Så många har ont av tortyr och förtryck. Vårt tankefel kan få hela jorden att bäva på nytt.