Elisabeth Åsbrink har stenar i fickorna.
Det är med stenar man pryder judiska gravar. Men de människor Elisabeth Åsbrink vill hedra har inga gravar. De dog i koncentrationslägret i Theresienstadt. Hon har ”fickorna fulla med sten” att lägga på gravar som inte finns. Texten i dokumentären Och i Wienerwald står träden kvar ser jag som en tung ”sten” av solidaritet på gravar vi försöker glömma.
Otto heter pojken hon berättar om, hur han 12 år gammal räddades till Sverige av Israelmissionen i Wien. Det gällde att övertyga såväl tyskarna som svenskarna. En grupp på 100 noga räknade döpta judebarn – s.k. ”judekristna” – kunde kanske Sverige förmås att ta emot. Nazisterna tyckte inte att dopet gjorde någon skillnad. Jude var ändå jude. Det var rasismen som var deras vidskepelse, och alla judar skulle utrotas.
En kristen uppfattning var att judarna var värda straff, eftersom de hade dödat Jesus, men dopet var en reningsakt som tvådde bort den synden. Den svenske ärkebiskopen Erling Eidem var beredd att strida för de döpta. Kyrka och politik var visserligen helt skilda saker, men Eidem försökte tala Rikskansler Hitler tillrätta, vilket blev ”fullständigt misslyckat”. Ändå lyckades man få tillstånd att rädda 100 kristnade barn som fick tillstånd att vistas i Sverige en liten kort tid, medan deras föräldrar förutsattes emigrera någon annanstans och sedan hämta barnen.
Elisabeth Åsbrink visar i en lång tabell hur uppfattningen att judarna mördade Jesus ursäktat mobbning av judar genom århundraden. Under nazitiden hände det att kristna ledare gladde sig över den ökade tillströmningen av just judiska nattvardsgäster.
Efter Hitlers ockupation i mars 1938 blev livet för de österrikiska judarna ett helvete i Dantes klass. Det visste vi som var unga då. Men jag upprördes nu häftigt på nytt av Åsbrinks ”stenar i fickorna”. Jag behövde påminnas om hur utbredd den svenska nationalsocialismen var, hur starkt judehatet var i Sverige och den omänskliga rädslan för ”rasblandning”. Jag hade turen att under kriget leva i en motståndsmiljö – på Natanael Beskows och Gillis Hammars hemgård, det gästfria Birkagården. ”Kan vi då ingenting göra?” undrade Gillis Hammar i en artikel, som han hade svårt att få publicerad, men som till slut blev intagen i Svenska Morgonbladet (11 juli 1938). Några tusen judar skulle Sverige utan uppoffringar kunna ta emot, menade han. Han som var ölänning liknade judarnas situation vid ett strandat fartyg. Vi finner ”att vi ej endast står som passiva åskådare på stranden utan vi finner till vår förfäran att vi även då och då är med om att driva de räddningssökande ut i havet.” Artikeln översattes till tyska och sändes ut till prominenta personer som skulle kunna påverka opinioner, som Thomas Mann och Bernhard Shaw.
Otto hamnade först på ett barnhem i Skåne och fick senare arbete på en gård i Småland, som ironiskt nog var ett högsäte för nazister. Han blev gåtfullt nog vän med sonen i huset, Ingvar Kamprad, och hörde till det gäng som startade IKEA. Nog brukar jag vara angelägen om att se människans mångsidighet, men det är gåtfullt att Kamprads ”förälskelse” i Otto inte fick honom att dra några som helst slutsatser som gällde hans vänskapliga förhållande till de svenska nazisterna. Ingvar Kamprads medvetandenivå är skrämmande. Som när den vänstra handen inte har en aning om vad den högra gör.
Och hur är det med oss i dag? Väldigt likt Ingvar Kamprads dubbla vänskapsförhållanden, tycker jag. Det demokratiskt sinnade Sverige ”hjälper” den tuffa diktaturen i Saudiarabien att bygga en vapenfabrik. För att tala kroppsligt: hur kan någon knäppa sina händer kring detta?
Ingvar Kamprad har bett om förlåtelse. Otto har gått sitt livs väg som han kunde och utan att vända sig om, fått barn och barnbarn. Men Elisabeth Åsbrinks ”stenar” ropar på oss: håll inte på sådär. Ändra förutsättningarna! Så många har ont av tortyr och förtryck. Vårt tankefel kan få hela jorden att bäva på nytt.
