Dröm dikt myt. Stina Hammar

Mitt i turbulensen inom Svenska Akademin delades nordiska priset ut till Agneta Pleijel och hennes tacktal kunde läsas i DN i dag, lördag 14 april. Det var skönt att läsa om hennes syn på språk och konst – det som Svenska Akademin i ögonblicket misshandlar så svårt i personangrepp och oförstånd.

Agneta Pleijel utgick från en bok hon läst när hon var åtta år. Med sina föräldrar hade hon bott en tid i USA, och då hade hon läst om en indianpojke som hette Black Moon. Hon återvände till Sverige utan boken, utan att veta vem som hade skrivit den. Men den levde inom henne:

”Det hände att jag under en skogspromenad med månsken hörde pojken i boken andas tätt intill mig och fylldes av en närvarokänsla, en unio mystica upplevelse. Den säger att du är en del av en helhet, en del av skapelsen.”

Men detta är ju den sinnliga tankekällan som tränger sig fram, tänker jag.

Någon av Agneta Pleijels läsare identifierade boken. Den var skriven 1936 av Lyla Hoffnine.

Dess titel är: ”Wi sapa: Black Moon. The story of a sioux Indian boy”. Nu kunde hon få läsa om boken igen:

“Nu skulle plötsligt ett starkt strålkastarljus kastas över ett fullkomligt bortglömt barn, nämligen mig.”

Boken var full med antropologiskt korrekta upplysningar om stammens liv, seder och bruk. Först vid andra läsningen förstod hon vad som fängslat henne som barn: Pojken i boken sitter och tittar på månen. När han blundar, ser han den fortfarande, men nu är den svart. Därav fick han sitt namn, Black Moon. Namnet ger honom tillhörighet i stammen. ”Han sveps in i respekt och kärlek”, skriver Agneta Pleijel.

Black Moon stjäl en häst och kommer i fängelse. Han flyr och lyckas finna vägen till sin stam, där han fostras av medicinmannen om hur man måste handla. Och han lär sig de rituella bönerna åt alla väderstreck, också nedåt under jorden – ”förbindelsen med the spirits. de osynliga andarna”, förklarar Agneta Pleijel. ”Jag tror att jag en gång drack boken som en törstande dricker ett glas vatten.”

Black Moon var en pojke. Agneta Pleijel talar om snopenheten i upptäckten att vara flicka. Ja, gudskelov har jag som skriver denna blogg, växt upp på 1900-talet i Sverige, mitt i könsrollernas förändring. Men det är en annan skillnad jag ser, när jag läser det här fina talet. Det är skillnaden mellan en konstnär som har erövrat ett glas vatten för själen och alla de andra som också törstar. ”Att skriva är att vidgå sina förluster” står det som rubrik på Pleijels tal. En konstnär har ett område för förlustens tomhet – färger, språk, musik är uttrycksmedel. Men vanligt folk – vad har vi? Jo, vi kan alla drömma om natten! Det är en konstnärlighet som vi alla har och borde lära oss ta vara på!

Det är ett glas levande vatten ur vår sinnliga tankekälla vi behöver för att inte hamna i den törst som Svenska Akademins företrädare försöker fylla med makt och ära. För att inte tala om våra hövdingar Erdogan, Putin och Trump!

För en vecka sen hörde jag bofinken. Årstaviken började bli isfri, och ett par änder snattrade med varandra. Duvor kurrade. En svan fullbordade idyllen. I sin roman Kvartetten som sprängdes berättar Birger Sjöberg om en tavla, ”Svan på  lugnt vatten”, som väcker starka känslor hos romanens huvudperson, journalisten Cello. Han får fantasier om ”en grov karl med en kniv i handen” som plaskade ut ”för att skära halsen av den vita lögnen med sin svanhals, medan levande och sanna vattenringar hade svallat och forsat kring hans stövlar”.

Så kände Birger Sjöberg inför sin egen Fridadiktning, hävdade jag i min bok ”Drömfyllt rum” (1982). ”Fridas bok” var full med visor om livet i småstaden ”Lilla Paris”. Visorna gjorde författaren populär, men han kände sig inte förstådd utan som en bedragare. Jag tänkte på det nu när jag såg svanen på Årstavikens lugna vatten. Cellos vän Karl Ludvig bemöter kritiken mot tavlan: ”folk tycker om svanar”.

 Jag kan inte låta bli att tänka på Svenska Akademin som en sån där ”svan på lugnt vatten”, en tavla som vi brukar tycka mycket om att titta på. Nu följer vi dess tragiska sammanbrott nyhetssändning efter nyhetssändning – en ”svan på lugnt vatten” som plötsligt blöder rakt ur språket som den ska vårda.. Jag häpnar över hur rått de grälar med varann. Som om den andre var intet värd. Kan man hoppas på ”sanna vattenringar” kring våra ”kulturprofiler”?

I ett TV program om schizofreni häromdan fick vi leva oss in i hur förfärligt det är när våra tysta tankar blir ljudliga inom oss. Men vissa terapeuter kunde göra yttre drama av de elaka rösterna, ja, komma till tals med dem och påverka dem att bli vänliga och hjälpsamma som mina drömmar och visor-i-örat är.

Svenska Akademin är i ögonblicket svenska folkets paranoida röster. Om de skulle försöka bilda en drömgrupp? Till att börja med kan de meditera kring tavlan ”Svan på lugnt vatten”. Vad känner de, vad tänker de? Vad symboliserar vattnet, det stilla, det rinnande, det brusande? Sen kan de läsa någon av Katarina Frostenssons dikter, så vi alla kan höra.

I dag har förresten svanen på Årstaviken fått sällskap med en annan svan. Vi kan se fram mot en hel svanfamilj till midsommar! Jag gläder mig åt min idyll i den hotfulla världen.