Katten-i-mig
Sen läste jag fortsatt småprat om ondskan i SvD. Karin Thunberg hade suttit i en gullvivebacke och njutit, men nästa morgon fann hon att katten hade smörjt sig med en fågelunge. "Fågelungen fick inte ens en värdig gravplats."
"Nej, det är inte möjligt", tänker jag. Inte finns det någon ondska hos katten! För att göra det onda krävs medvetande. Så får man inte förmänskliga naturen.
Visst har jag en katt i mig, en katt med vassa klor gömda i en len tass, en katt som hoppar efter bytesdjur. Det är kanske därför jag bloggar. Jag har sett den katten i mina drömmar. Det är jag som har ansvar för den, eftersom den är en del av mitt mänskliga system. Där skall min katt vara till nytta. Den är min vän, och den har sin välsignade stund, när den tar sig en mus "under Fiskarens hus", som det står i en barnvisa av Anna Maria Roos. Hon stavade förstås inte "fiskaren" med stor bokstav. Men det gör jag. Gissa varför? Men det är bara människan som på det sättet kan få kunskap och vägledning om sitt mänskliga ansvar inifrån. Fast vi människor struntar i att utnyttja den förmågan. Vi tolkar inte våra drömbilder och lyssnar inte till visan-i-örat.
Vi tycker det är enklare med det svart-vita mönster som utan vidare leder oss rakt in i forntiden.
Helt omedveten var jag om plastberget i Stilla Havet. Vem visste? Varför har ingen belyst frågan tidigare?
Cordelia Edvardssons sorg över mörkret
Cordelia Edvardsson plågas liksom jag av att massmedierna både väcker och tillfredsställer hyeneinstinkterna hos oss. "Huset i Amstetten kallas ´Skräckens hus´ som vore det en tivoliattraktion, ungefär som ´Spöktåget´, och drar till sig horder av turister med digitalkameror," konstaterar hon.
Hon tröstas inte av att vi alla bär fröet till det onda inom oss. Hon tänker "rulla ner persiennerna och ta något ångestdämpande." Ändå räknar jag Cordelia som en sann vägviserska för många.
Vi är där vi är i vårt dagliga våld och vår dagliga hyena. Det är en sorg som vi kan dela. Men inte vill vi ha det så. Trots alla misstag människan har gjort i sin önskan att vinna det goda riket på jorden, tror jag på vår tillgivenhet till kommande generationer och på vår utvecklingsvilja. Men jag tror att den rationella tankekälla vi använder får en för stor börda, när det gäller människans passioner. De stormarna är inte mutbara. Men de är omvandlingsbara. När den 56-årige Swedenborg började tolka sina drömmar, tappade han intresset för vanliga kvinnor. I drömmen hade han däremot underbara upplevelser som han tolkade symboliskt.
Själv tröstas jag bara genom min tro att det finns ett ännu så gott som oprövat sätt att tänka, när nattens drömmar mevetandegörs och fogas samman med dagens erfarenheter. Dit har vi troligen långt att gå, men jag anar en stig som vi kan gå tillsammans bort från "Skräckens hus", dit där natten lyser såsom dagen.
När jag läser dikter eller romaner söker jag alltid drömmaren och dennes situation. Drömmaren måste inte alls vara den som annonseras som verkets huvudperson. När man funnit drömmaren, ser man resten av den karneval texten erbjuder i ett nytt ljus. Man ser vilken stjärna av gestalter som omger drömmaren, tro och tvivel, ödmjukhet och ärelystnad, ärlighet och ögontjäneri. Och man ser jagets valmöjligheter.
Änglar finns
När Emanuel Swedenborg föddes 1688 var Isac Newton 45 år. Också Swedenborg var en aktad naturvetare. Bland annat var han en tid uppfinnaren Christopher Polhems assistent, och han gav ut den första vetenskapliga tidskriften i Sverige. Under fem år fullbordade han sina tekniska studier genom att resa runt i Europa. Men fast Newton levde när Swedenborg var i England träffades de aldrig.
Vid den tidpunkten hade Swedenborg ännu inte börjat det verk som skulle göra honom till religionsstiftare. Men när han på 1730-talet letade inom fysiologin och anatomin efter själens odödlighet, hände något helt oväntat. 56 år gammal på resa i Holland, började han intressera sig för sina drömmar. Här ägde han en stor begåvning, som hade varit undertryckt. Han invaderades av "en störtsjö av drömmar, ett ändlöst tåg av drömspektakel", berättar Olof Lagercrantz i sin bok "Dikten om livet på den andra sidan". (1996) Snart började "andarna" besöka honom lika naturligt som grannarna på Hornsgatan i Stockholm.
Swedenborg drömde på alla medvetandenivåer och han upplevde det som om Gud själv talade till honom. Som väl var hade han en god Gud. Hans far var prästen och poeten Jesper Svedberg, som när Emanuel var sex år bearbetade en psalm som fick stor betydelse för sonen:
Gud låter sina trogna här
allt gott av nåd erfara,
och budskap om hans kärlek är
mång tusen änglars skara.
Ty sjunga vi med gott behag:
Guds änglar från vår barndomsdag
oss skydda och bevara.
I den positiva andan tolkade Swedenborg sina drömmar. Varje dröm var en gåta att tyda. Naturen, städerna, människorna och tingen blev i hans syner speglar av en andlig dimension. Allt stod i "korrespondens" med Gud, och Gud var den centrala punkt som öppnade tingens verklighet för Swedenborg. Änglarna såg ut som vanliga människor. Handlade han gott mot medmänniskorna belönades han med skönhet och vacker natur i drömmen. I motsatt fall krympte världen och naturen vissnade.
I "andens rike" fick han även möta Newton som dött 1727, när Swedenborg var 39 år. Och Polhem, som aldrig i livet trodde på själens odödlighet, besökte honom efter sin död. Olof Lagercrantz skriver att det besöket nog skapades av Swedenborgs behov av revansch. Nåja. Jag tänker att Newton i drömmen var Swedenborgs egen vetenskapliga begåvning och att Polhem representerade hans eget tvivel. Men själv såg han nog inte den "korrespondensen".
I alla fall tror jag att vi borde lära oss mer av det här swedenborgska korrespondensspråket. I boken "Mitt psykiatriska liv" berättar Johan Cullberg om den förfärliga chock han fick som ung medicinare, när hans bror, konstnären Erland Cullberg, kom till hans bostad en decemberkväll och berättade att han träffat såväl Mozart som Picasso under dagen och talat med dem. Johan Cullberg ringde en vän till familjen, psykiatern Gösta Odstedt, och denne rådde honom att ta sin bror till psyket på Karolinska. Eftersom läkaren där genast ställde den svåra diagnosen schizofreni skickades han vidare till Beckomberga. Vid besök där nästa dag fann Johan Cullberg brodern bunden vid en järnbrits mitt på golvet under en lampa. "Ansiktet är blankt av skräck och han stirrar mot mig med skräck i ögonen. Mellan sina ben har han en urinflaska. Den är nedkletad med avföring." Erland säger till sin bror: "Du din jävel som lurade in mej, nu måste du ta mej härifrån också."
Detta skedde år 1956. Erland Cullberg var kanske allvarligt sjuk. Men vi lär oss ju aldrig hantera någon annan tankekälla än den utåtriktade, vilket kan åstadkomma översvämning, om man är konstnärligt begåvad. Så var det ju för Swedenborg. Han klarade sig bra, kanske för att han fann en personlig översättning. Och om man vågar tänka efter ser man ju att varken Mozart eller Picasso är någon våldsam kamrat. Kanske kunde man ha sett dem som "vita blodkroppar" som den hotade organismen skickade fram? Mozart skulle ju kunna representera Johan Cullbergs glädje över musik och Picasso hans stora konstnärliga begåvning: "Vad som än händer är vi alltid dina vänner, Erland!" Kanske hade man inte behövt utsätta de båda bröderna för en så stark kränkning om man tagit Mozart och Picasso för skyddsänglar i en svår stund.
Man skall inte vara rädd för att möta änglar. De förmedlar viktiga budskap, som kan vara oss till hjälp.
Människan som stjärna
I mer än en vecka har jag pinats av reklamen för Bunuels filmklassiker "Borgerskapets diskreta charm". Flera gånger om dagen har jag utan att be om det fått se kränkande slag mot människans ansikte. Jag sluter snabbt mina ögon och hatar och gråter inom mig över att man inte förstår vad man gör. Våldet snuttifieras och skärs ut ur ett begripligt sammanhang, hamras in i oss som något lockande och fantastiskt. Är det konstigt att barnen och ungdomarna också vill skapa kränkande scener som de kan föreviga med sina mobilkameror på nätet? Som en otolkad dröm återkommer och återkommer reklamvåldet i TV-rutan. Precis som om det inte räckte med dagsnyheterna, med terrordåd och rädda människor på flykt. Att asylsökande barn som i flera år gjort sig hemmastadda här kallt avvisas till Irak, måste kännas som ett kränkande slag mot det mänskliga ansikte de hade hoppats skulle vara det normala. Vad är då "normalt"?
Vi är mycket avtrubbade. Det är normalt. Vi sväljer mordet på 10-åriga Engla i samma vecka som två andra småbarn blir mördade och deras mor dödligt sårad, troligen av en rival till henne. Men plötsligt blir det som för mycket. Mardrömmen når slutligen fram till det "normala" dagsmedvetandet. Det är inte bara i krig som fånglägret Abu Graib blir verklighet! Det är inte bara mentalvårdspatienter som far fram med barnamord! En man som utåt betett sig föredömligt har gjort skräckfilmen till en privat verklighet i en liten stad i Österrike. Fast en sexförbrytelse hade han ju faktiskt begått tidigare? Ja, om gåtan Josef Fritzl kan vi läsa åtminstone ett par dagar till i alla tidningar. Och om fem år har vi kanske jubileum - minns ni?
Det kollektiva intellektet i kulturen har börjat reagera. I onsdags skrev professorn i psykologi Martin Grann på Brännpunkt i SvD: "Fallet med Josef Fritzl trotsar alla försök att rymmas i en psykiatrisk eller psykologisk förklaringsmodell." Vetenskapen räcker inte till: "Vi är långt utanför, i mörkret." Professorns känsla av vetenskaplig otillräcklighet togs i dag på samma sida tacksamt upp av teologie doktor Annika Borg: "Det finns mörker. Det finns ondska." Hon hoppas på "fler filosofer och teologer" i diskussionen "om vår samtid, om ondskan, om människans alla sidor." Hon menar att även kyrkan har talat för litet om "ondska, straff och hämnd".
"Människan har en reva i sig, en oberäknelighet, en gåtfullhet," skriver hon. Nog är det så. Det är därför jag skriver mina bloggar. En viktig spricka har jag pekat på: den mellan huvudets sång (Orfeus) och kroppens (Eurydikes). Huvudet kan bete sig, som om kroppen inte fanns, liksom kroppen vägrar att låta sig styras av huvudet. Josef Fritzl lyckades otroligt bra med att hålla instanserna åtskilda. Huvudet styrde hur han betedde sig i samhället och kroppen fick tillfredsställa sina begär i en bunker i källaren, där hans osynliggjorda dotter födde sju hemliga barn åt honom! Ämne för en roman av P. O. Enquist eller ett drama av Norén?
Jag är gammal nog att ha upplevt kampen för att befria kroppen från skam, okunnighet och fördomar. Tack, Elise Ottosen Jensen! Inte vill vi gå tillbaka till det som var före dig! Men låt oss nu fortsätta. Låt kroppen få ett artikulerat och kärleksfullt språk! Låt oss lära oss hantera Eurydikes område, drömmen och visan-i-örat! Det är svårt, men om vi fortsätter med "sprickan" i vårt tänkesätt kan det nog bli värre än det vi upplevt senaste tiden. Vi har en utvecklingsmöjlighet bort från det dualistiska tänkande som är "Orfeus": ont mot gott, sjukt mot friskt, mord på fienden för hopp om överlevnad för dem som skräms mest.
Jesu huvud kröntes med narrkrona. Kristusidén innebär enligt min uppfattning att båda tankekällorna samverkar, liknelsens sinnliga och tolkningens abstraherande. Målet är att se andra människor som våra syskon. Vi har alla samma klyvnad att hela. Men det är ett långsiktigt arbete, ingen snabb seger över "ondskans axelmakter".
Jesus utnyttjas flitigt av människor som pekar på "sprickan" i det mänskliga. Men lyssna här till slut på Göran Tunströms skildring i romanen "Ökenbrevet", när han låter Jesus se fridsfursten, Messias, i en dröm:
"Och jag såg Messias komma gående över sanddynernas krön och där satt människor och Messias, vars ansikte låg i skugga gick från den ena till den andra. Han satte sitt finger på deras pannor och sa: Du är det. Och du. Och du. Och när han pekat på tolv människor såg jag att han utvalt dem så att de var de tolv karaktärernas språkrör, så att där gick efter honom hans tvivel, hans fruktan, hans styrka, hans tålamod, och tillsammans bildade de en väldig stjärna, som spred sig ut över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn."
Så mångfacetterad är var och en av oss. Även Judas hör till. Så mångfacetterad är Betlehemsstjärnan.
