Nordisk nynnarblogg
När jag i söndags såg gudstjänsten från Oslo domkyrka i TV satt jag, som jag skrev i en tidigare blogg, under finlandssvenskt födda danska medborgaren Berit Hjelholts väv I dödsskuggans dal. Hon blev dansk genom giftermålet med socialpsykologen Gunnar Hjelholt som själv hade dansk far och svensk mor. Gunnar tillfångatogs av tyskarna under andra världskriget och i en liten skrift har han berättat om tiden i koncentrationslägret som han märkligt nog överlevde. Under arbetet i lägret kom hans ben i kläm under ett stort stenblock och en läkare ville amputera benet. En annan läkare slog då vad om att benet gick att rädda. Tur nog vann den senare läkaren vadet.
Sista gången vi träffades berättade Gunnar en dröm för att glädja mig. Den handlade om kvinnor som satt och sjöng. Han tyckte inte att de fick riktig fart på sången, så han ingrep, och då sjöng alla tillsammans med honom för fulla lungor ord ur en dansk psalm ”Giv mig Gud en salmetunga!”
Varför gav mig Gunnar denna drömgåva? Därför att visan-i-örat och särskilt morgonvisan efter nattens många gånger otydliga drömmar är så betydelsefulla för mig. Så har det varit alltsedan jag vaknade till den danske skalden Jeppe Aakjaers tonsatta visa Havren. Det är egentligen en lång dikt, där havrens korn liknas vid bjällror. Jag trodde först att visan ville varna mig för att jag i mitt intensiva drömmeri höll på med narrbjällror. Men melodin kom tillbaka nästa morgon med orden: ”Det är fint, ja, det är mycket fint…” Den sinnliga tankekällan kände sina redskap och var stolt över dem! Då läste jag hela dikten och i synnerhet en strof avgjorde saken:
Søndenvinden, o, han har mig kjær;
derfor kan han aldrig la mig vær
smyger sig med Hvisken til mig ind
nu ved højre, nu ved venstre Kind.
Kanske bidrar vänskapen med Hjelholts till att jag känner väldigt nordiskt inför det som nu hänt i Norge. Anders Behring Breivik personifierar på ett häpnadsväckande sätt nazismens grymhet som ”aldrig mer” skulle få utrymme i Europa. Då framträdde Jens Stoltenberg som en demokratisk ledare som visste vad han hade att försvara. Ord som ”öppenhet” och ”demokrati” visade sig ha dyrbar innebörd för honom. ”Han tröstar sin nation”, skriver Sanna Torén Björling på ett stort uppslag i DN. Hon fortsätter:
Jens Stoltenberg är allvarlig och sorgetyngd nu – men han brukar nynna. Han gnolar när han är glad och koncentrerad.
Ja, faktum är att han nynnar nästan jämt.
Kanske får han stöd inifrån av visorna han nynnar? Försök själva får ni se vilka melodier som dyker upp! Är det vit-makt-musik hoppas jag ni tar varning av sådana narrbjällror, var än på jorden ni befinner er. När jag hade läst Sanna Torén Björlings artikel vaknade jag nästa morgon till en god melodi med ord på tyska om att Gud själv skrattar när en glad visa klingar i Wienerskogen:
Denn wenn im Wienerwald
fröhlich ein Lied erschallt
lacht wohl im selger Ruh
Gott selbst dazu!
