Dröm dikt myt. Stina Hammar

I mitt öra sjunger sen många år Birger Sjöbergs melodier. Fridas vän sjunger för Frida om världsrymden (1922):

 

Frågar Frida mig om stjärnor klara,

vill jag svara:

jordar äro de, ej silverbloss.

 

Frida blir skakad av att förlora det religiösa perspektivet för det naturvetenskapliga: ”Ja, men himlens boning…” Vännen vill inte ”röva hennes barnatro”, men han har svårt att hålla sig för skratt: ”Ej så lätt man fattar / Universum, som man strax vill tro!”

 

Har vi vant oss? Kan vi tänka på två sätt? I världsrymden finns vi människor, ett spännande experiment i naturen, så långt vi känner den. Vi är en art som kan både älska och hata och har ord för det. Kan vi också överleva? Har naturen ett inbyggt program för just människan? Är det den starkares rätt som gäller? Eller kan vi överleva tack vare samarbete och inbördes hjälp?

 

Vi människor utstrålar tillsammans en atmosfär som är mer eller mindre gynnsam för artvänliga krafter. Den atmosfären är ordfattig som naturen men sinnligt förnimbar. Kan man andas? Det är en fråga som inte handlar bara om syret i luften.

 

Också inom oss har vi en gåtfull världsrymd. Den är osynlig, men vår sinnliga tankekälla fyller den med bilder och toner som ofta överraskar oss: ”alltid nickar det en liten stjärna någonstans!” som Sjöberg uttrycker det. Konsten och drömmen vidgar och förnyar symboler som annars skulle stelna. Vi kan andas igen. Världen bevingas med citat, och begrepp personifieras till mångtydiga poetiska gestalter. Personifikation är den sinnliga tankekällans grundregel.

 

Älvor, tomtar, djävlar, häxor och annat småknytt hör till befolkningen på min inre planet. Tack Stagnelius, tack Fröding! Visan-i-örat består mig ibland med änglar som ”förkunnar Guds välbehag” (ps 147). När det händer tolkar jag det som ett sus av bekräftelse från nervsystemets vittförgrenade buske i hela min kropp. Varje hårstrå är inräknat! Tillsammans med ”barnen och herdarna” följer mitt inre folk gärna Viktor Rydbergs ”Betlehems stjärna” på Alice Tegnérs melodi från 1893, när Djursholms kapell invigdes, nymålat av Natanael Beskow med hemlig solhälsning i altarbågen till hans hustru Elsa, som hade svårt för det religiösa språket. ”Kristus är solen i hjärtat”, förklarade hon, och det blev ett tecken mellan dem hela livet. Minns du älvan med apelsinhåret i bilderboken Solägget 1932? Hon är släkt med Kristussolen i Djursholms kapell. Men det är en hemlighet!

 

Visst finns det ”mål och mening med vår färd”, skrev Karin Boye i en välkänd dikt 1927. I Rydbergs psalm ”Betlehems stjärna” anges målet: ”ej bort men hem”. Hem till människans fredliga identitet, antar jag, inte bort från den. Vi har ett val. Lustgården jag ville ha geografiskt bestämd i min barndom heter inte längre Eden – den heter Freden. Vi försäkras om hjälpsamma krafter vid ” lustgårdens stängsel”. För mig är ”lustgården” vänskap, kärlek och meningsfullt samarbete: ”Armar där räckas dem, / läppar där viska, / viska och räckas dem / ljuva och friska”. Motsatsen är Uppenbarelsebokens giftiga ”Stjärnan Malört”, som Ingmar Bergman låter oss bäva för i filmen ”Det sjunde inseglet”. Pest, våld och livsfarlig mobbningav konstens ljusa clown kännetecknar Stjärnan Malört. Lustgården representeras i filmen av ett smultronfat som bjuds omkring.

 

 

Vi fotograferar som aldrig förr, det är underbart, både lätt och billigt. Men kanske riskerar vi att bli bildlösa inom oss?  Jag vill hålla fast vid Salman Rushdies ord om de två sätten att tänka, realitetens och fantasins: möts de uppstår en stark positiv kraft, men om de inte möts skapar båda tankemönstren monster. Jag tycker att vi är i riskzonen för monster nu. Språket som ger oss en chans att leva i fred på jorden, har fått en svår skada. Desinformation hotar oss politiskt och hat sprider sig blixtsnabbt på sociala media. För mycket skuld och skam skyfflas omkring och placeras på oliktänkande. Vi som är mycket gamla tänker då: ”Inte nu igen!” Är det gubbväldet nu igen? För käringväldet kan det väl inte vara?

 

Vi har kämpat länge för att uppnå balans mellan tankekällorna, och vi har sett dess yttringar som manligt och kvinnligt. Att rätta till balansen var kanske redan Abrahams djupt mytiska ärende, när han lämnade sin släkt och sitt land och följde den manliga röst han hörde och som han kallade ”Herren”.

 

Han kom från Mesopotamiens jordbruksbygd, nutida Irak, där Moder Jord dyrkades. Anita Goldman skriver i sin bok ”Våra bibliska mödrar”:

 

”Långt innan människorna hade kunskap om fortplantningens mysterium, bevittnade de hur jorden alldeles av sig själv frambringade föda, och hur på samma vis kvinnan plötsligt blev större och födde fram ett människobarn”. Ur denna likhet mellan kvinnan och Moder Jord utvecklades den allra tidigaste religiösa symbolen. I hymner och epos kan man följa hur modergudinnans fruktbarhetsriter utvecklades. Rituella samlag genomfördes: ”Hon har beordrat bädden för hjärtats fröjder1” Möjligen avrättades sedan gudinnans brudgum en gång om året, när han gjort sitt. Då grät gudinnan Inanna eller om det var Ishtar, En protest mot systemet lydde så här:

 

Äkta inte en sköka, vars man är sextusen

En Ishtarkvinna vigd till en gud.

 

Detta käringvälde är en sinnlig religionsutövning, men det är inte exempel på den sinnliga tankekällan. Människorna härmar naturen  med sina kroppar – de tänker ännu inte symboliskt och slutet på riten är monstruöst. Så Abraham fick uppdraget att försöka igen.  Artens fruktbarhet är målet och Herren lovade honom många ättlingar. I diktsamlingen ”Vid terebintträdet” skriver Ingemar Leckius om Abrahams tältläger:

 

Från en omärklig skåra i det grönskande trädet

rinner saven ned i en oändlig bägare.

 

Bägaren är människan. Det handlar om mänsklighetens överlevnad i fredens lustgård, som är jorden, det grönskande underverket som när oss i galaxernas ödsliga tomhet. Abrahams hustru har i terebintlunden hunnit bli alldeles för gammal för att få barn -- så har han inte tagit fel? På Frälsningsarmén i mitt öra sjunger strängmusikanterna:

 

Gör såsom Abraham gjorde,

blicka mot himmelen opp!

Medan du stjärnorna räknar

växer din tro, ditt hopp.

 

Vi får se om Abraham kan lära sig symbolisera!

I förra bloggen skrev jag om Orfeus och Eurydike som ett språkets eget kärlekspar som finns hos alla månniskor. Orfeus lyra styrs av huvudets logik, Eurydikes av sinnenas. Orfeus har fått orden av solens gud, Apollon. Eurydike svarar uppmärksamt och kärleksfullt på hans anrop. Men det är ett sinnligt svar. Ja, Eurydike är själv smaken, lukten, rörelsen, tårarna, stämgaffeln. Hon lyssnar in hela den skatt av musik som vår kultur bestått just oss personligen. Sedan skapar hon det nytt i dunkla, mångtydiga sagor, myter och konst, så att det fastnar i vårt nervsystem som i ett förråd.

 

Ungefär så är språkets kärlekspar behandlat av Lars Ahlin i novellen De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades. Servitrisen Evy (Eurydike)befriar sotaren Kurre Orrvind (Orfeus), när han fastnat i en felaktigt byggd skorstenspipa och håller på att kvävas. Hon hör hans svaga anrop ur det heta helvetet och ger honom kraft att ta sig fri med en kärlekssång:

 

Men mer än solen

som ler mot dig

är dina blickar

en sol för mig!

Ja, solen är du!

Du är min sol!

 

Redan i rubriken på novellen berättar Lars Ahlin alltså vilken myt vi skall tänka på. ”Eurydike” hör ”Orfeus” anrop och svarar med en speglande visa som framhåller människans emblem: ögonen och leendet, den första stjärnbilden som lyser över barnet. Här hör Orfeus hennes sång till skillnad mot hur det är i urmyten.

 

En av Ahlins mest hängivna efterföljare är Göran Tunström och han har ägnat en stor del av sitt författarskap just åt språkets kärlekspar. Han har själv levt i ett livslångt äktenskap med bildkonstnären Lena Cronqvist. De tycks mig vara ett mönstergillt Orfeus - Eurydikepar på det sättet att hennes uttrycksmedel är den ordlösa bilden och hans instrument är själva orden, ”lyran”. Men det biografiska inslaget är försumbart. Det är dubbelspråkets problem som upptar Göran Tunström. I diktsamlingen Svartsjukans sånger skriver han själv så här:

 

Då vill jag be en enkel bön för språket

Låt oss vårda det med våra yttersta resurser

Låt oss öppna laboratorier och skolor

och mötas där utan lättja

Låt oss studera föremålet och dess spegelbild

i våra hjärnor

och relationerna mellan dem,

Det kanske finns en klar värld

där de får plats på samma gång

en vajande sekund

Kamrater, förena er

Luta er ut över språket

Det lever

också djupt under sig självt!

 

Språkets eko sträcker sig här längre tillbaka. ”Föremålet och dess spegelbild” är ett centralt uttryck i Dantes gudomliga komedi. När pilgrimen har utstått skärselden och närmar sig paradiset, möter han ”gripen”, ett fabeldjur med en örns huvud och klor på en lejonkropp. Det symboliserar hos Dante Kristi dubbla natur:

 

På samma sätt som solen i en spegel

Strålade dubbeldjuret klart därinne

Omväxlande i sina två gestalter.

Föreställ dig, o läsare, min häpnad,

När jag såg föremålet själv stå stilla

Men i sin avbild växla oavbrutet.

(Skärselden XXXI 121-126)

 

”Ordet” är ett dubbeldjur människan har att hantera. Solen står för medvetandets möjlighet, den klara tanken, förutsättningen för Apollons gåva – den underbara lyran. Men språket lever också ”djupt under sig självt” som Tunström säger i sin dikt. Kroppens svar i mörkret är ”avbilden” vi får genom konsten, drömmen, dikten, visan-i-örat, barnens lekar. Det är spegelskärvorna som växlar oavbrutet. Vi behöver lyssna till deras svar, annars blir vi bländade av stel makt och bedräglig framgång.  Det hotar oss just nu. Vi underskattar språkets betydelse för vår överlevnad och för vårt kärleksliv.

Hälsningar till Donald Trump!

 

 

 

 

 

 

 

Min undervisning i psykologi på Birkagårdens folkhögskola fördjupades, när jag i 50-årsåldern började förstå mina drömmar. Jag intresserade mina elever för drömmar. Det var några år innan Montague Ullman hade lanserat sin utmärkta ”Om det vore min dröm -  metod” (Använd dina drömmar 1981). Som kursbok använde jag Erich Fromms ”Det glömda språket” (1974) Fromm använde samma läsart för såväl drömmar som skönlitteratur och religiösa myter. Hans bredd passade mig. Mitt andra undervisningsämne var litteratur. Med stöd av Erich Fromms bok fick jag nya ögon också för litterära texter. Jag minskade mitt eget prat och ökade tiden för kursdeltagarnas erfarenheter. Jag gav dem papper och kritor och bad dem rita och måla sina känslor för dikterna vi läste.

 

Jag är uppväxt i Frälsningsarmén, och de frikyrkliga sångerna rotades djupt i mitt nervsystem. Söndagsskolan var det roligaste jag visste när jag var barn, en stunds dockteater helt enkelt. Jesusdockan flyttades omkring i en låda med sand som öken och spegelbitar till sjöar. Ibland räddade Jesus lammet som trillat ner bakom en stor sten. Söndagsskolfröken bad alla barn som ville vara Jesu lilla lamm räcka upp en hand. Syskonen bevittnade att alla räckte upp sin hand utom jag. Jag ville inte bli ett lamm och äta gräs, sa jag. Jag ville vara ett riktigt barn. Jag längtade så till riktiga barns värld. Den var hotad för mig redan genom familjens levnadssätt. Man fick akta sig, så att det inte blev värre! ”Han kan förvandla allt!” sjöng frälsningssoldaterna om Jesus. Jag trodde dem.

 

Jag lärde mig som barn att tyda de religiösa bilderna bokstavligt som historia och geografi. ”Var låg Edens lustgård?” frågade jag vetgirigt min far och la fram Sverigekartan. Han visste inte säkert svaret på min fråga, men gissade att det var på en annan karta, där man såg floderna Eufrat och Tigris. Från det landet hade Abraham utvandrat. Jag var gruvligt besviken. Att man inte vsste säkert var denna viktiga plats hade legat! Min respekt för vetenskapen sjönk tillfälligt. När den religiösa världen sedan blev avförtrollad tog det åratal att komma dit där de religiösa begreppen från min barndom fick sin tid – och rumlösa geografi i konstens och skapandets land.

 

Jag läste i Jones ”Modern drömtolkning” om hur drömmen också under dagen blandar sig in i vårt dagsmedvetande, och plötsligt hörde jag i örat en melodi. Tänk om det var en dröm? Visan-i-örat bar slutligen till mig själv också den religiösa symbolvärlden.

Melodierna från barndomen kom nu tillbaka: ”Fatta mod som Daniel, mod att ensam stå!” Den kom ofta den här tiden, när jag möttes av omgivningens misstro. För visst var det väl farligt att släppa fram drömmar och djupa känslor på en vanlig lektion?

 

Visorna stod på drömmarnas sida och drömmarna lärde mig sträcka ut mina sinnen till att beröra även osynliga kvaliteter – liksom hästars och hundars väderkorn upptäcker faror på vägen långt innan människan märkt någonting alls. Den norska prinsessan Märta Louise berättade i Skavlan på TV att hon haft det där väderkornet sedan hon var barn och att det var svårt, eftersom ingen annan människa tycktes ha det så. Det var liksom fel att vara så känslig, så ”supersensitiv”. Men är inte de flesta barn det? 

 

Det är ju en rikedom, men man måste lära sig hantera den. Och det kan inte vuxensamhället ännu, för vi vuxna har själva blivit lärda att det bara finns ett sätt att tala sanning. Jag förstod äntligen i 50-årsåldern att det måste bli en folkrörelse kring våra drömmar likt den som verkat för sexualupplysning och rösträtt.

 

Från höstterminen 1982 tog jag tjänstledigt från Birkagårdens folkhögskola. Motståndet var för stort. Frälsningssoldaterna i mitt öra sjöng att det var naturligt: ”En nagel i ögat på mången jag blivit / och varför jag är det är alldeles givet…” På Biskops-Arnö fick jag en fristad sommaren 1984 och från vårterminen 1986 fick jag tillfälle att göra terminslånga specialkurser under rubriken ”Människans inre bilder”. På somrarna kompletterades utbudet med en serie kortkurser, som kallades ”Dröm, myt, saga”.  Genom både dröm och eget skapande lyftes på dessa kurser de inre bilderna fram och blev språk.

 

Mer och mer behövde jag en terminologi som passade till mitt dubbla sätt att läsa. Det som enligt tradition efter Freud och Jung kallades ”det omedvetna” ville jag lyfta fram som ett annat medvetande som försinnligar det osynliga. Sagan om Orfeus och Eurydike är som jag läser den ett drama om själva språket som ett sinnligt kärleksförhållande. Vi lever oss in i hur Orfeus och Eurydike först var lekkamrater och sedan ett förälskat par, såsom barn blandar verkligheten med lek och saga på ett naturligt sätt. Eurydike blev sedan stungen av en orm och dog. Orfeus som fått en lyra av ljusets gud Apollo tog sig ned i dödsriket för att befria sin älskade med sin musik. Mörkrets gudar var medgörliga, men för att frige Eurydike satte de ett listigt villkor. Orfeus skulle gå före henne upp till livet, och han fick inte vända sig om för att se efter att hon följde honom.

 

På så sätt kontrollerade dödsskuggans gudar om Orfeus och Eurydike hade någon osynlig relation med varandra. Kanske hörde Orfeus en inre visa som gav honom mod att tro att Eurydike var nära? Nej, så var det inte. Apollons lyra hjälpte honom inte i det avseendet. Orfeus observerade inget vägledande eko i sitt nervsystem. Ingen inre orm av visor eller bilder ledsagade honom på hans tysta vandring. Så han måste vända sig om och då var Eurydike förlorad. Och när han själv kom upp till livet igen mötte han Dionysos rusiga följe som slet hans kropp i stycken. Hans huvud kastades i havet, där det alltjämt fortsätter att sjunga.

 

Är detta våra villkor? Antingen hela kärleksparet, huvudets sång och kroppens eko visan-i-örat, eller det besinningslösa sönderslitandet av kroppen i terror eller krig?

 

Jag insåg att många författare forskar i skapandets mysterium och personifierar det, så vi tror att det är fråga om ett vanligt kärlekspar. År 1997 gav jag på eget förlag ut Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan. Där fick jag på mytisk grund plats med djupläsning av Lars Ahlin, Fjodor Dostojevskij och Maksim Gorkij. Jag ägnade Tunström en hel bok, Duets torg 1999. Det var ju Tunström som gav mig begreppet.

 

 

 

 

 

Det är nu en vecka in i februari och isen har tveksamt lagt sig på Årstaviken, beredd att smälta bort vid första mildväder. Vid vår höghusvägg står redan snödroppar och vintergäck. Så visst blir det vår igen, trots de maktmän som nu isar ned demokratins rötter på ett smärtsamt och skrämmande sätt. De vet som vanligt inte alls vad de gör. Jesus bad på korset att de skulle förlåtas på grund av detta. Det visar hans storsinthet och i evighetens perspektiv är vi alla ”förlåtna” – också av oss själva -- men de fåvitska, de insiktslösa maktmänniskorna – Putin, Erdogan, Trump och deras likar -- kan ju ändå inte få hålla på med att lagstifta sitt tankefel! Lika litet som vi andra!

 

Nu har jag redan i de åtta raderna ovan använt orden till att beskriva olika sätt att berätta: 1) vanlig verklighet (årstiden), 2) liknelse (demokratins rötter), 3) personifikation (isen har tveksamt lagt sig), 4) symboliserande myt (Jesus på korset) och 5) modern politik (Putin m. fl.). Den abstraherande tankekällan (1 och 5 ovan) använder helst bara verklighetsbeskrivningen. Vi vet i dag hur användbar den koden är även för desinformation. Den sinnliga tankekällan (2,3 och 4) försinnligar språket med liknelser och personifikationer och bygger mäktiga gudasagor kring våra existentiella problem. Det är viktigt att vi lär oss skilja den ena tankekällan från den andra..

 

Huvud och kropp är som två kontinenter i andens stora hav. Tankefel uppstår om man tyder symboler som vanlig verklighet och likaså om man inskränker kroppens visdom till ryggmärgsreflexerna, som dessutom ofta vilseledande kallas för ”hjärta”. Men hjärtat tjänas främst av de sinnen som drömmen fördjupar så att de speglar också det osynliga. Drömmarna visar att du kan hungra och törsta rent fysiskt efter fred på jorden.

 

Det grundläggande språket för människan i fråga om tankens utveckling är dialogen. Det visste Sokrates. Men det gäller också inom oss. Drömmen måste utbyta frågor och svar med tankarna i huvudet. Den medvetna tanken måste komma överens med sinnena ända in i drömmen. Det kräver uppmärksamt arbete. Är det värt det?

 

Drömmen är personlig, men myterna ritar artbevarande mönster för hela släktet. Vi lever i ett skoningslöst universum. Kristendomen kröner gudasonens huvud med en torr törnekrans och spikar hela hans skyddslösa kropp på korsets torra träd, en torka som konsekvent hotar hela mänskligheten. Jag ser Jesus på korset som en varnande bild både av hur det går oss om vi förnekar och hånar människovärdet och om vi förstör miljön. Som i Coleridges dikt om den gamle sjömannen som dödade albatrossen som gästade människornas skepp. Han träffades av naturens hämnd, ingen vind, inget dricksvatten: ”Water, water everywhere – not any drop to drink.” Först när han lärt sig älska livet i varje dess gestalt kom vinden tillbaka. Hans uppgift var nu att berätta, att ge ord åt naturen.

 

Sådana här bilder lever. De slingrar sig från tid till tid, från myt till myt, från dröm till dikt. Bilden av Jesus på korset visar mytiskt tillbaka till Gamla Testamentet, till den giftfria ormen kring staven som Israels barn fäste blicken på i öknen och som botade dem från de giftiga ormarnas bett. I modern svensk tappning finner vi ormbilden utnyttjad i Göran Tunströms roman Ökenbrevet. Där har ormen blivit en tunga. Jesus möter en blind, vanvårdad kvinna. Han sticker sitt pekfinger i hennes mun och hon lindar sin tunga kring fingret. Kvinnan heter Ester. Försök uttala det namnet med ett pekfinger i munnen! För mig blir Ester då till Ishtar, namnet på den förnämsta gudinnan i den kultur Abraham utvandrade ifrån. Nu är hon intet värd. Göran Tunström låter Jesus på sitt eget ansikte erfara hennes fingertoppskänsla och hans bemötande botar hennes spasmer. Hennes slingrande tunga tyder jag som den sinnliga tankekällans levandegörande liknelseslinga. Jesu pekfinger är det etiska rättesnöre som upprättar människovärdet. I Jesu språk finns båda tänkesätten.

 

Jag är ohjälpligt dubbeltungad sedan fyrtio år tillbaka. Det började som ett försök att nå djupare skikt för att kunna förstå andra. Ett villkor hade jag ställt från början: om det visade sig vara odemokratiskt där nere i djupet, ville jag inte fortsätta experimentet. Jag skulle då välja civilisationen som den bjöds mig. Det visade sig vara tvärtom: drömmen med sitt fäste i fysiska förnimmelser fick demokratin att lukta och smaka bättre än makten som jag bara blev förtjockad av. Det var bara att välja lukt och smak och frihet att röra sig!