Tankekällorna 1
Det är nu en vecka in i februari och isen har tveksamt lagt sig på Årstaviken, beredd att smälta bort vid första mildväder. Vid vår höghusvägg står redan snödroppar och vintergäck. Så visst blir det vår igen, trots de maktmän som nu isar ned demokratins rötter på ett smärtsamt och skrämmande sätt. De vet som vanligt inte alls vad de gör. Jesus bad på korset att de skulle förlåtas på grund av detta. Det visar hans storsinthet och i evighetens perspektiv är vi alla ”förlåtna” – också av oss själva -- men de fåvitska, de insiktslösa maktmänniskorna – Putin, Erdogan, Trump och deras likar -- kan ju ändå inte få hålla på med att lagstifta sitt tankefel! Lika litet som vi andra!
Nu har jag redan i de åtta raderna ovan använt orden till att beskriva olika sätt att berätta: 1) vanlig verklighet (årstiden), 2) liknelse (demokratins rötter), 3) personifikation (isen har tveksamt lagt sig), 4) symboliserande myt (Jesus på korset) och 5) modern politik (Putin m. fl.). Den abstraherande tankekällan (1 och 5 ovan) använder helst bara verklighetsbeskrivningen. Vi vet i dag hur användbar den koden är även för desinformation. Den sinnliga tankekällan (2,3 och 4) försinnligar språket med liknelser och personifikationer och bygger mäktiga gudasagor kring våra existentiella problem. Det är viktigt att vi lär oss skilja den ena tankekällan från den andra..
Huvud och kropp är som två kontinenter i andens stora hav. Tankefel uppstår om man tyder symboler som vanlig verklighet och likaså om man inskränker kroppens visdom till ryggmärgsreflexerna, som dessutom ofta vilseledande kallas för ”hjärta”. Men hjärtat tjänas främst av de sinnen som drömmen fördjupar så att de speglar också det osynliga. Drömmarna visar att du kan hungra och törsta rent fysiskt efter fred på jorden.
Det grundläggande språket för människan i fråga om tankens utveckling är dialogen. Det visste Sokrates. Men det gäller också inom oss. Drömmen måste utbyta frågor och svar med tankarna i huvudet. Den medvetna tanken måste komma överens med sinnena ända in i drömmen. Det kräver uppmärksamt arbete. Är det värt det?
Drömmen är personlig, men myterna ritar artbevarande mönster för hela släktet. Vi lever i ett skoningslöst universum. Kristendomen kröner gudasonens huvud med en torr törnekrans och spikar hela hans skyddslösa kropp på korsets torra träd, en torka som konsekvent hotar hela mänskligheten. Jag ser Jesus på korset som en varnande bild både av hur det går oss om vi förnekar och hånar människovärdet och om vi förstör miljön. Som i Coleridges dikt om den gamle sjömannen som dödade albatrossen som gästade människornas skepp. Han träffades av naturens hämnd, ingen vind, inget dricksvatten: ”Water, water everywhere – not any drop to drink.” Först när han lärt sig älska livet i varje dess gestalt kom vinden tillbaka. Hans uppgift var nu att berätta, att ge ord åt naturen.
Sådana här bilder lever. De slingrar sig från tid till tid, från myt till myt, från dröm till dikt. Bilden av Jesus på korset visar mytiskt tillbaka till Gamla Testamentet, till den giftfria ormen kring staven som Israels barn fäste blicken på i öknen och som botade dem från de giftiga ormarnas bett. I modern svensk tappning finner vi ormbilden utnyttjad i Göran Tunströms roman Ökenbrevet. Där har ormen blivit en tunga. Jesus möter en blind, vanvårdad kvinna. Han sticker sitt pekfinger i hennes mun och hon lindar sin tunga kring fingret. Kvinnan heter Ester. Försök uttala det namnet med ett pekfinger i munnen! För mig blir Ester då till Ishtar, namnet på den förnämsta gudinnan i den kultur Abraham utvandrade ifrån. Nu är hon intet värd. Göran Tunström låter Jesus på sitt eget ansikte erfara hennes fingertoppskänsla och hans bemötande botar hennes spasmer. Hennes slingrande tunga tyder jag som den sinnliga tankekällans levandegörande liknelseslinga. Jesu pekfinger är det etiska rättesnöre som upprättar människovärdet. I Jesu språk finns båda tänkesätten.
Jag är ohjälpligt dubbeltungad sedan fyrtio år tillbaka. Det började som ett försök att nå djupare skikt för att kunna förstå andra. Ett villkor hade jag ställt från början: om det visade sig vara odemokratiskt där nere i djupet, ville jag inte fortsätta experimentet. Jag skulle då välja civilisationen som den bjöds mig. Det visade sig vara tvärtom: drömmen med sitt fäste i fysiska förnimmelser fick demokratin att lukta och smaka bättre än makten som jag bara blev förtjockad av. Det var bara att välja lukt och smak och frihet att röra sig!
