Dröm dikt myt. Stina Hammar

TV:s nya serie Par i terapi är en märklig dokumentär, en pedagogiskt välklippt film och samtidigt en generös bjudning av människor i kris: se! Inte för att vi skall gotta oss utan för att vi kanske skall lära oss använda våra egna resurser. Se! Så här kan man söka lusten som kom bort. Så här kan man se var man egentligen är.

Terapeuten leder samtalet så att båda parter kommer till tals och preciserar sina känslor så långt förmågan sträcker sig. Det är den abstraherande tankekällans stora förtjänst att den registrerar nuets händelseförlopp. Så var det från min synpunkt sett, berättar den ena. Och så var det från min, säger den andra. Där kunde man bli sittande med varsin sanning att argumentera om.

Terapeuten använder då också den sinnliga tankekällan. Finns det någon händelse i barndomen, där liknande vrede eller tomhetskänsla uppstod? ”Blunda och se!” är hans: ”Sesam öppna dig!” Han kallar det ”övning”.

Så enkelt tas den inre scenen i bruk. Så nära ligger den sinnliga tankekällan med sin känslomässiga sanning. Den visar vad som är hinder på vägen. Fram stiger en minnesbild från barndomen. Den blir konkret för den blundande precis som i en dröm. Den bilden går det att prata om bortom alla vanda argument. Känslorna hamnar på rätt personer i rätt del av livet i stället för att störa relationen i nuet. Alla har vi sådana upplevelser, eftersom alla föräldrar är otillräckliga, även de som älskar sina barn som sina ögonstenar och gör sitt allra bästa. Men det går att hantera problemet bättre när man känner igen dess ursprung och fått lov att ta barnets parti.

De två sessioner vi hittills sett har gett paret mod att fortsätta tillsammans och fördjupa förhållandet. Så kan det inte alltid sluta. Vi får nog i fortsättningen se andra val. Men den energi som uppstår i tankekällornas samspel är av en särskild kvalitet som befriar.  

Det är en leende morgon vid Årstaviken, som brer ut den blåa kjolen som en flik av Sara Videbäcks klänning, glasmästardottern som är Almqvists klarsynta vattengudinna med rötter i Indien. Knäckepilarna vaktar Årstavikens stränder, och när jag promenerar där dagligen vandrar min rastlösa tanke ofta vidare till Karlfeldts dikt om Jungfru Maria: ”Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren…”. När jag var åtta år och på storasysters uppdrag lärde mig den svåra dikten utantill, hade jag ingen aning om vad knäckepilen var – ett träd som bildar nya rötter på varje gren som bräcks. Runt Årstaviken liksom kring Karlfeldts Siljan är de många pilarna alltså troligen en och samma individ. Det är en biologisk sanning. Men så kan man också tänka om alla de poetiska bilder som är knäckta ur världens mytiska berättelseträd. Det är en poetisk sanning. Tänkte Karlfeldt så? Möjligen, och alldeles säkert Almqvist!

De språklösa knäckepilarna vid Årstaviken talar med sin gestalt, sina sår, och med bladens sus i vinden. De lutar sig över vattenspegeln och ju djupare de bugar sig desto fler barn balanserar på stammarna. Träden blir vänner till barnen och deras föräldrar, till människor i alla åldrar som joggar eller rastar sina hundar eller vandrar stilla från soffa till soffa som vi 80+are gör.

I Jag och du fastslår Martin Buber: ”I begynnelsen var relationen”. Därför mytifierar jag ibland Årstaviken, på samma sätt som Karlfeldt sa ”du” till Jungfru Maria, ”Guds moder”. Den sinnliga tankekällan, drömmens, mytens, konstens källa arbetar så. Människan har ett oavvisligt behov att personifiera. Därför ”finns” Gud. Kärleken är personlig, det hör till dess mänskliga mönster. Den abstraherande tankekällans uppgift är att översätta det gudomliga till tusen begrepp, inte att bortförklara det personliga förhållande människan behöver ha till universum, ”det eviga duets mantelfåll”, som Buber så vackert skriver.

Jag har skrivit en bok om Göran Tunström, som jag kallat Duets torg. Buber betyder mycket för att man skall få grepp om Göran Tunströms gestalter. Han skriver i den sena tänkeboken Under tiden: ”Tidigt, och med stor emfas, hävdade jag att människan är relationer. Att vi uppstår mitt emellan oss, att vi är ett spel, en lek, ett tidsfördriv för varandra.” Och i en dikt skriver han: ”På Duets torg, där hör jag hemma”.

På Duets torg sitter Göran Tunström och målar Guds villkor i tiden och i samhället. I Juloratoriet tar Gud Torins gestalt, han som bor i det ostädade ”huset Nej”, dvs i den abstraherande tankekällans region, översätter jag för mig själv. Torin är ”livsprincipen” som inte kan ta sitt liv, hur han än försöker.  Han är ett original som sitter i en vrå på stadshotellet i Sunne, märkligt lik vidundret Leviathan i Jobs bok: ”Som en brinnande buske lyste hans hår och ögonbrynen, vita som en rågåker i soluppgången, höjdes och sänktes nyfiket, ändå modstulet inför varje inträdande gäst”.

Det är en fantastisk skröna Göran Tunström berättar om hur Torin sätts i fängelse för att han rövat den son han betalar för men som inte är hans. Han är helt enkelt lurad och förtvivlat barnlös. Till slut får han mod av Sunnes ”gatuinventariums”, den misskända Härliga Birgittas, enkla visor att bygga ett paradis på jorden tillsammans med henne vid en skogssjö i utkanten av samhället. Hon har visorna och bilderna, han har orden. Så ser hjärtats viktiga  par ut i Juloratoriet, men aldrig har jag hört dem nämnas i något sammanhang som gällt den boken.

En vattenspegel och höga träd och en resegrammofon som spelar ”Break through, oh lovely light of morn…” Årstaviken, knäckepilarna och visorna i mitt öra.

Jag avslutar med en hälsning till Birgitta Holms ”emerita blog”, där hon just gör nedslag vid livets vattenblänk.