Talets gåva och ögonens
Jag skulle tro att det var 1980 som jag först tog kontakt med Birgitta, som då var docent i litteratur vid universitetet i Umeå. Äntligen fann jag någon som förstod vart jag ville komma med min forskning om Birger Sjöberg, den som jag sedan samlade till boken "Drömfyllt rum" 1982. Birgitta höll på med en serie studier som kallades "Romanens mödrar". "Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse" hette den första boken, som kom ut 1981. Det var första gången jag hörde Birgitta tala om "lejonstämman". Den bärs i Fredrika Bremers roman "Familjen H." av den blinda Elisabeth: "Den blinda som länge suttit stum och stilla, sade på en gång med ett slags häftighet: ´Jag skulle vilja sjunga...´ Elisabeth bär i sin stumhet kvinnans längtan efter att få röst i samhället och i dikten, men också alla människors innersta längtan efter just kärlekens röst. Hon säger till mannen, "översten" över oss alla: "du har bundit min tunga. . . låt ljunga mot dig likt bleka blixtar de hemska orden: ´jag älskar dig!´
Birgittas och mitt första möte handlade således om rätten att älska bortom konventionerna, rätten att tala och rätten att låta den textens sjölva struktur bära läsaren långt över den personliga identifikarionen.
Birgitta var då redan i gång med seriens andra bok: "Selma Lagerlöf och ursprungets roman" (1984) Det är nu 24 år sedan, och många böcker har Birgitta skrivit sedan dess. Men när jag nu på nyåret läste en artikel som Birgitta skrivit om Selma Lagerlöf i "De nios kalender 2007", spändes en bro över tiden, ja ända till våra samtal om Fredrika Bremers blinda Elisabeth.
Birgitta beskriver i artikeln "Mönstret i mattan" hur Selma Lagerlöf låter olika gestalter i romanernas rad bruka talets underbara gåva, bäras av den, förföras av den, svika den, när den inte förenas med kärlekens insikt. I detta tema närmar vi oss också Göran Tunströms "Tjuven", där Johan älskar språkets hemligheter men är blind för barndomsvännen Hedvigs bildrika och kroppsnära uttrycksbehov.
I Selma Lagerlöfs roman "En herrgårdssägen" har Fredrika Bremers Elisabeth en seende syster. Ingrid är från början blindförerska, en uppgift som leder tankarna till ögonens betydelse. Det är också dem som poängteras, när hon möter den unge studenten Gunnar Hede. Birgitta citerar: "Hade han sett såna ögon?....Trodde han inte att sådana ögon måste betyda något?" Gunnar Hede är en man som har svårt att sätta gränser. Hellre spelar han fiol än sköter sina studier. När han äntligen inser sitt ansvar för fädernegården, köper han alldeles för många getter. De dör alla i en häftig snöstorm, och Gunnar Hede förlorar då sitt förstånd. Ingrids uppgift i romanen blir att bota honom från sinnessjukdom. "Kärlekens makt ligger i att den är tolkande och seende," skriver Birgitta . "Hedes bilder och musik förenas med Ingrids seende ögon".
Detta kan också ses som en Orfeus och Eurydike - saga, denna gång med lyckligt slut. Eurydike kan rädda Orfeus, som Lars Ahlin framhöll i den novell jag tidigare refererat. Men kan någonsin motsatsen hända?
Göran Tunström anger klart och tydligt att hans roman "Tjuven" har Orfeus och Eurydike som underliggande tema. Och visst finns Lagerlöfs "En herrgårdssägen" i bakgrunden! Liksom Ingrid uppträder som lindanserska, när hon en tid följer ett vandrande konstnärspar, sägs om Hedvig: "Så rak hon vandrade. Som en lindanserska. Bara med den skillnaden att lindanserskor försöker le mot sin publik. Hur ofta log Hedvig?" Och när Hedvig rymmer från mentalsjukhuset och åter möter Johan läser vi: "Förnedringen stod likt en negativ gloria runt hennes uppsvällda, stinkande varelse. Ögonen var dolda i fettlager...."
Det ta är tungt att läsa, precis som Birgitta skriver i sin kommentar. Efter den hyllade romanen "Juloratoriet" blev Göran Tunström kanske ängslig att missbruka ordets gåva. Han kunde ju sin Selma Lagerlöf! Och vem har någonsin intresserat sig för kärlekens komponenter i "Juloratoriet"? När talar man om Torin och Härliga Birgitta? Härliga Birgitta sjunger verkligen fram Torin ur Hades, "Huset Nej", medan den positiva, sjungande Solvig egentligen tar energin ur alla som beror av henne. Nog är vi blinda.
Johans barn, som Hedvig föder, innan hon sätter eld på hans hus och omkommer i lågorna, kallas av Johan för "Domaren". Har vi någon framtid om vi inte räddar Eurydike?
Kråkbäret
Det är i dag den 13 april. Det har visat sig omöjligt för mig att blogga här nere på södra Öland, men jag skriver ändå som om det vore en blogg för senare publikation om två veckor. När man har börjat tänka så här bloggvis, så kräver det kontinuitet. Så säger Eurydike-i-mig, det sinnliga medvetande som sänder mig drömmar om natten. I natt drömde jag sålunda att någon kastade grus i mina ögon. Så var det naturligtvis inte, sa mitt abstraherande medvetande, Orfeus-i-mig, kritiskt. Eurydike skräms!
Drömmen kom sig av att jag löste korsord, innan jag somnade, och jag hade fyllt i ordet "grus" för något på fyra bokstäver "som sätter stopp i maskineriet". Stopp är det verkligen i mina verktyg, när jag inte kan använda internet. I drömmen blev ordet "grus" till ett helt drama, och min upplevelse av motgång med datorn blev till något mycket hotfullt. Därmed aktualiserades en viktigare sanning. Den som kastar grus i mina ögon är ju Tiden. Ett par veckor är lång tid, när man fyllt 85. Ännu ser jag på ett öga, men vänner omkring mig i samma ålder kämpar inte sällan med att utnyttja de sista synresterna. "Skynda, Stina!" sa alltså min sinnliga tankekälla Eurydike, och lät drömmen sluta med visan om prinsessan Törnrosa som sov i hundra år. Ja, den sinnliga tankekällan kallar sig vid så många namn, oftast kvinnliga.
Att ta del i väckningsskriket är min uppgift. Kom ihåg drömmen om "hönsmamman" - så har jag kallat den, för att mammas kjol var som gjord av fjädrar och för att hennes huvud såg så hönaktigt ut. Ty en av den sinnliga tankekällans vanliga förklädnader är fågelns, och den kan också vara av manligt kön. Kanske utväljs fågeln för visornas skull, de som kommer som fågeldrillar i mina drömmar. Hedvigs kråka som jag berättade om sist hette Germund, vilket är ett mansnamn. Det är den sinnliga tankekällan som sänder "Vännen", som egentligen är vår inre försvarare.
När jag låg och skulle somna den där kvällen, när jag hade skrivit om Hedvigs kråka, så tänkte jag på Gud och kände att jag hade inga beskrivningar. Tillvarons centrum? Då gav mig drömmen två visor till hjälp, och ett bär.
Den första visan brukar jag vara glad om jag hör småbarn sjunga medan de leker. Den är hämtad ur Torbjörn Egners "Folk och rövare i Kamomilla by":
Jag är polismästar Bastian
Jag är en vänlig man,
För det ska man alltid vara om man kan.
Och jag går omkring och passar på att alla har det bra,
För det tycker jag att alla skulle ha
Barnsligt? Ja, men vore vi där ändå! Fredrik Reinfelt försökte ta rollen i Kina nu inför olympiaden minsann. Precis så! Barnsligare är det inte.
Den andra visan var så här:
Han kommer till sörjande hjärtan,
Och livet får annan gestalt.
Han kommer med kraft att befria,
Tills Gud uti alla blir allt.
Den strofen står i Frälsningsarméns sångbok, Och den pekar fram mot min nästa bok, som skall bli en sorgebok. Tröst behöver vi från varandra. Men den yttersta trösten finns inom oss och gestaltas i drömmen. Det ger frihet från andras tycken. Och åter vill jag betona att det är Eurydikes område - det moderliga inom både man och kvinna bor i den sinnliga tankekällan.
Ändå var visorna inte det viktigaste i den här drömmen. Till slut bjöds jag på ett bär. I bjudningen hade det ett litet skaft. Jag hann konstatera att det inte var ett blåbär och inte ett lingon. Sen hade jag det plötsligt i munnen och kände en syrlig smak.
Jag tänker på en scen mellan Hedvig och kråkan Germund i Tunströms roman "Tjuven". Hedvig spetsade en brödbit mellan läpparna "Germund med sin bräckta vinge hoppade fram över bordsskivan och tog den från henne."
För mig var det tvärtom. Ingen tog något från mig. Det går inte att vetenskapligt bevisa, men jag tror att det var ett kråkbär jag fick i munnen. Tack, Germund!
I en kråkas gestalt
För somliga människor är tillvarons dubbelhet enkel och klar, såsom jag i min förra blogg berättade om väverskan Berit Hjelholt. Andra får kämpa för insikten, så som den rationelle 1700-talspoeten Johan Henrik Kellgren berättar i "Den nya skapelsen":
och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månens ljus.
Jo, det är förstås människan som har förmågan att ladda materien med sig själv. Det är bra att veta. Men är det inte väldigt barnsligt? Det barnsligaste tror jag är att försöka låtsas som om man inte gör det! Bättre att bli du med naturens alla tänkbara gestalter, med djuren och med tingen, så som den öländske skalden Lennart Sjögren gör i sin senaste diktsamling "I människovärlden". I en underbar dikt går han i dialog med det rektangulära träbordet, som samlar människorna till fest eller politiska beslut, men också kan vara ett obduktionsbord:
En dag såg jag de döda sitta runt dig
de åt av tystnaden.
Att äta och ätas är tillvarons grymma urgrund. Sjögren arbetar målmedvetet med att komma bakom de förföriska laddningarna, ned till den stora "schalen" "av vassa små tänder", "den skimrande, virkande, ätande / aldrig färdiga schalen" som vi kan ana på diktsamlingens omslagsbild av Eva Forsberg.
Bakom Sjögrens text kan man ana ett samtal med andra sökande poeter. För dagen fastnade jag för tiggarens ord: "mindre gudar uppträder ofta / i en kråkas gestalt".
Uppträder den kråkan nu på scenen i Uppsala, där Linus Tunström regisserat ett drama efter sin fars roman "Tjuven"? Jag har inte hört rollen nämnas av någon som berättat om föreställningen. Men Hedvigs kråka borde annars lysa som en stjärnbild på språkets himmel, rasande och lärorik. Ty Hedvig är i Göran Tunströms roman "Tjuven" en Eurydike som får en enda sång av fosterbrodern Johan - Orfeus:
När pappa knullar mamma
skall lilla Hedvig sova.
Aldrig ska vi göra samma,
det måste vi nu lova.
Vi ska gå på blomsteräng,
plocka blommor till vår säng.
Vi ska ha ett stort kalas
och aldrig dricka pilsner.
Det är Johan som är "tjuven". Inte nog med det spektakulära dådet att stjäla Silverbibeln - det är Hedvigs liv han stjäl. I stället för att tyda hennes värld av bilder bländas han av att gå i skola och bli mästare i döda språk. Det slott Johan har lovat henne förbyts i mentalsjukhuset. Därifrån ropar hon på små lappar: "Johan!"
Men innan Johans och Hedvigs vägar skils åt kommer "en nådens kråka" till Hedvig. Hon döpte honom till Gerrmund - och det är den vingbrutna kråkan som ger henne "mund", dvs ord att styra världen med och ord att ta plats i världen med. När ett syskon sitter med armbågarna på matbordet, säger hon: "Germund tycker inte om att du sitter så. Eller hur, Germund?" Eller: "De är dumma, Germund, eller hur? De tror inte att vi kan tänka, du och jag."
De vuxna förstår inte Hedvigs allvarsamma lek med kråkan. Mamma Ida hittar på en annan lösning på familjens misär och konflikter. Hela hennes stora barnaskara skall döpas i kyrkan. Men i kyrkan sitter Hedvig med kråkan vid barmen och vägrar låta döpa sig om inte Germund döps först. Uttröttad av de andra barnens konstigheter har prästen fått nog och vägrar tillmötesgå Hedvig. Då vidtar Hedvigs mässa i växelsång med Ida:
?- Vad ska detta tjäna till, Hedvig, snörvlade Ida.
?- Han är min enda vän, sa hon.
?- Hur kan du säga så, lilla Hedvig?
?- Han är det, han är det, han är det.
Johan som tycker att han varit med om något stort och högtidligt försöker också dra med Hedvig:
?- Jag är också din vän, Hedvig, viskade Johan till henne.
Hon vred det späda fina ansiktet på den långa vita halsen:
-Du ja. Men du är ju redan döpt, du.
Här skiljs Johans och Hedvigs vägar. Hedvig skapar den oförglömliga stjärnbilden: hon vred huvudet av kråkan och slängde den i dopfunten. Kråkan blir en bild av kulturens splittring i ord och kropp. Var är den vän som överallt vi söker? Inte hjälper orden och ceremonierna.
Men kanske hjälper oss till slut våra drömmar och lekar och konstens tidlösa samtal om de två verkligheterna, intellektets och vänskapens. Så att vi kan se den enande Vännen i en kråkas gestalt.
