I en kråkas gestalt
För somliga människor är tillvarons dubbelhet enkel och klar, såsom jag i min förra blogg berättade om väverskan Berit Hjelholt. Andra får kämpa för insikten, så som den rationelle 1700-talspoeten Johan Henrik Kellgren berättar i "Den nya skapelsen":
och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månens ljus.
Jo, det är förstås människan som har förmågan att ladda materien med sig själv. Det är bra att veta. Men är det inte väldigt barnsligt? Det barnsligaste tror jag är att försöka låtsas som om man inte gör det! Bättre att bli du med naturens alla tänkbara gestalter, med djuren och med tingen, så som den öländske skalden Lennart Sjögren gör i sin senaste diktsamling "I människovärlden". I en underbar dikt går han i dialog med det rektangulära träbordet, som samlar människorna till fest eller politiska beslut, men också kan vara ett obduktionsbord:
En dag såg jag de döda sitta runt dig
de åt av tystnaden.
Att äta och ätas är tillvarons grymma urgrund. Sjögren arbetar målmedvetet med att komma bakom de förföriska laddningarna, ned till den stora "schalen" "av vassa små tänder", "den skimrande, virkande, ätande / aldrig färdiga schalen" som vi kan ana på diktsamlingens omslagsbild av Eva Forsberg.
Bakom Sjögrens text kan man ana ett samtal med andra sökande poeter. För dagen fastnade jag för tiggarens ord: "mindre gudar uppträder ofta / i en kråkas gestalt".
Uppträder den kråkan nu på scenen i Uppsala, där Linus Tunström regisserat ett drama efter sin fars roman "Tjuven"? Jag har inte hört rollen nämnas av någon som berättat om föreställningen. Men Hedvigs kråka borde annars lysa som en stjärnbild på språkets himmel, rasande och lärorik. Ty Hedvig är i Göran Tunströms roman "Tjuven" en Eurydike som får en enda sång av fosterbrodern Johan - Orfeus:
När pappa knullar mamma
skall lilla Hedvig sova.
Aldrig ska vi göra samma,
det måste vi nu lova.
Vi ska gå på blomsteräng,
plocka blommor till vår säng.
Vi ska ha ett stort kalas
och aldrig dricka pilsner.
Det är Johan som är "tjuven". Inte nog med det spektakulära dådet att stjäla Silverbibeln - det är Hedvigs liv han stjäl. I stället för att tyda hennes värld av bilder bländas han av att gå i skola och bli mästare i döda språk. Det slott Johan har lovat henne förbyts i mentalsjukhuset. Därifrån ropar hon på små lappar: "Johan!"
Men innan Johans och Hedvigs vägar skils åt kommer "en nådens kråka" till Hedvig. Hon döpte honom till Gerrmund - och det är den vingbrutna kråkan som ger henne "mund", dvs ord att styra världen med och ord att ta plats i världen med. När ett syskon sitter med armbågarna på matbordet, säger hon: "Germund tycker inte om att du sitter så. Eller hur, Germund?" Eller: "De är dumma, Germund, eller hur? De tror inte att vi kan tänka, du och jag."
De vuxna förstår inte Hedvigs allvarsamma lek med kråkan. Mamma Ida hittar på en annan lösning på familjens misär och konflikter. Hela hennes stora barnaskara skall döpas i kyrkan. Men i kyrkan sitter Hedvig med kråkan vid barmen och vägrar låta döpa sig om inte Germund döps först. Uttröttad av de andra barnens konstigheter har prästen fått nog och vägrar tillmötesgå Hedvig. Då vidtar Hedvigs mässa i växelsång med Ida:
?- Vad ska detta tjäna till, Hedvig, snörvlade Ida.
?- Han är min enda vän, sa hon.
?- Hur kan du säga så, lilla Hedvig?
?- Han är det, han är det, han är det.
Johan som tycker att han varit med om något stort och högtidligt försöker också dra med Hedvig:
?- Jag är också din vän, Hedvig, viskade Johan till henne.
Hon vred det späda fina ansiktet på den långa vita halsen:
-Du ja. Men du är ju redan döpt, du.
Här skiljs Johans och Hedvigs vägar. Hedvig skapar den oförglömliga stjärnbilden: hon vred huvudet av kråkan och slängde den i dopfunten. Kråkan blir en bild av kulturens splittring i ord och kropp. Var är den vän som överallt vi söker? Inte hjälper orden och ceremonierna.
Men kanske hjälper oss till slut våra drömmar och lekar och konstens tidlösa samtal om de två verkligheterna, intellektets och vänskapens. Så att vi kan se den enande Vännen i en kråkas gestalt.
Ja, nu minns jag kråkan. Det är en så tung roman, Tjuven, nästan så att man inte kan bära den. Hoppas kråkan finns med i Uppsala, det är ju särskilt där den behövs!
Birgitta
