Dröm dikt myt. Stina Hammar

Den branta nedförsbacken mot Årstaviken är i dag full med gula hala pilblad. Jag måste hålla bromsen hårt på rullatorn. Det är en lysande oktoberdag, viken spegelblank. Tre hägrar är ännu kvar på Årsta holmar! Att naturen gör sig så vacker i avskedets stund! Visst är vi själva också i livets oktober! Löven faller: synen, hörseln, balansen, minnet tappar vi. Vi försöker hejda förloppet med läkares goda hjälp. Det är svårt att tycka att vårt åldrande är lika vackert som den flammande höstbacken.

 

Vi talade inte om det under dagens promenad, men det är klart att vi tänkte på Kerstin, Tomas syster som bott i lägenheten över oss i fyra år nu. Blickarna söker sig till hennes inglasade balkong när vi kommer i hemmabacken. Men hon är inte där. Första åren hon bodde här promenerade hon dagligen med oss. Tomas fick många glada tillrop, när han vandrade med en dam på var sida. Hon orkade också följa med oss till Öland första sommaren och fira att vi varit gifta i sextio år. Själv var hon änka sedan många år.

 

Men sedan började Kerstin avlövas sina krafter och orkade inte gå så långt. Hon fyllde 93 nu i början på september och firade med en liten familjefest. Fjorton dagar senare togs hon in på sjukhus. Vi förstod alls inte att hon aldrig mer skulle komma hem. Hon hann med knappt en vecka på ett vårdhem. Sedan dog hon i all stillhet i måndags omgiven av de allra närmaste. Tomas och jag kom en kvart för sent. Jag tyckte att hennes anletsdrag var så vackra, så öppna, oförställda och rena. Jag tänkte på det när jag såg de åldrade knäckepilarna i dag. Jag skulle vilja skriva en hedersblogg, tänkte jag. Men jag fann nog inga ord som inte var nötta.

 

Igår fick den kanadensiska författaren Alice Munro nobelpriset vid 82 års ålder. ”En generationskamrat att lära känna!” tänkte jag. När jag kom hem från promenaden i dag läste jag i DN den sista novellen i hennes senaste novellsamling, ”Brinnande livet”. Eftersom hon sagt att hon härmed tänker sluta skriva, måste den novellen vara särskilt betydelsefull! Den heter ”Ögat”! Ja, för mig är det en fantastisk novell! Och den hjälper mig att hylla Kerstin.

 

Alice Munro berättar hur hon själv som liten flicka så småningom förstår att hennes mors uppfattning om henne skiljer sig från hennes egen. Fast småsyskonen upptar all moderns tid, så att hon inte hinner ägna sig åt sin dotter, säger hon till henne: ”Vi älskar dem. Det gör vi ju?” I novellen växer ett pedagogiskt maktmönster omärkligt fram för läsarens ögon: ”Hon skulle inte ge sig förrän jag sa att det var sant, så det gjorde jag.”

 

Mamman var lärarinna. Jag ser henne som den abstraherande tankekällans dominerande representant i vår kultur. Hennes motpol är en ung flicka som anställts som hemhjälp i familjen. Hon heter Sadie. Har namnet med ”sad” att göra? Den sinnliga tankekällans resurser som kommer till tröst och värn, när man är ledsen och rådlös? Jag tänker på visan-i-örat när jag får veta att Sadie har komponerat enkla sånger för stadens lokalradio, en välkomstsång och en adjövisa. Hon tycker om att sjunga och dansa och går gärna ut på lokal, men hon är noga med att betala för sig själv och dansar helst ensam. Hon värnar integriteten. Hon tänkte inte låta sig infångas, sa hon till den lilla flickan:

 

”Infångas. När hon sa det såg jag för mig hur ett stort ståltrådsnät sänktes ned och hur onda små varelser virade det runt, runt en så att man inte kunde andas och aldrig slapp loss.”

 

En kväll när hon är på hemväg blir hon överkörd av en slarvig bil. Modern tar sin dotter vid handen för att hon skall få se den döda Sadie. Vi möter Sadies föräldrar, galna av sorg. Flickan beslutar sig för att knipa ihop ögonen för att trotsa sin mamma och slippa konfronteras med den döda Sadie. Samtidigt ser dottern nya sidor av sin mamma och hör tonfall hon inte förut lagt märke till. Hon konfronteras med moderns känslor: ”Sedan hörde jag mamma snörvla och kände att hon drog i mig. Det hördes ett klickande ljud när hon öppnade väskan. Hon lossade greppet om min hand och jag lyckades göra mig fri. Hon grät. Det var ljudet av hennes tårar och snörvlingar som hade befriat mig.”

 

Nu vågar flickan titta på den döda Sadie. Hon får en känsla av att det inte är så farligt med henne som hon fruktat: ”Något rörde sig. Jag såg det, ögonlocket på min sida rörde sig. Det öppnades inte helt eller till hälften eller något sådant utan lyfte sig bara en aning, så mycket att man skulle kunna se genom ögonfransarna om man var hon, om man var inuti henne.”

 

Hon berättar inte för någon vad hon upplevt. Hon börjar skolan och så småningom falnar verklighetskänslan. En dag i tonåren ”med ett slags suddigt hål inom mig”, insåg hon att hon inte längre trodde på det.

 

Det tröstande ”öga” som vi hade som barn utvecklar vi aldrig. Vi förlorar det, och väldigt många ungdomar har bara ett suddigt hål, där ”Sadie” kunde givit mod och tröst.

 

Men vad har denna nobelprisbelönade novell med Kerstin att göra? Hon var som vi alla innesluten i samhällets ”hjärnbur” av vad man skall tycka och tänka är sanning. Men hon utvecklade strategier att bevara den integritet ”Sadie” erbjuder, ända till sin sista stund. Det är sorgligt att vi måste skiljas från våra kära, ja, det är sorgligt även när man är gammal och har fällt många läkeblad. Kerstin vågade ta emot trösten i sina drömmar. Hon såg ”genom ögonfransarna” inuti sig själv. Sista veckan drömde hon att hennes mor och far flyttade in i hennes lägenhet – den med den inglasade balkongen. Det var en stor glädje i den drömmen, även om hon troligen förstod att gränsen mot de döda nu var genomskinlig. En av de sista nätterna drömde hon att hennes fars huvud vilade vid hennes sida på huvudkudden: ”Det var så verkligt…” Jag tänkte för mig själv att hon behövde hans värn, ja, att hon på så sätt ”bemannade” sig. ”De är mig så nära nu”, sa hon om sina föräldrar sista gången vi talades vid.

 

Sådan är den sinnliga tankekällans tröst. Vi är inte ensamma i nödens stund. Det är en djupt mänsklig tillgång som Kerstin hade mod att ta emot.

 

 

 

 

 

 

Jag hade varit på Anna Rydstedtsällskapets årsmöte 2010 som hölls på Annas egen horva i Ventlinge, där hon i barndomen genom kammarfönstret såg Gud själv i blåställ. Just då överväldigades jag av allt det blå i landskapet: himlen, Kalmarsund, och längs strandlinjen så långt jag kunde se tätt med blåeldens blomstänglar.

 

I allt det här blå hade sällskapet firat sitt årsmöte. Blått var Annas älsklingsfärg, berättade poeten Nina Södergren som kände både Anna och hennes barndomsfamilj väl. Annas mamma hade ofta haft en blå klänning. Det var kanske modergudinnans kläder, som bestämde Guds blåställ! Närmare mammagudinnan kunde han inte komma!

Också konstnären Lennart Sjögren var med på årsmötet, och både Nina Södergren och han läste dikter av Anna Rydstedt. Lennart Sjögren framhöll i sin introduktion att Anna Rydstedt inte bör ses som alltför provinsiell. Hon var ”Anna i världen” som hon skrev i diktsamlingen Min punkt (1960) och som det står på hennes gravsten på Ventlinge kyrkogård, där vi alla samlades, när årsmötet började. Ölandsbladet hade under våren en gång i veckan publicerat en av Anna Rydstedts dikter, och Lennart Sjögren samlade nu vår uppmärksamhet kring en dikt som stått där och som inte hade minsta anknytning till Öland. Den heter En blek Ophelia och står i den postuma diktsamlingen, Kore. Scenen var T-centralen i Stockholm.

Jag hade läst den i Ölandsbladet, och jag hade apropå den sagt till Tomas i bilen ner till Ventlinge att jag har försummat att söka efter spänningen mellan tankekällorna hos Anna. Här såg jag den tydligt. Annas uppmärksamhet hade fängslats av ”en blek Ophelia, en knarkerska i jeans och jacka”. Vad stod hon för? ”Hon är såsom en som är nära sin själ och sitt döende” hade Anna skrivit.

När Anna skrev dikten var hon troligen själv ”nära sin själ och sitt döende”. När hon arbetade med diktsamlingen Kore visste hon att hon liksom sin blå mamma hade obotlig cancer.

Ofelia är hos Shakespeare den förskjutna bruden som bär hela systemets galenskap i sin gestalt och sin död. Hon personifierar kärlekens punkt i ärans sårade hederskultur. Visst är det en sinnlig tanke att Hamlet ser sin far som en vålnad som kräver hämnd. Men det är tankekällornas samverkan som är viktig. När hämnden besätter Hamlet mer än kärleken och han förskjuter Ofelia är det den abstraherande tankekällans uppgift att i humanitetens namn ta livets parti, inte vålnadens.

Anna Rydstedts postuma diktsamling Kore bygger på myten om fruktbarhetsgudinnan Demeter vars dotter Kore rövas till underjorden av dödsguden Pluto. Inför Demeters förtvivlan bevekas Zeus att tillåta Kore att tidvis komma tillbaka ovan jord till moderns domäner. Hon blir för Demeter ”dotter Sommar”. I underjorden är hon Plutos rövade hustru och kallas Persephone. Hon känner sig kluven mellan de två tillstånden: ”Jag är så rädd för Persephone i mig /som vill vara kvar hos de döda”.

Samma person har alltså i den här myten två namn, ett för dagsljus och fruktbarhet – Kore -- ett för förstelning och död -- Persephone. Ophelia i Annas dikt stavas med ”ph”, vilket kan syfta på namnet Persephone -- den förstelnade sidan av personligheten som kan ta över. Ophelia i Anna Rydstedts dikt ser härjad ut: ”Hon tuggar med käkarna, / läpparna är insjunkna, / som om hon inte hade några tänder.” Hon sitter hopsjunken

 på den nya designade träribbsoffan
på tunnelbanestationen vid T-centralen
mellan två andra kvinnor
komna från varuhusen.

Men ser vi inte fel nu? Är det inte snarare de människor som kännetecknas av ”varuhusen” som löper risk att utplånas till sin personlighet? Diktens Ophelia förbinds trots sitt fysiska och sociala förfall med ande, sång och tal. Anna har ”delat luft” med henne, upplevt henne ”som en varm fläkt”, ”hon kom med vind omkring kroppen”. Även om hon inte hade några tänder, talar hon till Anna ”på ett sjungande sätt”. Hon sjunger ”om en vind nerifrån de mörka djupen inom oss.”

Ett ögonblick snuddade mina tankar vid Annas studiekamrat vid litteraturen i Lund, Majken Johansson som blev frälsningssoldat. Hon dog i december 1993 och Anna dog i juli 1994. Var det verkligen så nära varandra? Jag kände även Majken Johansson väl. Ingen kunde vara mer prylföraktande än hon. Men även ur missbrukets förtvivlade stunder talade hon till oss ”på ett sjungande sätt”: ”Gud välsigne dig!” Eller kanske förde hon fram sitt vittnesbörd som i den lilla dikten En som blir läkt:

Från tusen och en sorters oro

Blir jag befriad.

Bottenglädjen

räcker för alla bottenlägen.

 

”Ty Herren har hört

Min högljudda gråt.” (Ps. 6:9)

 

Men jag ser Annas dikt En blek Ophelia först och främst som ett avsked till orden, sången, anden, det som läker i den största nöd. Jag ser hennes vision av vår kultur, där dikten sitter inklämd som något obehövligt och asocialt bakom vårt solida intresse för ”det verkliga” man kan köpa. Många människor bär verkligen detta på den utsatta kroppen. ”Ophelia” aktas inte högt i samhället och likväl bär hon ”vinden från de mörka djupen inom oss”. Anna vågade tro att det levande ord som blev henne tillåtet, inte som präst, men som lärare och diktare var förändrande och läkande.