Krattan
Igår fick jag ett meddelande om att över 80 personer letat efter nytt inlägg på min blogg under min tystnad! Då måste jag ta nya tag! Jag har varit fullt upptagen med att fylla 95 år med åtföljande fester och ålderskrämpor. Tack alla vänner för blommor och brev! Nu skall ni få följa med på ett sällsynt drömäventyr, där båda tankekällorna bidrar. Det varade flera dygn.
I mitt sinne fanns alltjämt aktuell Anyurus roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Särskilt tänkte jag på hur vi i splittringen av vår personlighet söker gömda delar av oss själva i andra människor. Jag mindes att jag läst i Gunnar Hillerdals undersökning av religiösa drömmar att en kvinna drömde att Jesus och hans lärjungar kom på kyrkkaffe. Men en av de tolv saknades. Gissa vem! Förrädaren Judas var inte bjuden! Jag tydde att Judas hemska uppgift var att bryta den starka självbevarelsedriften hos människan till förmån för artens fortlevnad. Visste jag egentligen vad min egen ”Judas” hade för sig?
Inför min höga ålder aktualiserades tanken på vänner som sagt sig vilja dö eller som tagit sitt liv av fruktan för att förlora sin klara tanke. Min självbevarelsedrift var för stark för sådana beslut – alltför stark var min kärlek till de mina.
Då vaknade jag en morgon ur drömmen vid att jag sa; ”Nu slår jag ihjäl mig!” Jag befann mig mitt i ett fall och skulle strax slå ryggen hårt mot golvet.
Jag fick förstås ont i revbenen. Och jag kände faktiskt inte igen mig i den här fysiska drömmen. Kunde jag inte lita på mig själv? Kunde det hända igen? Skulle jag byta säng? Jag var starkt berörd. Hade jag nu träffat min ”Judas”? Vågade ”han” kalla sig ”jag”? Inför nästa natt grälade jag ordentligt på ”min Judas”. Visan-i-örat höll med: ”Opp Amaryllis, vakna min lilla!”
Nästa natt drömde jag att jag var på väg ut från en kyrkogård. Jag var intresserad i att där var fint och städat. Jag talade med en kyrkogårdsarbetare och inspekterade krattningen. Jag såg att det var raka, jämna krattspår, jag rättade till någon ojämnhet i en ytterlinje.
Ordningen var återställd. Jag kunde tänka vidare. Den verkliga smärtpunkten satt inte i revbenen utan i hjärtat. I drömmen hade jag tagit ålderdomens självmordsbenägenhet direkt på kroppen. Min yngste son tog sitt liv vid 29 års ålder 1989. Jag har kallat min bok om honom. ”Jag tar det på kroppen jag”, ord som han sa till mig när jag ville intressera honom för drömmar. Nu hade nästan trettio år gått, men när vi har familjefest saknar jag honom särskilt mycket.
Med dagens post kom då helt överraskande ett brev från en välutbildad drömmare och psykolog. Jag hade aldrig förr fått brev från henne. Vi hade setts på en begravning av en gemensam vän hösten 2009. Hon var mycket uppmuntrande mot mig och hon gav mig adresser till andra som kunde vara intresserade av mina tankar. Nu berättade hon om människor som på ett liknande sätt hade förlorat älskade söner och som hon tröstat med citat ur min bok ”Jag tar det på kroppen jag.”
Och krattan fanns med i brevet, en kratta som haft betydelse för min son. Det är i Kalevala som hjälten Lemminkäinen går under av ett ormbett och hans splittrade kropp krattas ihop med en kopparräfsa av hans moder.
Det är den krattans spår jag är så noga med i drömmen om kyrkogården.
