Dröm dikt myt. Stina Hammar

               
                                               

På första parkett bänkar vi oss i den röda soffan i vardagsrummet för att på TV se en föreställning från Paris 1975 av Glucks opera Orfeus och Eurydike. På väggen bakom oss hänger Berit Hjelholts vackra väv I dödsskuggans dal. Berit har vävt samman mytisk vision av liv och död med Jyllands klippor. I en smal ränna i Bulbjerg ser vi människan som en skugga på livets väg. Långt borta öppnar sig havet.

Under den bilden sitter vi och ser de gamla grekernas skuggrike på TV-skärmen. Orfeus stiger ned i Hades, där hans älskade Eurydike stängts in av dödsgudarna. Det dödsrike Gluck visar oss behärskas dels av våld, dels av en stillastående frid, som lockar med ljuva toner. Kanske skymtar här den eviga motsättningen mellan gudarna Apollon och Dionysos? Det ljusa Hades är förmodligen Apollons medan det mörka tillhör Dionysos. Hur väver man ihop motsatserna? Det är den kraftmätningen som är dramats verkliga ämne. Orfeus har ju fått sin lyra av Apollon, och det är med hjälp av den han vill befria Eurydike. Han är själv en utvald på den ljusa sidan. Hur långt når tonerna från ljusets gud?

Varför lyssnar vi moderna humanister till antik vidskepelse? Kärlekssagan är sekundär och Orfeus har aldrig funnits i verkligheten. Det finns ingen anledning att fundera över om han som sjunger så vackert kanske tappat tänderna, som Jonas Gardell menar att fallet var med Jesus. Åldras kommer Orfeus aldrig att göra. Konstnärerna fortsätter att gestalta hans saga på olika sätt. Man betonar rollerna olika, fast det är fantasi. Gluck väljer att lägga skulden på Eurydike själv för att ljusets lyra inte lyckades befria henne. Hon kände inte till gudarnas villkor att Orfeus inte fick lov att se på henne under vandringen upp till livets ljus. Därför blir hon kluven i sinnet. När inte Orfeus vill se på henne känner hon sig oälskad och undrar om inte friden i Apollons ljusa dödsrike är bättre för henne. Orfeus kan inte motstå den press hon sätter på honom. Därför vinner Dionysos. Gluck visar oss inte att Dionysos rusiga bacchantinnor sedan sliter Orfeus i stycken och strör hans styckade kropp över jorden. Inte heller får vi veta att Orfeus huvud som kastas i havet fortsätter att sjunga.

Man kan tänka sig att berätta sagan på Jesu sätt som en liknelse: ”Sannerligen säger jag er att en speleman som mister sin hustru blir så förtvivlad att han vill färdas över tidens gräns och spela henne tillbaka från döden.” Så sörjer människan också över att förlora sitt innersta, sin själ.

Men själen kan också sjunga! Det har Lars Ahlin tagit fasta på i sin novell De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades. Här är rollerna omvända. Eurydike får ge naturen röst och sjunga den räddande visa som får Orfeus att välja livet. Lars Ahlin ger båda parter röst, både det sjungande huvudet och den sjungande kroppen. Jag berättar om det i min bok Eurydikes visa, som jag prytt på pärmen med Berit Hjelholts bildväv. I den har hon vävt in Bulbjergs fasta klippor i mytens evighetsperspektiv. Det finns en spricka där människan kan gå efter sin egen skugga.

Myternas språk är inte så sönderfallande mellan kulturer som den vanliga logikens språk. Går vi till grunden behöver vi inte bli ovänner. ”Huvud – kropp” är en grundläggande satsbyggnad överallt i myter och drömmar. Jesus bar törnekrona kring just huvudet, när man trodde sig tysta hans röst. Och på berget Tabor utgick ett sken från kläderna på hela hans kropp. Kanske var det så som Albert Schweizer hävdar i sin bok Jesu liv i forskningens ljus att Jesus med vilja och stor kärlek bar de gamla judiska myterna som en ljusets mantel på sin egen verkliga kropp. Det finns människor som älskar världen på det sättet.

 

Glad påsk!

 

 

 

 

Den mest älskade sången i min frikyrkliga barndom började: ”Låt mig få höra om Jesus, skriv på mitt hjärta vart ord!” Och nu berättar Jonas Gardell i en hel serie TV-program med både kunskap och engagemang om Jesus. Jag är glad att han som verkligen fångar människors uppmärksamhet rör om i den gamla grytan av föreställningar. Samtalet börjar annars bli matt och entonigt. Kanske kan han ”ändra soppans smak” för att citera frälsningssoldaten Majken Johanssons mest kända dikt, Villanella på en spik.

Sist berättade han om hur man under sekler avbildat Jesus enligt västerländskt, romantiskt skönhetsideal. Naturligtvis är det så. Ännu i min barndom hade man långt till den mångkulturella blandning som i dag tack vare teknikens framsteg naturligt konfronterar människor från alla världsdelar med varandra. Jonas Gardell betonar hur fattig Jesu familj var och hur människor i Galileen hade så kort livslängd att Jesus vid trettio års ålder redan kunde betraktas som en åldring. Troligen hölls bergspredikan av en man som redan tappat alla sina tänder. Hur föga karismatiskt! Se! (Bild visas.) Men hur mycket starkare blir inte hans tal om alla de hungriga som skall mättas om hans egen mage knorrade av tomhet, funderade Gardell. Jesus talade inte uppifrån de besuttnas position.
När jag var barn i Frälsningsarmén på 1920-talet tog man för givet att Jesus hade det svårt: 

Säg mig det åter och åter
hur på vår jord han gick kring,
frestad, föraktad och ringa
ägande själv ingenting.
Synderna mina dem bar han
smärtorna tog han på sig,
redo att hela och hjälpa,
redo att uppoffra sig.

Det var ganska vanligt i början på 1900-talet att en frälsningsofficer gick i säng med hungrig mage liksom också deras barn. I Jesu namn stod man ut. Och många var relativt tidigt tandlösa, åtminstone i min familj. Det var brist både på näring och kunskap om hygien. Och brist på pengar att betala tandläkaren. Själv var jag 25 år när jag genom goda människors ingripande fick råd att skaffa mig helprotes. Det var närmast självklart att Jesus hade haft tandvärk.
Men det som gjorde sången så älskad var förstås dess mytiska ram. Kring smärtan och föraktet strålade änglasången om frid på jorden med löftet om ”frihet från bojornas tvång”! En så fin önskan! Modet att vara sig själv. Modet att använda sina redskap.
Och då tänker jag på hur Jesus envist använde sin hjärna: bilden – ordet, bilden – ordet. Kanske fanns belönande toner i hans nervsystem som stärkte honom i hans dumdristighet? Så som jag får barndomens visor i örat. Annars skulle mycket ha varit annorlunda. Oanvänt.
Jesu liv är som fjärilsvingar, som till trots mot allt man historiskt kan tro framkallade en blåst som på gott och ont rör oss än i dag. Fortsätt att blåsa, Jonas Gardell!

 

 

 

För längesen fick jag en gåta av ett barnbarn som just hade börjat skolan: ”Vad är det som är svårast i hela världen? Gissa!” Jag lyckades inte komma på det rätta svaret. Till slut viskade hon: ”Det är att låta bli att kissa när man behöver det.”

Kroppen är den teater vi ständigt uppträder på som cirkusartister. Ibland går det väldigt flott – som när idrottare tävlar om guldmedaljer på OS. Men till vardags ser problemet ofta ut som mitt barnbarns gåta, när hon helst inte ville gå på den läskiga skoltoaletten. Vi råder inte helt över oss själva. Kroppen hjälper oss vara realister.

Jag läste om någon som slogs med sin egen kropp i drömmen. Det liknar Jakobs brottning i bibeln med Gud själv, dvs som jag ser det brottas drömmaren med sin egen allmaktsönskan. Kroppen sätter gränser, och du vinner inte den kampen. Dock försöker du förstås, såsom jag nu har låtit en kirurg byta ut min odugliga hjärtklaff mot en kvadratcentimeter kalvskinn. Jag har sett doktorns broderi på röntgenplåt. Min snälla kropp repar sig nu förvånad. Jag känner det som om jag spelat schack med döden och precis som riddaren i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet har jag lyckats få uppskov. Hur skall jag nu använda den dyrbara tiden? Jo, jag skall läsa mycket böcker och så skall jag börja blogga igen. Fast många skriver att bloggeriet bara är självupptagnas onödiga skrivklåda. Men de som skriver så ställer sig på maktens sida, antingen de förstår det eller inte.

Själv tror jag ju på den stormvind som även fjärilens vingar lär kunna skapa. Mina drömmar tog upp problemet. Jag drömde att man måste väcka förargelse. ”Hur mycket?” undrade en röst som säkert är rädd om mig och litet snål på vad jag skall ha mitt uppskov till. ”Det beror på målet,” lät det allvetande svaret.

Här vaknade jag och steg upp för att skynda till toaletten. Man kan säga att drömmen så snart jag lämnat sovrummet fortsatte i en förargelseväckande installation, gjord av min egen avföring. Medan jag stod och duschade bort alltihopa tänkte jag: ”Jaså är det så med bloggeriet och mig? När tiden är inne går det inte att stoppa de små klickarna. Av kropp är de komna, och kroppen skall de fortsätta att hylla. Denna fantastiska fabrik, som tar vara på allt jag stoppar in i den, omvandlar det till energi och fördelar varje småsak till sitt fantastiska ändamål. Var finns lovsången till allt detta?”

Och nu är jag bestämt snart alldeles frisk! Tack, kära kroppen!