Dröm dikt myt. Stina Hammar

Operationen

 

Så skulle den gå av stapeln, operationen av livmoderframfallet som jag lidit av de sista två åren. Den gynekolog jag gick hos hade fördröjt det hela. När jag frågade efter operation, svarade hon bara: ”Du är för gammal. Blodådrorna är så gamla – du kan förblöda.” Men det blev värre och värre att leva med framfallet. Det lydde Newtons lag och ville bara falla ned och ut genom vilket hål som helst. Kroppsöppningarna i underlivet var olyckliga, när de inte längre stod under min kontroll utan blev tilltäppta för sina riktiga ändamål.

 

Tomas såg hur jag hade det och klagade för sin husläkare, som just också hade blivit min. Hon hade undersökt mig, och hon tyckte kroppen var i förhållandevis gott skick. Hon tog Tomas klagan på allvar och skrev en remiss till en annan specialist för att få en ”sekond opinion”. Nu är jag alltså opererad denna tisdag. De två läkare som gjorde det sa att vävnaden i min kropp var trettio år yngre än man kunde förvänta sig. Tack och lov! Så kan det alltså vara. Så var det också när jag bytte hjärtklaff för sju år sedan. Kroppen godkändes.

 

Men det jag nu vill berätta om är upplevelsen av ryggmärgsbedövningen. Den tog verkligen bort all smärta, men också själva kroppsmedvetandet. Jag hörde vad läkarna sa till varandra, men jag hörde det från fel håll. De opererade mitt underliv, men jag hörde dem som om de satt vid mitt huvud och samtalade. Förbindelseleden mellan huvud och kropp sov djupt. Jag hörde omgivningens röster men jag hade ingen brinnande buske av nerver att tänka med. Operationen var i min upplevelse alldeles teknisk och oblodig, fast läkarna var med sina händer inne i mig och sorterade organen och sydde fast dem i lämpligare läge. Jag kände till slut deras lätta och varliga händer, men jag upplevde att de sysslade med insidan av högra låret, och där befann de sig aldrig.

 

Kanske har vi sövt ned förbindelsen mellan huvud och kropp på en hel mänsklighet och felbedömer omgivningens belägenhet? Vi vill slippa viktiga instrument vi är utrustade med. Jag läste häromdagen i tidningen att visan-i-örat kallades ”masken” och vetenskapen erbjöd en metod så att man äntligen kunde bli fri från den.

 

Natten efter operationen kunde jag inte sova. Jag hade inte ont, men jag hittade inte ställningen, och sjukhuset bestod en alldeles för hård kudde. Då kom min ”brinnande buske” till hjälp med sång som den eld som inte förtär. Alla livets sånger stod på rad, ja, hela livet strök förbi, och där fanns alla mina älskade under alla mina livsskeden. O, så många visor det finns i den kärleksbusken!

 

Jag tänkte på Christa Wolf som i sin självbiografiska bok, ”Stadt der Engel oder the overcoat of Dr.Freud”, berättar hur hon i en livskris i USA fann sin tyska identitet tillbaka, när hon lät sig genomströmmas av hemlandets sånger. Hon föreställer sig att flyktingen Freuds överrock svävar skyddande över hennes huvud – men då byter hon plötsligt ut det engelska ordet för överrock ”coat” mot det tyska ”Mantel”.

 

Jag tycker nog att de sexton drömmarna i hennes bok jämte visornas natt gör gamle Freuds överrock till en god och ärlig trollkarls mantel. Det lyser som en regnbåge om den. Och visst får hon på morgonen efter visornas natt besök av en blå fågel på fönsterblecket, en fågel som hon aldrig förr hade sett, med skimrande fjädrar. Den la sitt huvud på sned och hon mötte dess blick. Ett sändebud bortom alla ord, tycktes det henne. Ett sändebud från kroppens sång.

 

 

Torgny Lindgren är död. För att hedra honom tar jag fram en blogg som jag skrev för tre år sedan. Jag bryter på det viset serien om Gamla Testamentet, och jag tycker att han passar där ihop med berättelserna om Abraham, Isak och Jakob.

I augusti 2013 skrev jag:

Tomas och jag går åter våra fina promenader utmed Årstaviken. Vissa gamla knäckepilar har brutits eller fällts från roten av vinden. Parkvårdarna sågar ibland av det brutna trädet, så det blir en stubbe. Ibland får knäckepilen däremot ligga kvar i sin rotvälta och utvecklar då en eller annan gren till en ny rot rakt ned i sjöbotten. Nya skott skjuter upp ur den gamla stammen. Då uppstår de mest överraskande formationer.

Torgny Lindgren gör just så med sitt diktarspråk, tänker jag, när vi sitter och vilar oss vid en särskilt sprucken gammal pil som gapar stort mot oss men trots skadan grönskar vackert. Så snart en tankegång tenderar att hamna i ett vanespår, bryter han av den och rör om i berättelsens tid och rum, så att vi får besvär med att orientera oss.

I Pölsan, den andra romanen i trilogin Nåden har ingen lag, avbröt en oförstående chefredaktör brutalt notisskrivare Manfred Marklunds inspirerade skriverier om människor som inte alls fanns. Jag berättade om det i min förra blogg.

Det avbrottet blev ett uppehåll på över femtio år. Invånarna i Marklunds påhittade samhälle dog emellertid inte utan fortsatte trots fördröjningen att rumstera i hans minne. Vi som läser berättelsen Pölsan glömmer att vi befinner oss i ett avbrott, där upplevelsens nu skedde för flera decennier sedan. Vi påminns om att tiden gått, när dillköttet eller fiskpinnarna plötsligt serveras till Marklund på äldreboendet i Avabäck, där han 105-år gammal åter står vid sin skrivpulpet och befolkar den ödemark han själv skapar omkring oss och smyckar den med namn i långa poetiska slingor: Lillåberg, Avabäck, Inreliden, Gammbrinken, Kullmyrliden….

Marklund säger till Linda, älsklingssköterskan på äldreboendet, att det han skriver hämtar han ur minnets ”hålrum”: ”Där blandas det förflutna med det ickeförflutna och det gångna med det kommande, där lever sida vid sida bekanta och obekanta bekymmerslöst…. där har visarna stannat trots att urverket går”, säger han. ”Och längst ner, i botten av det outtömliga minnet, finns den gudomliga nåden som gör att allt har kunnat hända och finnas, allt det förflutna och allt det som inte har hänt …. allt som bärs upp av nådens grova näve.”

Linda lyssnar och läser och letar till och med guld i hans landskap, dvs hon försöker utan hans vetskap få hans diktning utgiven av något förlag eller kanske understödd av kommunen. Att hon skall hitta Avaberget blir Lindas allvarsamma lek med Marklund. Han ritar en karta åt henne, så att hon lättare skall finna vägen. Hon prisar honom. ”Att du kunde minnas allt detta!—Fantasien är mitt minne, sade han anspråkslöst.”

Men Marklunds fantasier uppskattas inte nu heller. Just när kommunalrådet i Avaträsk skrivit brev till gamlingen och förbjudit honom att fortsätta sina integritetsbrott på kommunens papper – en del av de omtalade människorna finns ju i livet – kom Linda med en näverdosa, som liknade den Marklund brukade ha, innan kommunen tog snuset ifrån honom. Här har hon beviset för att Avaberget är en enda sammanhängande guldåder. Linda är världens rikaste människa, och hon personifierar i den här romanen ”nådens grova näve”. Hon tar Marklund med sig från ålderdomshemmet : ”Jag ska ge dig friheten och livet och skaparglädjen tillbaka”. sade hon. ”Det är jag skyldig dig”.

 

Att få en god visa i örat har ibland känts som en ljudboj på ett dimmigt vatten.

 

Sinnenas betydelse understryks av berättelsens fortsättning, där Isak blir gammal och dör, blind och bedragen av sin handlingskraftiga sonhustru Rebecka. Hennes söner med Isak, tvillingarna Jakob och Esau, är motsatser som bråkar med varandra redan i moderlivet. Jakobs namn betyder dels ”bedragaren”, dels ”han som höll i hälen”, vilket syftar på att Esau är den förstfödde och Jakob är följaren med handen på hans häl. Men Jakob är också den som prisar Herren för drömmarna.

 

Esau har en hårmantel över hela kroppen och växte upp till en skicklig jägare som ”höll sig ute på marken”, medan Jakob sov i tält och lärde sig koka soppa i mammas kök. För en tallrik soppa köpte Jakob den hungrige Esaus förstfödslorätt. Mamma Rebecka gillade det. Hon tyckte att Jakob var smart.

 

Kanske är detta en tidig saga om utvecklingens nödvändighet? En ny gudsbild skulle ta form ur människans högsta potens. Ordets Gud hade utrustats med sinnen genom Hagar. Men räckte det? Esau hade just skarpa sinnen som en jägare behöver. Men hade han möjlighet till den sinnliga tankekällans abstraktionsnivå? Kanske är dröm, myt och saga det första tänkande som skiljer oss från aporna? Det är kanske det som är vår ”förstfödslorätt”?

 

Noga beskrivs hur det av åldern avtrubbade Seendet inte hjälper Isak att skilja den beräknande Jakob från den hungriga Esau. Killingskinnet Rebecka klätt Jakob i och killinggrytan hon tillrett för att hennes älsklingsson skulle kunna bjuda fadern den smakliga rätt denne önskat sig, ja, både doften, känseln och smaken vilseledde Isak, så att han välsignade Jakob som vore han den förstfödde sonen. Vårt äldsta sinne lär vara lukten. Jakob hade satt på sig Esaus kläder, så han luktade rätt. Men hörseln höll på att röja bedragaren: ”Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer”.

 

Jakob måste fly från den bedragne Esaus besvikelse och raseri. Den natten sov han utomhus med en sten till huvudkudde som Esau brukade göra. Det var den natten han hade den berömda drömmen om stegen mellan himmel och jord, där änglarna steg upp och ned. Och Herren framträdde och talade vackra och löftesrika Ord till honom.

 

Vi har varit med om tankekällornas tvillingfödsel. Sinnena kom först och Ordet sedan – som om Ordet höll Sinnena ”i hälen”. Allt skedde dessutom gratis, utanför all beräkning – Jakob hade verkligen inte förtjänat det! Han sammanfattar: ”Herren var sannerligen på denna plats, och jag visste det icke”.

 

Kanske är detta en saga om de förenade tankekällornas stora stund som Jakob var hungrig nog att tillvarata.

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag på Kvinnodagen slår jag mig alltså ned vid lägerelden som ännu glöder på Bibelns tunna sidor. Hur har det gått för utvandrarna Abraham och Sarai och den nya religionen? Kanske hade det varit för mycket kvinnokropp i det bördiga Ur. Abrahams förhållande till Herren formades inte alls av kropp utan av ord, av löften om land och ättlingar. Nu läser jag vidare om Abraham som lyssnade till Herren och hans Ord, som ibland kom ”som en syn”. Hur gick det till?

 

Hans hustru Sarai hade i alla fall rätt i att tjänstekvinnan Hagar lättare än hon själv skulle bli havande. Men hon hade inte förutsett hur det skulle kännas för dem båda när Hagar bar Abrahams barn. Erbjudandet hade varit lätt att ge, men den känslomässiga verkligheten var svår. Hagar blev överlägsen mot Sara, och på Abrahams uppmaning ”tuktade” Sara då Hagar. Hur det gick till berättas inte, men Hagar flydde ut i öknen och måste känt djup desperation. Hon var inte hemma här utan var från Egypten, och nu hade hon mist jobbet. Vart skulle hon ta vägen?

 

Lägerelden flammar medan vi lyssnar till en saga, där tankekällorna under en kort stund förenas och växer till en bild. Hagar ser en vattenkälla rinna upp i ökensanden, och där står en ängel (konjunktionen!) som får Hagar att fatta det enda kloka beslutet -- att gå tillbaka till Sarai och försonas. Det är den abstraherande tankekällan som står för anpassningen. Den sinnliga tankekällan som går över givna gränser, låter samtidigt Hagar genom ängeln veta att hon är havande med en son: ”honom skall du giva namnet Ismael, därför att Herren har hört ditt lidande.” Namnet ”Ismael” betyder ”Gud hör”, och Hagar svarar Herrens ängel med de viktiga orden: ”Du är Seendets Gud”.

 

Den egyptiska kvinnan Hagar har nu gett Ordets Gud i ängelns gestalt två viktiga sinnen: Gud inte bara pratar, han både hör och ser. Hörandet personifieras till och med i en son som dessutom lovas talrika ättlingar. Sonen Ismael ”skall bliva lik en vildåsna” och han skall ligga i strid med alla sina bröder. Anpassning till andras tycken var tydligen inte förenligt med sinnet ”Gud hör”.

 

När Ismaels halvbror Isak slutligen föddes, blev den nittioåriga Sara åter stingslig, och med Herrens samtycke jagades Hagar åter ut i öknen med den ännu späda Ismael. Abraham sände med henne bröd och vatten. 

 

Men när vattnet tagit slut kastade den förtvivlade Hagar gossen under en buske. Hon orkade inte se på när han dog. Hon började gråta, och i detta utsatta läge var det dags för ”konjunktionen” mellan tankekällorna att uppträda. Ängeln ropade från himlen till Hagar: ”Gud har hört gossens röst – ta hand om honom”. Guds hörande fungerade! Och Hagars blick blev skarpare, så att hon blev varse en ny källa med vatten och kunde ge lille Ismael att dricka!

 

Abrahams projekt ser ut att lyckas nu när Herren har både ord och sinnen och en ängel som samordnar dem. Det ser så begripligt ut. Men så kommer prövningen när Gud befaller Abraham att offra sin son, den lille efterlängtade Isak, som ett får. Abraham hör orden han skall lyda. Var är Sara då med sitt moderliga tvivel? Vad är det som skall prövas? Är det faderskärleken? Eller fanatismen? Skall vi begrunda monstret som uppstår när tankekällorna inte möts?

 

Lille Isak är själv med och bygger altaret och frågar far efter fåret som skall offras. Var är det? Abraham binder honom och lägger honom på altaret att brännas. Som väl är kommer den abstraherande tankekällan med änglaropet som hejdar Abraham, när han redan står med kniven i högsta hugg mot Isak som ligger bunden på altaret. Kärlekens samordnande ängel segrar den här gången: ”Låt inte din hand komma vid gossen och gör honom intet!”

 

Tyvärr prisar Guds ängel samtidigt Abrahams lydnad. Hur många hedersmord stödjer sig alltjämt på denna berättelse? Man kan inte vara säker på att ängeln hinner fram!

 

Lägerelden slocknar.

 

 

 

 

Abraham hade på Herrens bud med sin hustru Sarai utvandrat från tvåflodslandet Mesopotamien där Ishtar var den stora Modergudinnan. En manlig röst bad honom bryta upp. Han kallade rösten ”Herren”. Kanske var det för mycket kvinnokropp i det bördiga Ur. Abrahams förhållande till Herren formades inte alls av kropp utan av ord, av löften om land och ättlingar.

 

Personifierat uttryckt flyttades auktoriteten från ”Ishtar” till ”Herren”. I boken ”Våra bibliska mödrar” berättar Anita Goldman engagerat och intressant om vad som hände det utvandrande paret ur Sarais synpunkt. Det handlar om ett religionsbyte, där kvinnan inte blev uppmärksammad annat än som föderska av söner, skriver hon. Formen ”Sarai” betyder prinsessa. När hon äntligen vid nittio års ålder skulle föda Isak tilläts hon att bära drottningnamnet ”Sara”.

 

I boken Kvinnor i Gamla Testamentet hävdar Ingmar Ström att det som står i Bibeln om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob är muntligt traderade stamsagor, berättade vid lägereldar. Han påpekar att berättarna uppehållit sig mycket även vid hemlandets kvinnor. En kvinna från hembyn var det enda som gällde när Abraham utsåg hustru åt sonen Isak. Det fanns tydligen något i den gamla traditionen som både Abraham och Herren tyckte var värt att bevara, kanske kvinnornas självständighet och okonventionella rådighet, som bryter all planering. Den tycks till och med i sin fräckhet belönas av Herren. En skapare behöver ju ett visst mått av kaos.

 

Jag läser dessa sagor likt Anita Goldman som en berättelse om religionsbyte. Men det som för henne ser ut som en dragkamp mellan manligt och kvinnligt, handlar i min läsning främst om människans svårighet att finna balansen mellan kroppens reflexer och huvudets logiska ordning. I tvåflodslandet hade man dyrkat sådant man kunde se gav liv. Livet växte ur kvinnan som ur jorden. Men det kunde inte vara hela sanningen.

 

Abraham och Sara kände mycket väl till faderns delaktighet. Det var så viktigt för Abraham att få en son som bekräftelse på sitt val att följa Herrens röst, det var ett löfte. Men några barn med Sarai blev det tydligen inte. Abraham hade under vandringen lånat ut hennes sexuella tjänster som mutor till åtminstone en furste, och Sarai misstänkte att Herren gjort henne ofruktsam och erbjöd Abraham att ligga med tjänsteflickan Hagar, så att han skulle få försöka med någon i mer fertil ålder.

 

Abraham tvivlade också när Herren förespeglade honom att äntligen få en son med Sara i hundraårsåldern. Hon hade ju inte mer ”det som kvinnor hava”, det vill säga menstruation.

 

Man visste alltså en hel del, och huvudets logik började ta över. Livmoderns vattenkälla byttes mot det ökentorra ”Ordet”, rösten i Abrahams huvud. Kunde den verkligen skapa liv? Det ser ut som en sinnlig tankebild att första kontakten med Rebecka, sonen Isaks blivande hustru, sker vid en brunn, där hon bjuder den manlige budbäraren vatten ur sin kruka och erbjuder sig att vattna även hans törstiga kameler.

 

Det som kännetecknar förbindelsen mellan gammalt och nytt är änglarna. De är samordnande konjunktioner i den sinnliga tankekällans ordfattiga språk och de har en uppmuntrande roll. Där de visar sig är tankekällorna genomskinliga mot varandra. Men först måste huvudet omtöcknas, för änglar finns ju inte.

 

En het dag får Abraham solsting i Mamres lund och den inre verkligheten och den yttre går ihop för honom. Där kommer tre främmande män på vägen och Abraham ser tre änglar som dessutom ibland blir en enda, ”Herren” själv.  Ingemar Leckius skriver:

 

I Mamres lund har vårt hjärta stämt möte.

Tre tungor av samma eld slår upp.

 

Vilka är dessa främlingar som vi bugar oss för

Ända till jorden? Bara hjärtat vet.

 

Äntligen! Inte bara kroppens reflexer, inte bara huvudets logik – äntligen gestaltas hjärtats stund. Anita Goldman tror inte att Sara såg något annat än vanligt folk, men Abraham bjöd främlingarna på kalas. Ikonmålaren Andrej Rubljov har på 1400-talet visat eftervärlden hur de såg ut, de tre som blev en. Andrej Tarkovskij har berättat om dem i filmen Den yttersta domen. I den filmen gjuter en ung pojke en kyrkklocka utan att ha det recept efter den döde fadern han påstod sig ha för att få uppdraget. Hjärtat och kroppen fann bästa leran. Det är samma stämning i Tarkovskijs film som i Gamla Testamentets sökande efter den sinnligt personifierande tankekällan.

 

Tre främlingar klädda i himmel, jord och hav,

som om de rymde allt, livnärde allt och förenade allt.

 

”Hans namn är hängivelse”, diktar Ingemar Leckius.

 

Änglar är skapade av den sinnliga tankekällan som i årtusenden personifierat de religiösa begreppen till folkliga figurer som gick att förhålla sig känslomässigt till. ”Gud”, ”Allah” och ”Jahve” är liksom ”Oden” och ”Freja” den sinnliga tankekällans personifikationer av fruktbarhet och skaparkraft eller av någon form av auktoritet, allmakt eller kärlek. Det är värt att tänka efter, vad man håller heligt, medan vi ännu har yttrandefrihet! Det är inte överallt i vår moderna värld som man har rätt att tänka själv i religiösa frågor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.