Hagar
I dag på Kvinnodagen slår jag mig alltså ned vid lägerelden som ännu glöder på Bibelns tunna sidor. Hur har det gått för utvandrarna Abraham och Sarai och den nya religionen? Kanske hade det varit för mycket kvinnokropp i det bördiga Ur. Abrahams förhållande till Herren formades inte alls av kropp utan av ord, av löften om land och ättlingar. Nu läser jag vidare om Abraham som lyssnade till Herren och hans Ord, som ibland kom ”som en syn”. Hur gick det till?
Hans hustru Sarai hade i alla fall rätt i att tjänstekvinnan Hagar lättare än hon själv skulle bli havande. Men hon hade inte förutsett hur det skulle kännas för dem båda när Hagar bar Abrahams barn. Erbjudandet hade varit lätt att ge, men den känslomässiga verkligheten var svår. Hagar blev överlägsen mot Sara, och på Abrahams uppmaning ”tuktade” Sara då Hagar. Hur det gick till berättas inte, men Hagar flydde ut i öknen och måste känt djup desperation. Hon var inte hemma här utan var från Egypten, och nu hade hon mist jobbet. Vart skulle hon ta vägen?
Lägerelden flammar medan vi lyssnar till en saga, där tankekällorna under en kort stund förenas och växer till en bild. Hagar ser en vattenkälla rinna upp i ökensanden, och där står en ängel (konjunktionen!) som får Hagar att fatta det enda kloka beslutet -- att gå tillbaka till Sarai och försonas. Det är den abstraherande tankekällan som står för anpassningen. Den sinnliga tankekällan som går över givna gränser, låter samtidigt Hagar genom ängeln veta att hon är havande med en son: ”honom skall du giva namnet Ismael, därför att Herren har hört ditt lidande.” Namnet ”Ismael” betyder ”Gud hör”, och Hagar svarar Herrens ängel med de viktiga orden: ”Du är Seendets Gud”.
Den egyptiska kvinnan Hagar har nu gett Ordets Gud i ängelns gestalt två viktiga sinnen: Gud inte bara pratar, han både hör och ser. Hörandet personifieras till och med i en son som dessutom lovas talrika ättlingar. Sonen Ismael ”skall bliva lik en vildåsna” och han skall ligga i strid med alla sina bröder. Anpassning till andras tycken var tydligen inte förenligt med sinnet ”Gud hör”.
När Ismaels halvbror Isak slutligen föddes, blev den nittioåriga Sara åter stingslig, och med Herrens samtycke jagades Hagar åter ut i öknen med den ännu späda Ismael. Abraham sände med henne bröd och vatten.
Men när vattnet tagit slut kastade den förtvivlade Hagar gossen under en buske. Hon orkade inte se på när han dog. Hon började gråta, och i detta utsatta läge var det dags för ”konjunktionen” mellan tankekällorna att uppträda. Ängeln ropade från himlen till Hagar: ”Gud har hört gossens röst – ta hand om honom”. Guds hörande fungerade! Och Hagars blick blev skarpare, så att hon blev varse en ny källa med vatten och kunde ge lille Ismael att dricka!
Abrahams projekt ser ut att lyckas nu när Herren har både ord och sinnen och en ängel som samordnar dem. Det ser så begripligt ut. Men så kommer prövningen när Gud befaller Abraham att offra sin son, den lille efterlängtade Isak, som ett får. Abraham hör orden han skall lyda. Var är Sara då med sitt moderliga tvivel? Vad är det som skall prövas? Är det faderskärleken? Eller fanatismen? Skall vi begrunda monstret som uppstår när tankekällorna inte möts?
Lille Isak är själv med och bygger altaret och frågar far efter fåret som skall offras. Var är det? Abraham binder honom och lägger honom på altaret att brännas. Som väl är kommer den abstraherande tankekällan med änglaropet som hejdar Abraham, när han redan står med kniven i högsta hugg mot Isak som ligger bunden på altaret. Kärlekens samordnande ängel segrar den här gången: ”Låt inte din hand komma vid gossen och gör honom intet!”
Tyvärr prisar Guds ängel samtidigt Abrahams lydnad. Hur många hedersmord stödjer sig alltjämt på denna berättelse? Man kan inte vara säker på att ängeln hinner fram!
Lägerelden slocknar.
