Dröm dikt myt. Stina Hammar

 

En dröm man inte har tolkat och tagit lärdom av kommer igen. Så är det också med barnens lekar. Mobbning är en lek som gått totalt fel. Så är det med vuxenmobbning också, vilket just nu varit ämnet för en stor artikelserie i DN. Zaremba lyfter fram förhållandet i ljuset: se, se, se! Återstår våra egna minnen och vår begrundan över fenomenet. Varför klarar vi inte den demokratiska leken? Har vi trots allt fastnat i den starkares rätt? Är allt annat bara tomma ord? Vad är det som brusar i vårt inre?

Det är något osynligt som inte fungerar när våra lekar blir maktspel -- ett artbevarande mönster som människan har frihet att upptäcka. Det är ingenting nytt utan urgammalt som sagan om Abrahams familj, endast klätt i nya kläder i moderna berättelser.

Fortfarande har vi inte löst den grundläggande problematiken, kampen mellan tankekällorna, den sinnliga konstnärligt-religiösa och den abstraherande, praktiskt-beräkneliga. Det är främst det perspektivet jag vill följa när jag nu fortsätter.

Kerstin Vinterhed klagade i en artikel i DN nyligen över det aktuella intresset för ”belöningscentrum” i hjärnan, som om det skulle störa vår andliga utveckling. Så är det inte. Drömmarna följer vår livssituation, och belönar det mänskliga med vatten och bröd och vackra visor. Om vi jämför med bibelns berättelser så är skillnaden att Abraham, Isak och Jakob väntade sig belöningen utifrån. Det är ett stort framsteg om vi kan börja förstå hur vi skall följa vår inre karta.

I min senaste blogg lämnade jag Jakob, när han hade drömt den vackra drömmen om stegen mellan himmel och jord. Vi tycker knappast att han var värd någon sådan belöning. Men hans nervsystem kände honom och visste vad han innerst längtade till. Han fick skymta helheten i sin dröm innan han drog vidare på sin flyktväg. Hans flykt var också en upptäcktsresa. Skall det födas ett nytänkande ur hans erfarenheter? Åter skall han anknyta till den gamla kultur som fanns i det land som Abraham utgick från, en kultur där kvinnans ställning var starkare, en kultur med många gudabilder som betecknade olika sidor av människans behov.

Hans mor Rebecka hade givit honom adressen till sin egen bror Laban. Och nu hände det igen att när han kom i närheten av moderssläktens trakter mötte han den älskade vid en brunn. Vi är åter vid ”videbäcken”, moderkällan. Först fanns där bara några herdar med sina fårhjordar. Jo, de kände Laban. Men de kunde inte vattna sina får för på den här brunnen låg en tung sten. Den kunde man inte orka rubba mer än en gång om dagen, då alla djur i bygden vattnades på en gång. Men se, där kom ju Labans yngsta dotter Rakel med sina får. Jakobs reaktion var ögonblicklig: han flyttade raskt bort stenen från brunnen och vattnade hennes får. Men lika raskt gick det inte att vinna Rakel. I sju år stannade Jakob hos Laban med löfte att få Rakel till hustru.

Vad betyder stenen som ritualiserar vattentillgången? Det är naturligt att dra en parallell till den sten Jakob lutade sitt huvud mot när han hade sin stora dröm och som han sedan reste som en minnesstod: ”Här bor för visso Gud och här är himmelens port.” Stenen utmärkte först drömmen och sedan brunnen. Den är också ”himmelens port”.

Men i den här familjen kan man verkligen inte lita på varandra. Som Rebecka hjälpte Jakob att bedra den blinde Isak, så bedrar nu hennes bror Laban i nattens mörker sin systerson Jakob. När denne vaknar efter bröllopsnatten upptäcker han att han inte alls legat med sin älskade Rakel utan med hennes äldre syster Lea. Det gällde att gifta bort den äldsta dottern först, ansåg Laban. Det är ju alldeles häpnadsväckande att Jakob inte tidigare märkte att han låg med fel person! tänker min vardagliga tankekälla.  

Men ”ögon” handlar om medvetande. Sagan om Jakob och Rakel tangerar här andra berättelser om kärlek och seende. I den grekiska sagan om Amor och Psyke ligger Amor hos Psyke med avtal att hon inte får se på honom, om hon vill behålla honom. När hon inte kan låta bli att lysa på honom med en oljelampa måste han fly. Så farligt för känslan är medvetandets ljus. Men Psykes mod och kärlek vinner i längden. I Svenska folksagor heter en liknande berättelse Prins Hatt under jorden.

De bibliska berättelserna efterlyser ett medvetande som besegrar mörkret. Det viktiga i sagan är dessutom personlighetens dubblering. Den som läst svenska folksagor tänker förstås på fostersystrarna lilla Rosa och Långa Leda. Kanske har svenska Leda fått sitt namn av bibliska Lea? När Rosa talar faller guldringar ur hennes mun, men när Leda talar hoppar grodor fram. Sådana detaljer ger sig inte bibelberättaren tid med. Men vi kan tänka att Lea och Rakel egentligen är två sidor av samma människa och att Jakob somnade med paradiset och vaknade upp med vardagen. Efter en vecka fick Jakob även Rakel, fast han fick lova Laban att tjäna honom i sju år till som betalning för henne.

Jakob har alltså två hustrur, det har Herren, den Ende, ingenting emot. Inte heller att han i nödfall får barn med deras tjänarinnor. Systrarna Lea och Rakel är mycket avundsjuka på varandra. Eftersom Jakob tydligt föredrar Rakel straffas han obegripligt av Herren med att endast Lea får barn, sex söner och en dotter, Dina.

Först därefter föder Rakel en son – Josef, drömmaren, Jakobs favorit. Det är Rakel, flickan vid brunnen, som föder det nya tänkesättet som både kan drömma och räkna.

Josef drömde att alla syskonen var ute på ett fält och band kärvar. Då hände att hans kärve reste sig upp, medan brödernas alla kärvar stod i en ring och bugade sig för hans. Å, vad bröderna hatade honom! Tala om vuxenmobbning! ”Se drömmaren kommer där!” De försökte mörda honom genom att kasta ned honom i en brunn. Men brunnen var den här gången sinad, och ett följe kom passligt nog från ismaeliterna, så bröderna kunde sälja Josef. På det sättet fördes han till Egypten och blev faraos egen drömtolkare, och just precis på det sättet gick hans dröm om kärvarna i uppfyllelse. Hans tolkning av faraos dröm om sju feta kor och sju magra kor ledde till att Egypten under goda år sparade och hade säd att dela ut till hungriga när nödår kom. Också Jakobs familj långt borta hörde till de svältande. Men detta spännande försoningsdrama måste ni ju läsa om själva, det är en riktigt bra saga! (Första Mosebok 41 – 47)

Vatten och bröd, det är belöningen, mänsklighetens stora utmaning! Josefs andra stora barnadröm, där sol och måne och elva stjärnor bugar sig för honom handlar om medvetandets utvidgning, och vi kan ännu kan sjunga om den i Ingemanns psalm I öster stiger solen opp:

 Och stjärnorna de bugar sig,
när dagens sol går opp,
den sol, som oförliknelig
har bådat världens hopp.

 

 

 

 

Det tvivlande leendet

 

I Åkerns hunger berättar jag om min egen drömprocess och hur min egen religiösa verklighet växte fram. Min gudsbild prövades i olika drömmar. En gång knuffades jag av hjärtlösa händer ut ur ett flygplan på mycket hög höjd. ”Här kan då ingen annan än Gud vara med mig!” yttrade jag sarkastiskt i mitt svindlande fall. I samma ögonblick omslöts jag av Sunnanvinden. Som vore jag ett litet barn bar vinden mig och förde mig till min egen vuxna säng. Jag tolkade efteråt drömmen som tvångsförlösning ur en arbetssituation som blivit mig för trång. Samtidigt fick jag en vacker och sinnlig bild av den kärleksfulla kraft jag tvivlade på. Min identitet bekräftades genom att jag placerades i min egen säng, där jag också i yttre mening mottog drömmen. Det var mitt utgångsläge. Ingen annan människa kunde ju veta det som omslöt hela min kropp i drömmen.

Eftersom man är så ensam om den sinnliga tankekällans gåvor kan man aldrig bevisa att de är sanna. Är inte alltsammans bara önskedrömmar? Kanske är det som försvar mot sådant tvivel som religionens försvarare alltid vill placera ”uppenbarelser” utanför sig själva och gärna dra in andra människor som vittnen i sina berättelser. I det längsta vill man använda samma bevis för den inre verklighetens upplevelser som för den yttre. Det är så man läser bibeln, antingen man försvarar varje dess bokstav som historisk eller om man som Jonas Gardell (Om Jesus) och Lena Einhorn (Vad hände på vägen till Damaskus) upplyser om den sociala och religiösa situation som rådde, när Jesus gick på jorden. Det är intressant och viktigt, men jag har ett annat mål när jag läser de gamla berättelserna. Jag söker i myten som i drömmen, dikten och konsten ett böjningsmönster för mänsklig utveckling, etiskt och poetiskt. Hur söker vi oss fram?

”Om vårt medvetna liv inte ska bli förstelnat krävs det en ständig förnyelse genom kontakt med flödet av psykisk energi i det omedvetna”, skriver jungianen Marie-Louise von Franz (Sagotolkning 1986). Med andra ord behövs kontakt med den andra ännu ”omedvetna” tankekällan, den jag kallar ”den sinnliga”. Denna vidgning av medvetandet speglas i de bibliska berättelserna som något viktigt -- men samtidigt verkligen svårt!

Abraham i Första Mosebok beskrivs som en nyckelperson mellan två mytiska kulturer. Berättaren låter honom förflytta sig kroppsligen till okänt land för att understryka stor förändring. Han är dock inte flykting och hans släkt tycks vara välbärgad. Såväl hans son som hans sonson hämtar fortfarande sina hustrur från släktens hemtrakt. Abraham är snarast upptäcktsresande i ett nytt sätt att tänka, och han väntar sig att det skall löna sig.

Kanske att gudavärlden i Sumer hade förlorat sin ursprungliga emotionella laddning och kanske att prästerskapet tillbakavisade människans egna upplevelser? Ungefär så har det varit för kristendomen de senaste seklerna, och därför emigrerade oliktänkande till Amerika. Den bjudande röst som fick Abraham att utvandra vittnar om den sinnliga tankekällans drömska genombrott i honom. Våga undersöka! Tänk själv! Ta din frihet! Upplevelsen var så stark att han följde röstens anvisningar. Han tänkte sig att den kom utifrån rymden, och han personifierade den manligt: ”Herren”. Rösten blev hans arbetsgivare men också hans stöd och vän.

Men ”Rösten” räcker inte. Våra sinnliga redskap vill bli använda, ögon, tunga, näsa, hud kan också ge upplysningar.  Men det kan krävas speciella omständigheter. Här tar berättaren solen till hjälp. När det var som gassigast på dagen i Mamres terebintlund blev Abraham synsk. Herren uppenbarade sig för honom i tre mäns gestalt. Abraham tvådde de tre männens fötter och lät ställa fram tjockmjölk och kalvstek.

Dröm blandas nu med yttre verklighet. Sådant kan ske när solen skiner hett på en gammal mans huvud! Men vad tänker berättaren? Han vet liksom varken ut eller in. Är Herren en enda eller är han flera? Pronominet ”de” smälter oförmedlat ihop till ”han”, och kallar sig för ”Herren”. De tre manliga gästerna frågar efter Sara, tältlägrets drottning. Herren lovar henne en son inom ett år. Det är verkligen rörigt! Men historien har förstås vandrat genom många munnar?

Sara lyssnade ”i rummet bredvid”, får vi veta, och där skiner inte solen lika hett. Hon är inte lika omtöcknad som Abraham och den här gången är det hon som får bära det sunda förnuftet. Hon ler sitt berömda leende. Hon tycker att Herrens löfte att hon skall föda är orimligt. Karlar förstår inte! Hennes invändning är strängt biologisk: ”Sara hade icke mer såsom kvinnor pläga ha.” Det är många som läst den här berättelsen med Saras ögon och förkastat hela den mytiska historien som absurd. Men jag tycker att berättaren skickligt konfronterar den sinnliga tankekällan med vardagslivets villkor. Man har anledning att tvivla tills man lärt sig tänka på två sätt. Vad är rimligt? Berättaren löser konflikten, väljer att tro på undret: ”Är då något så underbart, att Herren icke förmår det?”

Men det tar lång tid och många sagodrömmar för att lära sig skilja det yttre från det inre. Saras spontana leende är en sinnlig reflex som här står mot Abrahams beräknande ord. Hon är där hon är, en parallell till tuppen som gol i soluppgången så att Petrus grät över sin trefaldiga förnekelse, vilket Jesus – mästaren av båda tankekällorna – faktiskt hade förutsagt. Berättelsen om Sara är bara ett förspel till det som i Nya Testamentet sker med Johannes Döparens föräldrar, Elisabet och Sakarias, och slutligen med Maria, Jesu moder. Vilken följetong! Fortsättning följer.

(Läs gärna berättelsen i Första Mosebok Kapitel 18.)

 

 

I alltings begynnelse i paradismyten i tredje kapitlet i Första Mosebok är det Eva som vågar väcka auktoritetens vrede och smaka på den av Herren Gud förbjudna frukten från Kunskapens träd. Sara är inte lika djärv som hon. Det är inte alldeles sant som jag skrev i förra bloggen att hon ”är där hon är”. Nej, hon är faktiskt både osäker och kluven. Hennes tvivlande leende ”i rummet bredvid” är hennes sanna reaktion på Abrahams nya idéer, men när han, som Abraham kallar ”Herren” kommenterar hennes leende, förnekar hon det generat. Kanske hoppades hon ändå på barnet som utlovades? Hennes ord motsäger i varje fall kroppens spontana reaktion, medan en tupp som gal i soluppgången är ett med sitt läte.

Så ser splittringen ut. Det är ur den sprickan mellan ord och kropp vi längtar tillbaka till någon sorts helhet som vi erfarit i livmodern eller under spädbarnstiden, så länge ännu ingenting skedde av beräkning. Berättelserna i bibeln vänder och vrider på problemet ur olika perspektiv i långa mytiska kedjor som framställs som ”generationer”. Bibeln uppger att Sara blev 127 år medan Abraham blev 175. Med mitt sätt att läsa betyder det en väldigt lång mänsklig utvecklingstid. I verkligheten var livet i mellanöstern kort och dödligheten stor. Endast en minoritet fick uppleva sin 25-årsdag, skriver Jonas Gardell i sin bok Om Jesus som levde 1700 år senare.

Abraham beskrivs som en kraftkarl. Han hade flera bihustrur och fick många barn, men de nämns bara i förbifarten. Det är genom Hagar och Sara och deras söner Ismael och Isak som den mytiska berättelsen utvecklas vidare.

Det är viktigt för Abraham att ha kontakt med sina rötter. Är det för att kvinnan hade god ställning i den sumeriska gudavärlden, medan hon inte hade någon plats alls i Abrahams nytänkande? Jo, hon skulle föda söner förstås. Med magnetisk kraft arbetar myten för att återge kvinnan hennes religiösa värde.

Abraham sänder en tjänare till sin hemby för att hämta hustru åt den viktigaste sonen, Isak. Vid brunnen utanför stadsmuren finner denne den vänliga och sköna Rebecka som bjuder honom och hans kameler vatten. Åter finner vi alltså kvinnan vid den viktiga vattenkällan. Det visar sig att Abrahams bror är hennes farfar. Snabbt godkänner familjen frieriet. Men Rebecka tillfrågas faktiskt om hon vill följa med till det främmande landet, medan Isak ställs inför fullbordat faktum, när hon kommer ridande på en kamel. Han för henne in i sin mor Saras tält och tar emot henne som en tröst i sorgen efter Saras död. Att Isak är modersbunden understryks sålunda.

Rebecka får liksom Sara vänta länge på att bli mor. Herren måste ingripa. Jag ser det som ett sätt att betona att det är den mytiskt-poetiska läsarten som gäller.

Rebecka föder tvillingar, två pojkar som konkurrerar hårt redan i moderlivet. Rebecka blir så ledsen över deras inre slagsmål att hon suckar: ”Om det skulle gå så, varför skall jag då vara till?” Hon gick för att fråga Herren och får upplysningen att två folkstammar skall utgå från hennes liv, och ”den äldre skall tjäna den yngre”.

Det som utspelade sig inom Sara själv, konflikten mellan kroppens spontana reflexer och huvudets snabba beräkning återkommer här, men utbrett på två personer. Pojkarnas namn är upplysande: Esau betyder luden, vilket han, den förstfödde var. Över hela kroppen hade han ”liksom en hårmantel”. Men Jakob som kom senare ur modersskötet var slät. Hans namn betyder ”den som bedrar”. Kanske skulle Darwin haft synpunkter på Esaus hårighet?

Esau blev jägare. Han ”höll sig ute på marken”, medan ”den fromsinte” Jakob bodde i tält. Esau var Isaks älsklingsson, eftersom han gillade att äta av vildmarkens läckerheter, medan Rebecka, rationell som Sara, föredrog den smartare Jakob. Esau verkade helt enkelt litet dum. Jakob lurade lätt av honom hans förstfödslorätt, eftersom han hade linssoppan klar när Esau hungrig kom hem från jakten. ”Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt”, föreslog Jakob påpassligt. Esau gick tanklöst med på affären: ”Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min förstfödslorätt?” Med mitt vanliga förstånd och min vanliga moral tycker jag illa om Jakobs beteende mot Esau. Men Herren tycks se genom fingrarna när det gäller Jakob. Han gillade kanske också den smartare? Fortfarande berättas händelsen föraktfullt i ett av våra ordstäv: ”Inte säljer du väl din förstfödslorätt för en grynvälling?”

När Isak blind och gammal skall dö, ber han Esau att fälla något villebråd, tillaga det åt honom och så komma för att motta hans välsignelse, den förstföddes rätt. Medan Esau går för att fullfölja sitt uppdrag lagar Rebecka en killinggryta, binder killingskinn på Jakobs händer, klär honom i Esaus skogsdoftande kläder och föser in honom till den blinde Isak som trots vissa tvivel låter lura sig. Det han upplevde med sinnena, Esaus doft från kläderna, anrättningens vilda smak och det ludna skinnet på händerna, motsades av Jakobs läte: ”Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer”. Men han gav välsignelsen åt rösten.

Åter är vi med om att sagan klyver ett problem i två gestalter. Esau är naturens son, paradismänniskan. Han förställer sig inte, han njuter sinnligt och lever i ögonblicket, medan Jakob bär kulturens bedrägliga ansikte: planering, vinning och bedrägeri. Spådomen att ”den äldre skall tjäna den yngre” kan innebära att möjligheten till helhet ändå ligger hos Jakob – kulturens representant. Naturen i oss, driften som jagar kan enligt Jung inte tillgodogöra sig andens resurser. Däremot kan anden, kulturen släppa beräkningen, inspirerad av allt vad sinnena bjuder.

När Jakob flyr för att komma undan Esaus rättmätiga vrede, blir han själv naturens barn. Han sover ute på marken, som Esau annars brukade göra. Han har en sten till huvudkudde. Jag förutsätter att han är djupt ledsen över allt som hänt hemma och därför drömmer om föreningen mellan motsatser. Esaus ärliga sinnlighet utvecklas i Jakob till en hoppets tankekälla som i drömmen sinnligt visar honom en stege mellan himmel och jord, där änglar klättrar upp och ned. Dessutom får han i drömmen tröstande ord av Herren själv.

Det är som ett Tao-tecken, där linjen mellan Yin och Yang utgörs av stegen. När Jakob vaknar och ser allt som vanligt igen, tar han stenen, där hans förståndiga huvud vilat, ”reste upp den till en stod och ljöt olja därpå”. Han hade fått en sinnlig bild av heligheten, människovärdet, viljan att försona.

Så var Jakob inte bara en smart bedragare som tänkte på egen vinning. Han hade upptäckt en tankekälla till, den sinnliga. Han var en drömmare också, och det fick honom att tänka nytt.