Dröm dikt myt. Stina Hammar

Ännu en ängel vill jag tänka över: Lucifer, Ljusbäraren (jfr Lucia), han som störtades ut från himlen. I Alf Henrikssons Hexikon får jag veta att Lucifer var det latinska namnet på Morgonstjärnan, grekiskans Fosforos. Morgonstjärnan bebådar dagen, och i min symbolvärld är det något gott och hoppfullt när det dagas. Men Lucifer är också ett extranamn på djävulen. I Hexikon bekräftas att Lucifer kallas Satan på vissa ställen i bibeln. Vad förklarar denna dubbelhet? På vilket sätt var Lucifer oförlåtlig?

 

P. O. Enquist hade skrivit en roman med titeln Nedstörtad ängel. För mig är det en central text, vars betydelser jag diskuterat i många kurser men märkvärdigt nog aldrig med sikte på dess mytiska namn.Om jag nu jämför vad som står i bibeln med Enquists gestaltning av temat kan det kanske hjälpa mig förstå den här ängelns roll.  

 

Hos Jesaja kan jag läsa om hur höga ambitioner Ljusbäraren hade: ”Jag vill stiga upp ovanför molnens höjder, göra mig lik den Högste.” Här är det varken Ordet eller Sinnena som gäller som kompass utan makten och äran. Dialogen huvud – kropp är inte ens påtänkt. En så hierarkisk önskan är inte inkluderande och artvänlig, vilket kan vara orsak till att den ”ängeln” själv stöttes ut. Jesaja skräder inte orden: ”Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare!” utropar han.

 

I Enquists roman vägleder en vittflygande albatross cirkusdirektör Shideler till en gruva, där ett monster förvaras. Kanske har albatrossen flugit in i Enquists roman ända från Coleridges kända dikt ”The Rime of the ancient Mariner” (1798), där den är en starkt inkluderande symbol. Den som gör albatrossen illa stöts ut av hela naturen: vinden slutar blåsa, vattnet går inte att dricka, förrän förbrytaren lärt sig vördnad för minsta varelse. Är det den läxan vi fortfarande håller på att lära oss?

 

Teaterdirektör Shideler är troligen en inkluderande människa. Han är angelägen att få tag på det här monstret för att visa oss det på sin monstercirkus. En mänsklig vägvisare leder honom ned i gruvans djup till ett rum med en stökig säng, där en ”varelse” sätter sig upp:

 

”Det är ett Satans barn, sa vägvisaren. Ingen människa. Vi fångade honom när han föll.”

 

Varelsen är alltså den fallna ängeln som här kallas ”Satans barn” och har ett smutsigt tygstycke lindat runt huvudet. ”Den skäms, sa vägvisaren”. När tygstycket lossnar, hörs ett gutturalt stönande ”som från ett djur i dödsångest”.

 

Äran har vänts i skam. Skammen är vårt första samvete, alltså ett människotecken, en ”morgonstjärna”. Vissa domesticerade djur kan kanske också bete sig som om de skämdes, och gränsen till det djuriska betonas här i det gutturala stönandet, när vägvisaren tar bort skammens trasa från varelsens huvud: ”som ett rosslande från en döende tjur”.  Skammen skall krympa till endast en signal och människans energi skall vändas till inlevelseförmåga med andra människor. Annars blir kraven bottenlösa och destruktiva. Stoltheten blir till eget beröm som alla vet luktar illa – ja, här i det diktade rummet stinker det! Stanken gör det nästan omöjligt att andas. Människovärdet kan här mätas i andetag.

 

Men Enquists cirkusdirektör badar monstret, som visar sig vara ett ”dubbelhuvud”. Ovanpå ett manshuvud som benämndes Pasqual Pinon (påsk och pina?), satt ett kvinnohuvud som hette Maria. Man kunde se hennes läppar röra sig, men endast Pasqual Pinon kunde höra hennes sång, endast han kunde berätta för andra vad hon sjöng. Ibland sjöng hon ont, så att han ville skära av henne. Men det gick inte: ”Hon infångad i hans huvud, han infångad i hennes”. Shideler höll fram monstret för sin publik ”som ett emblem”.

 

Jag ser Mariahuvudet som ett rotskott från paradiset, det vill säga det icke beräknande intelligenta eko som sitter i hela nervsystemets buske i vår kropp, det som skyddar oss genom drömmarnas bilder och dramer och genom visan-i-örat som är Mariahuvudets särskilda specialitet. Makten och äran är inte Marias drivkrafter. Drömmarna och visorna lyder sädeskornets lag, då all konst och dikt som såtts i oss kan återanvändas och ge oss besked om vad vi lyckas inkludera och hur.

 

Pasqual Pinon står för de tolkande orden. Och nu när cirkusdirektören framkallat paret genom många bad, utvecklas deras förhållande. Känslostormar av skam och avsky vänds i ömsesidig uppskattning och ömhet. Pinons hand kan nå upp och smeka Marias kind. Hans skam utvecklas till vänlig kritik.  Pasqual Pinon och Maria är känslolivets knut av skam och skuld som måste upplösas och utvecklas för kärlekens skull. Pinon liknar till slut Mariahuvudet vid en hjälm eller en gruvlampa.

 

I förhållandet mellan romanens övriga personer speglas den svåra processen.  Berättaren antecknar hur han känner samvetet läka:

 

”I drömmen vänder sig Pinon mot mig, vänder sitt huvud med den väldiga gruvlampan mot mig, jag kan se Marias läppar röra sig men hör ännu intet.

Förstår dock: jag är förlåten.

Barmhärtighet. Så enkelt kan det vara.”

 

Vi är själva gruvan och vi är själva cirkusdirektören som måste ”bada” det illaluktande monstret på vår mänskliga cirkus, så att vi kan andas:

 

”Man ska inte försöka förklara kärlek. Men om vi inte försökte, var stode vi väl då?”

 

 

 

 

 

Jag har inte bloggat färdigt om änglar. Tidigare bloggar om Gamla Testamentets änglar är Skaparkraften 4 mars, Hagar 8 mars och Han skrattar 11 mars.

 

Jag fick den språkliga idén att fenomenet ”ängel” i bibeln skulle kunna vara en bildlig konjunktion mellan tankekällorna, Ordets och Sinnenas. Kan det vara så? Det skulle fordra åratals studier för att fastslå det. Men i det personliga symbolspråk jag ständigt skapar tillsammans med min sinnliga tankekälla, kan jag pröva teorien.

 

Änglar är ibland gränsbevakare, som när människorna enligt den bibliska myten valde att äta av kunskapens frukt och bli medvetna om ont och gott. Herren Gud blev chockad av att Adam och Eva kunde vara olydiga. Ingen varelse är olydig mot instinkten. Men här var det fråga om en mutation av hittills okänt slag i naturen – det artikulerade språkets. ”Måtte de nu inte också äta av Livets träd och leva evinnerligen!” suckade den bestående ordningens Herren Gud.

 

Fördrivningen ut ur paradiset har i alla tider framställts som ett straff men den går också att likna vid en födelse. På kvinnans initiativ föddes Människan som egen art ut ur lustgården, liksom barnet med värkar krystas ut ur moderlivet. Gränsen till paradiset med det underbara Livets träd bevakades av keruber med ljungande svärd, så det fanns ingen återvändo. Är man född, så är man! Nu måste människan själv med sitt nyfödda förstånd skapa paradiset på sitt lilla gruskorn i de oändliga galaxer, som hon ännu inte visste något om. Och det måste ske inom naturlagarnas ram. Ja, människan måste själv upptäcka naturlagarna! Det var förståndets uppgift. Som det ännu är.

 

Sinnenas kompass hade människan också med sig till det nya tillståndet, ögon, öron, tunga, näsa, hud. Man har funnit att redan för 50 000 år sedan kunde människan göra bilder. Hon kunde alltså använda den sinnliga tankekällan. Jag tänker på den som på ”Livets träd” i lustgården. Ett rotskott hade letat sig ut genom den ljungande elden, gömt i människans hjärta. Det visade sig för Moses som en brinnande buske. Nu gällde det att samordna sinnenas kompass med förståndets röst. På Sinai undfick Moses lagen.

 

Detta var så längesen att vi kan tänka det bara som saga, långt före Newton och Darwin och Jesus och Buddha och mobiltelefonen. Tyvärr satt även det ljungande svärdet i människans nervsystem. Så fort människan hade skapat något av ett paradis, kände hon det hotat och försvarade det med allt farligare eldvapen, och så var paradiset borta igen.

 

När människan däremot upptäckte en ny resurs som kunde föra henne närmare fred på jorden, då visade den sinnliga tankekällan sin glädje genom visioner, och en eller flera änglar blev synliga. Men få människor förstod att änglarna inte hörde till yttervärlden utan speglade möjligheter. Heliga Birgitta påpekar på 1300-talet att änglar och djävlar som hon såg i sina uppenbarelser egentligen inte hade sådana lemmar som vanligt folk. Det hon såg var hjälpföreställningar. Var gestalterna således inte riktigt verkliga? Jo, men det blev viktigt för Birgitta att hon visade sig vara vaken, när hon fick uppenbarelserna, så att de hörde till förståndets väg och inte till drömmens så kallade galenskaper.

 

Kunskapens ljus bländade människan, så hon såg till slut varken änglar eller djävlar. En dunkel genomskinlighet måste skapas för att möjliggöra vägvisande visioner. Johannes Döparens far Sakarias skötte tur nog rökelsen i templet, så att han var lagom omtöcknad av den, när hans sinnliga tankekälla passade på att skapa en ängel för att framföra budet att hans åldriga hustru Elisabet skulle föda en son. När han tvivlade tog ängeln ifrån honom de förståndiga orden, så att han inte kunde tala förrän barnet Johannes var fött.

 

Men när ängeln Gabriel sedan bebådade att Jesus skulle födas, vände han sig inte till mannen, snickaren Josef, utan direkt till kvinnan Maria. Såväl de förståndiga orden som mannen och det konventionella paret valdes bort. Maria personifierar det ”oskyldiga” tillstånd, där människan ännu inte ätit av Kunskapens frukt, dvs det icke beräknande andliga upplevelsefält vi befinner oss i när vi diktar och drömmer.

 

Elisabet var syster till Maria, så hennes son Johannes Döparen var nära släkt med Jesus. Johannes skulle döpa sin kusin Jesus -- en ny chans som rymde allt. Jesus var dubbeltungad som ormen i lustgården. Hans språk var byggt både på den visionära bilden och på de utredande orden. Bild – ord, bild – ord. Språket blev som en andedräkt.  Men till slut gjorde han sig själv till det mest förbjudna -- en bild av en förlorare. Törnekrans kring huvudet.

 

Han förlorade valet. Folket röstade på att Barabbas skulle få leva och Jesus korsfästas. Ingen änglahand hindrade Pontius Pilatus, och han brydde sig inte om det angelägna bud hans  hustru  sände: ”Befatta dig inte med denne rättfärdige man, ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull”. (Matt. 27:19)

 

Det står där som ett misstag av evangelisten -- en pratsjuk korrespondent som kramar fallet på alla tänkbara upplysningar. Man hör inte på! Hur många har hört talas om Pilatus hustrus dröm? Rotskottet från Livets träd nästlar sig in i den till synes dokumentära texten – så som Jesus talade från båda nivåerna i sig själv: först den genuint konstnärliga bilden och sedan det dokumentära ordet. Skaparkraften bodde i det mönstret.

.